fredag 31 juli 2009

Ambres


Jag såg programmet om Ambres igår, det visa väsen som kanaliseras av snickaren Sture Johansson. Ambres talade om tanken att vänja sig vid döden, om karma och reinkarnation och broderlig kärlek: älska varandra som syskon. Det är välbekanta teman i mitt credo men lite repetition skadar inte.

Och för den som tvivlar på att denne enkle snickare, denne sedvanlige snubbe, denne Sture Johansson, kan förmedla utsagorna från det avancerade, esoteriska väsen som kallar sig Ambres, kan jag bara säga: O ye of little faith...!

Men programmet går i repris idag - trodde jag, men en titt på "tv-planeten.se" visar att den inte gör det. Well, kanske går en repris någon gång, så den som vill veta hur det är med den där kanaliseringen och visdomen och allt kan hålla utkik i tablåerna. "Ambres" är en välgjord dokumentär med Johansson/Ambres sittande i olika värmländska miljöer, läggande ut texten om ett och annat - dels hör vi Johansson själv berätta om sig och sitt, på lätt bonnig dialekt, dels hör vi Ambres lätt arkaiska rikssvenska som tar oss med beyond the Beyond.

Så är det. Och mannen som gjort dokumentären är ingen stjärnögd troende utan en sund skeptiker kan man säga. Men hur skeptisk han var sedan han väl mött fenomenet Ambres, verkligen mött det under processen med att filma och redigera filmen, vågar jag inte säga.

Relaterat
George Trevelyan
Simone Weil
Doriel (novell)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Niven: Ringworld (1970)
Ansel Adams: "Road, Nevada Desert"

torsdag 30 juli 2009

Lars Gustafsson och en tysk


Jag såg "Blackboard Djungle" igår. Från 1955. På svenska som "Vänd dem inte ryggen", med bland andra Glenn Ford och Sidney Poitier.

Den var inte så bra. För mycket elände och pekpinnar. Hellre då "Två år i varje klass" eller "Fame", om vi ska snacka filmer/TV-serier i skolmiljö. Och på den seriösa sidan har vi så klart "Hets" som ett paradnummer.

En dålig, "seriös" TV-skol-serie, var för sin del "Boston Public". Moralkakor och klichéer i varje sekund.

Solrosorna tar sig. Jag såg två stycken på Sankt Johannesgatan idag, radhusen på mitt distrikt.

Nu över till ännu en jämförelse, mitt kära subtema i Jüngeretiketten där jag jämför Silverräven med andra författare. Nu har turen kommit till vår egen Lars Gustafsson.

---

Det är lärda allusioner och hög nivå, läsaren förutsätts veta vad det handlar om. Inget förklaras i onödan för det är stilen som bär, inte någon drift att undervisa. Inte primärt.

Detta kan man säga om Lars Gustafsson, och Jünger tycks mig vara samma andas barn: att tillämpa denna höglärda stil, att hemvant ”röra sig i den europeiska bildningens urskogar”. Det är en stilnivå som medför vissa risker, som kan locka till parodi – men vinsterna är fler än förlusterna och alla kan nu inte vara ironiker och vardagsrealister.

Det må vara att Gustafsson är svensk och Jünger tysk, men båda kan sägas dela detta drag: frånvaro av tyskhat. Många, även och kanske framför allt tyskar, gjorde efter 1945 karriär på att hata all traditionell tysk kultur syns det mig. – De har vurmen för det tyska, hemvandheten i det tyska bildningsarvet gemensam: tysk filosofi och litteratur i först rummet men även en del konst och musik. Sådant var inte så vanligt bland övriga författare jag lärde känna i min ungdom.

Jünger och Gustafsson är båda bildade författare, och därmed saknar de viss folklig appeal. Folket i Wilflingen, Jüngers hembygd från 1950, var till exempel rätt oförstående inför det jüngerska författarskapets alla djup (men de gillade honom ändå, han var helt enkelt "författaren" i deras ögon, den lokale gurun). Och Gustafsson anför själv i någon dikt detta huruvida han själv inte ”är onödigt bildad”, ett kritikerord från 70-talets ökenvandring. – De har båda en aura av akademism, och att Jünger sedan inte stannade på akademin så länge medan Gustafsson är professor behöver vi inte bry oss om; bådas texter är fulla med referenser till idéer och böcker, till filosofer och författare, till barndomsminnen och naturfenomen, det sistnämnda i regel tolkat med någon sinnrik bild, filosofem eller reflektion. I en Gustafssontext talas till exempel om hur vissa bergarter kan ha uråldrigt vatten instängt i sig, en fascination inför geologin av samma art som när Jünger apropå ”Ensamma väktare” säger detta:
I Leipzigs mineralogiska institut såg jag en fotslång bergkristall som brutits ur det innersta av S:t Gotthard under tunnelborrningen – en mycket ensam och exklusiv materiens dröm. (”Äventyrshjärta 2”)

Noggranna iakttagelser, slående liknelser och spekulativa anspelningar, men med ett esoteriskt djup som hindrar det hela från att bli torrt pedanteri; där har vi ännu en likhet mellan våra båda författare. Deras tankedigra texter gör dem tacksamma att doktorera på (och skriva essäer om), de är ”authors’ authors” – detta i vart fall på senare tid, men tidare så uppväckte båda regelmässigt en viss animositet, viss ilska hos kritiker och författare, de har varit ”kontroversiella”. Men detta behöver vi inte uppehålla oss vid här, vi behöver inte ömka vare sig Gustafsson eller Jünger för att de grillats i pressen; hellre okänd än okänd, hellre hängd offentligt än i tysthet. Och minns vad Castanedas don Juan sa: ”Det man är arg på tycker man är viktigt”.

Gustafsson må vara en charmigare författare än Jünger, en mer lättläst, en sådan som ”bjussar” på sig mer än vad officeren-författaren Jünger gör. Gustafsson har humor, det visar han ofta; Jünger gör det mer sällan. Sedan skriver svensken poesi också medan Jünger enbart var lämpad för prosa. Och sedan har vi åldersskillnaden, med Gustafsson född fyrtio år senare. Men de har mer som skiljer än förenar anser jag. Båda är på sitt sätt frejdiga själar, ”författare utan ångest”; tänk på Gustafssontiteln ”Berättelser om lyckliga människor”, samt Jüngers diskreta men återkommande anmärkningar i dagböckerna hur han är lycklig, hur han njuter vardagens enkla ting, en passant och fullt ärligt tycks det mig.

Ta vidare fascinationen inför försokratikerna, de joniska naturfilosoferna, dessa ”de västliga upanishadfilosoferna” som sökte essensen i ett begrepp, vare sig i vatten eller luft eller logos. Jünger återkommer för sin del gång på gång till Herakleitos och nämner någonstans en anmärkning av brodern Fritz, nämligen att grekens ”fragment” var att se som aforismer och inget annat. Det är inga brottstycken och spillror, det är fulländade pärlor där naturens gåtor förevisas snarare än uttolkas; detta syns mig vara centralt i både den jüngerska och gustafssonska världsbilden, där ”det gåtfulla” och ”det egendomliga” sitter i högsätet. Därför skulle nog Jünger känna sig välkommen vid den brasa som avslutar denna Gustafssondikt:
O, Heraklit, så kort är dagen i november,
det mörknar över sjön, Din eld har börjat
synas starkare i mörkret, Du själv försvinner
in bland flackande skuggor. Med åldriga
tecken framträder de vanda stjärnbilderna
på himlen, rör novembers vind i vassens
spröda stänglar, som rör sig med allt
torrare ljud. Och över den västra himlen,
en fallande ängels spår som en skrift.
O Mäster Heraklit, det är tid att vi,
över elden, värmer ett krus!
(”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar”, Sång XXII)

På en lite mer prosaisk punkt liknar Gustafsson och Jünger varandra: de uppträder båda som ”jag” i sina texter, de har gjort respektive författarjag synligt. Gustafsson har lyckats bäst: han är medveten om att författarjaget så att säga aldrig kan vara autentiskt, det blir alltid fiktivt även om man säger ”detta hände mig i januari 1959”. Må det så vara i en roman eller en dagbok.

De är synnerligen jämförbara, Jüngers respektive Gustafssons författarjag-i-texten: Jüngers stiliserade dagböcker känns ibland romanaktiga, och Gustafssons romaner ”Herr Gustafsson själv”, ”Tennisspelarna” och ”Sigismund” har självaste LG som berättare. Jünger har dock aldrig problematiserat sin författarroll i dagböckerna, och därför har det uppstått debatt huruvida han inte här eller där stiliserat sig för mycket, uppmålat sig som hjälte och ofelbart orakel med mera. Han tenderar att stå i vägen för verket ibland: man kan reta sig på dagböckernas författarpersona, allvetande och obskyr på samma gång, en typ som därtill uppträder som hjälte i själva texten. Gustafsson åter har mer självironi, mer humor och jouissance som jag antytt, kan leka med författarrollen, uppmåla sig själv som beläte men sedan sticka hål på det. Han kan berätta skenbart autentiskt men ändå storljuga. Vi som läsare får godta detta i och med att det är just romaner han skriver; nämnda titlar etiketteras som ”roman” vilket är ett slags fribrev för författaren att hitta på, dikta, fabla och berätta skrönor. Även om man berättar i jagform, har ett ”jag” identiskt med författarnamnet på omslaget.

Jünger är så klart inte omedveten om romanformens frihet, han har ju skrivit åtskilliga. I dessa må man anklaga honom för att ha alltför idealiska alter egon (kapten de Geer, Manuel Venator), men dessa figurer lever ändå av egen kraft syns det mig, de är inte bara speglingar av individen Jünger. Just därigenom att de uppdiktade har de sin egen verklighet, en omisskännlig gestaltkvalitet.

För övrigt ska Gustafsson ha yttrat "jag är alltid annorlunda", vilket blev titeln på en lärd studie över hans verk. Jünger skulle också kunna hävda att han är annorlunda, alltid originell; man tror ju ofta vid läsningen av hans verk att han är på väg in i klichéernas rike, men så lägger han om rodret och styr ut på nya, okända hav. Jünger och Gustafsson har, mer än många andra författare, denna förmåga att överraska, utan att det för den skull blir originalitetsraseri.

Så man kan säga: att läsa Jüngers och Gustafssons bästa texter är, på det hela taget, ett intellektuellt äventyr.

Relaterat
Kerubernas svärd
Bra bok
Målning: Albrecht Altdorfer

måndag 27 juli 2009

Mellanöstern i motljus


Det är en global strategi, Kina, USA och allting, för att inte tala om Mellanöstern i motljus och en hägring i soldiset.

Det är "think outside the box", profeter och kristallkulor, konspirationer och terrordåd - och påfågelstronen och stöpsleven, svenska arméns reduktion till korprals postering - och visionen av en framtida värld med andliga värden, kristaller och purpurne sky.

Någonting ditåt är vart jag syftar med denna artikel, tryckt i Vårt Försvar förra året och möjligen länkad till förut. Då var emellertid sökvägen lite krånglig, så här får ni en enklare tillgång till min artikel "Al-Qaidas mål".

Det är, kan man säga, analys och profetia i ett.

söndag 26 juli 2009

Itto Ogami


Regn i morse. Nu uppehåll.

Idag är det söndag.

Härmed en artikel om "Lone Wolf And Cub", om den oförbrännelige Itto Ogamis äventyr i 1600-talets Japan.

---

När jag var liten läste jag mycket serier, jag var till och med med i Seriefrämjandet ett tag. Sedan slutade jag, tappade intresset för serier och började med litteratur istället - inte av snobbism, utan för att det helt enkelt gav mer.

Åren gick. En vacker dag köpte jag så några ex av serien "Samurai", började läsa - och förstummades: "Jag läste en rad, läste två, mitt hjärta började att slå"... Vad är detta tänkte jag, vilket makligt tempo, vilken annorlunda rytm... Skaparna var inte rädda att läsaren skulle förlora tålamodet, flera sidor kunde gå utan att något hände, à la: huvudpersonen går genom ett landskap, solen silar genom grenverket på ett träd, bergslandskap breder ut sig till horisonten. Här rådde inget krav på action från ruta ett som i västerländska serier; detta var en fullmogen serie, en vuxen serie.

Det var mer som fängslade, som personskildringen som inte var av denna världen med minspel och nyanser. Det var realism men ändå stiliserat. Och det fanns actionscener med en symfonisk känsla, det fanns masscener, splittrad tid och omtagningar.

Det rör sig om serien "Ensamvargen och hans valp", författad av Kazuke Koike och tecknad av Goseki Kojima, som utgavs i Sverige en gång i tiden;. Redaktör var Horst Schröder och tidningens namn var, som antytt, "Samurai". Hela sagan om denne Itto Ogami och hans kamp för upprättelse hann man inte översätta, men den som så önskar kan skaffa sig amerikanska utgåvor. "Lone Wolf And Cub" heter den på engelska.

Serien har bland annat ett intressant idéinnehåll. Ta bara "Muren utan portar" där Ogami får i uppdrag att mörda en överstepräst, varför kan här kvitta. Han smyger sig på denne i ett tempel, ska till att hugga ner honom bakifrån där han sitter och mediterar - men då visar det sig att han inte kan göra det, hugget vill inte falla. Prästen förklarar sedan varför det inte gick: den som ska till att strida projicerar nämligen en aura, vare sig man är segerviss eller rädd, och ens motståndare måste göra detsamma, de projicerade aurorna måste förenas för att strid ska kunna uppstå. Men om motståndaren är helt harmonisk projiceras ingen aura; den stridslystnes aura slår tillbaka mot honom själv, vilket var precis vad som hände i detta fall.

Detta slår mig som höjden av visdom: "it takes two to tango" även i en strid. Man kommer att tänka på dörrvakter som tar udden av bråkiga personer genom att prata ner dem, vägra sätta hårt mot hårt vilket bara skulle uppmuntra bråkmakaren att slåss; nej lugnt och fint bara, vägra slåss på den andres villkor. Projicera ingen stöddig aura utan fånga mentalt upp den andres stötar genom att distrahera, inled en dialog. Vissa bättre dörrvakter använder denna metod, liksom poliser som ska förhindra bråk.

Jag kommer här också att tänka på tårtkastarna, ett fenomen som var i ropet för ett tag sedan. En löslig grupp med mål att trycka en tårta i nyllet på politiker och andra höjdare för att ta ner dem på jorden, en taktiskt sett lyckosam aktionsgrupp. Men varför upptäcktes de inte? Svar: de projicerade ingen aura. Aktuella livvakter tenderar att pejla in hotfulla personer, tunga attentatsmän, folk med ont i sinnet; dessa projicerar en aura. Men tårtkastaren är ju bara en pajas, han flyger under radarn.

Jag kommer också att tänka på taktiken med passivt motstånd som Gandhi lanserade. Vilken underbar metod om man vill göra sin motståndare konfys; inget skanderande, inget stenkastande, nej, bara sitta fredligt ner och sjunga sånger. En kravallpolis som ser en maskerad stenkastare däremot tänder direkt: där är hotet, där är fienden; deras respektive auror förenas och strid uppstår. Men vad göra med en person som kämpar med fromheten och harmonin som uttryck? Man forslar bort dem så klart, men någon tillfredsställelse av det hela torde inte polisen få, dessa demonstranter är ju lika glada såväl före som efter gripandet.

Vi går till en annan serie, "Köldens ankomst". Åter får Ogami ett uppdrag som lejd mördare, han ska döda en daimyo som byggt en borg vilket projekt sugit ut dennes provins. Till saken hör att daimyons län ligger på framlidne Takeda Shingens område; denne förbjöd uppförandet av borgar i sin provins, vilket föranlett några vasaller att leja Ogami för dådet. Denne gillar deras filosofi, som är att Takedaklanen vann sina segrar genom att "rycka fram som en snöstorm", inte genom att bygga borgar. Ogami utför dådet i borgens tronsal och kostar sedan på sig en föreläsning för daimyons anhängare: folket ska vara borgen, murarna och vallgraven, för krig vinns genom anfall och inte försvar: "Takeda Shingen levde hela sitt liv utan att gömma sig i en borg!"

Kloka ord. Och aktuella: Maginotlinjen, Eben Emael och Bodens fästning fungerade aldrig som avsett, moderna krig vinns inte genom att stänga in sig i fästningar!

Ogami träffar en gång på en man som stötts ut ur sin klan eftersom han vägrat att offra livet för att rädda en brinnande borg. Visst ska samurajer lyda anser denne ronin, men borgar kan byggas upp igen, människoliv är förgängliga. Intressant tolkning av begreppet lydnad, som ju är så centralt för samurajen.

Annat man minns är äventyret i gangsterstaden ("Jungfru, sköka") där Ogami räddar en flicka från att prostituera sig. Slutscenen är på bordellmammans kontor; hon bränner kontraktet och flickan är fri, och nu undrar hon om Ogami tänker döda henne. Nej, säger Ogami, men han drar sitt svärd och hugger sönder några dockor som står uppställda där på kontoret. Detta säger han att han gjorde för att uppfylla en gammal skökas sista önskan, en som kastades ut från bordellen ifråga då hon drabbades av sjukdom. Dockorna ifråga hade hår från döda prostituerade, kläder gjorda av deras dräkter. Den gamla skökan bad honom "döda" dem som symbolhandling. "Döda prostituerade kvinnors hat bor i de dockorna"...

Visst är "Ensamvargen" ibland en rätt våldsam serie. Men det är inte sedvanligt underhållningsvåld, det är tragik med i spelet. Man kan säga: det må rinna blod i serien, men det är inte teaterblod utan äkta blod: Stage blood is not enough! som Mishima sa.

lördag 25 juli 2009

Solrosor och Silverberg


Jag såg årets första SOLROS igår. En pytteliten kalk hade börjat slå ut i en blomlåda på Vänortsgatan. Är inte det en hjärtevärmande nyhet så sig...? Jo det är det. Men här ska det inte handla om blommor. Det ska handla om en viss tidsreseroman, Robert Silverbergs "Up The Line" ("Tidsströmmen"). Det är en charmig sak, en heltjusig science fiction-bok med humanioraprägel; här talas inte om vektorer och dragstrålar, sådant som var vanligt i dåtidens, dvs 70-talets sf, utan fastmer om Konstantins omvändelse och Hagia Sofias skönhet.

Man reser i tiden i denna story, reser i tiden utan att kunna ändra dem, det hela är bara en form av turism. Vi får följa några personers utbildning till guider i denna praktik, bland annat under en resa till ovannämnda Östrom; det rör sig även här om 500-talet, Justinianus' dagar, närmare bestämt det så kallade Nikaupproret då revoltgäng med rötter i kappkörningarnas "blå" och "gröna" supperterlag höll på att störta regimen. Men det hela krossades av armén med generalen Belisarius i spetsen; upprorsmännen lär ha fängslats och förts till kappkörningsarenan där i Konstantinopel, Hippodromen, ungefär som man under oroligheterna i Chile 1973 förde de demokratiska elementen till Santiagos stadion för bittra efterräkningar.

Kappkörningssporten, tävlandet med fyrspann, uppstod annars i Rom. Redan där fanns till exempel de blå och gröna supporterlagen.

Man är som sagt endast turister i denna tidsreseroman, man kan inte gå in i den uppsökta forntiden och ändra den, utan stannar bara och tittar på under ledning av en sådan guide som huvudpersonen är. Det gör det hela en aning tablåmässigt, man får sig här inga samspråk med lokalinnevånare på vinkrogar et cetera som i de Camps "Lest Darkness Fall", som för övrigt också den utspelas på 500-talet e Kr. Men Silverberg har likväl känsla för antiken; Bysantinska riket hade förvisso sina goda dagar under bland annat Justinianus, och den som gillar denna historiska miljö har en god ciceron i Silverberg. En annan av hans romaner är "Sailing To Byzantium" vilket ju är en slående vacker titel.

Silverberg för oss inte bara till antiken i "Up The Line", även mordet på Huey Long besöks. Denne "Louisianas diktator" mördades på 30-talet; dessförinnan förde han en populistisk politik med immanent rasism, "he didn't nigger his vote" som Lyndon Johnson sa med viss beundran om denne man. Men det var bara mellan skål och vägg; att säga sådant öppet var och är tabu. Och Johnson själv fiskade för övrigt röster bland de svarta om det gagnade hans sak.

Relaterat
Kerubernas svärd
Antiken kallar
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fritt nedladdningsbar pdf
Samma fil som EPUB

torsdag 23 juli 2009

Buick på gatan


Jag såg en sådan här på gatan idag, en Buick Riviera 1971. Snygg sak med svepande linjer och bakruta à la Corvette '65. Grön med originalets pinstripes, en något härjad skönhet får man väl säga, men o så skön...

Jag läser Linnés Gotländska resa. Han skriver SJÄL istället för säl (djuret), TILLBAKARS istället för tillbaka. Till exempel. Bra slöläsningsbok, man kan läsa om allt och inget: agtak, kalkbruk, blommor, fjärilar...

Jag hoppar lite från bok till bok just nu. Hittar ingen att direkt fördjupa mig i. Man KUNDE förstås ta dagens tidning och läsa, det är perfekt slöläsning, men det vill sig inte riktigt. Han man väl slutat med tidningen är det, så att säga, svårt att börja igen. Det tar emot.

Lyssnar på "Ur trollkarlens hatt" av Bo Hansson. Experimentmusik med elorgel i högsätet, Hanssons instrument, det där som han trakterade så väl på sitt album "Sagan om ringen". Här, på "Trollkarlen", finns några överblivna Ringen-låtar ("Fylke" heter en, en idyllisk sak), och i övrigt är det, tja, bra. Det växer för varje lyssning.

Experimentmusik kan vara jobbig. Denna är dock bra. Det är poppig orgel-och-gitarr-och-trummor-sättning, det är instrumentalt, det är lekfullt. Och även hotfullt och mollstämt. Det är en hel ljudvärld, en egen värld.

Så en DRÖM jag hade i natt. Jag gick omkring i ett hus, det var typ Carolina eller Universitetet, det var halva våningar och konstiga trappor. Och i ett rum satt en bisarr man och läste "Loranga, Mazarin och D'Artagnan", men sidorna hade ingen text - nej, de var till och med urholkade. En vårdare förklarade för denne uppenbarligen galne man att en bok måste ha text för att kunna läsas, men det förstod inte galningen.

Well, så var drömmen. Jag har börjat skriva ner drömmar, jag har börjat minnas dem bättre - möjligen beroende på att jag lagt av med TV (också). Det ligger ingen puritanism i detta TV-uppehåll, det har bara blivit så. Jag läser serier och böcker istället, bläddrar i collageböcker jag gjort - och allt detta kanske befordrat mitt BILDSEENDE, och därmed mitt drömmande.

Relaterat
Vit väg mellan två floder
Åselehaiku
Heliopolis (1949)
Finland efter 1945
Patton

onsdag 22 juli 2009

Cirkusen har varit i stan


I måndags morse såg jag ett cirkustält, på lägdan vid Flogstamasten. Två kameler sågs gå omkring och beta. I fjärran syntes först gyllene ljus: det var själva entréljusen, portalen. Ljus i fjärran, som i en dröm.

Och i tisdags var allting borta. Som en hägring.

Det var "Cirkus Victoria" som varit i stan. Så varför bara en föreställning, kan de va' nån ekonomi i det?

Jag har nyss läst Henriksons "Ekot av ett skott", om mordet på Gustav III. En ovanligt tajt bok för att vara av Affe Henrikson, han hade annars en tendens att babbla och flyta ut. Nåväl, här höll han sig i kragen. Ingen sensationell bok, men alla böcker behöver inte vara sensationella. Journalistiskt skrivna böcker är roliga de med vid tillfälle. Det behöver inte alltid vara "hög stilnivå" och "lysande prosakonst".

Lite ruggigt väder dessa dagar. Men kanske kommer en efterglöd i slutet på månaden och i augusti, sant gyllene dagar.

(Bild Ulf Wahlberg)

tisdag 21 juli 2009

Ljus




Klar dag. Men lite svalt - 15 grader - för att vara i rötmånaden, tänker jag.

Jag läser Frans G. Bengtssons "Karl XII:s levnad", del 1. Fet jargong, påfrestande kåsörsstil, men på det hela taget a good read.

För övrigt ger jag er idag några bilder på kyrkor, på deras interiörer. "En kyrka ska ses från insidan" sa någon, och jag håller med. Nio av tio bilder på Uppsala domkyrka är tyvärr av exteriören. Jag ska inte spekulera över varför det är så här (sekularisering, rädsla för kristendomens kärnvärden, rädsla att bli "för gripen" om man går in...). Ånej.

Nåväl: man tar bilder av exteriörer helt enkelt för att de ofta är snygga de med. Synagogor och moskéer å sin sida satsar mindre på utanverket, de har mer karaktären av "mysiga grottor" som Spengler var inne på.

Men även för kristna kyrkor gäller, som sagt: interiören är viktigast, det är där DET HÄNDER. Man måste ge sig in i grottan så att säga, känna det där numen tremendum et fascinosum som då kan drabba en - av Bachkoraler, av ljuset från kyrkfönstren, av ekot i gamla valv. Det blir en helhetsupplevelse.

Framför allt på grund av ljuset bör man se kyrkan innifrån. Se bara på bilderna - uppifrån och ner katedralen i Brasilia, dopkapellet i Coventry Cathedral samt Uppsala domkyrka - se hur ljuset förtrollar, drar med sig allting i sin rörelse uppåt...!

måndag 20 juli 2009

Ernst Jünger: "Psykonauterna"



Det närmsta Ernst Jünger kom att skriva memoarer var i sin drogbok. Den heter "Annäherungen - Drogen und Rausch" i original. På svenska finns den som "Psykonauterna".

Vad ska man med droger till? Behövs de verkligen?

Nåväl, jag erkänner: jag har själv varit en teoretisk drogromantiker, en lagombrukare som fascinerats av myterna kring tyngre droger. Men jag börjar få nog av all romantisk omsvärmning, all den magiska aura som omger haschish och opium och kokain, och Jüngers bok i ämnet styrker mig i den uppfattningen. Drogerna har ingen verkan, varken för att närma sig det Absoluta eller för att kunna skriva bättre. Han redogör för en mängd drogsessioner – men han upplever ju inget! Det är fullkomligt tomma erfarenheter som jag ser det.

Att drogerna är onödiga, överreklamerade och så vidare, detta sa till och med själve Baudelaire, annars sedd som en guru i dessa sammanhang. Han varnar för droger i ”De artificiella paradisen”, där han på ett ställe kommer med (Jünger)... "... den huvudinvändning som brukar riktas mot drogen: att det är en villoväg att lita på farmaceuter och trollkarlar när människan vill nå himlen. Som äkta och hederliga vägar nämner han fasta, bön och arbete men också ’ädla danser’."

Detta passar mig som hand i handske just nu. Jag sysslar inte mycket med droger, intresserar mig inte för dem; jag är ingen försvuren absolutist, men när det bland annat gäller det av Jünger så hett eftertraktade närmandet, detta att närma sig tillvarons esoteriska kärna, så har jag märkt att det går lika bra utan droger. Visst vardagsdrogande, en och annan väl inplacerad backanal kan förvisso ge stora insikter, det håller jag med om – men då ska det inte vara tyngre droger än de man kan köpa på Systemet. Detta är vad jag kallar just ”vardagsdrogande”. Jünger citerar annars en viss källa som säger att vin ger lika stora effekter som opium, och det styrker mig i detta mitt småborgerliga drogcredo.

För övrigt sa väl Baudelaire i sin berömda ”vi måste berusa oss”-harang, att man kan berusa sig med kultur likaväl som med droger. Läsa och skriva, lyssna på musik, skapa bilder: detta är också ett närmande.

Ointresset för droger som esoterisk katalysator delar jag också med Castanedas don Juan. Denne låter sin elev ta droger i början (q v ”Samtalen med don Juan”), men sedan sägs det att dessa bara var just en katalysator, något som skulle rubba den inbitne Castaneda ur dennes inbitna och skepticism.

”Psykonauterna” är rik och överrik på guldkorn. Och det handlar inte bara om droger heller, nej hugskotten och sidospåren är legio. Härmed några spridda reflektioner vi bjuds på, jag ger dem i punktform med eller utan kommentarer:

. ”Framtid” är en omtyckt term bland tänkare som inte kan leva i nuet, säger Jünger apropå att Nietzsche (i ”Fallet Wagner) en gång slängde ut sig: ”Tyskarna själva har ingen framtid”.

. Nu är det, framhåller Jünger, ”första gången i historisk tid som vi går in i ett astrologiskt tecken som inte föreställer ett djur”, alltså Vattumannen. Vad detta må betyda utreder inte Jünger, han bara kastar fram det som det hugskott det är, ännu ett exempel på hans ordknappa men fruktbara stil.

. ”Vid universiteten har grobianismen alltid funnit en fristad och med förkärlek kamouflerat sig som akademisk frihet” säger Jünger i ”Psykonauterna”. Det är träffande – för vid varje svenskt universitet förekommer som alla vet ett väldigt supande, i grunden vanligt drängsupande men förädlat med lite ceremonier och krusiduller, till det där omisskännligt studentikosa.

. Ockult: Dostojevskijs Svidrigajlov säger enligt Jünger att spöken bara visar sig för sjuka personer, och det har sina skäl om ni frågar mig: i sjukdomen (och i drogandet) uppnår man förändrade sinnestillstånd, stadier av ickeordinär verklighet som Castaneda säger. Och detta skänker mer än bara hallucinationer, om det man ser i dessa syner bringar en en viss, innebördsrik insikt till exempel. Då är det ingen hallucination, då är det en upplysande erfarenhet, en lucination i min bok.

Men för att helt återgå till drogerna.

Jünger citerar i sin bok till exempel den suktande pundarens klagan: ”En gång levde jag som Gudar”. Det är mycket belysande: man har en gång vistats i de artificiella paradisen och vill tillbaka dit, men det är ack så svårt, dosen måste bli större och större för var gång så som heroinister erkänt.

Men – och här kommer min poäng, i linje med min absolutism – blotta denna IDÉ att leva som gudar räcker för att försätta sig i ett saligt tillstånd. Den är grunden för satori, upplysning, stilla ro, stilla glädje, allt det där som man (hävdar jag) kan uppnå med blotta viljan. Det är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewiz sa. Den sanna saligheten nås av insikten: det finns bara här och nu. Tänker man så, känner man så, gör man detta till sitt ledmotiv – ja då lever man som gudar.

Åter en sund drogtanke som Jünger återger, ett prov på sunt förnuft i drogandens värld är vad en viss Guido säger, nämligen att överdrivet Närmande, överdriven drogkonsumtion för att nå De Stora Sanningarna – detta bör beivras. Det räcker med tre stora närmanden: vid manbarhetsprovet, före bröllopet och på dödsbädden. Det kan man tolka som en rejäl blecka vid studentexamen (eller före/efter inryckning), så ihop med sin käresta vid ett eller annat tillfälle, och sist på ålderns höst då hälsa, självaktning och allt annat kan flyga och fara!

Således: drogerna har sin roll. En och annan backanal för att främja skapandet må också tänkas; det frigör bilder, frigör låsningar man kan ha som konstnär. Men man ska inte göra drogandet slentrianmässigt, för i drogen själv finns bara tomhet. Med ruset ökar omsättningen, dock inte kapitalet som Jünger träffande formulerade det i krigsdagboken.

Varför tar man droger? I esoterisk mening är det inte för att bedöva sig utan för att nå ett förhöjt medvetande, för att närma sig det Absoluta, Gud om man så vill. Men, säger Jünger, ”man kan endast närma sig det Absoluta, inte vistas där”; öppnar man dörren helt kan man inte återvända.

Man lämnar alltså inte verkligheten, man uppsöker den snarare, verkligheten lika med Verkligheten. Man närmar sig livsgåtan. Den tyska titeln är ”Annäherungen”, vilket betyder just närmanden. Nu var det ju så, som jag antytt, att Jünger inte nådde någon upplysning, något gospel-ögonblick eller någon himlastormande möte med Det Absoluta i sina drogsessioner – men att ändå sträva efter dylikt, att söka sig beyond the Beyond, detta är vad esoterismen i stort handlar om, och ur den synvinkeln har boken sitt värde. Som kartläggare av vissa begrepp, som skiss för detta att söka sig Bortom och Utanför vardagsverkligheten.

Den har sitt värde i att nämna ”en gång levde jag som Gudar”, och inspirera läsaren att uppnå detta stadium utan droger. Kalla det en bakvänd strategi, men det är nu en gång så att man kan lära sig något även av en dåre, även felstegen och återvändsgränderna kan ge lärdomar. Sök alltså Gud inte i droger utan i stilla kontemplation, det är mitt credo – och möjligen även Jüngers, eftersom han ju aldrig mötte något gudomligt under sina drogexperiment. Han upplevde diverse märkligheter, det är sant, men direkt drabbande så som Castanedas drogsessioner i ”The Teachings Of Don Juan” var de ju inte.

Men (invänder vän av ordning), om Castaneda till exempel såg Mescalito sedan han tagit peyote, då är ju droger vägen till det gudomliga? Men (vill jag då ånyo säga), don Juan sa att droger var inte nödvändiga för att bli ockultist, de var bara ett sätt att skaka om den styvnackade Castanedas världsbild: ”Varför lät du mig ta droger, don Juan?” – ”För att du är dum...”

(Not: boken kom på tyska 1970 och på svenska något senare. År 2007 gav H-ström ut en nyutgåva, så boken torde vara rätt lätt att få tag på för den som så önskar.)

Relaterat
På Marmorklipporna
Der Arbeiter
Äventyrshjärta
Heliopolis
Eumeswil

lördag 18 juli 2009

Stockrosorna tar sig


Stockrosorna tar sig. De vanliga rosorna håller på att blomma ut. Solrosorna väntar vi ännu på.

Jag är född 1965. Kring 1980 blev man mer eller mindre MEDVETEN, man började förstå litegrann av vad som hände omkring en - i samhället så att säga, läget i stort.

Kring 1980 formade man således vissa åsikter, vissa idéer om hur saker och ting skulle bli, och det kan vara roligt att se vad som nu, 30 år efteråt, slagit in och inte.

Typ:

. jag tvivlade 1980 på att det där KONTOLÖSA SAMHÄLLET skulle bli av - eller rättare, det talades mycket om det då, men sedan dröjde det innan det blev verklighet, så därför blev man skeptisk. Men nu på 2000-talet har det äntligen blivit funktionabelt

. jag trodde 1980 att Berlinmuren, öst-västblocket mm var stabila. Det var inte bara pga propaganda, pga vänstergurus illasinnade tal, ånej - för det slöts ju de facto vissa avtal som siktade på permanens av denna Europas uppdelning. Och även högerfolk siade att öst-västblocken, att Sovjet mm skulle vara länge och väl. Så tänk vad förvånad man blev 1989 när allt föll ihop

. jag trodde nog inte 1980 att jag 30 år senare skulle sitta och knappa på en dator dagligen - men, mer essentiellt, så kunde jag nog tänka mig en tillvaro där jag sysslade med ATT SKRIVA, ATT GE UT BÖCKER, ATT PUBLICERA MIG osv

. att Sveriges försvar reducerats till "korprals postering", att Volvo blivit amerikanskt (liksom Sabb för en tid, nu är det ju åter svenskt), att Ericsson skulle bli stora på mobiltelefoner, ja överhuvud att små, lätta mobiltelefoner skulle bli vanliga idag - det trodde jag inte 1980


Nåväl, så där kan man hålla på. Vissa saker förändras, andra inte - och över alltihopa lyser solen. Att ta förändringarna med ro, att vara cool är väl alltid bäst. En sund skepsis mot nyheter, mot gurus som säger si och så, är alltid bra att bära med sig. Ty man är alltid sig själv närmast, hittar alltid friläget inom sig. DET FANNS LYCKA 1980 OCH DET FINNS DET ÄN IDAG, kan man säga.

fredag 17 juli 2009

Staden man bor i


Behaglig värme idag. Det fläktar lite.

Jag var nere på stan i förmiddags. Den stod kvar.

Det slog mig när jag cyklade dit: tänk så kuperat Uppsala är, i vart fall från min horisont = Eriksberg. Idel nerförsbacke.

Den som bara passerar Uppsala per bil må tycka att det är platt: E4:an och Enköpinsgvägen, det är platta vägar, inga backar. E4 norr om stan går över slätten, själva inbegreppet av slätt = Uppsalaslätten.

Jag är glad att jag inte bor på slätten. Jag bor i söder, i Eriksberg, här är det kuperat och dannt. Och skogigt.

---

Jag går runt i min stad och NOTERAR SAKER, vissa drag som präglar denna tid - vår tid nu, 2009. Som:

. när man anlägger gräsmattor idag köper man färdigodlat och rullar ut; det där med att SÅ gräsmattor är inte så vanligt längre

. affärer öppnar klockan 10. Förr var det ibland 9.30 som gällde. Och "lunchstängt" är synnerligen ovanligt

. SKIVAFFÄRER börjar bli ovanliga. Snart kanske BOKHANDLARNA går samma väg. Näthandeln har tagit över

. Förr skördade folk sina äppelträd, idag låter de flesta frukten ruttna bort

. vissa offentliga toaletter har VARMLUFTSBLÅS istället för pappershanddukar - "så bra, spar energi, spar skog" tänker man - men vissa har både blås och handdukar - som Carolina


(Bild: Flustret vid Svandammen)

torsdag 16 juli 2009

Svensson: Möte med Mannerheim (novell)


Vi tänker oss en finlandssvensk kapten, en Gunno Gripenrede, som deltar på rysk sida i första världskriget. Sedan blir det revolution och allt går överstyr, tsarrikets armé upplöses och vår kapten blir utan enhet att chefa över. Så han drar åstad och beger sig hem, hem till Finland över S:t Petersburg. För protokollets skull kan nämnas att denna stad hette på den tiden Petrograd, en rysknationell markering i det pågående kriget.

Kapten Gripenrede skulle hem, hem till Finland. Kriget var slut, det var revolution och det fanns inte mycket annat att göra.

Det var i november 1917, ny stil. Bolsjevikerna hade tagit över; det var oroligt i staden, tsarryska officerare var inte väl sedda. Gripenrede tog sig dock oskadd till Finska järnvägsstationen, skaffade biljett och gick till sitt tåg. Han tilldelades en kupé i ett tåg destinerat Finland, en kupé upptagen av en värdig officer med gåtfulla, upphöjda drag. Han presenterade sig och fick veta att den andre var general Mannerheim, tidigare i rysk tjänst liksom han själv.

Man skulle just börja samtala då det hördes skrik och bråk i korridoren. Gunno reste sig och fick se rödgardister komma, frikårsmän i bolsjevikernas tjänst. På Gunnos fråga vafalls sa de att de skulle säga generalen ett sanningens ord – så Gunno fattade ett snabbt beslut och sa:

- Bra, bra. Men vi tar det där ute.

Han lyckades mota ut gardisterna ur vagnen och ner på perrongen, vänligen men bestämt. Väl där fortsatte palavern. Hopen hojtade något ohörbart, det var blodvittring i luften. Men Gripenrede samlade kraft, tog till sin bästa orderröst och sa:

- Hör på! Den man ni ropar på har inget att göra med vad ni söker, han är en finsk militär på väg hem. Han är general, det är sant; han har gjort sin plikt. När man strider strider man och det har generalen gjort. Jag har också gjort det, stridit i striderna – så om ni ska släpa ut och döda honom får ni döda mig med.

- Ja! Döda båda! ropade någon i massan och fick bifall. Gunno gjorde en dämpande gest och sa:

- Men så gör det då; ni vinner inget på det. Vi har båda varit i värre knipor än de här; ska vi dö i ett litet bråk på en järnvägsstation, nåväl, då är det ödet.

Tystnad från hopen. Gunno fortsatte:

- Men istället för att slösa energi på oss får ni gå efter bättre byten. Ni måste organisera er och införa militärisk disciplin, det torde gagna er sak. Man kan inte rusa runt i en hop och ropa ”döda”. Ingen revolution har vunnit på det, inte i långa loppet.

- Han talar sant! sa en i hopen, en före detta underofficer med gevär i näven. Vi lämnar dessa gossar, vi drar vidare! Adjö kapten!

- Adjö, mina herrar! sa Gunno, gjorde honnör och återvände in i vagnen. På väg till kupén tänkte han: ”Nu har de väl slunkit in i andra änden och skjutit honom, eller dragit iväg med honom medan jag talade”... Men när han kom till kupén satt Mannerheim kvar; han log knappt synligt när Gunno trädde in och stängde dörren. Generalen reste sig och skakade hand, sa "tack" - och det sa mycket; den fasta blicken var inte att missta sig på, en öppen blick som mötte hans. Generalen blinkade, satte sig igen – och var sedan åter sitt outgrundliga jag, den Mannerheimska GESTALTEN som skulle få sådan betydelse för Finlands och hela Nordens historia. Sfinxen från Norden.

Tåget satte sig i rörelse.

- Så kapten, det var rumänska fronten sa du? frågade generalen.

- Ja, general, sa Gunno, syftande på ett samtal man haft som sedan avbrutits av pöbeln; han fortsatte att berätta om sig själv. Det hade varit ett ridande över slätterna, det var tysken i hälarna och uppför berg och nerför berg, det var vildsvin –

- Jag jagade vildsvin i Bessarabien en gång, sa Mannerheim. Några utvalda högdjur som bjudits in av arméstaben för rekreation. Bokskogar, de bökar efter ollon i myllan, märkliga djur. De kommer som skjutna ur en kanon, skuttar som jag vet inte vad...

- Far som ena Jehun, sa Gunno.

- Jehun, där satt den! De far fram som Jehun och man lägger an, väntar till rätt ögonblick – och pang! där stöp han, en 7,62 millimeters hålspetskula i hjärtat, det räcker alltid. Nästan alltid.

Detta sa generalen, närmare bestämt förre generalen i rysk tjänst, Carl Gustaf Emil Mannerheim där han satt med Gunno Gripenrede och konverserade i tåget på väg till Finland, en decemberdag år 1917.

Man åkte i sin boaserade tågkupé med röda plyschsäten, allt medan de vintriga moarna drog förbi utanför fönstret. En blek sol sken genom skira moln. Man åkte där, Mannerheim och Gripenrede, och delgav varandra lite krigsminnen. Sedan kom man in på det aktuella läget:

- Vet kapten Gripenrede att vårt land är i fara?

- Vårt land? Finland?

Mannerheim nickade.

- Hur så? sa Gunno, han var inte så insatt politiskt.

- De röda håller på att ta över, sa sfinxen. Detta måste stoppas! Vi får inte låta landet gå samma väg som detta Ryssland, med pöbelvälde och strömmar av blod.

- Åhå, berätta..., sa Gunno. Mannerheim redogjorde då för de hotande tendenser han såg, som bonde- och arbetaroroligheter, bildandet av röda garden och plundringar av herrgårdar. Gunno för sin del stödde demokrati men var emot väpnade revolter, så han lovade att hörsamma trumpeten om det bleve allvar – och det blev det också fram på våren, när fullt inbördeskrig bröt ut i landet.

Finland hade då frigjort sig från Ryssland och grundat en egen republik. Men röda garden hade samtidigt bildats med rysk hjälp, alltså med beväpning från bolsjeviker och vänsterelement, så Mannerheim och andra patrioter bildade vita garden för att slå ner dessa. Gunno som då levde i en lägenhet i Helsingfors fick det hett om öronen; arbetarna tog över staden och en före detta tsaristisk officer med adligt namn var lovligt byte. Men en dag i januari 1918, iklädd keps och jacka och med en brödbit på fickan, tog han sig till en kamrat som hade droskverksamhet hos vilken han fick låna en häst. Han red sedan till S:t Michel och anmälde sig hos Mannerheim, och som ärrad krigsveteran fick han genast befälet över ett infanterikompani. Bland annat var man med och striderna vid Tammerfors som hölls av de röda; "framåt" hette stridsropet, bara framåt, om än kulorna var slut, husen brann och fientliga krypskyttar decimerade deras tal. Slutligen intogs staden och de vita stod som segrare. Detta var i april 1918.

Gripenrede blev sedan kapten i Mannerheims stab och kunde tåga in i Helsingfors med sin ÖB i maj samma år. Inbördeskriget var slut och landet var räddat från att bli rysk rådsrepublik. Att de vita tog en gruvlig hämnd på de röda ska dock inte förnekas: avrättningar i tiotusental, fängelser med svält och epidemier.

Gripenrede slapp dock delta i denna hämnd; som kamrat med Mannerheim fick han avsked en tid efter segerparaden. Han bosatte sig åter i Helsingfors, tog ett arbete som personalchef på Dickursby Färg och levde livet. Han hade en fästmö, han hade vänner och han anpassade sig rätt bra till det civila - och här slutar vår berättelse.

Relaterat
Skogens vilda härskarinna
Uppgörelse och löfte
Resan till Ghislane

onsdag 15 juli 2009

Sommar


Är det någon som äger en skrivare?

Jag ska vara med i en novelltävling. ICA-Kurirens. Bara papperskopior accepteras. Och jag har ingen skrivare.

Visst kan jag åka på KPH och göra en utskrift. Men jag är lat, föredrar att fixa det på annat sätt.

Så har någon en skrivare? Någon som jag kan maila till, och sedan får vi ordna resten på något sätt. (Typ snailmail; jo jag vet att sånt kostar...)

Det om detta.

Sommaren lider, vi går in i rötmånaden. Tunga dofter, sövande dofter, söta och möjligen sura: det ruttnar i markerna. Lämna inte mat framme.

Läsning: "Soldatinstruktion för infanteriet", 1942. På den tiden bestod ett skyttekompani av stab, tross och tre skytteplutoner, plus en tung pluton. I skytteplutonen ingick bland annat en 4,7 cm grk, "lätt fyrverkeripjäs" som inte kan ha gjort mycket skada. Men alltid något. Alternativ till handgranat och gevärsgranat.

På den tiden var kulsprutorna tunga, inte lätta. De (två stycken) samlades därför i den nyssnämnda tunga plutonen jämte en 8 cm grk. På bataljonsnivå fanns dessutom ett helt ksp-kompani att tillgå, som i "Okänd soldat".

För övrigt hade man ännu HÄSTAR på den tiden, 40-talet: hästdragen tross osv. Ett najs ord för beriden ordonnans var vad det beträffar rapportryttare. "Se rapportryttaren sträcka ut över nejden"...

Jag såg månen i morse: likt en halv ost- och skinkpaj hängde den i skyn, nästan i zenit. Månpaj i silverblå himmel. Det får mig att vilja dikta, apropå vad som nyss sagts:

Rapportryttaren rider i natten,
sträcker ut under månbleka fält.
Ej rast, ej ro, ej vila,
nej fram med rapporten,
fram till kungen: slaget är vunnet,
segern är vår, nu kan vi vila
tills kommande vår...

Gyllene vin i glänsande pergola,
blånande sund
och horisonten fjärran...

Ryttaren rider, månen skiner:
och ur skogen tittar haren
med undran och med skräck -
är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck?

"Sträck ut, sträck ut",
så ropar ryttaren, ropar i natten
över mångula fält, ekande gläntor
och speglande tjärnar -
och vid tjärnen sitter skogsfrun
och kammar sitt hår, år från år...

Och ritten går -
och kungen väntar -
och haren frågar -
och skogsfrun, hon längtar
efter ridande soldat,
lite sällskap i natten -
men "ej rast, ej ro, ej vila",
det är hans paroll -
så hon kammar noll!

tisdag 14 juli 2009

Vad är verkligt?


"With Morning Comes Mistfall". Denna G. R. R. Martin-titel kom jag att tänka på i morse, när jag såg dimslöjorna sänka sig runt Flogstamasten. Martins novell handlade för övrigt om vad som är verkligt och detta inlägg går på samma tema. Utgångspunkten är Simon Henrikssons artikel i Kulturen 24/7 2010. Jag återger hans tankar men en och annan reflektion torde vara min egen. Det ska handla om detta med risken för cirkelbevis inom den åh-så-trovärdiga vetenskapens domäner. Ni vet den där fina världen där allt blir sant bara man tar på sig en vit rock, sätter sig på en akademi och anlägger en skitviktig uppsyn...


”Vetenskap” är i dagens diskurs ofta lika med empirisk vetenskap. Allt vi kan veta nås via prövning (av grek ”peirô”, därav ”em-peiro”, ordagrant in-prövning) av vad vi uppfattar genom de fem sedvanliga, yttre sinnena. Då kan det heta: ”Empirisk kunskap nås via empirisk forskningsmetod, ergo är det enda som existerar den empiriska verkligheten” – men detta är, som alla kan se, ett cirkelbevis.

Att tro på modern vetenskap kan kallas scientism. Och dess credo kan även uttryckas som: ”Kunskap om yttervärlden nås via yttre, materiella sinnen, ergo existerar denna yttervärld och bara den.” En snarlik cirkel. Liksom denna: ”Jag iakttar betingad värld med mina betingade sinnen, ergo existerar den betingade världen och inget annat.”

Man reducerar alla iakttagelser till empiriska sådana, gör en metodologisk reduktion av omvärlden – men därav följer inte att omvärlden är beskaffad på detta vis. Man gör metodisk redux till ontologisk, och förväxlar därmed (som någon sa) undersökningsmetoden med det som undersöks, vilket är ännu ett felsteg. Vad är verkligt? Scientisten svarar: ”Det materiella, ty jag reducerar mina iakttagelser blott till vad jag kan uppfatta med mina fem, materiella sinnen...”

Men materialism är bara en möjlig tolkning av omvärlden. Att nyttja det sjätte sinnet, intuitionen, ingivelsen och andra namn för våra obetingade sinnen – detta leder till helt andra tolkningar av varat.

För övrigt måste även empiristerna förutsätta någon som har denna empiriska kunskap, ett kunskapssubjekt, ett jag – men jagets existens är esoterisk, kan inte bevisas via yttre iakttagelser. Svårigheten i att förneka jagets existens erkändes till och med av Sartre, annars en nihilist av stora mått.

måndag 13 juli 2009

Måndag


Blommor kommer, blommor går. Snart är det dags för STOCKROSOR och SOLROSOR - inte än, men snart.

Idag är det måndag. Inte för att det spelar någon roll.

Jag ska gå och handla idag. Det blir TOMATER, GURKA, BANANER, MORÖTTER, kanske BROCCOLI, definitivt TOMATER. Och kanske PALSTERNACKA.

Och det blir VATTEN, bubbelfritt mineralvatten. Och GODIS, bland annat en SPORT LUNCH, Cloettas kexchoklad, godare än "Kexchoklad" som är för mycket kex.

Och det blir JASMINRIS, RISKAKOR, SALT, OREGANO.

Finns hemma: GRÖNA ÄRTER, KÅLROT, ÄGG, VETEKNÄCKE, RÅGKNÄCKE, RÖDA LINSER, GRÖNA LINSER, LINFRÖ, SNABBMAKARONER/FULLKORN, ALASKAN POLLOCK, SILL, KÖTT, LÖK.

Jag ska handla som sagt. Men först: TVÄTTSTUGAN.

Målningen här ovan är förresten av Albrecht Altdorfer. Inte för att den har något med saken att göra.

lördag 11 juli 2009

Zen


Jag såg månen i morse, en fullmåne i blå morgonhimmel. Ungefär som på bilden här ovan.

Fotot är Ansel Adams' "Half Dome", ett berg i Yosemites nationalpark, USA (uttalas "Josémiti"). Ett berg av ren granit.

Jag såg alltså månen i morse, och att betrakta månen gouteras även av japanerna, som den shogun som byggde en paviljong i Kyoto för detta syfte. Yoshimitsu hette han väl, eller var det Yoshimasa? Det var zen med i spelet i alla fall, så nu ska jag tala om zenbuddhism. Och haiku. Och lite annat.

---

Doktor Suzuki säger: zenbuddhismen kan vara utan moral men inte utan konst.

Detta är inget mindre än sensationellt: en religion som bara yttrar sig i måleri och diktning, bara i metaforer - en religion som aldrig är programmatisk utan talar med bildspråk, något som minsta barn kan förstå - en lära som yttrar sig i sinnebilder, konkretioner, ideogram eller hieroglyfer, symbolism à la japonaise.

Men är dylik symbolism verkligen lättare att förstå än, säg, en moraltraktat? Suzuki uttrycker det så här: zen är visserligen en religion med buddhismens etik i botten, men etik förmedlas ju genom regler och detta talar inte direkt till människans väsen. Det gör däremot konsten; moralregler är något abstrakt, konst däremot en odefinierbar yttring av en människas själ.

Det låter förledande enkelt, men nog blir det hela väl gåtfullt ändå. Man tänker sig här en sökare, en som törstar efter andlighet och vill ha sig några levnadsregler till livs, men som istället förevisas en tuschmålning av en fågel på en tallgren... Men det kanske är en vanesak, kanske bör man vänja sig vid synbarligen gåtfull konst istället för dogmer som säger "gör si, gör så". Slipper man tio Guds bud får man betala priset, detta att leva med en viss dogmatisk osäkerhet mot att man hamnat i en förunderligt skön, symbolistisk värld där allt har innebörd.

Det handlar om doktor Suzukis "Zen und die Kultur Japans", som jag en dag fann i bokförsäljningen nere vid Fyrisån. Suzuki hette för sin del Daisetsu Teitaro i förnamn, levde 1869-1966 och kunde många språk, engelska, franska, tyska och sanskrit liksom kinesiska vill jag minnas. Han var zenexpert; vad vi i väst vet om zen kommer från denne gode doktor, sägs det.

Går vi vidare i Suzukis bok så nämner denne haikudiktning. Zen hävdar att vi lever i en värld av former, att själen bara kan uttrycka sig i former; därför ska man inte försöka definiera "det inre", utan istället sysselsätta sig med det yttre livets former. Detta anknyter till detta att konst är bättre än abstrakta moralbud. Jag kommer även att tänka på Plotinos, som ju sa att formerna vi ser alla har sin innebörd, sin eidos. Tingen finns där för att idéerna ska kunna visa sig. Ytan har mening, den speglar tingens idé. Man behöver således inte abstrahera allt, utan bör acceptera formernas verklighet och se idén i vitögat: universalia in re.

Från Plotinos är steget inte långt till symbolismen, som i vid mening hävdar att dikt ska vara konkret och bildmässig, inte versifierat tal. Dikten ska skildra konkreta ting, vilket dock inte innebär någon slags fetischism eller ytlighet - nej, för tingen har ju enligt Plotinos inom sig idéerna, urbilderna,universalia in re som sagt. Konstsynen inom zen och symbolism är alltså samma andas barn.

Vad finns att tilläga? Kanske ett understrykande av zendiktens som jag vill kalla det metaforiska karaktär. En metafor är enligt mig en bildliknelse: "min älskling, du är en ros". Så har vi "som-liknelsen", den traditionella liknelsen: "min älskling, du är som en ros". Överfört på zendikt (eller symbolistdito) ska man inte säga "liksom tallen är oberörd av alla vädrets skiftningar, ska den upplysta människan i sitt innersta vara oberörd av lycka och olycka". Redan detta är för abstrakt, det är en liknelse. Nej, för upp det hela på en metaforisk nivå enligt ovan, formulera det hela i en dikt om en tall som böjer sig i en vinterstorm men står kvar. Enkelt, eller hur?

Visst är det enkelt: förmedla denna bild och ingenting annat, och kom inte med någon tolkning. Som författare ska du inte inlemma något spetsfundigt facit i dikten, nej ge bara en bild och låt stå. Detta kanske återigen är att mystifiera i onödan, men hellre det än att tråka ut, vilket abstrakta inslag i dikter riskerar att göra.

(Not: några haikudikter av min hand finner ni här, med länk till ytterligare några.)

torsdag 9 juli 2009

L. Sprague de Camp: Lest Darkness Fall


Regnet skvalar ner. Det snackas om ett jätteoväder på ingång, en megasak från Polen-Ostpreussen på väg mot nordväst. Uppland, ja hela östra Svealand är i riskzonen. Stäng fönsterluckor, ta in grillen och veva in markisen.

Osökt sitter jag här och tänker på en viss roman, "Lest Darkness Fall" av L. Sprague de Camp. Här hamnar en amerikan av en händelse i 530-talets Rom; ena stunden är han ute och går i dagens Rom, så träffas han av en blixt och faller genom en lucka i tiden - och vips är han i det senantika eller ska vi säga tidigmedeltida Rom (antiken upphörde ju 476 e Kr). Driftig som han är slår sig denne Martin Padway på affärsverksamhet; han startar ett konjaksbränneri, han startar en tidning och etablerar en semafortelegraf. Det hela går bra och pengarna strömmar in, men så pockar storpolitiken på hans uppmärksamhet, Östrom är på väg att invadera detta avsöndrade, goterstyrda Italien han befinner sig i, så Padway ordnar sig som ÖB för den italiska armén och lyckas avvärja invasionshotet.

Som den historiker Padway är vet han ju att denna invasion i verkligheten blev förödande för detta post-imperiala, efterblomstrande Italien; det blev en cirka 30 år lång period av krig och förödelse efter vilken Italien förföll alldeles, för att hämta sig först under renässansen. Men med territoriet tryggat mot östromare och senare franker, samt med näringslivet vitaliserat med de nymodigheter han introducerat, kan Padway som rådgivare åt kungen se tiden an med tillförsikt: något medeltida mörker kommer inte att falla där, på den nya gren på tidens träd som med hans hjälp vuxit ut. Kanhända förespeglas ett snart återupprättande av hela romarriket dessutom?

Allt detta kan ju få en att spekulera över romarrikets fall som det verkligen gestaltade sig. Frågan "hade det kunnat undvikas" har många ställt sig, men jag anser att rikets fall i dess mediterrana, "circumfluviala" gestalt nog var oundvikligt; att dela imperiet i en östlig och västlig del borde ha gjorts mycket tidigare än 395 e Kr.

Boken finns på svenska som "Om mörkret faller". I sig själv är det en läsvärd roman där dåtidens Rom osökt kommer till liv; man läser om gotiska legosoldater och vanliga romare, om arianska gräl på vinkrogar, om en näringsidkares problem i dåtida miljö med mera. Det är driv i handlingen, det är antik känsla i miljöer och dialog, och det hela känns trovärdigt trots att det ju handlar om en tidsresenär som hamnar i det förgångna och lyckas ändra detta. Som alla vet är tidsresor en fysisk omöjlighet, det jävar lagen om orsak och verkan, men som spekulativ lek är det alltid gångbart.

Relaterat
Om Hadrianus' Tivolivilla
Kerubernas svärd
Antiken kallar
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fritt nedladdningsbar pdf
Samma fil som EPUB

onsdag 8 juli 2009

Jünger och Heidenstam


Det har kommit lite regn på sistone. Friskt.

Idag är det onsdag.

Jag var på krogen igår, Buddys på Dragarbrunnsgatan. Det såg ut ungefär som på bilden ovan. Jag träffade nya och gamla bekanta som Jolkkonen (väldigt lik mannen till vänster på bilden!), Anglemark, Spångberg, Aronsson, Eriksson, Thaning... full fart med andra ord. OK, rökning var inte tillåtet inomhus, men det var ett trevligt plejs detta hak, på 80-talet känt som MAGGANS. Jag jobbade då på Sir Francis på andra sidan kvarteret; den polack som ägde Maggans brukade komma över och tala med köksmästarn ibland, Wiechek. "Kurva Wiechek" var en stående trop i samtalet, "för fan Wiechek" på ledig svenska, men ordagrant betyder "kurva" något annat. Vad får ni ta reda på själva.

Jag har på senare tid jämfört Ernst Jünger med vissa andra författare, som Heinlein och Ballard. Härmed ännu ett försök i den genren, en jämförelse med Verner von Heidenstam. Heidenstam levde tills han dog och var en urbra poet, en kling-klang-makare som inte gick av för hackor. Ta bara rader som "Vore jag ett litet barn / så skulle jag gå ut och leka, / bygga mig en liten kvarn / och ro min lilla eka."

Men plats nu för jämförelsen med SILVERRÄVEN, allas vår Ernst J!

---

”Varje polemiskt yttrande vi håller inne med kan vi räkna oss till förtjänst, desto mer ju större substans det innehåller.” Detta Jüngers yttrande från 10 juni 1940 tycks mig rätt heidenstamskt. Även detta, ett jag fann hos Paetel: ”Få är värda att man säger emot dem.” (”Wenige sind wert, dass man ihnen widerspricht.”)

Denna drift att avhålla sig från polemik delar Jünger med Heidenstam. Jünger skrev inga litterära debattinlägg, han gick aldrig i svaromål mot alla dem som ville nedvärda hans verk, och Heidenstams upphöjda tystnad i Strindbergsfejden är välbekant. En effektiv strategi, det hade både Jünger och Hiedenstam insett; att ge svar på tal bara stärker motparten, ”opposition är samarbete”.

Visst kan denna upphöjda position verka lite irriterande, lite snobbig, men för författarskapet som gestalt, skrifterna plus författarrollen som skapelse i sig, är den välgörande. Varför skriva sura inlägg när man ändå vet att man har rätt? Å andra sidan medgav Heidenstam på ålderns höst att även motståndaren ”kan ha rätten skriven på sin sköld”, och Jünger med sin högerprofil hade generellt inget emot vänstern som historisk kraft, tvärtom. Men då skulle det förstås vara jakobiner och annat rejält folk, ingen rödvinsvänster (att döma av Petri-Cederbergs intervju i Expressen 1985).

”Heidenstams uppgift här i världen är att bilda enlätt igenkännbar profil mot himlen, likt renarna på Skansen” sa Klara Johanson. Det var posörsattityden hon fångade, och ett liknande drag hade Jünger: tendensen till profilporträtt, tillgjort avslappnad hållning, désinvolture som ikonografi... Både Heidenstam och Jünger hade förmågan att stilisera sig själva: detta att vara mån om sin offentliga persona, ha en dragning åt officiella uppträden, lite teater över det hela. En Strindberg var för sin del mer okonstlad, det kan vara befriande emellanåt.

Jünger besökte ofta orienten, bland annat Agadir i Nordafrika tre gånger: 1969, 1974 och 1975, utförligt skildrat i sena dagboken. När han noterar österns särart, njuter av folklivet på marknaden med ormtjusare, vattenförsäljare och krämare med välsmort munläder, ser rikedomen i grönsaker och frukt och krimskrams, så är han som en senkommen spegling av Heidenstam i ”Vallfart och vandringsår”, den Heidenstam som fann en fläkt av antiken leva kvar i detta Mellanöstern. Kanske är det senimperialism, kanske sådan där hemsk orientalism; förmågan att se särarten i detaljen hade dock båda.

tisdag 7 juli 2009

Juli


Så går en dag och inget har förändrats...

Eller kanske: så går en dag OCH ALLT OCH INGET har förändrats.

Idag är det tisdag. Rosorna blommar.

Vi har en springbrunn här på Västertorg, ett inbegrepp för idyllen, det småborgerliga paradiset. Jünger i "Arbetaren" ansåg för sin del: bort med alla springbrunnar på torgen, bort med allt som verkar idyll och trevnad! Fram istället för en järnhårt organiserad värld, en värld av verkstäder, fabriker och flygfält, av militärförläggningar, köpcentra och planmässighet! Well, kanske han inte uttryckligen ANSÅG detta, men han målade upp en värld där småborgerligt sentiment var utplånat och där arbete härskade.

Själv gläds jag åt vår springbrunn. Hur länge den får stå och porla vet jag inte, men säg den glädje som varar... Det finns bara här och nu.

Läsning: "Reservfänrik" av Dag Hemdal (1940), om en granatkastarofficer under vinterkriget. Strapatser, granateld, kaffe och trötthet: på slutet talas om soldater som somnar mitt under anfall. Då är man trött kan jag säga.

Man fick fyra gratiscigarretter om dan i finska armén. Maten var köttsoppa ena dan, ärtsoppa den andra. Plus lite bröd och kaffe; lustigt att det sistnämnda fanns, det var inte surrogatkaffe. Men kanske hade man utrikeshandel via Petsamo.

Det var rätt kallt under vinterkriget. Minus 15 ansågs behagligt... Vissa säger att vädret är en återspegling av folks känslor, och det torde ju förklara varför krigsvintrar i regel är kalla. Ännu vintern 1944-45 var kall sägs det.

Kyla: den finske soldaten hade sin ylleuniform (KLÄDE kallas tyget), och utanpå den en snödräkt i bomull. Dock värmde denna snödräkt, det märkte man; med den utanpå uniformen blev man varmare. En illustration av FLERSKIKTSPRINCIPEN: för varje skikt bildas ett luftlager, det är det som värmer. Flera tunna lager värmer bättre än ett fåtal tjocka. Det fick vi lära oss när jag låg i lumpen. Och visst, vi hade sån däringa grå ylleuniform och vit snödräkt av bomull: SWEET THING. Och skidor och k-pist: rena vinterkriget. Bara bandvagnarna störde bilden.

(Bild Alan Fearnley, av en bil som kör ikapp med ett tåg.)

måndag 6 juli 2009

Krig nyss och nu





Vi ser här några bilder på kavalleri. Det var under dess glansdagar, eller dess aftonglans snarare - för senare under 1800-talet kom kulsprutor och långskjutande artilleri, och därmed var kavalleriets saga all. Infanteriet blev slagfältets kung.

Men infanteriet måste också lära nytt. Man kunde inte som under Napoleontiden storma fram upprätt i brokiga uniformer och täta linjer, nej ner i skydd och utspridda linjer var modellen.

Eldkraften ökade: förr var till exempel kompaniet bara en administrativ enhet, ett matlag (lat. cum pane), en 150-200-mannastyrka som det var praktisk att dela upp bataljonen i under marsch och förläggning. Nu fick sig infanterikompaniet tilldelat egna stridsuppgifter, fick strida för sig själv om än inom bataljonens ram. Det var utspridningen som tvingade fram det, den öppna ordningen; sluten ordning, gammaldags taktik, hänfördes nu blott till kaserngårdens exercis.

Kompaniet fick egna stridsuppgifter, och det fick ökad eldkraft: gevär med längre räckvidd, lätta kulsprutor, handgranater, granatkastare och rekylfria bakblåsvapen. Och därmed är vi framme vid senare delen av andra världskriget.

Vad har hänt sedan dess? En viktig utrustningsdetalj som blivit standard är skyddsvästen, splitterskyddet. Det kan behövas. På dagens slagfält förekommer inte lika mycket arrield som under andra världskriget, det är sant, men dagens pjäser är vida träffsäkrare. Förr kunde man skjuta tonvis med granater för att döda en (1) soldat, idag räcker det med färre. Så för att skydda sig mot splitterverkan kan skyddsväst av lätt material behövas, typ kevlar.

Generellt kan sägas att infanteri alltid kommer att behövas: "Infanterie, du bist die Krone aller Waffen" som det heter. Flyg, robotar och datastyrt arri dominerar kanske stridsfältet, men för att jaga upp fienden ur dennes grop för att skriva under fredsfördraget behövs ännu soldaten på marken.

lördag 4 juli 2009

Antropolis: en dikt


I min roman "Antropolis" förekommer en dikt, själva ledmotivet till boken om man så vill. Det är dikten Antropolis, poemet Antropolis, det musiska inbegreppet för detta mitt privata paradis.

Härmed de centrala raderna ur dikten.

Antropolis, städernas stad,
staden som är alla städer;
överallt och ingenstans,
alla städer och ingen -
Antropolis.

- - -

Skuggorna rör sig över Antropolis' fasader,
molnen seglar fram på himlen;
vita hus i middagssolen,
dallrande hägring i hettan -
dallrande hägring i hettan.

Solnedgång i Antropolis,
skimrande marmor i släpljus;
en sista skymt av solen,
stad av marmor, stad av guld -
stad av marmor, stad av guld.

Sovande stad i månens sken,
sovande stad i månens sken -
husen är blå, allting är blått,
gatorna ligger öde.
Natt i Antropolis.

Gryning över Antropolis,
kvaderstenar rodnar i solen;
dagen randas, värmen stiger,
skuggorna skingras, staden vaknar -
skuggorna skingras, staden vaknar.

Envoi

Antropolis, städernas stad,
staden som är alla städer;
överallt och ingenstans,
alla städer och ingen -
Antropolis.


(Not: dikten förekommer som sagt i romanen "Antropolis", utgiven på Etherion och lovordad av Nova SF med flera. Mer om boken kan ni läsa här.)

fredag 3 juli 2009

Biografi: Takeda Shingen


Jag skriver texter om Japan. En av dem har jag publicerat här, om japansk science fiction. Och här kommer en till, en om 1500-talsdaimyon Takeda Shingen. Håll till godo.

Flöjten spelar en viss roll i japanskt liv. Man kommer här bland annat att tänka på munken Kahua, som kallats till mikadon för att undervisa denne om zen. Men munken stod bara tyst inför sin suverän – tills han tog fram sin flöjt, blåste en enkel ton, bugade och avlägsnade sig...

Sedan var det under Gempeikriget, striderna mellan Taira och Minamoto på 1100-talet. En duell utkämpades mellan Kumagai Naozane och Taira Atsumori, och den förre fick övertaget - men när han slet av sin vedersakare hjälmen såg han att denne endast var en 16-års pojke med förfinat hovutseende: vitsminkat ansikte och svärtade tänder. Kumagai veknade och ville ge honom fri, men samtidigt infann sig en massa Minamotoanhängare på platsen. Kumagai sa:

- Om du ändå måste dö, låt det bli av min hand. Jag ska se till att det bes böner för dig när du är död!

Ynglingen gick med på detta. Kumagai dödade honom, högg huvudet av liket som seden var.

När Kumagai tagit vara på huvudet och genomsökt likets kläder fann han en flöjt i bältet. Han hade förvisso hört flöjtmusik natten före och reflekterat över det faktum att ingen av de egna krigarna kunde spela flöjt, dessa osofistikerade Minamotos. Kumagai övergav senare krigarlivet helt och blev munk, och lediga tider fördrev han med att spela flöjt.

Ytterligare en flöjtstory är denna. Det var när daimyon Takeda Shingen 1573 belägrade Tokugawa Ieyasus borg Noda i Mikawaprovinsen. Försvararna höll i ett trängt läge på att dricka upp all saké för att den inte skulle falla i fiendens händer, och larmet från detta festande kunde höras av den belägrande styrkan. De fick också sin uppmärksamhet fångad av flöjttoner; de kom från en samuraj som satt på en bastion och spelade flöjt.

Shingen fick för sig att han skulle lyssna närmare på flöjtspelet, så han approcherade stället för att höra bättre. Då bar det sig inte bättre än att han upptäcktes av en vakt med musköt; denne la an, siktade och sköt mot Shingen, som träffades i huvudet och avled.

Takeda Shingen är annars mest berömd för sina strider mot en granne, Uesugi Kenshin. Man tvistade om en buffertzon mellan sina båda provinser, Echigo och Kai. Den största drabbningen mellan de båda var det så kallade fjärde slaget vid Kawanakajima, 1561. Vid ett tillfälle under detta ska en ryttare ha slagit sig fram till Shingens uppehållsplats där denne satt på sin fällstol. Inkräktaren var klädd i grönt med vit pannbindel (hachimaki), och det sägs att det var Uesugi Kenshin himself. Hur som helst anföll ryttaren Shingen, som försvarade sig mot fiendens svärdshugg genom att resa sig från sin stol och som skydd hålla upp sin solfjäder, en speciell strids-solfjäder med metallhölje.

Ett annat mellanhavande mellan Takeda och Uesugi var när den senare vid ett tillfälle fått slut på salt i sin provins. Shingen vägrade dra nytta av detta den andres trångmål, utan släppte igenom en salttransport. En storsint ande, arkaisk idealist och riddartyp: en pre-machiavellisk typ.

Ja, vem var han, Takeda Shingen? Var han "den bäste daimyo Japan aldrig haft"? Hans provins var stor och välordnad, och om inte "om" hade varit kunde han mycket väl ha blivit den som marscherat mot Kyoto för att ta makten i riket. Dock var Shingen kanske lite gammeldags; ridderligheten som den han visade i saltepisoden kanske var lite out of place i dessa dagar, det var det nakna våldet och utbredandet av makt som var dagens lösen. Machiavellism.

- - -

Shingen hade en välskött provins i sitt Kai men den låg lite avsides där i norra Honshu, omslutet av berg. Nyheter tenderade att nå dit lite senare, som detta med eldvapnen; Takedaklanen kom aldrig att använda dessa, till skillnad från bland andra Nobunaga som ju vann maktkampen. Det slumpar sig att Takedaklanen besegrades av just Nobunaga; Takeda hade en i och för sig stark här på 15 000 man med ett gott kavalleri, men det skulle inte förslå vid Nagashino 1575.

Detta år var Shingen död, hans son Katsuyori hade tagit över. Det skulle göras upp med Nobunaga, vars soldater marscherat ut från en borg i Mikawaprovinsen mot det närbelägna Nagashino. Varje soldat bar med sig spjälor till ett staket, som byggdes upp på valplatsen och bakom vilket Nobunagas musketörer grupperade.

Slaget började. Takeda med sina stolta traditioner kunde inte förmås till en försiktig strategi, utan anföll igen och igen med
kavalleri och infanteri. Stötestenen blev Nobunagas musketörer bakom sitt staket, men inte ens med en taktik som kallades "dödsskölden" lyckades Katusyoris mannar bryta igenom. Metoden gick ut på att första ledet skyddade det bakomvarande genom att utsätta sig för fiendens eld, följt av nästa och nästa och så vidare. Katsuyori fick slå till reträtt. När slaget var över hade han förlorat bortåt 10 000 man.

Det gick snabbt utför med klanen. Några år senare hade Katsuyori bara en handfull anhängare kvar; han flydde från bebodda trakter med sin familj och några medhjälpare, och vid ett avsides bergspass någonstans i Honshu hade de sitt sista fäste. Följeslagarna försvarade Katsuyori med fru och son medan Nobunagatrupper angrep dem. Katsuyoris fru tog så självmord, Katsuyori högg av hennes huvud och far och son begick sedan seppuku.

Takedaklanen hade för övrigt ett heraldiskt vapen (mon) med elementen berg, träd och vind. Detta uttyddes: stilla som trä, stadig som ett berg och snabb som vinden.

Att klanen föll hade enligt vissa djupare, mytologiska skäl. Det var nämligen så att Takeda Shingen förälskade sig i en ung flicka på ålderns höst och gifte sig med henne, men man tyckte att det hela verkade osunt och gissade att hon förvridit skallen på honom. När det så visade sig att resultatet av förbindelsen, Katsuyori, orsakade klanens fall, drog man slutsatsen att flickan hade varit en räv i kvinnohamn. Räven ses som ett ondskefullt väsen i japansk mytologi.

I Kurosawas "Kagemusha - spökgeneralen" förekommer denna Takedaklan. Jag vill minnas att man i en scen retirerar från en drabbning, men Shingen i arriärgardet rider upp på en klippa och blir stående där, uppsutten och präktig, för var och en att se. Fienden hejdas därmed i sitt förföljande, man slås av denna syn, detta Shingens personifierade mod, denna utstrålning. Han projicerar sin aura på hela det omgivande landskapet.

Relaterat
Drakens spegelbild (essäer 2009)
Kurosawafilmer
Amiral Togo
Eld och rörelse (noveller 2007)
Grönt ljus (dikter 2009)

torsdag 2 juli 2009

Camouflage: strandsatt (novell)


Gondavien har invaderat Mirotanien. Efter vissa framgångar har kriget gått i stå. En soldat på den gondaviska sidan, Camouflage, är strandsatt i en stad mellan fronterna. Han lever som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och Camouflage är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali. Härmed en episod i denne krigsrobinsons vardag. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa... - Novellen ingår i en roman. Pdf:en till den hittar du här, fritt tillgänglig hos dropbox.



Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras; det är ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren. En snygg detalj.

Plötsligt hörs ett märkligt ljud, dittills obekant i denna öde stad: en ringande telefon. Telefonen ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar - men signalen stör honom, så vad göra? Han går därifrån - och han kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden.

Det är tyst, det är lugnt. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?

På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –

Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.

Då upphör den. Det slutar ringa.

Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.

Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –

Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel - trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe -




Relaterat
Camouflage, fri resurs
Den omöjliga friheten
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen

onsdag 1 juli 2009

"Jag, Claudius"


Femton grader mitt i natten, nästan tropiskt. Man kan sova utan täcke i påslakanet.

Karpaterklockorna blommar, rosorna tar sig. Pionerna har slagit ut.

Det om detta och över till lite tv-snack. Det gäller gammal tv, sånt man minns. Det var ju så att det på 1970-talet gjordes en en tv-serie, en engelsk serie som satte sina spår: JAG CLAUDIUS.

Den satte sina spår, jag minns den. Jag har inte glömt denna serie.

Den baserades på Robert Graves' böcker. Man kan hålla det emot Graves att han förskönade sin Claudius, gjorde honom till en fin människa som bara råkade stamma lite och därför togs som dåre. Verklighetens Claudius var kanske okej som kejsare, jämfört med den veritable dåren Caligula, men lätt bisarr var nog även Claudius om man får tro Suetonius.

Men strunt i det: en författare som Graves måste få dikta lite. Han har utgått från Suetonius och Tacitus och sedan tolkat lite fritt här och där, lagt till och dragit ifrån. Kort sagt: gett oss en vision, en helhetsbild av ett skede.

Och tv-serien var som sagt bra, en lyckad skapelse.

Jag såg serien, jag följde den när den gick i svensk tv. Man fick sig till livs hela storyn från Augustus till och med Claudius' död, en 40-50 år, och det var inte lite. Det snåriga, familjecentrerade dramat kom till liv på osökt vis. Inte minst var rollbesättningen god, och regi är ju till 90% casting som Polanski sa. Alternativt uttryckt så är hemligheten med en bra pjäs att såväl huvudroll som biroller är väl gestaltade.

Castingen: låt gå för att Brian Blessed som Augustus i denna serie var en för kraftig typ, jämfört med den historiske Augustus som var spenslig och därtill kort i rocken (Suetonius säger att han bar höga klackar för att se längre ut). Det åsido gestaltar Blessed framför allt Augustus' storsinthet och lättsamma umgängessstil, hans förmåga att ta folk som ju efterträdaren Tiberius helt saknade. Vidare hade vi ampra Sian Philips som Augustii ränksmidande maka Livia, som Sejanus den kraftfulle Patrick Stewart (som senare bland annat gestaltat Star Trek II:s kapten Picard), samt Ian Ogilvy ("Helgonet kommer tillbaka") som Drusus eller vem det var, Ian Hurt som Caligula ej att förglömma. Eller Derek Jacobi i huvudrollen.

Vinjettens orm som ringlar sig över ett mosaikgolv slog an tonen perfekt, ett inbegrepp för ondska i klassisk inramning. Till detta själva vinjettmusiken som var ett specialskrivet stycke à la classique, dramatiskt så det förslog, men än intressantare var kanske den musik som förekom "live" i serien, av typen hornblåsare på Circus, musikunderhållning på fester och liknande; här hade kompositörerna tvingats skapa helt fritt, för några kvarlevor av antikens musik har vi ju inte. Resultatet blev en lätt dissonant, "modernistisk" musik som inte liknade något, musik med en lätt ångstfylld underström som kanske passade bra för intrigen, oavsett hur historisk denna musik var.

En intressant episod i "Jag, Claudius" var denna. I sin ungdom blir Claudius vän med den judiske vasallkungen Herodes Agrippa, som ger honom det politiska rådet att aldrig lita på någon. Senare när Claudius är kejsare visar sig denne Herodes bli en aning oberäknelig, så vad göra? Då minns kejsaren dennes eget råd att aldrig lita på någon, så nu vänds detta mot sagesmannen själv...

Kanske kunde man säga mer om denna serie. Men jag tror jag slutar här.

Etiketter

A-Z (5) abb (88) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (39) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (218) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (295) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (32) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (37) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (54) pil (5) poesy (38) politikka (198) pr (54) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (96) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (15) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)