tisdag 27 oktober 2009

Mellantext (slutet)


Regnig morgon. Men mild.

Följetänger kan vara roliga ibland, veritabla fortsättningsserier här på bloggen. Vi är mitt inne i en sådan just nu, den oefterhärmliga dikten Mellantext. Den handlar, kan man säga, om mig och mitt och lite till. Här kommer upplösningen, de sista sex delarna.

- - -

16.

Jag är spion; jag spionerar, cirkulerar och samlar upp information, vittjar döda brevlådor. Jag har en pistol i min fickradio, stationsratten verkar på avtryckaren: pang!

Jag är spion, bor på Spion Kop, spanar ut över världen som en annan Heimdall, ser allt, hör allt, expanderar ut i astralkroppen och vibrerar som en kristall.

Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Wiederspruch: jag vandrar längs koloniområde i natten och ser små hus på små tomter, dystra fönsterluckor och gunnebostängsel; ack att bo här i en liten stuga med trädgårdsland och sol, vatten i en brunn och så en bokhylla: "Den som äger ett bibliotek och en trädgård är rik"...



17.

"Var vänlig uppviska medhavd kasse/väska för kassörskan."

Den politiska Eddan, tio små systrar, Bert Håge Wells, Sune från Dune.

Jag är Svensson, Medelsvensson, mannen i mitten, mandalamannen. Total harmoni.

Nedstigning i helvetet, karusell i psykstormen, yl och skrik och dödsångest. Så en skylt om utgång, stapplande upp i ljuset och halt vid kondis, kaffe och kakor.

Illusionernas träd: en julgran behängd med krims-krams, änglar, trumpeter och jet-kolibrier, flöjter ur ödsligheten, Kitaro.

Skräckmaskarna, uppdrag i det okända: jag irrar runt på en främmande planet, försöker minnas mitt uppdrag; möte med rena rama Clarke, en annan verklighet, en högre verklighet; en kausalsfär, kristallsfär, platonisk kropp.

Metamorfoser: jag förvandlas från minus till plus, från sur materialist-nihilist till livsdyrkande, trädgårdsodlande mysfarbror.

De hundra hänryckningarnas hus. Ryckning ett: denna värld är inte verklig. Ryckning två: man kommer att reinkarneras. Ryckning tre: man har reinkarnerats från tidernas begynnelse. Ryckning fyra: man skapas två och två, man och kvinna, och följs åt genom inkarnationerna. Ryckning fem: världen är en illusion, en dröm.

Ryckning sex-fyrtiotvå: återuppleva sina 36 första liv. Ryckning fyrtiotre-nittiofem: de 52 resterande. Ryckning nittiosex: gudalegender av alla slag talar sanning. Ryckning nittiosju: vad som hänt i sagan ska även hända dig! Ryckning nittioåtta: du är fri. Ryckning nittionio: vara och tänka är samma sak. Ryckning hundra: det är som det är, var som det var och blir som det blir.



18.

Vårens löv och höstens: vår gröna löv, höst gula; oktobers bladguld virvlar överallt, gran korta barr, tall långa.

Postflyg syd: i säcken ett vykort från grillbaren Valsaren i Fagersta, tre skilling banco; Ellilord, O Lord!

Stormen: det var en mörk och stormig natt.

The restaurant at the end of the universe: ingår påtår.



19.

Det här är en reboot, det här är den befriade världen: aldrig mer ska vi tänka på pingis, fika och wienerbröd -- nej, vi ska bli eteriska och danna, växa tillsammans, bygga ekobyar och skulptera våra drömmar, i marmor och trä, keramik och alabaster.

Vissa spelar spel, andra beundrar bara schackpjäsernas skönhet.

Vissa spelar tvådimensionellt över planen, fram och tillbaka, andra däremot spelar bakom buren, som hockeylirare. Det ger spelet en ny dimension, en svängigare rytm.

Vissa slår spelet över ända, andra ändrar reglerna under pågående match. Vissa spelar med domarpipa i munnen.



20.

Recap, rehab, utan början, utan slut. Jag har levat, jag har rehabiliterat, samlat upp energi.

Nu ser jag bonden komma i byn, han har bylingen med sig. Nu ser jag motorvägen sträcka ut sig i morgonljuset; jag sadlar min springare, sitter upp och säger: "Sträck ut!"

Nu har jag lämnat slutenhetens förhållningssätt, nu går jag över Siratbron med en leksasbil i handen, min obol och heliga skarabé, min talisman: hell on my right, paradise on my left, and the angel of death behind...



21.

En reboot, en rekapitulation: jag har tagit min fana och målat den, smyckat den med brokiga bilder i rött och grönt, silver och guld, blått och violett. Jag vajar den för kreti och pleti, överlämnar den till konsternas armé; jag ser dem marschera bort, ut i markerna och in i solnedgången.

Recap, rehab, Jerobeam och Melkisidek. Jag är klar, kan vila, men ändå fortsätter jag: rörelsen som tillstånd. Jag inkarnerar och reinkarnerar, går från liv till liv, från kropp till kropp; ser en flamma vid horisonten, överskottsgas från oljeborr. Jag går ut i öknen, finner en blomma och plockar den, kommer till ett tempel, går in och lägger blomman på en sarkofag, en tomba av röd porfyr. Sjunger:

I know, I know, I know, ye-eah I know...
My life it started long time ago,
where will it end I don't know -


Återge färgerna deras djup, formerna deras kontur, elden sin glöd och linjerna sin spänst. Be all that you can be -- be the change -- undo the heavy burden, and let the oppressed go free --



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext, del 2

måndag 26 oktober 2009

Mellantext (forts)

Jag sov nästan tolv timmar i natt.

Mild morgon.

Då så, dags för dagens blogginlägg -- och det blir fortsättningen på gårdagens prosaskiss, "Mellantext". Går allt vägen avslutas det hela i morgon med de sista fem styckena.

- - -

10.

Mellantext, energiladd, turboladd, ladda basen, dela in hypostasen, dela in i kapitel, domkapitel: Chapterhouse Dune -

The currents of space -

The watering place of good peace -

A cleft of stars -

The new improved sun -

I'm a flame burning higher, trying to burn the sun...

Jag kapitulerar, jag cirkulerar, samlar upp energi.

Jag laddar batterierna och beser konst, energirik konst; äter kost, energirik föda, morgon, början och ljus. Julafton, äventyr, liv och livtrasa.

Varför är jag så lugn? Varför är där inga moln på himlen, varför är där ingen is till punschen? Uthärda skönheten, stå ut med den fria motorvägen framför dig.

Heading out to the highway -

Midnight highway -

Roll on down the highway -

Den höga vägen, "The high history of the Runestaff". High commissioner to the emperor of China, treated with a high hand, högtyska, högalviska, högt bland Saarjärvis moar.



11.

Jag körde budbil, körde grejor och körde bandvagn, målade skylt och putsade skor, mina egna skor. Blev bra på det hela, uppfann en ny metod: jag tände eld på skokrämen och baddade skon med detta flytande vax; krämen trängde in i lädrets alla ojämnheter. Det hela fick torka och sedan putsade jag, polerade mina pjuck till spegelglans, mina svarta lågskor: svarta snabba.

Jag gick in på ett automatfik, köpte päronfestis och släta bullar. Automaten gick att manipulera, gick att få retur samtidigt som maskinen trodde den fått betalt; jag skattade den på tre festis och två bullar på detta sätt, satte på en jukebox, Tour de France med Kraftwerk.

Musiken plingade, jag fikade och solen sken. Jag var ensam på automatfik med mat jag inte betalt, som att befinna sig i en lucka i rumtiden: jag kunde sitta där för evigt, äta och sova och lyssna på musik.



12.

Jag laddar, jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Jag laddar batteri, sitter säck, runkar sump och jobbar båt, längtar sten och leker barn.

Jag far runt i en virvel, samlar upp energi, leder in den i mitt syste och gör den till min egen. Jag fångar in angripande pilar, vänder deras kraft och sänder ut dem igen.

Jag är mellan arbeten, mellan världar, mellan Skylla och Charybdis, pest och kolera, orsak och verkan. Jag är mannen i mitten, i centrum av corridan, mitten av mandalan. Man kan inte komma längre än till mitten.

Ta't lugnt, ta en Toy, två alnar blå boj: Willem Boy, Guillaume de Boyers.

Recap, hubcap, reset cap on hub after use. Hubcap, hobnob, Notts county. Jag är Pripp och jag är sipp, jag är Leif och har en slejf, Quintin Hogg seglar kogg; Krobbe Lundberg, Troggs, two thousand hogs and two thousand sheep.

Jag samlar upp mina utströdda år, jag recyclar, restylar, reinventar min varelse; Varela, sa 're va 're, Vasari, Waasanlaivat; Vasse Vasá, há-há-há-haà.

Jag går tillbaka: re-iterate, roten r, gå; going back all the years now, going back... go back, general Lee, go back!



13.

Jag fick komma på omslaget till Teknikmagasinet, jag spekulerade på agiot, ylade under Paris' broar, irrade full från Blåsut till Danvikstull.

I en Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan kryssar jag landsvägen fram, mål Det Perfekta Stället, där jag ska leva i ära och förundran för evigt. Jag kör om en Ford Fairlane Crown Victoria Sunliner, en Chevrolet Corvette Mako Shark, en Plymouth Road Runner Superbird och en Cadillac Eldorado Brougham, med Turbo Fire, Electro Touch, Power Glide, Dyna Soar: "still leaves second gear rubber"...

Four on the floor --

Bucket seats --

Seats a whole baseball team beautifully --

Double barrel carburettor --

Per apostlahästar vidare mot intet. Man är redan i mitten, är redan framme, ändå går man: rörelsen som tillstånd.



14.

Jag rechargerar, restituerar, går ner i mörkret och snappar åt mig den försvunna diamanten, återvänder i triumf.

Nu ska jag göra film om Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg, Sigvard Bernadotte. Nu ska jag lyfta fram kulturfrågorna. Nu ska jag öka bidragen till den fria dansen. Nu ska jag gå ut i skolorna och informera, tala med ungdomarna, höra vad de har att säga: religion, vad tycker ni om det? geografi, vad tycker ni om det? litteratur, konst? Claude Lorrain, Brueghel den äldre? cambridgeplatonismen? sofisterna?

Jag kapitulerar, rehabiliterar, blir någon annan: mig själv.

Jag kommer till himlen, återger mitt liv: vad har jag gjort, vad har jag förslösat? Har jag tagit till vara på gudomliga skatter, prisat ett glas vatten, en blå himmel? "Svaga är de som hädar, starka är de som prisar"...

Jag vecklar ut min nonexistenta fana; vad står skrivet? Svensson, det står Svensson, han är en Svensson, en svenne: "Håll dig till höger Svensson, annars slutar det -- med en präktig smäll! snälla Svensson”...

Jag beser konst, stor konst, läser de tunga böckerna som tynger mitt bröst; man ska bara läsa till sängs eller i skön fåtölj.

Signor Rossi går på Savoy, i sin lilla auto-jet --

Jag kastar min gläjde som fåglar mot vinden. Jag ger mig ut för att hitta mitt land, och finner det i en avkrok bortom en vägbom: en grusgrop med en barack, ett transportband och en hundsjö; lera, mossa och rasbrant och en FibAktuellt från 1972 på matbordet i baracken.

Här slutar allmän väg. Men här börjar något annat: wie man wird, was man ist.



15.

Valet är illusoriskt, man kan bara välja sig själv.

Att välja och vilja det valda: tung trafik på Enköpingsvägen, nian körandes runt Örnparken, soptraktorn kommer!

Kvart över armen, dag noll; nihilism? Nej, zenbuddhism och désir à la vide i Weils anda. Tidlöshet, stoppa världen och genombryta Mayas slöja, se hur tingens tomma molnvärld går.

Tung yrkestrafik = tung yrkes

Statsisbrytare = statsis, grabbar, statsis!

Himmel och helvete; jag var i paradiset och hamnade i helvetet, kravlade mig så sakteliga upp till en grå nejd, ett varken-eller, ett limbo, en gryningszon, en löftesrik zon med ljus vid horisonten: Belo Horizonte.

Korsordslexikon, orden korsar sig, jag korsar mig: struphuvud, höger axel, vänster axel, hjärta; ajna-cenrtum, höger öga, vänster öga, struphuvud; try it, you'll like it, världen stannar upp, ett förstadium till veritabelt stopping the world à la don Casta.

Fakta om Sverige: nio miljoner själar, berg och träd och städer: Åsele, Enköping, Övik och Uppsala.

Jag är rymdskeppskapten, grovt kriminell, guru och grottman, rymdsoldat med jet-pack och jetlag: I´m a loser baby, so why don't you kill me?

Jag är på jakt efter Andernas svarta te, den heliga bägaren. En resa, ett sökande med brokiga basarer, gåtfulla ceremonier och legender och samtal med indianer i avlägsna byar. Kommer jag att hitta min skatt, hitta mitt mål, hitta mig själv? Resan fortsätter...

Litteratörer och militärer, pennan och svärdet, pennfajtare: a warrior-poet in the old, classical sense. Kipling talade om "mina regementen", och menade då såna han besökt eller som legat i städer där han bott...

Sällsamt, egendomligt, besynnerligt och gåtfullt: stormslitna himlar, knarrande dörrar, fullmåne och vargyl.

Reboot, rehab, Jerobeam och hans vänner. Rekapitu, in situ: capo di tutti capi.



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext (slutet)

söndag 25 oktober 2009

Mellantext (början)


Härmed en längre prosaskiss, en "mellantext" kan man säga.

Den må vara lite dunkel. Nu är ni varnade; läs själva och se.

- - -

1.

Det här är en mellantext, in between jobs. Gråzon, mellanzon. Jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Det här är Faresta och Arnäs, "största Arnäs-stölden" och Ilo Piano.

Det här är Övik, Uppsala, Enköping: skiffertak på Korsängsskolan, Savoia-Marchetti, Fanna, Bacho och P1, Första pansarregementet, Göta pansarlivgarde, kedjeslammer mot gatsten.

Det här är Sollefteå, Köpenhamn och Berlin, fällda broar i Leningrad, Stockholm och Läby, snö på antennen.

Det här är en mellantext i mellanzonen.



2.

Jag återger mitt namn, Svensson, och min ålder, 43. Jag cirkulerar, laddar upp, gör en halv takts paus.

Det här är reboot, rehab och Jerobeam; det här är pansarskott, grg, ksp och ak, kpist och svarta snabba, vita blixten, vita nejder, vita frun.

Jag går genom tempel och trädgårdar, mediterar över tomheten, läser på skyltarna: "Kasta ej ut föremål, som kan vålla brand eller annan skada." -- "Luckan till sopnedkastet ska stängas tyst och försiktigt." -- "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen."

Jag sätter mig ner, mediterar och samlar energi. Söker i egna register, bedriver inre spaning.




3.

Jag återgår, återger, återskapar molnen ovan Myrstigen, älven utanför Trillen, Soptraktorn, Tures lägda och bilvraken, krossat glas och galon, ledsna strålkastare i mina drömmar: Ford Galaxie, Dodge Highway, Chev' Biscayne.

Jag återger: Scaniamodell, Tekno tankbil, Shell; Shellpengar, dyraste guld, hårdvaluta, värdelöst och oväderligt.

Tekno var det danska modellbilsfabrikatet; jag högaktade Danmark för Tekno, för dess modeller av polisamazon, scanias och Volvo 144, röd. Danmark må ha varit ett skruttland, de hade ju varken Saab eller Volvo, men de hade Tekno! Bilmodeller, heliga skarabéer som låg skönt i handflatan; tullpeng för passage till andra sidan.



4.

Reboot, rehab, rehabilitering för utnött själ. Jag återger färgerna deras glöd, formerna deras kontur och ljuset dess lyster, ur juvelslipade strålkastare: jewelled headlights.

P 1800, Dinky Toys, djupröd, racing och fart. Freddie fartfantomen, brandeliusimitatören Persson och visselkonstens Napoleon, ett skogslejon: nabu-leon.

Jag läste sanskrit, blev galen och konsumerades av the fire from within, spontaneous combustion, och kvar blev endast skorna. Nu går jag här som ett spöke, genom parker och trädgårdar, palats och tempel -- och söker den omöjliga friheten, far som en osalig ande genom skriande helveten, pandemonium, skärseld och bergets topp, vidare upp i saliga ängder: himlar 1-7, och så det allra heligaste, agnostos theos i sin åttonde himmel, sanningens pleroma.

Gud summerar, Jesus sänder ut; vid anträffandet av Gud summeras mitt liv, rekapituleras.



5.

Jag kapitulerar, jag rekapitulerar.

Mina regementen: I 21, I 14, Dalregementet, guld i solnedgången, T3, S1 och P1. What's the name of that very fine regiment marching over there...?

Brokig fana: jag strider, jag lever. Vit fana: jag kapitulerar. Svart fana: Black Flag... Så vad blir min fana under denna reboot, denna rehab, denna Jerobeam-jeremiad? Vit grund, brokiga figurer? Grön fana, vapen i guld och violett? Renfana?

Jag återgår och återger min strid och min kampanj, återger förloppet som jag känner det. Allt är symbol: ett par skor, en stockros, en cykel i ett ställ av galvaniserat järn.



6.

Återtåg, zooma bakåt: läs läxan annars dör du, torka skivan annars repas den, ta på mössan annars får du öroninflammation.

Jag rådfrågar åter datorn; du är dator, du ska ge mig något, detta är din innebörd: roten da, som i datta, damyatta, dayadhvam, det givna - givmildhet -- givandet. Så vad kan du ge mig dator, kanske inget annat än vad du programmerats till -- men vad kan du återge, dator?

Jag återger min barndom: fransig jacka, halvlång, konstläder, praise the lord i Vårfrukyrkan; Arnäs' kyrka, Öviks kyrka, Uppsaladomen, Kazaankatedralen, Michaeliskirche, Wahlmans Engelbrektare.

Prisa Gud, loven honom med psaltare och cymbal, med puka och dans; loven honom i hans helgedom, loven honom på fälten, i hängmattan, i bilkön.

Gud kommer av roten hu, betyder "kalla, åkalla": sanskrit huta är ett particip av hu, "åkallad", och så vidare till germanska gudha, den åkallade; Gud betyder alltså "den åkallade": I-I-I am caaaaling youuuu, Bagdad Café. Så lunka vi så småningom...



7.

Nixon, Carter, Ford, O Lord! Hårda strider vid Papegojnäbben, Kina invaderar Vietnam, nu tar vi vicekungen i Khyberdalen. Gruppera i skogsbrynet, slå ut fiendens pansar. Ta Sydgeorgien, använd den som bas för återtagandet av Falkland. Landsätt från fartyg, raska på och ta Port Stanley innan löven faller. Bv 202, fotmarsch, helikoptrar sänkta med HMS Sheffield.

Återgivande av tal, av färger, av ljud: this is a journey into sound. Kedjeslammer mot gatsten, krypkedjor, larvfötter; "ur P1:s gråa stenar, hans kedjor gnistor sprängt". Hemglassbilen hade först vällingklocka, sedan trudelutt; vällingklockan farlig, kunde förväxlas med backvarning, därför trudelutt.

Ljud: kyrkklocka, "kling-klang, klockan slår, stig upp och plocka mossa", sonnez les matines, ringklocka ring. Aspen bad mig löpa-löpa, linden bad mig vila. Spelar min lind? Sjunger min fågel? Gör sig kungen glada dagar? Lita på Lind, fråga Lund.



8.

Jag kastar min glädje som fåglar mot vinden. Free as the Byrds: fri att jangla min gitarr, Hey mr. Man. Som en tjuv i en film av Michael Mann: regnvåt gata, lyktor, Tangerine Dream och Diamond Diary: moll, moll, en oändlighet av moll -- men resan tar fart, riffet gör genombrott och med gryningen kommer frälsningen.

Through metamorphic clouds: jetflyg och dharmashâstra, spela harpa på ett moln, prisa Gud; loven honom i smäktande salar, på Ljungby hed och vid pilträdens fläkt: The wind in the willows.

Jag återtar min energi, vandrar fri -- ni däremot, "ni som går åstad med osköna rörelser, vet ni hur det är att lyfta sitt huvud fritt?"



9.

Jag känner döden nalka sig: all my life-blood is slowly draining away, and I feel that I'm weaker every day...

Man har döden alltid på sin högra sida, säger don Casta. Att vara du och bror med döden; hans ansikte är ännu bortvänt men den dag man ser honom en face, då är det dags.

Jag kapitulerar, slänger fanan, genomgår luttring, reser mig och lever utan fana. Allt är min fana, alla symboler är mina, alla arketyper: barnet och blomman, skeppet och nyckeln, friden och ron.




Relaterat
Mellantext: del 2

måndag 19 oktober 2009

Imagicon2


Kära dagbok. I helgen var jag på sf-kongress i Stockholm. Det var roligt.

Det var Imagicon2 som hölls borta i Skarpnäck, ändstation på linje 17. Jag höll bland annat ett föredrag om Ballard, jag sålde böcker, jag nätverkade och stod i.

Böckerna sålde bra, till exempel strök alla ex av "Den musiske matlagaren" med. Och jag träffade folk, gamla och nya bekanta, ingen nämnd och ingen glömd. Och jag snackade och fikade och gick på krog och hade mig, ja jag bevistade även en programpunkt om Nova Science Fiction. Allt inom ramen för detta event.

Jag köpte några van Vogt på conen, bland annat den med Penningtonomslaget ovan. Dessutom en ockult roman av Colin Wilson.

Så in alles kan man säga: det blev en lyckad helg.

fredag 9 oktober 2009

Svensson: Jul på Ryggebyholm (novell)


Jag har levat ett rikt liv. Jag har varit runt i världen och jag har skaffat mig vänner, och en av dessa vänner är en viss Fredrik af Trumpeterstråle. Honom tjänstgjorde jag med på HV/Friv på I 21 en gång i tiden. Han är en sällsynt esoteriker, en hängiven åkallare av gudomar, och detta är berättelsen om en jul hos Fredrik i Sålunda, Värmland.




Genom ett skirt, soligt, snötäckt Värmland åkte jag i min hyrda Volvo S60. Jag for upp förbi Karlstad, Hagfors och Torsby och tog av på en smärre väg åt öster. Denna följdes genom täta skogar tills terrängen öppnade sig bortom Ginsebo. På en ås såg jag snart ett gods med tre flyglar presidera, dominerade av tornet på huvudflygeln. Denna flygel var själva corps de logiet.

Det var julen 2007. Jag skulle fira den hos min vän Fredrik af Trumpeterstråle, boendes på godset Ryggebyholm utanför Sålunda.

Slottet stod där läckert rosa med vita knutstenar och fönsterinramningar. Koppartaket var som kontrast till detta svart och dystert. Men denna svärta skulle man inte ta alltför symboliskt. Det berodde ju bara på att det var i inlandet. Hade det legat vid kusten hade taket varit ljusgrönt och detta beror på salthalten i luften: salt havsluft gör koppar grön, brist på salt får den bara att mörkna.

Jag var där i alla fall denna jul. Och när jag anlänt och kommit till ro firade jag i stillhet med Fredrik och hans gamla mor, syster med make och en kusin. Långa tider spenderades framför brasan i festsalen. På kvällen annandag jul satt vi där och drack sherry, min vän och jag, medan de andra var på en bjudning hos Gyllenskogs.

- Det mörknar, sa jag och såg ut över parken, som skymtade genom de franska fönstren.

- ”It’s growing very dark, mother, very dark”..., sa Fredrik kryptiskt.

- Men klockan är ju redan fem, tillade jag.

- Det finns alltid tid för en bra story, va...? sa Fredrik plötsligt och sken upp. Jag kunde bara hålla med, så jag la några trän på elden, satte mig tillrätta och lyssnade när min vän berättade att ute i skogen fanns en visst byggnad, en liten pyramid av plåt. Den utgjorde nergången till en hemlig gång, en gång som mynnade i en stenöken i norra Värmlands ödemark mot gränsen till Norge. I denna stenöken fanns en kal klippvägg, och i väggen fanns en ingång, en entré till ett i klippan uthugget tempel. Här vistades en hemlig sekt som förenade kristendom med hinduism, och med shamanism och zenbuddhism och alla andra lödiga credon som fanns i denna värld.

- Dit brukar jag gå ibland för att dansa till Guds ära, sa Fredrik.

- Så fint, sa jag. ”Sång, dans och glädje, från den första till den tredje”?

- Ackurat så.

- Men vad är poängen? Med denna story?

- Ahh, det är att vi snart kommer att ta över världen -- vi i denna sekt, vi synkretister -- vi ska överraska världen med sång och dans, med filosofiska resonemang.

- Som...?

- Som att alla floder leder till havet; alla religioner uttrycker en och samma esoteriska sanning.

- Nej, det menar du inte...?

- Jo, sa Fredrik. Solen må lysa vackert genom färgat glas men bäst lyser det genom ofärgat.

- Så du menar att religioner i vanlig mening är ”färgat glas”, medan er synkretism är ”ofärgat glas”.

- Just det, ren diamant. Vi har funnit diamanten i lotusen, smaragden i rosen, sa Fredrik gåtfullt.

Nästa dag visade han mig pyramiden i skogen, huset som täckte ingången till den hemliga gången. Vi skidade dit och kom fram, och så gick vi in och gick ner i plåtpyramiden, och kom vad det led till stenöknen i sin vinterskrud.

Klipptemplet uppbringades omsider. Och där träffade jag den gåtfulla sekt han tillhörde, kaippare utstyrda i blå kaftaner med vinröda turbaner. Jag lyssnade på en sång de framförde, förfördes av deras allomfattande, synkretistiska budskap och lämnade en femkrona i kollekten. Sedan återvände vi till Ryggebyholm för lunch på julmat, Fredrik och jag. Vi hade nu sällskap av hans mor, syster med make och en kusin, alltså de som vi firade denna herrgårdsjul med. Det var dagen efter det vi gett oss av ut i skogen. Fredrik hade lite problem att förklara vår bortavaro.

Här slutar min berättelse. Fredriks avslöjande för mig om sekten han tillhörde och om alla religioners gemensamma, esoteriska källa skakade mig i mitt innersta. Sedan den dagen väntar jag med spänning på när denna sekt ska komma och ta över, när de ska komma sjungande över fälten och invärva hela världen i sin inspirations magi, i sin hängivenhets glöd.




Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

torsdag 8 oktober 2009

Amerikanska generaler


Edit 2020: Detta inlägg skrevs 2009. Då fanns inte min bok Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf. Som handlar om det detta blogginlägg behandlar: amerikanska generaler. Men nu finns den i sinnevärlden.




Hösten lider men vad bryr jag mig om det. Här är det alltid vår, ständig blomstring.

Idag tänker jag på amerikanska generaler, närmare bestämt sådana under inbördeskriget; det är till exempel en populär sport bland amerikaner att utse den bäste generalen från detta krig. Sydstatare brukar då fastna för Lee, nordstatare för Grant, och originella andar väljer Sherman, Hooker, Burnside, den sistnämnde för hans magnifika polisonger (som han även gav namn åt, dessa "sideburns").

Men här på bloggen är det inga futila rökrumssamtal det gäller, här är det forskning! I kortform ges nedan mina porträtt av sju generaler från sagda krig, en sydstatare och resten yankees. Vi tar dem i anciennitetsordning.

Robert Edward Lee var så klart stor. Som taktiker. Men klen som strateg? Det har nog Boney Fuller rätt i, den gode Lee hade föga grepp om detta med att samordna krigsskådeplatsen i öster med den i väster, samordna Richmond-Washington-dragkampen med vidderna i väster med sina Vicksburg, Chickmauga och Atlanta. Det åsido var Lee sant karismatisk, kunglig i framtoningen - och efter kriget en moralisk förebild, en besegrad man formellt men inte ideellt. Man hade slagits för något man trott på sa han, gott så, och nu är det nya tider. Gilla läget. Han försörjde sig som skollärare på ålderns höst.

George Gordon Meade blev chef för nordsidans Army of the Potomoac sedan Grant blivit ÖB. Meade ledde armén ifråga under slaget om Gettysburg och stod pall, samt förde den söderut mot Richmond under syds sega avvärjningsförsvar. Men han var nog mest arméchef till namnet, Grant hade avgörandet de facto.

William Tecumseh Sherman led något av ett sammanbrott i början av kriget, ansågs inte stå pall; hans vision om de enorma strider man stod inför ansågs galna men var i långa loppet visa. Han hämtade sig snart och återinsattes lagom till slaget vid Chattanooga i väster, ett tillfälle 1862 då nordsidans linje höll på att helt överrumplas av sydgeneralen Hill. Men Sherman hade sin division i ordning och räddade dagen. Arméchefen Grant fick upp ögonen för honom och därefter ledde Sherman styrkor i söder vid Chickamauga ("Blodfloden" på indianska) samt mot Atlanta. Som arméchef ledde han en veritabel plundrings- och bränn-allt-ni-ser-marsch ner mot havet och sedan upp i ryggen genom Carolinastaterna mot Richmond. Fienden var fångad som mellan hammare och städ, med Potomacarmén i fronten.

Sherman brukar uppskattas för att han insåg det totala krigets kraft. Ett något dubiöst rykte. Men samtidigt var han en klok man som ansåg att krigets mål var en bättre fred. Och hans senare vägran att låta sig väljas till president blev en visa; han vägrade hårdnackat och sa: "If nominated I will not run, if elected I will not serve."

President blev dock Ulysses Simpson Grant. En lätt korrumperad regim, tyvärr. Som general var han dock bättre; han tjänade sig upp från kompanichef till unionell ÖB. Framför allt hade han strategisk blick; han förstod att man från Washington aldrig skulle komma åt sydstatarnas armé, aldrig kunna inringa den. Därför måste man dra ut linjerna ända bort till Missisippi, kringå konfederationen där och småningom kunna tåga upp i ryggen på honom. Vilket var vad som skedde - även om koncipierandet av denna strategi inte skedde fullt medvetet, Grant famlade sig fram, men han vann slag efter slag och nådde slutmålet: strategisk seger, villkorslös kapitulation för rebellsidan.

Grant var såklart inte var någon taktiskt finlirare som Lee, nej raka motsatsen: samla överlägsna resurser och slå med släggan var receptet. Hyllar man måttot "Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl" har man nog INTE Grant som sin favorit...

Thomas "Stonewall" Jackson var en mer än en dugande kårchef under Lee. Ett taktiskt snille som denne, därtill en fanatiskt religiös som inte slogs på söndagar; han var mer extrem vad gäller detta än Jeanne d'Arc, som faktiskt tillät strid på söndag om läget så krävde... Jackson stupade för "friendly fire" i slaget vid Chancellorsville. "Tänk om han ändå levat inför slaget vid Gettysburg, då minsann" tänker sydstatsromantikern.

George Brinton McClellan lät bygga upp nordsidans Army of the Potomac efter nederlaget vid första Bull Run. Man måste ha en proffsig armé som klarade flera års krig, som klarade usla chefer - och det gjorde den. McClellans fel var att han aldrig vann någon tydlig seger, det bästa var väl det oavgjorda Antietam 1862. Sedan han avskedats på grund av motvilja att förfölja motståndaren kandiderade han till president, till råga på allt - men Lincoln vann detta val ändå.

McClellan har av Frans G. Bengtsson (i Grantessän) utmålats som lätt debil, vilket är att gå för långt. Han var "a near great general", omtyckt av manskapet. Men en general utan segrar håller inte, man måste trots allt slå fienden i de drabbningar man leder.

Slutligen George Armstrong Custer. Denne hade en lång karriär som kavallerichef på östra krigsskådeplatsen, innan han blev chev för 7:e kavalleriet och stupade vid Little Big Horn. Här kan man tänka på de som frågar sig varför östfrontens alla stora slag drunknar i jämförelse med D-dagen. Dels beror detta så klart på okunskap, men i min bok är det för att D-dagen är så bildmässig och så symbolisk, att den så lätt fastnar i minnet med kanalöverfart, landstigningsfartyg, rusch in mot strand osv, att den spänner över tre element (hav, luft och land) som gör den odödlig, medan östfrontsslagen mer försiggår i ett odefinierbart slättland, stora arméer på slagfält utan gränser fattbara för mannen på gatan.

Detsamma med Little Big Horn! Här deltog knappt 1000 pers på "den vita sidan" (8 kavalleriskvadroner), men o så klassiskt det blivit. Custers män inringade av indianer har blivit en symbol helt enkelt. Att Custer deltagit i inbördeskriget från Bull Run över Chacellorsville osv ända fram tills syds kapitulation vid Appomattox Court House, är det få som vet. Dessa kampanjer är helt enkelt svårare att föreställa sig, bildar ingen fattbar sinnebild för mannen på gatan.

Det var allt jag för dagen hade att säga om amerikanska inbördeskriget och dess generaler.




Relaterat
Commanders
Trotylstorm i öster