måndag 31 augusti 2009

Drömmarnas bro


Jag brukar ibland skriva om Japan här på bloggen. Kolla etiketten "historia in nuce" och scrolla lite.

En mycket speciell Japangrej är en viss film jag såg en gång, en TV-film som var symbolisk och dann men ändå modern. Den hette "Drömmarnas bro". Jag vet inte vem som gjort den eller vad skådespelarna hette men bra var den. Den handlar om en liten pojke som förlorar sin far i en olycka och sedan får vi följa hur pojken tar sig fram i tillvaron efter händelsen. Dröm och verklighet vävs samman, hieroglyferna regerar.

Det börjar med att pojken och fadern är ute och går i ett marskland, vädret är mulet. Man går till ett hus, ett halvbyggt flervånings betonghus där pappan säger något om en stork målad på väggen. Därefter går man ut i landskapet och idkar fågelskådning. Man kommer ut på en bro och här inträffar en tragedi: fadern låter sonen titta i den kikare han har runt halsen – men han snubblar, blir hängande från bron, stryps och drunknar.

Pojken är så klart förkrossad över detta men han visar det inte. Hans eventuella skuld i det hela vilar dock som en skugga över scener med en buddhistmunk som förrättar ceremoni hemmet och en begravningsprocession i samma mulna väder som i början. Processionen går över bron där fadern drunknat; pojken har blivit tillsagd av sin mor att om man mumlar en viss formel med hjälp av en amulett, stående där olyckan skedde, komme ett under att ske, fadern skulle återuppstå. Pojken gör detta men inget händer, begravningståget fortsätter.

Så kommer en scen med pojken i skolan. Hans ansikte röjer inga känslor men man kan ju ana att han är ledsen. Man repeterar en teaterpjäs; pojken har struthatt på huvudet, kanske ska han föreställa något djur, kanske en struts; minns fågelsymbolen i betonghuset och det faktum att man fågelskådade. Lärarinnan i klassen har ett gott öga till den lille och efter skolan följer han, som kanske bara är en sex-sju år, med henne hem till hennes hyresrum där de pratar om olika saker; pojken är förtjust i henne på ett dolt sätt. Sedan går han hem.

Ny scen, en med bron som tidigare förekommit men nu om natten, den är öde. Man hör ett plask och en gestalt hoppar upp på bron; det är pojkens far, drypande våt men vid liv. Han ler. Formeln som pojken utsade där på bron fungerade alltså? Eller är det en drömscen, drömmer pojken att han är den återuppståndne fadern? Hur som helst går fadern och besöker lärarinnan i hyresrummet och räddar henne från en fordringsägare som besvärar henne, en person som figurerade kort i scenen där pojken var hemma hos lärarinnan. Återigen: är detta verklighet eller pojkens wish-fullfilment?

I det följande är det en scen där pojken och hans mor är ute och går, de kommer till det halvfädiga betonghuset ute i träsklandet, och nu finns där en teckning av en fågel på en vägg; det gjorde det inte under förra besöket då fadern och sonen var där, fadern endast talade om detta på ett kryptiskt sätt. Ett tecken, ett meddelande från en död? – Därefter går pojken och mamman över en bro och det är mulet som alltid, det är samma ställe som förr, men nu är den gamla bron – en gångbro av trä – riven och ersatt av en modern landsvägsbro. "The dream is gone"...

Det följer en scen inne i stan. Här är det så att modern blivit tillsammans med fordringsägaren, han som ansatte lärarinnan och framställs som en gangster i manér och utseende, yakuza. Pojken, modern och den nye mannen förs av den sistnämnde till ett tvivelaktigt etablissement där modern måste arbeta.

De går in, pojken går avsides upp på en läktare. I salongen nedanför sitter publiken vänd mot en scen där ett skynke av silkespapper är förspänt att göra silhuetter mot. Mot skynket ser man så en kvinno- och mansgestalt, det hela verkar bli något kinky, men så förändras bilden; kvinnan kommer att föreställa en fågel, en stork sittande i sitt bo, där kjolen blir boet av strå, de uppsträckta benen halsen och fötterna näbben. Och ute i marsklandet i början var det bland annat storkar man spanade på, och teckningen i betonghuset, den som inte fanns där när pojken och fadern var där men som kommit dit vid andra besöket – vad föreställde den om inte en stork?

söndag 30 augusti 2009

Rönndruvans glöd


Sol, växlande molnighet. Rönndruvan glöder.

DN Kultur skriver idag om New York Times, en tidningsdrake med problem. Eller snarare: bland krisande blaskor i USA går NYT förhållandevis bra. En gammal snobbtidning med tillgjord stil, evighetslånga artiklar och hyperintressanta "nyheter" om de senaste 24 timmarnas elände.

Man förstår varför DN skriver om detta, den är ju Sveriges New York Times: en rikstäckande storstadstidning med stor upplaga, en gammal institution som börjar känna av kylan. Folk läser färre tidningar idag och läser de så vill de ha't på nätet, gratis.

Så hur är det, gamla kära DN, känner ni räkenskapens dag närma sig?

How do you sleep...?

Are you feeling the cold...?

lördag 29 augusti 2009

Sensommar


Det är natt, det är tidig morgon och det är dags att gå till jobbet. Jag ska bara knacka ner några rader.

Jag ska skriva om mitt jobb, mitt tidningsbudande så som det är dessa dagar, augusti 2009.

Jag kan andas,
se hur dagen randas...

Flogstamasten lyser i natten,
stirrar slött med röda ögon.
Lyktor lyser i natten,
silvermatt, magnesiumvitt,
belyser grönska i gårdar och täppor
där jag går med mina tidningar
och stoppar i lådor till hugade prenumeranter.

Jag far runt, jag kommer med tidender
till kreti och pleti, nyheter om ditt och datt.

Oslogatan --- Vänortsgatan ---

Jag ser dagen randas, jag ser lönnar och lindar,
jag ser rosor, röda som frälsarblod...
"Jag ser hans ansikte i varje blomma,
jag ser korset i varje träd"...

Sankt Johannesgatan --- Helsingforsgatan ---

Det ljusnar, det dagas, jag andas -

Luthagsesplanaden ---

Kommer jag att se solen idag?
Eller hinner jag hem dessförinnan?

Jag ser en hare, jag ser en katt -

Jag ser duvor på marken, två duvor,
de går ostört runt innan folk vaknat,
går runt och pickar frö -

I dagningen går jag, far förbi en container,
lämpar av skräp som blitt över -

Och i morgon samma sak, samma luft,
samma blommor, samma mast,
samma lönnar och frälsarblod,
samma mörker och ljus...


(Illustration Rowena Morill)

torsdag 27 augusti 2009

Faktabok för nerladdning


Det är kul att skriva böcker. Det är kul att lägga upp dem på nätet också.

Nu gäller det en essäsamling om antiken, betitlad "Skallet från den kapitolinska varginnan" (139 s). Ni kan ladda ner boken här, och för den som undrar vad den innehåller ger jag innehållsförteckningen här:

Förord
"Pengar luktar inte" - bevingade ord och berömda repliker
Sinnebilder av antiken
Den romerska stilen
"Om våren granatträden stå i blom" - på jakt efter antikens "konkreta lyrik"
Antikens historiker
Plotinos
Kungar och andra krönta huvuden
Mahâbhârata, Iliaden, Odysséen, Aeniden - om epik
Med sarissa och thrakisk hjälm - kring antikens krigsväsen
Skallet från den kapitolinska varginnan - axplock i antikens konst
Titaner, olympier, asar, vaner med mera
Härskaren och det musiska
Mellanöstern
Sparta och Athen
Asterix och annat
Fanns det människokärlek i det klassiska Athen? - om kristendomen
Antecknat


Som synes litegrann av varje. Det handlar om historia, konst, poesi och mytologi, om filosofi och krigshistoria och en del annat. Delar av boken har publicerats här på bloggen tidigare, som detta inlägg och detta.

onsdag 26 augusti 2009

Saker


För ett tag sedan bloggade jag om sådant man inte trodde skulle hända. Saker som man kring 1980, som ung - jag var 15 år då - inte kunde föreställa sig:
. jag tvivlade 1980 på att det där KONTOLÖSA SAMHÄLLET skulle bli av. Det talades mycket om det då men sedan dröjde det innan det blev verklighet, så därför blev man skeptisk. Men nu på 2000-talet har det äntligen blivit funktionabelt

. jag trodde 1980 att Berlinmuren och öst-västblocket var stabila. Det var inte bara pga propaganda, pga vänstergurus' illasinnade tal, ånej - för det slöts de facto vissa avtal som siktade på permanens av denna Europas uppdelning. Och även högerfolk siade att öst-västblocken, Sovjet mm skulle vara länge och väl. Så tänk vad förvånad man blev 1989 när allt föll ihop

. jag trodde nog inte 1980 att jag 30 år senare skulle sitta och knappa på en dator dagligen - men, mer essentiellt, så kunde jag nog tänka mig en tillvaro där jag sysslade med ATT SKRIVA, ATT GE UT BÖCKER, ATT PUBLICERA MIG osv

. att Sveriges försvar reducerats till "korprals postering", att Volvo blivit amerikanskt (liksom Saab för en tid, nu är det ju åter svenskt), att Ericsson skulle bli stora på mobiltelefoner, ja överhuvud att små, lätta mobiltelefoner skulle bli vanliga idag - det trodde jag inte 1980

Jag har funderat vidare på det där, och ännu en sak man inte trodde 1980 var ifall Anglo-Amerika någonsin skulle övergå till metersystemet. Men nu är de på god väg, England mer än USA förvisso, men allt i metrisk riktning är av godo anser jag. Annars brukar det ju alltid vara vi som får anpassa oss efter dem.

Framtidsprofetior åsido; ser vi till detta med GEMENSAM STANDARD som ju metersystemet är, så är jag glad att LINNÉS BINOMINALA skick finns. I vart fall seden att benämna plantor med latinska namn. Jag menar, det är skönt att slippa lära sig alla växter på engelska till exempel, man kan gå till det latinska namnet som man förhoppningsvis redan vet.

Apropå latin roas jag av "Bones" på TV3 dessa dagar, vardagar 1800. Som TV-deckare må intrigerna vara lättförglömliga, det är de ju alltid, men serien i övrigt har sina goda sidor: bra casting, hög faktamässig nivå (många latinska termer!), få kameraåkningar i blodådror (sån där FX-grej som "CSI" var specialist på) och få närbilder på blodiga lik. Här suddas bilden till så fört en döing visas och det tackar man för; det är inte liket man vill se, det är det mänskliga dramat med följandet av ledtrådar, förhör, forskarnas sonderingar och sådant.

Det är som sagt många latinska termer, mycket fackord från rättsmedicin. Tittaren förutsätts fatta det mesta; bara ibland får David Boreanaz' figur, polisen i gänget, komma med en klargörande fråga, en fråga från "den enkle mannen". I vissa serier som i "CSI" och "Navy CIS" överanvänder man det där "In english, please" när forskarnas jargong ska göras begriplig.

Relaterat
Ernst Jünger
Memoarer
Robert Heinlein
Växjö domkyrka

tisdag 25 augusti 2009

Caesar och gänget



Antiken har alltid fascinerat mig. Jag har skrivit en hel bok om den. Här kommer ett utdrag ur den. Det handlar om romerska författare som Caesar, Tacitus och Suetonius samt greken Arrianos, verksam i Romarriket.


Julius Caesars "Kriget i Gallien" är enkel och rak i stilen och har karaktären av frontrapporter, men det oaktat kan nog även han ha hittat på en del för att framställa sig i själv i positiv dager. Till exempel har vi ju första boken där man efter en seger mot gallerna tågar mot en germanstam som befinner sig i landet; Caesar säger att befälet då fick kalla fötter och ville vända om, men stridsmoralen återställdes av Caesar med ett ljungande tal som kronan på verket. Det är en spännande episod att läsa men enligt en not i svenska utgåvan så har Caesar här skarvat en del i sin framställning, skräcken för germanerna uppstod inte bland befälet utan bland manskapet framhålls det, men Caesar ändrade detta i sin text i PR-syfte.

Det låg PR bakom, Caesar tågade mot germanerna delvis på grund av egen ärelystnad, och även senare var detta drivkraften, som när han från Gallien gick vidare och raidade Britannien. Detta var ju en ren "egotripp", ett krigståg gjort i privatpolitiskt syfte, att ha som valfläsk i kommande inrikespolitiska kampanjer. Men episoden med operationen mot Britannien är i sig synnerligen spännande, och allmänt är Caesar en lättläst och medryckande författare. Mer än stridsrapporter bjuds också, som kulturhistoriska upplysningar om galler och germaner.

En antik historiker uppskattad här i Sverige tycks mig Tacitus vara; bland annat ser man i en biografi över Ekelöf hur han en gång letar läsning, avfärdar bok efter bok "... men nu läser jag Tacitus och är lycklig!". Visst är Tacitus vördnadsvärd, han är ju en stor stilist (sagt utifrån läsning av svenska översättningar) med kärnfulla sentenser som adelsmärke, men jag håller honom annars inte särskilt högt. På annat plats i denna bok visar jag på hans amatörpsykologi och moraliserande, pekpinnar framlagda som inte harmonierar med narrativet i övrigt; det känns påklistrat. För övrigt så är det ju krönikor han skriver, snitsiga sådana men likafullt bemängda med pliktskyldiga skildringar av fälttåg i Orienten och i Germanien och mycket annat; allt som hänt under ett år återges men vad bryr man sig om detta, det är ju människor man vill ha. Och det får man ju i kejsarnas gestalter (av det vi har kvar av "Annalerna" blir det lika med Tiberius och Nero), men dessa var ju en aning märkliga gestalter, oinspirerande i långa loppet - så vad ska man säga?

Ja, vad? Kanske det att Tacitus må ha sina brister, men hans verk tenderar att leva kvar på grund av briljansen i just stilhänseende. Ska man citera kan man till exempel gå till bok XV av "Annalerna", där det sägs att sedan ett visst upprorsförsök av gladiatorer slagits ner började folket "tala om Spartacus och tidigare olyckor; ty hopen längtar efter omvälvning och fasar för den." Och vid en viss strid mot partherna hade en romersk fältherre vunnit seger: "Och några skansar blev tagna och någon ära och något byte, men han kunde inte visa måtta i ära eller omsorg om sitt byte." Och i bok XIV sägs att Nero gav gåvor till vissa ur riddarklassen, "men gåvor från en som kan befalla har mycket av tvång i sig". Elegant.

Ej att förglömma är Tacitus' "Germania", ej en historiebok i egentlig mening men en läsvärd etnografisk studie över grannfolket germaner, dessa ädla vildar. Läs om bärnsten, älgjakt, "sälmänniskor", underliga kultbruk med mera med mera. Förra halvan av boken behandlar germaner i stort och den senare olika germanstammar varibland svear, första gången vi nämns i världslitteraturen.

Från Tacitus är steget inte långt till Suetonius. Denne skrev biografier över Caesar och de följande kejsarna från Augustus till Domitianus, inklusive Tiberius och Nero. Att detta skulle vara giftskåpslitteratur har jag svårt att förstå, en och annan pikant upplysning bestås man men någon veritabel porr är det ju inte. Dock ska medges att de könsrelaterade upplysningarna livar upp texten, de "är en stimulerande tillsats" som Lagerström säger i förordet till sin Suetoniusutgåva. - Suetonius är lättläst, en klart disponerad herre som inte far ut i ointressanta sidospår; livsbanorna rullas upp enligt mönstret föräldrar, födelse, ungdom, kejsarkarriär och vissa personliga särdrag, och på det någon form av karakterisering av personen som sådan. Detta är det ungefärliga upplägget av Suetonius' porträtt men det blir sällan schematiskt eller som ett protokoll; författaren har förvisso öga för den upplysande detaljen, som att Domitianus gillade att ta en promenad på någon avskild plats före sänggåendet, att Augustus hade fula tänder och att Caesar var tunnhårig, så pass att han lät kamma fram det glesa håret mot hjässan. I en kursbok jag en gång läste kallades detta drag hos Suetonius för irrelevant; jag kallar det tvärtom essentiellt, "bilden som säger mer än tusen ord".

Suetonius är lite rapportmässig och har föga av epiker över sig (vilket å andra sidan gör att han sällan tycks hitta på, vilket kanske glädjer den kritiskt lagde). Suetonius är hur som helst rik på fakta och upplysningar; näst efter Plutarkos är nog Suetonius den historiker jag refererar mest till denna bok, möjligen med konkurrens av Herodotos.

Ungefär samtida med Suetonius var greken Arrianos som skrev en biografi över Alexander den store. Detta är i huvudsak en krigshistoria, renons på den mytiska resning som präglar en Plutarkos' Alexanderporträtt, men ändå läsvärd och med en del annat att pigga upp narrativet, som vissa anekdoter som ej återfinns hos Plutarkos, kulturhistoriska notiser om Indien och så vidare. Minnesvärd är också skildringen av belägringen av en kuststad i Mindre Asien; försvararna flyr simmande, och soldater med en viss typ av stora sköldar sätter sig i dessa och paddlar iväg. Det tycker jag var en rolig bild.

Relaterat
"Skallet från den kapitolinska varginnan" - fri resurs
Ännu ett smakprov ur boken: "Antikens kvinnor"
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Hur man håller tal
Gallerkungen Vercingetorix kapitulerar för Caesar

måndag 24 augusti 2009

Antika historiker



Jag har nyligen skrivit om antika historiker, företrädesvis Plutarkos (se etikett "historia in nuce"). Det hela har tagits väl emot så här tänkte jag behandla Herodotos, Thukydides, Xenofon och några andra: en liten exposé över krönikörer och historiker från disciplinens barndom, "gamla greker" med andra ord.

---

Antikens historiker var lika mycket berättare och epiker som forskare och vetenskapsman. Som lekman kan man tendera att uppskatta det förra draget, historikern som berättare och epiker, men besittandet av en kritisk ådra gör inte historikern mindre läsbar, tvärtom, utan den vore han ju alls ingen historiker. I det följande blir det i varje fall en titt på antikens historiker där tyngdpunkten ligger på hur pass läsbara de är för en modern läsare, men därmed blir det som antytts ingen ensidig bild av historikern som epiker. Den antike historikerns roller som både berättare och forskare går inte att skilja åt, även om man som estet kanske skulle vilja det.

Vi kan börja med HERODOTOS, själve historieskrivningens fader. Jag måste säga att min entusiasm för hans verk falnat något, det är för mycket poänglösa anekdoter, för mycket avvikelser från ämnet, hur mycket han än hävdar att dessa avvikelser är del av en plan. Man har sagt om Plutarkos att denne var bättre på att samla material än sovra det, men detta stämmer bättre på Herodotos än Plutarkos om ni frågar mig.

Men klarar man av att följa det slingringa narrativet genom Herodotos' nio böcker (på svenska 2004 i Norstedts pocket) har man här förstås en guldgruva, inte bara historiskt utan även kulturhistoriskt, ty förutom om politiska händelser och drabbningar (Marathon, Thermopyle, Salamis, Plataea) kan man läsa om seder och bruk i det gamla Egypten, Persien, Mesopotamien, Etiopien och Skytien med mera. Att Herodotos saknar kritiskt sinnelag och återger allt han hört som sanning kan vara ett problem, även för en som läser det som underhållning, men här har någon påpekat att hans bok är en lysande exposé i antik mentalitet; hävdas det till exempel att indierna grävde guld med hjälp av stora myror har man förstås svårt att tro det, men detta var vad som berättades för Herodotos när han reste runt och hörde sig för om ett och annat, detta var sådant man trodde om fjärran länder på den tiden.

En typisk Herodotosanekdot är en i kapitlet om persiska seder. Perserna, hävdar han, dricker sig berusade då de ska fatta ett viktigt beslut; nästa dag granskar de beslutet, och om de fortfarande står för det så antas det, annars förkastas det. Omvänt så tas varje beslut fattade då de är nyktra under ny granskning när de är berusade...

Detta står att läsa i första boken av Herodotos' verk. Och visst är sådant roligt i lagoma doser. Men med lite modern källkritik slås benen undan för Herodotos på ett visst ställe, och det till det bättre anser jag. Det var ju denne mediske präst som kom på tronen efter Kambyses, iklädande sig rollen av dennes bror som mördats, men sedan kom Darius och störtade denne falske präst. Men detta är rent påhitt säger Thomsen, "djävulsk propagandakonst" som levt vidare i Perserriket så pass att Herodotos återger det hela som sanning; i själva verket var det Darius som var tronkrävaren. Modern källkritik har gett oss den sanna historien säger Thomsen, så med detta i bakhuvudet kan man hädanefter bläddra förbi denna långrandiga episod i Herodotos' tredje bok.

Herodotos följdes i tiden av THUKYDIDES, en mer kritisk historiker, enligt baksidestexten på den svenska utgåvan en som till det historiska skeendet fann andra förklaringar än gudarnas vilja, vilket kan ses som en markering åt Herodotos som frossar i omen och orakeltydningar. Thukydides' verk hyllas av fackfolk men är tyvärr inte så läsvänligt. Det sägs ju att när Harald Hjärne läste grekiska tipsade honom läraren att bara läsa halva Thukydides' historieverk, mer kunde ingen människa orka med... Detta kan ge fingervisning om en viss tungroddhet i verket ifråga, men överdrivet är det säkerligen; jag har bara ströläst boken men skulle gärna läsa hela Thukydides om jag en kväll befann mig på, säg, ett fjärran hotell och inget annat hade att tillgå som nattlektyr. För övrigt framhålls ju bland annat hans skildring av pesten i Athen som klassisk, världslitteraturens första pestskildring; det sägs att denna varit förlaga för andra dylika texter, till exempel från medeldtidens digerdöd. En av dem som så låtit inspireras var Boccaccio i "Decamerone" om jag inte minns fel.

Vad som bland annat talar emot Thukydides ur läsvänlig synpunkt är alla tal han återger (eller hittar på), det blir långrandigt. Vill man få en annan författares syn på peloponnesiska kriget rekommenderar jag Plutarkosutgåvan "The Rise and Fall of Athens"; biografierna om Perikles, Nikias, Alkibiades och Lysander täcker in perioden mer än väl. Nu kan inte Thukydides och Plutarkos jämföras rakt av; den förre hade ju varit med i förloppet han skildrar medan Plutarkos skrev om vad som för honom var gamla tider, sådant som det fanns en massa källor att välja och vraka bland. Jämför dock Thukydides' skildring av athenarnas öde efter Syrakusanederlaget med Plutarkos'; den förre konstaterar bara att athenarna spärrades in i ett stenbrott, försmäktade där och sedan såldes som slavar (sjunde boken), medan den senare (i Nikiasbiografin) kan berätta att athenarna led ett tag i gruvorna, men sedan befordrades till lyxslavar på grund av sin förmåga att recitera Euripides. Dylika upplysningar är vad som ger Plutarkos' texter guldkant och jag återkommer till honom.

Ännu en grekisk historiker var XENOFON som skrev om ett fälttåg han varit med om, ett misslyckat försök att fälla Perserriket över ända i slutet av 400-talet f Kr; den del jag läst handlar om återtåget hem till Grekland för den legoarmé det gäller, "de tappra 10 000". Den här ska man läsa om man vill ha en dag-för-dag-skildring av ett fälttåg, i så måtto en antik motsvarighet till Omar Bradleys "A Soldier's Story" där hans europeiska fälttåg tecknas med tämligen jordnära perspektiv. Xenofon har kallats den bästa antika fälthandboken; ett exempel härpå är bland annat fjärde boken då en viss höjd ska tas, där Xenofons yrkande på att man borde formera styrkan på kolonner istället för på linje är exemplariskt enkel och klar, krigsskoleaktig om man så vill.

Intressant i Xenofon är annars att man på återtåget från Mesopotamien träffar på Nineves ruiner, assyrierrikets gamla huvudstad. Av den bibliske Nahum kunde man tro att av staden inte lämnats sten på sten, men så var det alltså inte. Detta skildras i Xenofons tredje bok.

Om puniska krigen och Rom mot Makedonien kan man läsa hos POLYBIOS. Ur krigsvetenskaplig synvinkel är denne den mest trovärdige antikhistorikern säger Connolly; Livius, som utgick mycket från Polybios' verk, var i jämförelse bara en "armchair historian". Betecknande är bland annat hur Polybios om slaget vid Kynoskefalai säger att makedonierna vid ett moment fällde sina lansar, helt enligt den taktiska normen, men detta har Livius i sin XXXIII:e bok feltolkat som att de la ner sina lansar, med ad hoc-förklaringen att de var för tunga att slåss med.

Som läsning betraktat känner jag lika lite för Polybios och Livius, deras texter framstår för mig som "halvlevande"; det är sådant man kan läsa om man inget annat har för stunden, men inget man drömmer om att läsa direkt. Vad gäller Livius så besatt han väl viss utblick, men den tröttsamma huvudtendensen i hans verk är ändå att Rom alltid har rätt, romarna är evigt fredsälskande och fienden har alltid fel, alla ska hänge sig åt Roms goda vilja så blir allt bra... Det är bokstavligt talat segrarnas historieskrivning som jag varit inne på tidigare. Därför kan man till exempel glömma Penguins "Rome and the Mediterranean" (Livius' bok XXXI-XLV); annars är väl denne Livius bäst i början när han berättar om Roms äldsta tid, då han inte hade så mycket källor att följa så det var fritt fram att hitta på (q v Penguins "The Early History of Rome"). Den moderne historiker som tycker detta låter som helgerån, ska alltså komma ihåg att regeln för antikens historiker var att de skulle hitta på, de skulle fylla ut sitt narrativ efter eget skön; de var som sagt lika mycket berättare som forskare.

Vad gäller påhittade scener finner vi en berömd sådan hos Polybios. Det är från det tredje puniska kriget då Scipio Aemilianus ser det brinnande Kartago och reciterar Homeros, "en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller", detta efter att själv ha beordrat stadens ödeläggande. Men, säger författaren, Scipio hade här haft Rom i tankarna, inte Kartago, markerande ödmjukhet i medgången. Nog är scenen påhittad, men det är en så bra scen att man måste prisa Polybios för den i alla fall.

lördag 22 augusti 2009

Den störste


Det är lördag.

Jag hade tänkt åka till Röda Korsets second hand och sedan till Vaksalatorg, kolla in marknaden. Men det blir nog inte av, det regnar.

Istället tänkte jag tala om antikens störste historiker; vem var egentligen det?

Ja, vem var det?

Det var PLUTARKOS.

Vilken bok av honom ska man då läsa?

Man kan börja med Penguins "The Age Of Alexander", en nätt lunta på 443 sidor med liten text. Här finner man framför allt Alexanderbiografin på cirka 100 sidor, en av Plutarkos bästa. Vidare innehåller denna volym porträttet över kung Agesilaos som styrde Sparta under dess höjdpunkt efter peloponnesiska kriget. Han krigade därefter en del i Mindre Asien vilket gav Sparta något av ett imperium, men så vände sig lyckan i och med Thebes uppstigande då Agesilaos fick finna sig i att försvara Sparta från tebansk invasion. Det var första gången Sparta invaderades; man var därtill försvagade efter förlusten mot Thebe i slaget vid Leuktra.

Agesilaos lyckades dock bevara Spartas suveränitet på något sätt, men staten var fattig och han måste ge sig av till Egypten som legoknektsanförare för att bringa guld till statskassan. När han skulle segla hem dog han innan överfarten till Hellas och fick begravas i Nordafrika. Han blev 84 år.

Så följer i boken Pelopidas' biografi, thebanen som befriade Thebe från spartanskt välde med en kupp, berättat med sedvanlig plutarkisk inlevelse. Intressant är skildringen dagen efter det att det spartanska styret störtats; än finns spartanska trupper i närheten, läget är ovisst, folk springer runt på gatan och vet inte om de ska jubla eller stålsätta sig för fortsatt strid. Det fångar stämningen under pågående revolt eminent väl, tycks det mig; det är något av 14 juli 1789, Portugal 1975, Rumänien 1989; arketypiskt. - Pelopidas segrar sedan vid Leuktra och blir något av Greklands hegemon med parhästen Epaminondas vid sin sida; Plutarkos har tecknat även denne, men denna biografi har gått förlorad. Pelopidas och Epaminondas hörde till Plutarkos största hjältar, eftersom han ju var från det Beotien där Thebe var huvudstad; Chaeronea var staden där han föddes och sedan kom att leva och verka till största delen.

I "The Age of Alexander" som vi talar om följer sedan porträtten över de sicilianska tyrannerna Dion och Timoleon, en av de få källor vi har till den tidens Sicilien. Därefter ges porträtten över athenarna Demosthenes och Fokion, portalfigurer i denna Athens nedgångstid; för mer om dessa se artikeln om bevingade ord. Det är hur som helst synnerligen läsvärda texter, berättaren i högform, texter rika på dramatik, kulturhistoria och levandegörande detaljer. Detsamma kan sägas om de två biografier som lyktar boken, Demetrius respektive Pyrrhus, den ene makedonsk krigarkung i kölvattnet efter Alexanders död, den andre krigarkung desslikes men framför allt den som försökte besegra det uppstigande Rom men misslyckades.

En annan Plutarkosutgåva jag läst är "The Rise and Fall of Athens", med biografier över Theseus, Solon, Themistokles, Aristides, Kimon, Perikles, Nikias, Alkibiades och Lysander; den sistnämnde var den spartanske härförare som
segrade vid Aegospotamoi vilket slöt peloponnesiska kriget, Solon åter var statsmannen som reformerade Athens lagar under senarkaisk tid och Theseus var Athens mytiske grundare. Resten var athenska statsmän under 400-talet, Athens storhetstid, samtliga fascinerande porträtt om än kanske inte lika fängslande som "The Fall of the Roman Republic":s porträttsamling.

Vad gäller Theseus så var ju denne enligt vårt sätt att se en sagofigur, medan han för antikens människor var högst reell; Plutarkos behandlar honom som dylik historisk figur, vilket gör texten något snårig eftersom det fanns så många stridande versioner om vad han egentligen uträttade under sin bana. Theseusmyten som sådan är ju en av de bästa hjältesagorna (labyrinten, Ariadnetråden, Minotaurus och så vidare), men i Plutarkos' händer, med tillämpande av den kritiska metod han som historiker besatt, blir resultatet varken hackat eller malet. Allt annat lika är detta nog den sämsta Plutarkosbiografi jag läst.

Detta var de utgåvor av mannen jag läst. Men han skrev ju så många fler biografier, kanske lika många till utöver dessa som nämnts ovan. Ännu en Penguinutgåva finns, "The Fall Of The Roman Republic" med biografier över Marius, Pompejus och Caesar, fullödig historieskrivning med populär vinkling. Så finns boken "Makers of Rome" som jag inte läst, men som torde innehålla biografierna över Romulus (Roms mytiske grundare), Numa (en av de första romersk-etruskiska kungarna), Scipio Africanus (Hannibals besegrare vid Zama), Flaminius (segraren vid Kynoskefalai), Aemilius Paulus (dito vid Pydna), Cato den äldre (som för övrigt ansåg att Karthago borde förstöras) och bröderna Gracchus, som ville egalisera det romerska samhället men som misslyckades och mördades.

Men ytterligare mer finns. Som översättaren Rex Warner säger i förordet till "The Fall of the Roman Republic" så finns ytterligare fem Plutarkosbiografier från tiden i fråga: Lucullus, Sertorius, Brutus, Cato den yngre och Markus Antonius. Man formligen baxnar inför all denna rikedom, embarasse de richesse. Att en historiker kan skriva mycket är ju inget kvalitetskriterium i sig, vi har ju till exempel rätt mycket bevarat av Livius (även om ännu mer gått förlorat), men han är ju inte en berättare av samma dignitet som Plutarkos. Att det finns en hel del
Plutarkosmaterial som väntar på att läsas kan alltså stämma en till eftertanke, med tanke på att det man redan läst gett en så fyllig bild av antiken och dess statsmän.

"Biografier är summan av all historia", sa Carlyle. Plutarkos' biografier tycks mig vara summan av antikens historia.

(Mer om Plutarkos på bloggen här.)

fredag 21 augusti 2009

Lekande barn


Man har satt upp en skylt med Lekande barn utanför mitt hus. Så bra, det säger precis vad det handlar om: här bor ett lekande barn, här bor jag som varje dag leker med text och bild, med fil och dokument, med collage och novell och sång och musik. Hela dagen är en glad operett, hela tillvaron är "en lek, ett av sig självt rullande hjul" som Nietzsche sa...

onsdag 19 augusti 2009

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)


Härmed en saga från rokkanska länder, den evigt skimrande nejd där äventyret lever och myten är vardagsmat. Häng med!



En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen och fick omsider veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller bara Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon, och när han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan, för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger, av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko som hjälten hette, och en man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på ett träd i byns mitt, ett fullkomligt kalt och förtorkat träd.

- Jag vet inte hur ni ska göra. Men jag kanske kommer på något, för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en stad med korsvirkeshus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var staden Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. På hjältens fråga varför sa en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram och såg ner i schaktet, och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och kom till en skog. Träden i denna skog växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, hassel, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Han red närmare, böjde sig ner och läste:

- "Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian." Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, den sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring, och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett likandne uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här, som föremål för drömmar. Allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

Han stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda, och om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där bjöds han god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där, och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger.

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd, sa Blasko när han träffat på mannen i slokhatt, är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden - men väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon lopp i land och blev en fri man.

Här slutar vår saga. Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis, red iväg till en sjudande metropol och levde livets glada dagar som säkerhetskonsult. Men det är en annan historia.

(Detta var ett äventyr från Rokkana. Fler sådana finner du här.)

tisdag 18 augusti 2009

Japansk hybridengelska


Milda dagar, skön sensommar. Lite mulet bara.

Idag är det tisdag.

Böcker om Japan är ofta på engelska. Ska man ha en fackbok om Japan stöter man i nio fall av tio på en engelsk eller amerikansk sådan, och detta har fått en lustig bieffekt: en svensk läsare kan tro att vissa engelska begrepp han möter är japanska sådana.

Vi kan kalla det hela japansk hybridengelska.

Några exempel:

I ett UNT-kåseri om Japan talade skribenten om sitt intresse för "shintoshrine", nyttjande ordet som om det var ett japanskt begrepp. Men det var som alla förstår en språkmiss: shrine betyder ju "helgedom", ett engelskt ord med samma stam som vårt "skrin".

Det finns en ämbetsman i kejsarens närhet som i svenska översättningar brukar kallas "lordsigillbevarare", efter engelskans
lord privy seal. Han har visserligen hand om diverse sigill, men "hovkansler" tycker jag låter bättre.

Japanska parlamentet brukar kallas diet. Vissa tror att detta är ett japanskt ord, men icke, åter är det engelskan som spökar. I en engelsk ordbok läser jag att diet är av medeltidsengelskans dieta, "offentligt möte", och diet används i engelskan dels om rättsförhandling i den skotska domstolsordningen, dels om alla typer av icke-anglosaxiska parlament. I länder som ej har "Westminstermodellen" (majoritetsval i enmansvalkretsar, tvåpartisystem) har man diets. Sverige har med denna terminologi en diet liksom Tyskland, Frankrike och Japan bland andra, medan länder som i likhet med England har Westminstermodellen (Australien, Nya Zeeland) har parliaments.

Ett sista exempel. I den svenska översättningen av Storrys Japanbok kallas Perry "Commander Perry", som om Commander var hans förnamn. Men det var ju fastmer hans militära grad, alltså kommendör. Militärgrader skrivs med versal i engelskan.

(Gyllene paviljongen, Kyoto)

måndag 17 augusti 2009

Antika sinnebilder


Vad tänker du på när du tänker på 50-talets USA? Kromstinna bilar, hamburgerbarer och titaniumskimrande flygplan kanske; detta må kallas 50-talsamerikas sinnebilder.

Och 1700-talssveriges sinnebilder var i så fall trekantig hatt, peruk för män och morgonsnapsen.

Men här ska det varken handla om USA eller Sverige, nej det ska handla om antiken och dess sinnebilder. En titt på det antika Grekland och Rom och dess symboliska ting, dess materiella kultur om man vill uttrycka det simpelt.

---

För inte så länge sedan, säg på 70-talet, var det populärt att ha togaparty. Man skulle drapera sig i något som liknade toga, träffas och äta och dricka antikt, annat att förtiga. Det hela var ju ett kulturellt sätt att partaja som kanske värmer ett antikvariskt hjärta, men sanningen är att det man klädde sig i under dessa fester inte alls var en toga, för klädseln blev så gott som alltid ett vitt sänglakan som man hängde på sig. En riktig romersk toga är emellertid något helt annat, den är inte som ett lakan fyrkantigt utan formad som ett cirkelsegment. Togans diameter ska vara mellan fyra och sju meter, och man hänger den inte på sig, man draperar sig i den. Allt detta ger vid handen att togan var ett mycket speciellt plagg; det uppges också att det var svårt att ikläda sig den, man måste ha en slav till hjälp. Dessutom var den tung att bära eftersom den var gjord av tättvävd ylle.

Att folk under moderna togaparties klätt sig i lakan, fyrkantiga tygstycken, är väl inte helt out of place, nog kan detta sägas ha antik anstrykning. Men då är det en grekisk himátion man försöker efterlikna, en mantel som var fyrkantigt skuren och inte rundad som togan. Här kan man med Carcopino spekulera i om detta återspeglar respektive folks estetik och formuppfattning, grekerna med sin rätlinjiga arkitektur kontra romarna med sina valv och bågar och sina tempel som gärna restes på en rund planyta. Vad detta beträffar så föredrar jag nog romarnas arkitektur framför grekernas, för med valven kunde man ju bygga volymer på ett helt annat sätt än grekerna som bara byggde "lådor". Här ska man dock ej förringa skönheten hos Parthenon, som ju kunde väcka en Gregor Paulsson till tårar när han en gång bestigit Akropolis och övermannats av anblicken.

Antikens människor draperade sig alltså i mantlar och så långt är väl allt gott och väl, men vad jag har svårt att fördra hos antiken är dess fientlighet mot byxor, en fix idé hos denna hellensk-romerska kultur. Byxor bars endast av barbarer, som galler och germaner i väst och perser i öst. När Alexander vid en jakt dristade sig att bära medisk dräkt väckte detta enormt uppseende bland makedonierna; han upprepade inte bruket. Den ende makedonier som regelmässigt bar byxor sägs ha varit en viss Peucestas; han lärde sig också persiska och antog en rad av sederna hos detta besegrade folk. Alexander gillade att någon ville bygga broar på detta sätt, perserna likaså, men makedonierna i gemen ska inte ha gillat detta.

När germanerna besegrat romarriket fram blev byxor ett vanligt inslag i gatubilden, men då är vi redan inne på tidig medeltid så det faller utanför bilden här. Som antytts ställer jag mig frågande till det dominerande antika modet, detta att bara bära tunika med mantel men aldrig byxor. En riktig karl har byxor, annars är man ju "byxlös", ett rungande pejorativ. Men att anmärka på byxfientligheten hos antikens människor kanske är poänglöst, var tid har sina fixa idéer, så även vår.

Jag har kommit att tala om sinnebilder för antiken, saker man ser för sin inre syn då man nämner ordet "antiken"; vi kan också kalla det en exposé över antikens materiella kultur. Nämnt är toga, valv och benkläder, men vad mer kan tänkas?

Kanske detta - för något mycket typiskt för antiken var att man inte hade stigbyglar då man red, och det förde bland annat med sig att man satt väldigt fult i sadeln. En och annan vasmålning kan illustrera det hela: "gungande i lösa sadlar" red man fram under antiken, satt som en hösäck, kunde inte resa sig i stigbyglarna som man numera gör vid ritt för att inte guppa med i hästens rörelser.

Sjöfart är för sin del något viktigt för vår medelhavsantik, från epikens snabba skepp med skummande bogar, över pentekontrar, triremer, quinqueremer och andra krigsskepp till handelsskepp som hembar all världens varor till Rom. Anderson tycks mena att Grekland och Rom aldrig kunnat blomstra utan möjligheten till handel över detta Medelhav; sant är att man fick förhållandevis snabba transporter över det, men övriga antika imperier (Kina, Indien, Persien) baserades ju inte alls på sjöfart men blomstrade likafullt, så man ska inte överbetona sjöfart som sådan vid civilisationsbygge. Dessutom seglade man ju i regel inte under vinterhalvåret, så sjöfartens välsignelser hade sin begränsning.

Nå, men vad med den antika sjöfartens sinnebilder? Jag kommer att tänka på skillnaden handelsskepp-krigsskepp; de förra med sina rundbukiga skrov med vänlig, moderlig utstrålning, de senare med sina raka skrov och rader av åror, utstrålande hot och våld. Ett bra exempel på det intryck romerska krigsskepp kunde göra på barbarer ges av Caesar i "Kriget i Gallien", fjärde boken, där man ska landstiga på en försvarad strand: "(S)keppens imponerande utseende och årornas rörelse... gjorde... så starkt intryck på britannerna, att de hejdade sitt anfall och retirerade..."

När det gäller antikens mat finns det förstås ytterligheter, om vi ser till några berömda festskildringar. Det är dels Odysséens fajakiska gästabud, betraktad som en rungande backanal men där äter man endast kött och bröd och dricker vin; dels är det Trimalchios' gästabud där krångligast tänkbara maträtter serveras, från småfåglar insydda i en grismage som flyger upp då man sprättar den till rätter som formats till zodiakens tolv tecken. Hur glädjande är det då inte att ta del av den välbalanserade meny som Plinius d. y. komponerade för att ta emot en viss Septimus Clarus, som man finner den hos Carcopino: "en sallad, tre sniglar och två ägg per person; oliver, lök, pumpor, en kaka av speltvete, doppad i honungsblandat vin och avkyld med snö". Därtill musisk underhållning. Carcopino återger också en måltid som Martialis serverade en gång: sallad, purjolök, senapskål och ägg garnerade med ansjovis; en killing, grillade kotletter, bönor och tidig grönkål, höna och skinka; frukt och vin.

Går vi till en kejsare kan jag nämna några ord om Augustus, som enligt Suetonius var högst blygsam i maten:

Han älskade grovt bröd, små fiskar, handpressad färsk ost och gröna fikon från andra skörden. Han hade för vana att äta även före middagen, varsomhelst och närsomhelst, om han kände sig hungrig. I några brev säger han: "Vi åt lite bröd och några dadlar i min vagn." Och: "När jag var på väg hem från Regia i min bärstol åt jag lite bröd och några hårda vindruvor." På annan plats säger han: "Käre Tiberius, inte ens ej jude fastar så hårt på en sabbat som jag har gjort i dag, för det var inte förrän under nattens första timme som jag fick i mig två tuggor bröd i badrummet innan jag blev inoljad." På grund av dessa oregelbundna matvanor åt han många gånger ensam före eller efter ett gästabud, men rörde inte maten under själva
gästabudet.


Från mat är ju steget inte långt till vin, som dracks rätt allmänt under antiken. I en så kallad kratêr blandades det ut med vatten, aldrig mindre än en tredjedel säger Carcopino. Den romare som drack sitt vin oblandat ansågs konstig, och hos grekerna ansågs det barbariskt; sådant gjorde bara skyter. Herodotos berättar om en spartan som vistats bland detta folk och som antagit denna deras dryckessed, men som blev galen på kuppen sägs det.

Åter vad gäller mat så säger Herodotos att perserna gillade söta efterrätter; de såg därför ner på grekerna som bara åt en rätt och sedan inte hade något att glädjas åt. Detta kan ju få en att tänka på dagens grekiska kök, där man lär servera allt på en och samma tallrik... och detta kan i sin tur få en att fundera över antika drag som dessa, sådana som är lika då som nu. Annat i ämnet är ju att antikens greker såg ner på folk som åt smör och drack mjölk, det var barbariskt, endast något för thraker, riktigt folk använde bara olivolja och drack vin. Men detta var ju bara utslag för det faktum att egentliga Hellas inte hade boskapsskötsel, endast får (och vin- och olivodling), och samma förhållande råder ju där idag. Så det antika hellenska föraktet för mjölkprodukter är väl inte så antikt när allt kommer omkring, det är tidlöst grekiskt av odlingsmässiga skäl. Det är mediterraneitá à la cuisine, så att säga.

Detsamma torde gälla det faktum att man idag liksom under antiken, kan gå in på en vinkrog i Rom, beställa en karaff rött och njuta drycken till omgivningens sorl. Detta åskådliggjordes av Hatte Furuhagen i ett TV-program en gång, illustrerande hur nära antiken ligger oss i enkla vardagssaker som dessa. Och då är det kanske inte historia längre. Om historia är lika med utveckling och förändring, och det på ett visst område inte skett någon utveckling, ja, då existerar ju inte historien. Vilket kanske är något att glädjas åt: "glückliche Völker haben keine Geschichte" heter det ju...

(Carcopinos bok hette för sin del "Dagligt liv i antikens Rom". Sedan baseras artikeln på verk av Herodotos, Suetonius och andra som jag inte orkar lista. Illustrationen är av Michael Whelan.)

söndag 16 augusti 2009

Dikt: Plågan är en drog


Härmed en dikt om tvångstankar, självplågeri och botemedel mot sådant.

Jag plågar inte mig,
jag drogar inte mig;
att plågas är att drogas,
självplågan är en drog.

Att tänka negativt
är att njuta i tysthet,
att tänka positivt däremot
är livets hemlighet.

Jag vill inte plåga mig,
nej hellre belöna mig,
att ta ett andetag, att tänka
på nåt konstruktivt.

Jag tar ej längre nån drog,
sjunger heller "My Sweet Lord",
går ut i gröna marker
tar emot himlens ljus.

Ljus från kyrkofönster,
från UFO-strålkastare,
ljus från solen själv,
från soldevan som skänker guld.

Jag drogar inte mig,
jag plågar inte mig,
jag möter hellre livet glatt,
jag andas, jag är fri.


(Ni har just läst en Svenssondikt. Fler dikter av min hand finner ni här.)

lördag 15 augusti 2009

Svensson: Krigskorrespondent i framtiden (novell)


I krig kan det inte bara finnas frontsoldater, det måste också finnas trossfolk och krigskorrespondenter. De båda sista yrkena belyses i denna sf-novell, en glimt från ett interstellärt krig i det 26:e seklet. Tidigare har jag skildrat en viss Yoshi Medons öden i detta, frontsoldaten Medon alltså, men här ska vi bland annat stifta bekantskap med en viss Nakajima Lupp, krigskorre. -- Här ett inlägg med länkar till Dropbox; där finns romanen fritt att tillgå som pdf- eller epub-fil.


Nakajima Lupp gick obekymrat längs en väg, en väg med torr jord som virvlade upp i små moln för varje steg han tog. Här hade det inte regnat efter krebastormen.

Vad gjorde han där, denne krigskorrespondent? Han sökte efter ett lämpligt ställe att fotografera sig på. Ljusförhållandena var bra, solen stod högt och endast spridda moln anades. Ett bra ställe; det skulle se fältmässigt ut, detta var inte precis vid fronten men med lite fantasi så...

Hjälte i denna berättelse är alltså Nakajima Lupp. Han var krigskorre, befann sig på planeten Cressida för att tjäna som frontreporter. Det var i mitten av april 2567. Människan hade ett interstellärt imperium vid denna tid, men hur det nu var hade detta angripits av en främmande art. Planeten Cressida hade rövats från människan, och nu skulle man återta den.

En bit bort låg en barackstad, ett underhållskompani för stridsgrupp Ibis. Denna trossby fick inte synas på bilden, då blev det inte frontmässigt. Lupp spanade runt och fick nere i ett buskage se vraket av en flygande rektangel, en fientlig svävare; det däremot var utmärkt som bakgrund!

- Knake! sa Lupp till sin vapendragare. Vi går ner i slyet där.

Lupp hade skeppats till Cressida som krigskorre, och han hade redan skrivit ett reportage: "Från Cressidafronten: lera och beslutsamhet". Nu skulle han låta ta ett foto på sig själv och sända till sin fru. Kanske onödigt att i så fall låta fotot se fältmässigt ut, det kanske skulle oroa henne? Men han ville ha ett foto på sig själv som krigshjälte, så därför inga foton bland vänner i förläggningen, nej ut i terrängen! Nakajima Lupp i full aktion vid fronten, knackandes ner frontrapporter på sin portföljdator!

Väl nere i slyet tog han fram datorn, la upp den på en av vrakets sotöverdragna paneler, fällde upp skärmen och låtsades skriva.

- Ta bilden då! sa han till Todar Knake.

- Vänta, sa denne och gick ner på knä en bit bort, höjde kameran och tog stöd med armbågarna. En serie bilder togs.

- Byt vinkel, sa Lupp där han stod och låtsades skriva. Se till att få med lite av skrovet också.

- Okej, sa Knake och bytte position, la sig ner i gräset, siktade in motivet och tog ytterligare några bilder.

- Nu får det räcka, sa kamraten.

- Bra, sa Lupp, fällde ihop datorn och gick ut ur slyet. Han styrde stegen mot barrackstaden.

- Satans krig det här, sa Knake apropå inget.

- Hur så? Känner du någon som dött?

- Nej, det är inte det. Det är bara så jämrans invecklat allt. Armé hit och division dit, fronter och stödjepunkter, ingenjörer och signaltrupper - fan, jag fattar det inte! Man måste tydligen vara någon djävla militärexpert för att skriva om det, och det är jag min själ inte. Jag vet inte skillnaden på kompani och bataljon ens.

- Ta det lugnt, det kommer...

- Knappast, sa Knake. Allt är så frustrerande. Jag är journalist, men allt jag gör här är att skriva av kommunikéer. Jag skulle vilja skildra något mer matnyttigt.

- Jag förstår. Men som jag varit inne på förr: man behöver inte vara expert för att skriva fängslande krigsreportage, man måste bara finna den mänskliga vinkeln. Vi kan ta och besöka en kompis till mig här i lägret, en kvartermästare. Honom kan du intervjua. Sedan kan du publicera intervjun och bli legendarisk därhemma.

- Ska vi besöka honom bara för intervjun?

- Nej, han ska bjuda oss på mat också hade jag tänkt.

De hade kommit fram till underhållskompaniet, ett repint-kompani: en enhet med verkstäder ("rep" = reparation) och förråd ("int" = intendentur). För en vaktpost visade de sina korrespondentleg, och därmed var det fritt inträde; krigskorrar fick komma och gå som de ville i stridszonen. Lupp frågade om vägen till intendenturköket och fick den, och så stegade man in i barrackbyn med sina olivgröna hus och tält. Knake åter började tänka ut frågor till intervjun han skulle göra: "Hur tycker du det går", "ni här i lägret är väl arméns ryggrad", "hur gick landsättningen" och så vidare.

De kom till en löjtnant Hattusils barack, visades in och träffade en kulmagad man med blanka kinder och mustasch. Han satt i ett litet kontor. Det var Lupps omtalade kompis.

- Nakajima Lupp! sa denne, reste sig och skakade hand med korren. Vad gör du här?

- Jag är krigskorrespondent.

- Åh fan. Och vem är detta...?

- Det är Todar Knake, min kollega.

De skakade hand.

- Lupps vänner är mina vänner, sa Hattusil. Slå er ner.

Efter lite småprat mellan Hattusil och Lupp sa den senare:

- Vi undrar om vi kunde få göra en intervju med dig?

- Med mig? Alla gånger, sa löjtnanten. Själv hade jag tänkt bjuda på en smärre måltid, men det kanske vi kunde ta senare.

- Inte mig emot, sa Lupp. Knake nickade.

- Bra det, sa Hattusil, jag gillar inte att tala med mat i munnen.

Knake fick fram sin inspelare och började fråga:

- Så ni är chef här...

- Ja, sa Hattusil, chef för matförråden i detta rep-int, del av en underhållsbataljon i stridsgrupp Ibis. Vi servar Ibis' trossar med färskvaror och stapelvaror, med kött och fisk och grönt liksom knäckebröd, pulver och allt annat.

- Men är ni bara ett förråd...?

- Nej, här kan vi erbjuda allt! Vi har bageri och slakteri, vi bakar limpor och bullar. Slaktar allt från nöt och fjäderfä till vilt och ödlor. Utöver det har vi förråd med konserver av alla tänkbara slag; vi har välfyllda kylar med smör och pålägg, mjölk och ägg, frysar med kött och fisk. Vi har kornbodar, degblandare, korvstoppare och så vidare.

- Har ni kaffekokare?

- Klart vi har, men bara för eget bruk. Linjebataljonernas egna trossar får koka det kaffe de behöver, då kokar de med ånga. Det är så det är vet du, vi bara servar dessa trossar; vi har förråd från vilka vi portionerar ut konserver och annat, vi har charkuteri som fixar korv och styckar kött åt dem vilket de sedan får tillaga. Vi bakar bröd åt dem. En vanlig bataljonstross kan ju inte baka och stoppa korv.

- Nähä..., sa Knake dröjande, indikerande att han inte förstod.

- Nej, sa Hattusil, en bataljonstross är ju bara tio man. Här är vi hundra man på matsidan.

- Jag förstår. Nå, vad kan man generellt säga om underhåll? Är ni krigets tysta hjältar?

- Ja, det kan man säga. "Strid består i att organisera underhållet för att möjliggöra eld och rörelse", fick jag lära mig på krigsskolan. Så är det ju. Har förbanden inte svävarna i ordning, har de inte batterier för sina lasrar och granater för sina pjäser kan de ju inte slåss. Så enkelt är det. Soldater måste ha mat och råvarorna leverar vi. Så nog kan man säga att vi är krigets tysta hjältar.

Knake kompletterade med några frågor om kompaniets övriga verksamhet: där fanns bland annat elektriker, skräddare, fordonsmekar och apotek fick han veta. Så förhörde han sig om Hattusil själv, och fick med några naggande goda personliga detaljer om denne etapplöjtnant, allt för att ge det hela den där mänskliga vinkeln. Sedan förde Hattusil korrarna till ett rum där han bjöd på en festmåltid på kotletter, stekt potatis, öl, jordgubbar och glass, konjak och kaffe.

- - -

Det om detta. Filerna (pdf eller epub) med romanen länkas fritt här.


Relaterat
Stridsmiljö 2500, mer info
Solarium
Melina Starr, new age-nunna

torsdag 13 augusti 2009

Jünger och första världskriget


Jag har tidigare recenserat Jüngers "I stålstormen". Härmed ett inlägg på samma tema, Jünger och första världskriget. Men nu är det ett mer biografiskt upplägg, en berättelse om vad Jünger faktiskt gjorde. "Alla" kan sätta sig ner och ha åsikter om hans krigsbok, men inte alla orkar ta reda på vad han konkret gjorde under åren 1914-18. Men det har jag gjort. Se nedan.


1.

Den första augusti 1914 anmälde sig Ernst Jünger som frivillig i den kejserliga armén. Han hamnade i 73:e hannoveranska infanteriregementet (der Füsilier-Regiment ”General-Feldmarshall Prinz Albrecht von Preussen”). I mitten av augusti begick han så en förenklad studentexamen – Notabitur – och utbildades sedan till soldat i 73:es reservbataljon. Han lärde sig grunderna under två månader: hur man går, står och talar, samt hur man skjuter med gevär, hur man tar skydd, hur man står post och annat dylikt. I slutet av december kom så hans enhet till den franska Champagnefronten där det mesta var stilla, bortsett från eld från prickskyttar och störeld från artilleriet. Alla försök att bryta dödläget hade för tillfället lagts ner, man hade resignerat inför det låsta läget.

Kriget hade brutit ut, det första världskriget, och den som startade det var Tyskland. Kanske kände man sig inringade, kanske var det hela preventivt – men samtidigt kan sägas att Tyskland var på uppåtgående, det hade självförtroende, det var Europas kraftcentrum i samma mån som Frankrike var det drygt hundra år tidigare, under Napoleontiden. Tyskland gick till anfall mot Ryssland och Franrike som var i allians, men trots att man avvärjde ryssens frammarsch lyckades man inte knäcka fransmannen. Trots insatsen av 200 divisioner hade Kejsartysklands vågspel misslyckats, man befann sig i tvåfrontskrig med både Ryssland och västmakterna, ett mardrömsläge. På västfronten rådde ömsesidigt belägringskrig, ställningskrig och skyttegravskrig, nu och till slutet som var hösten 1918.

Det begynnande 1915 såg fortsatt dödläge, ”på västfronten intet nytt” med frontvardagens grå lunk. Jünger tjänade som menig vilket innebar att gräva och underhålla värn, stå på post etc. Ett avbrott innebar anfallet vid den lothringska byn Les Eparges, där han sårades för första gången, han sändes omsider bakåt till Hiedelbergs. Hemma på permission fick han rådet av fadern att anmäla sig till officersutbildning. Efter reservofficerskurs i Döberitz blev han så översergeant (Fähnrich, ej = fänrik), och tillbaka vid fronten fick han praktisera som grupp- och plutonchef med enstaka patruller och stöttruppsföretag på schemat.

Jünger hade bestått skyttegravslivets krav och hade gymnasieexamen, och därmed var han lämpad för officersutbildning. Han hade även ledaregenskaper, han hade det lugn och sang froid som krävdes i farans närhet; det kan vi säga utan att heroisera. Så efter att nöjssamt ha lett män i strid befordrades han i november till fänrik (Unterleutnant). Jüngers stil var lite gammeldags, detta att gå i striden med ridspö och uniformsmössa, samt att försmå att försmå tekniska stridsmedel som minor och kulsprutor. Rörelsen var viktigare än elden, blankvapen drogs ännu, men understödda av inte så få handgranater om man ska vara ärlig.

Så blev det 1916. Båda sidor planerade stora saker, de ville bryta dödläget med massinsats av eld: det var materielkriget som knackade på dörren, massor med granater östa över fiendens ställningar skulle genombryta fronten trodde man. Engelsmännen började för sin del ladda upp inför anfallet vid Somme, och i en strid för att binda tyska reserver i sårades Jünger och fördes till sjukhus; samtidigt utplånades hans pluton. Det var striderna vid Guillemont, en del av Sommeslaget.

Jünger sårades sedan för tredje gången i november, under en spaningspatrull i S:t Pierre-Vast-skogen. I december fick han järnkorsets första klass. Vad gäller engelsmännens Sommeoffensiv så misslyckades den, tyskarna höll sina ställningar. Men båda sidor led stora förluster i manskap; samtidigt försiggick ju kraftmätningen vid Verdun, ett ännu större slag än Somme. Dödläget bestod, förtvivlan ökade: ska skyttegravarna bli ett perment tillstånd, ska det alltid se ut så här? Vissa trodde det på den tiden.



2.

I februari 1917 gick Jünger en fyraveckors kompanichefskurs. Tillbaka vid fronten blev han planenligt chef för ett infanterikompani: han skulle nu leda en styrka på 150-200 man, han hade adjutant och stabsgrupp och tross och kvartermästare och ett antal plutoner under sig. Det var i stort sett lugna tider, man konsoliderade Siegfriedställningen. Tyska generalstaben planerade inga anfall i väster, inte än; det var i öster man planerade att gå fram.

När Jünger var ledig läste han denna tid Ariostos ”Orlando Furioso”, Den rasande Roland, ett episkt poem från 1500-talet. Dess gammeldags heroism betydde mycket för honom, han fann styrka i dess ord om att stå fast och hålla ut. Läget var alltså lugnt men montont, egentligen hatade Jünger det hela: ”När ska detta skitkrig ta slut?” skrev han i sin dagbok, en av de många anteckningsböcker som sedan blev ”I stålstormen”. Han avskydde alltså dödläget, frånvaron av äventyr; strid i sig, krigssysslan hade han inget emot, detta måste vi poängtera. Orden ”krig” och ”äventyr” bör inte förbindas när det gäller moderna krig, det har jag fått lära mig, men ändå har det alltid funnits själar som funnit stimulans i detta att möta fienden, pröva krafterna, riskera livet och såra och döda och allt det där.

Resten av 1917 såg en mängd patrullföretag och action, Jünger blev bönhörd. Han mötte även sin sårade bror på slagfältet vid Langemarck i augusti; han lät bära undan denne till förbandsplatsen, en episod som blev en gripande dikt av Fritz:
Aldrig glömmer jag, hur du
fann mig, hur du i stugan
spanande trädde in, jag kände knappast igen dig.
Som en gravgrävare i jorderiket framstod du,
omhöljd av jorden
ända upp till hjälmen bestänkt med lera
från flandriska ängar,
som en arbetare kom du, täckt
av verkstadens smuts,
blek av stridens möda
trädde du fram i röken.
Tigande, med tårar hälsade vi
varandra. Som ett under grep mig
i förruttnelsens land kraften
i detta möte...

Enligt Paetel värdesatte Jünger denna dikt mer än den Blå Max han fick 1918: vad är väl kungalön mot sångarlön? Poemet finns att läsa i Friedrich Georgs ”Dikter” från 1934.

Efter ännu en legendarisk patrull – ”handgranatsstriden vid St Quentinkanalen”, s 99 i ”I stålstormen” – fick Jünger en hög orden: riddarkorset med svärd till kungliga hohenzollerska husorden. Detta var i december 1917. Nästa år började för sin del lugnt, man försvarade ett visst avsnitt, men omsider började förberedelserna inför Ludendorffs stora marsoffensiv, det tyska försöket att bryta dödläget i väster. Det kunde delvis ske för att man ordnat fred i öster, Ryssland var temporärt utslaget ur kriget. Jüngers kompani drogs ur linjen och fick öva sig i handgranatskastning och skytte, i tekniken att storma skyttegravar och bevara rörelsen. När så kompaniet, regementet och divisionen, ja hela den tyska offensivstyrkan grupperat sig inför anfallet, drabbades Jüngers enhet av en svår motgång: en granat slog ner mitt i den väntande styrkan, över hälften sårades.

När man åter kommit i ordning deltog dock Jünger i anfallet med sina mannar, efter en artilleriförberedelse som sökte sin like: som en naturkatastof, en storm av stål och eld. Den engelska första linjen pulveriserades av denna kanonad, och det framskickade infanteriet kunde sedan rycka fram rätt långt, man tog skyttegrav efter skyttegrav. Sedan nåddes kulmen, engelsmännen hade bevarat fattningen och kunde sedan gå till angrepp själva. Tysken saknade den där extra lilla offensivkraften, bland annat beroende på att soldaterna var halvsvultna: de stannade och åt när de ställdes inför de allierades digra förråd. Svälten berodde på att Tyskland var försatt i blockad, landet fick inte alla de matvaror de behövde för att klara sig.



3.

Ludendorffs angrepp misslyckades. Dessförinnan hade Jünger sårats och sänts till sjukhus i Berlin, sedan till Hannover. Tyskarna var på defensiven men kriget var inte slut för det; det var strid i Dunge 125 där engelsmännen pressade på, och det var reträtt till Cambrai där Jünger blev sårad i lungan. Med nöd och näppe slog han sig ut ur en inringning, han kom till egna linjer och hamnade på sjukhus i Hannover vad det led; där fick han i november höra att kriget var slut.

Kriget var över, Tyskland hade förlorat. Man var besegrade i öst och väst. Jünger gladde sig inte åt detta även om han i september fått Pour le Mérite, den då högsta krigsutmärkelsen. Allt annat lika hade kriget utvecklat honom i olika riktningar. Dels hade han under stridspauser läst en hel del, som Nietzsche, Schopenhauer och Ariosto som jag redan nämnt, samt Kubins fantastiska roman ”Den andra sidan” och entomologiska tidskrifter. Utöver det förekom namn som Gogol, Dostojevskij och Tolstoj, Wilde och Sternes ”Tristram Shandy”, Rimbaud och Nietzsche, som han förvisso redan läst som gymnasist (”Tragedins födelse” och ”Viljan till makt”). Slutligen läste han under kriget Schopenhauers aforismer, som skulle bli en livslång kompanjon: ”Parerga und Paralipomena” från 1851.

Det om läsningen – men kriget hade även gjort honom mer intuitiv och mindre cerebral, mindre materialistisk. Han hade gått från stad till land, från kultur till natur, från ironi till jordekraft kan man säga, ”Ge oss jorden” om man talar med Moberg. Kriget påverkade honom, ledde honom bort från snusförnuft och planmässighet och till osäkerhet och frihet, med en hänsyftning på den mytiske Antaios på slutet i denna passage från ”Inre strid” (1922):

Som son av en epok som var helt övertygad av det materiella drogs jag in i detta krig – jag, en kall, tidigt mognad storstadsbo vars hjärna slipats till stålkristall genom umgänget med naturvetenskap och modern litteratur. Jag förändrades mycket genom kriget och tror att så skedde med hela min generation. Min världsbild har inte längre den där tryggheten, och hur skulle det nu vara möjligt genom den osäkerhet som omger oss sedan år tillbaka. Helt andra krafter är det nu som vårt handlande måste ledas av, väldigt dova och instinktiva, men man anar dock att det finns ett djupt förnuft i denna
instinkt. Och man anar också att allt som omger oss inte är så klart och ändamålsenligt, utan det är mycket gåtfullt, och denna lärdom innebär redan det första steget i en helt ny riktning. Vi har åter kommit i kontakt med jorden, och må vi därför som den där mytiska jätten återfinna hela vår kraft genom denna beröring.

Relaterat
Psykonauterna
Vid tidsmuren

tisdag 11 augusti 2009

Roman för nerladdning


En roman i halvåret, är det rimligt?

En bok varje höst och vår, går det?

Jodå, nog går det.

I vart fall: i vintras gav jag ut "Antropolis", och nu är jag i farten med ännu en roman: "Agajans tolv stordåd".

Det är en saga om en man i en värld, en parallellvärld kallad Rokkana, och hans äventyr med en vitska och en drake, en deva och en gudom, en trollkarl och en kung. En viss Agajan går i tjänst hos kung Bigelon för att utföra tolv stordåd, och dåden innebär alltifrån att jaga skatter, leda fälttåg och bekämpa monster till att besöka Helvete och Paradis och genomrida en gåtfull dimension. Förutom sedvanlig action är det spirituella dialoger, överdådiga gästabud, fantasterier och gåtfullheter, romantik och taktik - med andra ord, en typisk Svenssonroman.

Romanen finns att ladda ner här. Gratis så klart. Och som antytts ovan: det kanske blir fler webbromaner framöver, och blir det inte romaner så blir det faktaböcker. Och blir det inte på webben så blir det i pappersform, vissa planer på både det ena och det andra smids här på Etherion Förlag. Vi får se.

Men idag gäller det som sagt Agajanromanen, en 120-sidors fil med ord som dubbelmumma, pallasch, nattsvala, nidung, Rodungaland, Krannon, Ottlas, Tibirke, Hyder Pao, Atyescha, Blago Bung och, sist men inte minst, Ringo Grävling!

(Illustration Michael Whelan)

måndag 10 augusti 2009

Plutarkos kunde sin sak


Solig morgon. Guld.

På menyn: lax och sej, fullkornspasta, tomater, palsternacka, kålrot och champinjoner. Och morötter och lök.

På nattduksbordet: "Naturligt - övernaturligt" av Poul Fersing, bra slöläsningsbok om Steiner, Crowley, frimureri, UFO:s, Atlantis, pyramiden...

Här tänkte jag annars berätta om PLUTARKOS, en gammal favorit.

---

Plutarkos levde cirka 46-120 e Kr. Han skrev biografier över illustra greker och romare.

Han var biograf, skrev biografier; de skrevs två och två för att visa för romarna, den tidens herrar, att grekerna minsann också haft stora män. Så kopplades till exempel Cicero ihop med Demosthenes, vilka ju var fullt jämförbara (intellektuella som var verksamma i svärdstider), men även mer svårjämförbara par uppstod som Crassus och Nikias, som bara hade det gemensamt att de lyktade sina liv i samband med en förlorad drabbning.

Upplägget var lite konstlat. Så dagens engelska Penguin-förlag har gjort rätt i att frångå detta upplägg i sina Plutarkosutgåvor; där har man bara tagit biografier från en viss tid och plats, ordnat dem kronologiskt och därmed skapat mycket läsvärda böcker. Jag har till exempel läst "The Fall of the Roman Republic" med biografierna över Marius, Sulla, Crassus, Pompejus, Caesar och Cicero, vilket formar sig till en sammanhängande skildring över Rom från slutet av 100-talet f Kr till mordet på Cicero, då kejsardömet inrättats. Trots att texterna överlappar varandra tidsmässigt så upprepar sig inte Plutarkos, som påpekas i Rex Warners förord; detta måste vara en god berättares adelsmärke, att skriva texter avsedda för annat upplägg (parallella biografier enligt ovan), men som ändå låter sig sammanställas med andra till en större helhet, till en linjär story över en epok utan att det haltar.

Plutarkos är en gudabenådad berättare men inte nog med det, sammansmältningen forskare/epiker som var ett krav för antikens historiker är hos honom fulländad. Nog kommer han med pekpinnar här och där, nog finns det yxiga slutsatser både här och där, nog filosoferar han i onödan här och där men det stör inte, oftast förmår han låta stoffet i sig tala. Kanske är biografiskrivande när allt kommer omkring inte någon större konst, eller alternativt uttryckt så torde kruxet med denna syssla vara att inte krångla till det så mycket; man forskar om den person man ska skriva om, bildar sig en uppfattning och skriver sedan biografin.

Man behöver inte vara ett geni för att skriva bra biografier. Ian Scott-Kilvert säger i förordet till "The Age of Alexander" att Plutarkos i sin "Moralia" med texter om etik, politik och annat endast tillämpar mallen påstående som följs av kommentar; han skriver inte så fritt, utvecklar inte sina teman organiskt. Detta kunde ge perspektiv på Plutarkos som tänkare, särskilt originell var han inte, men han var åtminstone en forskare med ordets gåva och inom biografins ram excellerade han. Som biograf rullade han upp liv efter liv, inte torrt och pliktskyldigt utan med liv och blod, med anekdoter, episoder, bevingande ord och kulturhistoriska upplysningar sammanvävda till en syntes. Han kunde avvika från berättelsen men var medveten om att dylika avvikelser inte fick vara för långa, något han säger på ett ställe i Alexanderbiografin vilket tycks mig vara en skrapa åt Herodotos.

Plutarkos var en berättartalang. Sällan låter han till exempel sina karaktärer hålla tal, vilket man är tacksam för; några av de få tal jag funnit i de Plutarkosböcker jag läst (förutom den nämnda är det "The Rise and Fall of Athens" samt "The Age of Alexander"), är ett, relativt kort som Crassus håller inför Carrhae, samt några i Alexanderbiografin. Ska Plutarkos återge tal sker det mest i indirekt anföring, vilket ju kortar ner dem avsevärt.

Att läsa Plutarkos är som att läsa romaner. Jag kan inte förstå att denne historiker inte hyllats mer på våra breddgrader förut; jag tycker mig mest ha sett eulogier över Tacitus, Herodotos och Thukydides. Den störste av alla, den som skrivit om alltifrån Sparta och Athen över hellenismen med Alexander och epigoner, till Roms äldre tid likaväl som tiden för republikens undergång, allt i form av lödiga personporträtt, Plutarkos, han tycks föra en något undanskymd tillvaro i vårt antikhistoriska medvetande.

(Sérusier, "Talismanen")

söndag 9 augusti 2009

Japansk bilindustri


Bilar, bilar: jag tittar på bilar, jag kan köra alla bilar, folkor och rollsrojsar och lätta och tunga lastbilar: JAG KAN DET DÄR. Bensinmackar, diamantkorsningar och motorleder, vägkrogar och motorhotell, det är mina jaktmarker. Så vad är då naturligare än att ge ett inlägg om BILINDUSTRI, och inte vilken som helst utan JAPANSK BILINDUSTRI.

En bra historia förtjänar alltid att berättas igen, som detta med de japanska bilarnas segertåg över världen.

Kriget var slut och den japanska industrin kom så sakteliga på fötter. Bilar började lämna tillverkningsbanden hos Nissan, Mazda och Toyota. Men vem ville köpa dessa små bilar förutom japanerna själva? Man försökte sig på export till USA, men amerikanerna skämtade och sa att om man skrapar på plåten ska man se att där står "Made in USA"...

Men skrattet fastande snart i halsen. Det blev 70-tal och oljekris och efterfrågan på små bilar steg i väst. Försäljningen av japanska bilar ökade. Västfirmorna kunde även de tillverka små bilar, men nu hade kunderna börjat upptäcka den höga kvaliteten på Japanbilarna.

Detta kvalitetstänkande hade japanerna lärt sig av en amerikan vid namn Deming. Denne hade varit verksam i USA-industrin under kriget. Man märkte att alltför mycket av produktionen krigsmateriel hade för låg kvalitet, mycket fick ställas åt sidan och efterarbetas. Då lanserade Deming tanken på kvalitetskontroll inlemmad i produktionen: arbetaren som tillverkade sakerna skulle även kolla deras kvalitet innan han släppte iväg dem. Procenten produkter som inte klarade slutkollen sjönk därmed; det mesta hade hög kvalitet redan efter montering.

Så slutade kriget, USA:s industri började tillverka för konsumentmarknaden och kraven sjönk. Det var säljarens marknad, det mesta gick åt och kvalitetskollen sackade efter. Inom USA:s bilindustri vande man sig vid att en stor procent bilar måste efterarbetas sedan de var färdiga; det rörde sig nu om småfel så fabrikanterna tänkte inte så mycket på det, men med "många bäckar små" steg kostnaderna. Dessutom tenderade bilar med skavanker slippa igenom trots detta efterarbete. USA- och västbilar i stort fick rykte om sig att ha dålig finish jämfört med de japanska.

Hur kom då det sig? Jo, japanerna hade tagit Demings lärdomar till sig, kvalitetskollen som del av produktionen. Varje bilarbetare fick på sin lott att kolla kvaliteten förutom detta att svetsa, nita, skruva och kitta.

Till slut nådde kunskapen om Japanbilarnas höga kvalitet biltillverkarna i väst. En belysande anekdot ges om Chrylser, ett företag med allehanda problem i slutet av 70-talet. En chef lät rulla in en Toyota i monteringshallen, arbetarna sattes att ta isär den och till slut utbrast en: "Herregud, de bilar vi bygger är faktiskt inte bra!"

Kunderna började omvärdera Japanbilar, från rullande skämt till bra, ibland ypperliga produkter. Några amerikanska bildirektörer nåddes av en röst ur konsumentdjupet, en kvinna som sa: "Blir jag utbjuden av en snubbe i en amerikansk bil åker vi kanske till en hamburgerbar, blir jag däremot utbjuden av en snubbe med en japansk bil blir det ett besök på en fin restaurang!"

Imagehöjningen var i full gång: "My Toyota is fantastic"...

De japanska biltillverkarna hade fler äss i rockärmen än kvaliteten; man rationaliserade bland annat sättet att konstruera bilarna. I väst körde man enligt stafettprincipen: först designades bilen, sedan konstruerades det tekniska, sedan räknade man ut hur det hela skulle produceras och slutligen monteras. I Japan integrerades alla led från början; det sparade tid och tid är som bekant pengar. Men väst sackade efter; ännu på 80-talet kunde exempelvis SAAB använda staffettprincipen vid konstruktion.

Vidare kom någon i Japan på att lagerhållning av komponenter är dyrt, sådana man köper från underleverantörer, alltså borde dessa anlända till fabriken först när man behöver dem. Dylik "just in time"-leverans är nu standard i bilindustrin världen över.

Om japansk driftighet kan man tala länge: om den japanska industrins höga produktivitet, personalens lojalitet, deras relativt låga lönekrav osv. I vart fall blev allt detta en varningsklocka för väst, ett incitament för bland annat bilindustrin att skärpa sig - och man gjorde det, man tog till sig de japanska lärdomarna. På 80-talet trodde man till och med att de japanska bilfabrikerna skulle slå ut alla andra - men så började västfabriker köpa andelar i dem och vice versa (korsägande), så någon Japandominans är väl inte att befara längre. Men de japanska bilarna hann kapa åt sig en rejäl nisch innan dess, de var här för att stanna.

I andra sektorer blev japanerna nästan dominerande, som mc-branschen. Europeiska tillverkare tycks ha strukit med en masse (Norton, BSA, Triumph, Husquarna...) och amerikanska Harley-Davidson blev rejält nockat. De japanska motorcyklarna dominerar idag (år 2002) på den svenska marknaden; Yamaha, Honda och Suzuki har bortåt hälften av marknaden. Japanska industriprodukter är alltjämt attraktiva hos oss, trots allt tal om Japan av idag som krisland. Men denna kris är av finansiell och industripolitisk natur, inte produktionsrelaterad.

Så visst regerar japansk industri, visst gör de fantastiska bilar. Synd bara att de är så fula... Av och till kommer en snygg design, men det tycks mest vara lyckträffar. Någon japansk bil kommer aldrig att nå status av arketyp, av ikon, à la Mustang, Folkabubbla, Hundkoja, Jaguar E-Type och Saab Turbo. Bildesign ligger västerlänningen i blodet, det är dödligt allvar för henne; japanen däremot gör bilar mest som teknisk utmaning eller som födkrok. Skulle de tjäna mer pengar på tvättmaskiner skulle de övergå till det, hux flux och utan att fälla en tår.
Bilden visar en Datsun 240 Z. Och vill du ha fler texter om Japan, samlade i en fil, gå hit och ladda ner en gratis PDF av min hand. Fler inlägg om bilar finner ni här.

fredag 7 augusti 2009

I morse


I morse var jag ute. Som vanligt: jag gick ut klockan tre.

Då fick jag se en blekgul häst... Nej jag skojar: jag fick se en blekgul måne. I söder, typ. Och, strax under denna måne, en lysande planet, kanske Venus.

Och väl nere på distriktet, väl igång med mitt tidningsbudande, fick jag se en annan planet, nu i norr (typ). Vad kan det ha varit? Mars?

Kan någon i min stora, stumma läsekrets besvara denna fråga?

(Bild Karlstad domkyrka)

torsdag 6 augusti 2009

Jünger och radikalismen


Här ska jag ta upp Den Stora Frågan, den Brännande Frågan: Ernst Jünger och hans förhållande till nazismen.

Vi kan i så fall börja med att se på Hitler, mannen som skapade den nazistiska rörelsen. Konkret uttryckt, vad har egentligen Jünger och Hitler gemensamt?

I punktform blir det följande:
. födda ungefär samtidigt (Jünger 1895, Hitler 1889)
. båda positivt präglade av frontupplevelsen, båda ”gillar armén”
. båda tyska nationalister; 1914 års idéer med fosterland, lojalitet och hembygd väger tyngre än 1789 års idéer med frihet, jämlikhet och internationalism

Sedan måste man gå in på skillnaderna. Båda må vara nationellt sinnade under den avgörande tiden, under mellankrigstiden, men Jünger är (som Neaman antyder) inte så präglad av det nordiska arvet med Wagner och Eddan, Norden och det germanska i centrum. Jünger är en artistokratisk vurmare med faibless för gammal adel och nedärvd tradition, han har föga till övers för det ”folkliga”, för det plebejiska ölhallskamaraderiet. Att Jünger därför kom att ogilla nazismen från en elitär ståndpunkt kan vara besk medicin för vissa; om något är väl nivellering, demokratisering och jämlikhet till varje pris ledorden för vår svenska efterkrigstid. Men Jünger såg nazismen främst som en produkt av liberal demokrati, han såg Hitler som en den allmänna rösträttens Napoleon; denne skulle ha undvikits om Tyskland varit mer aristokratiskt tycks han mena.

Jünger var alltså emot demokratin och den allmänna rösträtten: demagogin, nivelleringen och likriktningen var för höga pris att betala för ”ett styre med, av och för folket” tycks han ha menat. ”Jag hatar demokratin som pesten” stod det i tidiga utgåvor av ”Dunge 125” till exempel. Han mjuknade med åren, men mitt intryck är att han föredrog kejsarstaten framför allt det som kom senare: såväl Weimar och nazismen som Tyskland efter 1945.

Sedan judefrågan, central i dessa sammanhang när vi jämför Jünger med Hitler. Jünger skrev till exempel en viss artikel i Schwarzschilds Tagebuch, september 1929, och därmed försvann allt hopp hos Goebbels att vinna honom för nazismen säger Nevin. I artikeln raljerade Jünger över att en nationalist skulle behöva äta tre judar till frukost, och konkluderade: ”För oss är antisemitismen ingen viktig fråga.”

Jünger var inte antisemit; han ansåg snarare att juden borde bli mer judisk än tillförne, sluta upp med att assimilera sig (uttryckt bland annat i en artikel i Die Kommenden, september 1930). Genom att odla sin särart skulle judarna bli en romantisk, arkaisk, anti-borgerlig kraft tycks han ha ansett; inte i sig en salongsfähig åsikt ur modern synvinkel, men att Jünger här definitivt kapat banden med allt vad antimsemitsm heter torde vara tydligt.

I frågan Jünger versus nazism, med allt vad det innebär, ger oss Nevin följande sammanfattning som jag helhjärtat skriver under på:

De som förbannar honom (= Jünger) som en fascismens Johannes Döparen, beredande vägen för Hitler, borde se åt annat håll för denna roll. Vid de kritiska korsningarna förkastade Jünger Hitler, förlöjligade nazisterna, och försvarade dem som utsattes för deras våldsamma rasism, judarna.


Det ser jag som en bra sammanfattning: Jünger var inte nazist, han var aldrig rasist.

Men han var förvisso högerradikal.

Nu blir det intressant. Neaman säger för sin del om om Jünger, att som högerextrem var denne fri från völkisch, nordiska och rasistsiska klichéer. Hans fascistestetik hade latineuropeiska rötter, och detta gjorde det relativt lätt för honom att motstå nazismens lockelser, om vi ska se det hela från stilmässiga grunder. En mix av stilmässiga och politiska faktorer fick Jünger att ta avstånd från nazismen; se till exempel vad Jünger sa i en intervju i Le Monde 1973, här citerad efter Neaman:

Jag hade goda skäl att bli nazist. Från första början var jag emot förnedringen av Tyskland genom Versaillesfreden (Hitler skapades av Versailles). Men jag gillade helt enkelt inte de här människorna. De långa knivarnas natt, kristallnatten, gjorde det klart för mig. Och förresten missbrukade Hitler, likt Vilhelm II före honom, det stora instrument som var vår armé. Hur kunde den tyska armén, ledd av inkompetenta och dåraktiga ledare, utmana hela världen?


Nazismen saknade stil helt enkelt, var för folklig. Nazismen saknade de andliga, estetiska och litterära inslag som elitisten Jünger lockades av. Rasismen var honom motbjudande på stilmässiga grunder, ett paradexmpel på en etik grundad i estetiska värderingar.

Nevin säger för sin del om Jünger dessa år: han trodde inte på dolkstötsmyten, detta att armén skulle ha förråtts av liberaler och demokrater i Berlin medan man var obesegrade i fält. Under slutstriden 1918 såg han ju att de allierade var starkare, de hade mer eldkraft och mer offensivanda än tyskarna. De sistnämnda var försvagade av undernäring, hade färre reserver och hade ingen segervilja kvar sedan Ludendorffs våroffensiv misslyckats.

Annars var Jüngers egen agenda dessa år, militarism och nationalism, även på sina premisser orimlig; det var (enligt en forskare som Nevin citerar) en ”Peter Pan-nationalism” där man drömmer om evig kamp, evigt krig, evig revolution, och inte ett jota på vad som ska ske efter revolutionen. Att man då måste bygga landet och sluta vara rebell tycks inte ha försvävat Jünger. Det är som om Al-Qaida skulle drömma om att vara bombkastare för evigt; planen måste dock vara att skapa ett imperium, ett nytt kalifat av det hela – allt annat lika.

Jünger i sina stridsskrifter målade upp den mytiske Borgaren som blir till den Andre, den store fienden, mot vilken står Krigaren som ska ordna allt till det bästa med sin offervilja och kamratskap, sin känsla för anda och disciplin. Hos denne blir allt autentiskt och sant, genom denne återupprättas allt efter civilisationens syndafall. Så jag tänker: visst kan man inspireras av kriget som uppammare till offervillighet, även pacifister har ju velat finna en "moral equivalent of war", men 20-talets Jünger saknar distans. Han läser in för mycket i krigarrollen, inser inte att den är en färg på paletten jämte alla andra roller som bagaren, kocken, läraren, prästen, läkaren osv.

---

Neaman, Elliot Y: "A Dubious Past"
Nevin, Thomas, "Ernst Jünger And Germany"

Relaterat
Jünger och Ballard
Ockupation
Thomas Cole, "Expulsion From The Garden Of Eden"

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (216) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (298) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (16) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (39) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (43) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (31) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (97) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (21) stein (5) Stratopias gåta (80) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)