tisdagen den 30:e juni 2009

Jünger och Heinlein


En människa bör kunna byta en blöja, planera en invasion, slakta en gris, rita ett hus, styra ett skepp, skriva en sonett, göra en balansräkning, bygga en mur, dra en led rätt, trösta en döende, ta order, ge order, samarbeta, agera ensam, lösa en ekvation, analysera ett nytt problem, skyffla gödsel, programmera en dator, laga en smaklig måltid, strida effektivt och dö modigt. Specialisering är något för insekter.


Detta är ett citat ur ”Time Enough For Love” av Robert Heinlein. Det läggs i munnen på en viss Lazarus Long men det beskriver författaren själv ganska bra, fångar särarten: mångsidig och en smula kontroversiell, ungefär som Ernst Jünger. Det var män med många intressen och talanger, typer som kunde litegrann om allt utan att bli ytliga. Både Jünger och Heinlein hade dessutom militär bakgrund (Heinlein hade varit marinofficer) och de präglades djupt av detta, hade det militära som ideal på gott och ont. Båda hade dessutom sina radikala politiska perioder på 20-30-talet, Jünger som högerman och Heinlein som vänster. Det sista må överraska, men som exempel stödde han Upton Sinclairs socialistiska, californiska reformrörelse i början av 30-talet.

Sedan blev båda kända som högermän, vissa skulle säga mörkermän. Viktigare är dock att båda blev författare till slut, endast så kunde deras disparata talanger komma till sin rätt. De var personer som kunde litegrann om allt, speglat i citatet ovan; även om man aldrig torde ha sett Jünger byta en blöja, och även om denne tysk hade en dragning åt det aristokratiska medan Heinlein var en demokratisk natur, en sann republikan, så finner jag andemaningen i denna passage kongenial för deras respektive personae: som en bonde som är ett koncentrat av kunskapen i det landskap där han verkar (Lars Andersson), detta att vara en typ som är oklassificerbar men ändå oumbärlig på något sätt. De var personer som bejakade livet, som hyllade detta att inte bespara sig någon erferanhet (Jünger).

För övrigt detta med att vara kontroversiell, högerspöke och allt: både Heinlein och Jünger var humanistiskt lagda också, i så måtto att de hade blick för den mänskliga komedin på det ena eller andra sättet. Utan att vara direkt stora människoskildrare så möter man människor i deras verk. ”He has accepted membership in the human race” sa ju Henry Kuttner en gång om Heinlein, och Jünger sa för sin del 1943: ”Jag deltar gärna i människornas liv.” (Paris, 10 maj)

(Bilden från Växjö)

söndagen den 28:e juni 2009

Antologi med mig


Det har kommit ut en antologi, en riktig sf-antologi: FEL förlag står bakom det hela, se bild. Och här finns jag och en del andra författare: Alf Yngve, K. G. Johansson, Annika Jägerbrand och Love Kölle. Den sistnämnde har för sin del en mycket stilsäker steampunk-story från ett alternativt 1895, med luftskepp från L M Ericsson, ideosfär och Strindberg och Röde Baronens far och mycket annat. Jag säger bara: så här ska det skrivas, så här ska punken steamas!

Vad gäller min novell - "Soldat i framtiden" - så skriver förlaget så här på sin hemsida:

Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.


Ska man nämna lite om storyns mer konkreta inslag, "fräcka vapen" med mera, kan man väl ta sådant som stridsdräkt av nanotekniska fiber, de sluter sig mot gas och splitter; kraftfält som skyddar mot energistrålar; svävare, en typ av farkost driven av kristallmagneter; laserkarbiner, q-granater och ljudskärmar samt pneumatiska datorer, ett slags datorer använda av fienden vilka arbetar med gasflöden och inte elektronik.

Så här finns ett och annat. Ganska småkul. Du kan beställa boken här, 130:- inkl porto.

fredagen den 26:e juni 2009

"Asterix - une idée fixe?"


Arton grader i skuggan på förmiddagen. Det är inte dåligt.

Annars tänker jag på Asterix dessa dagar. Jag fann några sidor av Goscinny/Uderzo i en gammal Champion, and it sure brought me back... Ja var han inte rolig denne Asterix, var han inte kul? Någon som snubblar, får sig en käftsmäll, drattar på ändan - kul.

Det var slapstick. Men det var inte hela sanningen om denna serie.

Nej, den stora förtjänsten hos Asterix var miljöskildringen. I Albert Uderzos detaljrika bakgrunder och tablåer fick man en helgjuten vision av antiken. Ta bara "Caesars lagerkrans"; den inleds med en halvsidesbild av Rom i fågelperspektiv, förmodligen tecknad efter modellen i Civita Romana-museet i Rom - men medan denna är föga mer än en stadsplan i tre dimensioner, en gråbrun modell med klossartade hus, så har Uderzobilden ifråga liv. Ty förutom alla dessa byggnader i marmor och tegel varav staden består ser man folklivet på gatorna, endast små prickar men det var ju fågelperspektiv det var frågan om. "En ny solig dag har just grytt över världens mest vidunderliga stad: ROM" står det, och i följande bilder går man ner i gatunivån och hamnar på ett torg med köpmän som bjuder ut sina varor, man får se en guidad turistvisning på Circus Maximus och så vidare.

Man får i serien en vision av det gamla Rom, av staden och av riket, ett kongenialt bildintryck av hur det kan ha sett ut under antiken, och sådant är man som bokläsare inte bortskämd med. Ofta är ju de moderna antikböcker man stöter på illustrerade med fotografier; nog kan bilder på ruiner, statyer och gamla mynt vara informativa men som skönhetsupplevelse är det hela en aning diskutabelt. Den som redigerar bildmaterial till våra vanligaste faktaböcker om antiken har inte estetiska kriterier för sin uppgift, nej, vilka foton som helst tycks duga, bara motiven är antika. Fotgrafier överhuvudtaget gör sig inte i böcker tycker jag, i så fall är teckningar och målningar bättre, men så illustrerade böcker är ovanliga; Connollys "Greece and Rom at War" är den enda boken av denna typ jag stött på när jag forskat inför denna bok.

Fotografier är det vanliga när böcker ska illustreras. Men hellre än att ta fram en beklämmande faktabok med fult foto på omslaget och huller-om-buller-slängda foton insprängda i texten, så bör man läsa något av Asterixalbumen och bjudas interiörer och exteriörer, landskap och människor tecknade av en excellent illustratör, för att därmed ges en sammanhållen vision av hur denna antik egentligen kan ha tett sig.

Sedan är ju Asterixalbumen berättelser också men om dessa har jag föga att säga idag; nog läste jag Asterix som barn men inför denna bok har jag saknat incitamentet att läsa om dem. Inte ens kryddandet med antika termer i texten har kunnat locka mig, något som annars gav serien en lärd approach; i exempel ovan med torgscenen så sägs ju att där finns köpmän och kringvandrande försäljare, "fructuarii, peponarii, olitores, piscatores, vinarii, silisnarii, pastillarii", alltså sådana som säljer frukt, grönsaker, fisk, vin, frön och pastiller, det sistnämnda (pastillus) någon form av kula man tuggade för att ta bort dålig andedräkt, inhämtar jag i min latinordbok. Annars är det väl (så som Horst Schröder påpekade i en gammal Bild&Bubbla) på det viset, att mycket av skämten i Asterix syftar på Frankrike och fransk historia; när till exempel en korsikan i "Asterix på Koriska" säger att "Osterlix-sömnen är legendarisk här hos oss", så är detta omöjligt att förstå vad som menas för en lekman. Men på franska blir ju det hela "le sommeil d'Osterlix", vilket i sin tur låter som "le soleil d'Austerliz", ett känt begrepp för vändpunkten i detta Napoleonslag.

Schröder nämnde också att namnet på ett av de romarläger som omger den galliska byn, "Babaorum", är en ordlek på en fransk bakelse: "baba-au-rhum"... Och visste ni att hunden Idefix' namn är ett filosofiskt begrepp, "idée fixe", alltså fix idé? Barden Troubadix heter på franska "Assurancetorix", lika med "assurance-toutes-risques", lika med allriskförsäkring. Saker som dessa antyder de bottnar som finns i serien, och på ett vidare plan uppkommer frågor som vad seriens galler och romare egentligen representerar, är det dagens franska småfolk kontra den pariska centralmakten, eller är det européer kontra amerikaner? Att romerska legionärer i serien har crewcut-frisyr föranleder Schröder att visa på den senare tolkningen. Ja, man kan läsa in nutida element i serien, de finns där alltid, men att enbart se serien som nutid i antik förklädnad är kanske att gå väl långt. Ett levande intresse för antiken beledsagar alltid äventyren, det finns flera bottnar, flera plan och vilket av dessa som är grundplanet, den avgörande tolkningsmässiga utgångspunkten är inte så lätt att avgöra.

Ett äventyr jag gillade var "Gudarnas hemvist" där den galliska byn ska inringas av en romersk turistanläggning med höghus. När jag läste den tyckte jag kanske att tanken på antika höghus var att ta i (serien var förvisso komisk men miljöerna var ju alltid realistiska), men saken var ju den att man realiter hade höghus under antiken, upp till fem våningar kunde man bygga, och detsamma gäller än idag för vanliga stenhus (ska man bygga högre måste man ha en stomme av stålbalkar). Antiken hade sina höghus, ett tecken på att antiken i termer av högantik (eller senhellenism eller kejsartid) hade fullt moderna inslag. Annat dylikt var ju minskad jordbruksbefolkning, urbanisering och övergång från värnpliktsarmé till legoarmé, för att nu nämna något som kännetecknade den romerska kejsartiden. I kontrast härmed så var ju den arkaiska tiden en helt annan värld, en jordbrukarvärld med små städer, outvecklade kommunikationer, landskapsbunden religiositet och så vidare. "Antiken" är ett mångtydigt begrepp; en marmorpelare i ett arkaiskt tempel har en helt annan innebörd än en dylik i en nyttobyggnad från kejsartiden, så att säga. En romare från kejsartid skulle ha lättare att kommunicera med en modern människa än med en arkaisk bonde.

Mitt favoritäventyr i Asterix är nog "Spåmannen" med sin estetik lånad från spaghettiwestern. En spåman klädd i vargfäll kommer till den galliska byn en mörk och stormig natt... Goscinny/Uderzo hade här kommit en lång en väg från slapsticken i det första albumet från 1961, medan "Spåmannen" kom 1972. Ska man nämna några andra Asterixalbum i mängden kan man väl ta "Asterix och goterna", "Asterix drar i fält" och "Asterix i Alperna".

(Not: Schröders artikel hette "Vad begriper vi av Asterix" och fanns i Bild&Bubbla 2/81. Se även här för lärda allusioner i denna serie.)

torsdagen den 25:e juni 2009

Linder läser Svensson


I vintras sände jag ett ex av "Antropolis" till Mats Linder, Novas recensent. Han fick nummer 47.

Att signera och numrera recensionsex brukar inte vanliga förlag göra. Men Etherion är nu inget vanligt förlag, så jag signerar och nuffrerar alla ex jag sänder ut, om det så är till bokhandeln, BTJ eller privatkunder. Sådana är vi här på förlaget.

Nåväl. Linder fick ett ex av romanen samt ett ex av "Eld och rörelse", och vad han skrev om den sistnämnda kan ni läsa här.

Vad säger han då (i Nova SF nr 20) om "Antropolis"?

Han säger: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."

Det är slutklämmen. På vägen dit har han återgett större delen av romanen, han tar oss med i handlingen med ande mot teknik, Teknoron kontra Elysia, dimensionsfärd och Antropolispoem, Geridon och matskildringar och kärlek. Detaljer som Linder anför: stilen sägs vara lite pratig, och där finns även gammeldags ord som knata, kolla, skådis, snack. Och han irriteras av alla instoppade engelska fraser, även om han erkänner att det finns fraser på andra språk också - men han kanske är glad att jag inte citerade på grekiska och sanskrit...

Han anser etiketten "filosofisk roman" vara korrekt. Hjältens namn (Jenro Klao) får honom att tänka på en figur ur Le Guins "Mörkrets vänstra hand", Genly Ai; så chict, lite gratis reommésnyltning där, men jag har aldrig läst denna bok kan jag erkänna. Men en annan person associerade till samma Le Guins "The Dispossessed" när jag beskrev upplägget i boken, så kanske är jag "en ny LeGuin" trots allt...?

Relaterat
Pdf:en till Antropolis
van Vogt

tisdagen den 23:e juni 2009

Sommar och sol och inkaguld




Hyran är betald, internet är betalt, det är varmt och det känns som semester.

Jag jobbar min runda men det är ju så somrigt, därför känslan av semester. Pionerna spricker ut, nyponrosorna har redan gjort det. Eller är det törnrosor? Eller är det samma sak?

På nattygsbordet en bok om inkariket. Spanjorerna jagade guld men fick till slut nog, "glänsande gudaträck" kallade de det. De förstod inte att det sanna guldet finns där för alla, från solen: jag är solens son, jag vandrar i solen...

Nyligen lyssnat på: Guns 'n Roses, Motörhead.

(Bilder från den gamla inkastaden Cuzco, samt en teckning av Anders Allander som jag tyckte passade in i sammanhanget.)

måndagen den 22:e juni 2009

Nova recenserar


Nordens största sf-magasin heter Nova Science Fiction. Det senaste numret är nr 20 och här har man recenserat "Eld och rörelse".

Det är Mats Linder som granskat boken. Han säger att jag har "en personlig och tilltalande stil", och nämner sedan adjektiv som "disparat" och "udda". Han noterar att här finns skämtsamma pastischer och rena sf- och fantasynoveller plus en del annat.

Han siktar också in sig på titelberättelsen, självaste "Eld och rörelse":

Det är en snarast naturalistisk, helt osentimental och - som det tycks mig - mycket realistisk skildring. (Innan slutet) ... har vi fått följa diverse skeenden varav det mesta handlar om militära förehavanden, det är pv hit och ksp, spränggranater och grk dit...


Man är tacksam för en dylik recensent: han har ögon att se med, och här, för denna krigsberättelse, har han noterat att "det mesta handlar om militära förehavanden" och att militära förkortningar och begrepp förekommer. Gott sei dank för det, han har läst vad jag skrivit.

När Linder så tar ett helhetsgrepp på samlingen, nämner han sådant som annorlunda, levande, personligt. Man kan bara buga.

Relaterat
Pdf:en till Eld och rörelse
Frank Herbert: "Dune"

lördagen den 20:e juni 2009

Det sista flankanfallet (novell)


Härmed en novell. Eller snarare ett kapitel ur en roman. Men det fungerar som novell. -- Camouflage är vår huvudperson, en legendar som är känd under enbart detta namn. Han är förvisso kapten och kompanichef också, chef för 7:e kompaniet i bataljon Stagira. Man är inbegripna i ett krig mot en namnlös fiende, och för tillfället retirerar man efter att ha stridit i ett par års tid. I början gick det framåt, nu går det bakåt. -- Camouflage är kompanichef - och vicechef är löjtnant Wigo - och plutoncheferna heter Jago, Frigo och Vaalu. Behöver ni veta mer? -- Novellen ingår som sagt i en roman. Och romanen finns fritt nerladdningsbar här.



1.

Allt gick bakåt dessa dagar, man retirerade norrut mot det egna landet, mot hemlandet kort och gott. Och fienden å sin sida gick från klarhet till klarhet: han avancerade, ryckte fram, segrade allmänt. Själva kunde man bara hålla emot så gott det gick samt utföra ett och annat lokalt anfall.

Så var läget, så var det på de abstraktare nivåerna – men vad med detaljerna i det hela då, de hjärtevärmande ”små nära tingen”? Som träden och molnen, fåglarna...?

I så fall säger jag så här: gula moln gick i skyn, en duva kuttrade. Stabsgruppen satt kring en eld och rökte. Camouflage satt på en stubbe på sidan om, såg upp i lövverket på en lönn och funderade.

Nästa dag skulle det smälla, det skulle stridas. Medan resten av bat anföll frontalt skulle kompaniet göra ett flankanfall: man skulle skära av fiendens underhållsväg, hans förbindelse bakåt – och därför var det nödvändigt ta en viss kulle hitom vägen, en kulle befäst av fienden för just denna risk. Kullen var nyckeln till flanken.

7:e skulle anfalla fiendens flank. Frågan var bara, hur?

Skulle man anfalla med hela kompaniet på kolonn, eller med två plutoner i bredd och den tredje bakom, eller alla tre i bredd? Eller ordnade i echelong, det vill säga trappstegsformering?

Det sista var mest en finess, inget som var aktuellt här. Men annars? Terrängen var grovstammig skog, så Camouflage bestämde sig för – ja, vad?

När Camouflage tänkt klart samlade han sina officerare i skuggan av en gran. Han ögnade Jago, Frigo, Wigo och Vaalu, fäste blicken vid vars och ens näsrot för att se hur det stod till med dem, se om någon fällde ner blicken. Men inget sådant mötte honom; det var stål i blick, kraft i arm och mod i barm. Detta var för sin del en mental fråga, en fråga om att kunna föreställa sig döden, om att ha lämnat livet bakom sig; "tyakta-jîvita" som swamin säger.

Inget kan rubba den som besegrat dödsfruktan inom sig. Än mindre då ett helt förband med denna anda.

Camouflage ritade en karta i barrmattan och gav order:

- Kompaniets uppgift är att ta KULLEN, en väl försvarad bastion. Vi framrycker på två täter, första pluton till höger och andra till vänster. Tredje kommer efter, går fram och skär av vägen när kullen tagits. Första pluton får då utgångsläge bäcken, mål betongbunkern, beredd understödja andra pluton. Andra pluton utgångsläge bäcken, mål södra delen av kullen, beredd understödja första pluton. Tredje utgångsläge dungen, mål vägen, beredd understödja första och andra pluton.

Reserv blev en grupp ur 2 plut.

- - -

Molnen går -

Myrorna marscherar -

Granen grönskar -

- - -

Camouflage hade gett sin order, kort och koncis som sig bör. Kanske var den för kort för vissa, men han förlitade sig på truppföringens tao, detta att leda som om man inte ledde. Det gällde att drilla truppen så pass att den lärde sig agera efter ens egna intentioner för då slapp man mycken möda när det verkligen gällde, slapp detaljstyra och ge alltför långa order. Det kallades även "telepatisk truppföring", "supraledning" och "zen i konsten att leda", kärt barn har många namn.

Man skulle anfalla – men i övrigt var det bara bakåt som gällde dessa dagar, reträtt inför fiendelandets övermäktiga armé. Dock kunde det sägas att man retirerade förhållandevis ordnat, några större mottis förmådde fienden inte skapa.

Det var allmänt bakåt men med vissa lokala anfall, som detta för bataljon Stagira. Det var flankanfall, det sista flankanfallet.

Camouflage fortsatte med sin order, sa vilket slags understöd man skulle få och när, var skadeplatsen låg och var extra ammo fanns. Dagen förflöt med förberedelser och natten kom med övernattning i tält bland granris och mygg. Vips var det dagen D då kompaniet lämnade sitt beredskapsläge i gryningen och släntrade iväg genom skogen till UFA. Man gick längs en å som i höjd med en transformator korsades på ett vadställe; det var föga mer än en bäck, lustiga rännilar att plaska över. Då kom emellertid ett streck i räkningen; man träffades av störeld, 50% av personalen slogs ut.



2.

Man fortsatte mangrant över ån, bar undan sårade och grupperade i ett gammalt grustag. Grustaget var täckt av gräs och mossa och övervuxet med lönnar. Camouflage samlade sina plutonchefer förutom Frigo, som var sårad; han frågade:

- Vad ska vi göra nu? Ska vi upplösa kompaniet och fördela manskapet på andra förband, eller ska vi bara sätta oss ner och stirra håglöst? Eller ska vi kanske få ersättningsmanskap?

Vicecehefen Wigo lät sända en ordonnans till batchefen med dessa frågor. Svar kom strax med innebörden att man skulle få batreserven på en halv pluton och fortsätta som förut. Men nu var det bråttom, man hade förlorat tid på dröjsmålet. Dock hann man fram till UFA i tid, man fick sina reserver och kunde gå till anfall – nu med ett kompani på 80 man istället för 100, men det skulle väl gå.

Man fick lite arri som stöd och sedan var det fram på två täter genom fuktig granskog. Man nådde ett virrvarr av fällda träd som var approchen till fiendens flank, själva målet. Man kröp under de fällda träden, de hade bara huggits ner och lämnats utan mineringar; det sista hade egna pionjärer konstaterat dagen före. Så följde framryckning uppför en lång sluttning, stridsrök strömmade ner och de två täterna skildes från varandra. Snart hade Camouflage tappat bort även sina närmaste, till och med stabsgruppen.

Eldgivning hördes, avlägsen. En hare sågs skutta fram i röken. Himlen var blek, middagsmulen.

En gruppchef ur första pluton dök upp, drog med sig en skara och fick Camouflage att hänga på i bakhasorna; han hann inte ta täten, men det är å andra sidan inte kompanichefens uppgift. Egna attackplan flög in och gav en sista garnering och sedan var det inbrytning: det var hjärtan som slog och slutade slå, blod som pulserade, sprutade och vätte den torra marken, order som gavs, togs, utfördes och vantolkades – och splitter från moteld och hgr som flög, briserade i sanden som fångade upp en del splitter. Rök från en rökfackla värvde in platsen i sina slöjor; det var dessutom fingrar som krökte sig om hanar, grep om bakelitkolvar och grenar, grävde ner sig i sanden, slet loss säkringar, översköljdes med blod, petade loss patroner och ställde om sikten.

- - -

Blod pulserar -

Röken driver, över mossen, myren och mon -

Mossgrönt, duvgrått, gråblått, gråblågrått -

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann -

- - -

Röken skingrades. Man hade tagit sig halvvägs in i fiendens ställning; den utgjordes av stridsvärn, dolda gångar och splitterskydd på en bred sandås, en platå med avsprängda träd. Resten av bat hade som planerat engagerat fienden frontalt. Där på flanken, Camouflage’ front, behöll dock fienden en bunker, den som första pluton skulle ha tagit; nu lanserades ett motanfall från detta försvarskomplex, ett smärre betonghus med tre längor, dolda ksp-värn och skyddad av mineringar. Kompaniet kastades tillbaka nerför sluttningen och förskansade sig under skydd av de fällda träden.

En ordonnans kom från tredje pluton: man hade lyckats avskära vägen. Det var ju positivt. Men då var ju tredje samtidigt avskurna, utgjorde en ö i fiendeland...?

Man måste alltså fram igen, ta kulle. Och strax fick Camouflage nya reserver från Gud vet var, batreserven hade man ju redan; med dessa tog man sig åter uppför sluttningen, nådde värnen och stred vilt med handgranater och automatvapen. Från denna strid mindes Camouflage hur en soldat intill honom träffades av en kulkärve från en dold ksp; skott tumlade ut ur kroppen på soldaten, blod sprutade över barrmattan.



3.

Man stred ånyo om bunkern: lukt av kordit, smält bly och jordsyror, fosfor och brinnande olja, 7,62 mm flaskpatron och 40 mm grk, värdelös. Men bunkern togs inte och man återvände strax ner igen. Men reträtten skedde i god ordning. En patrull sändes också till vägen för att söka samband med tredje pluton.

Under reträtten såg Camouflage en sårad som fraktades bakåt på en bår. Blodet droppade genom ett bandage och ner på kanvastyget, diffunderade genom detta, droppade ner på barrmattan och bildade ett spår av blod, allt medan den sårade skrek i högan sky; ett skrik som ekade mellan tallarna, tycktes nå stjärnorna.
Den sårades skrik, den stupades skrik,
hans strupes sår, hans hjärtas skrik i världen...
Sambandspatrullen återkom och sa att tredje klarade sig så länge, man hade besfäst sin vägspärr och bet ifrån med ksp:ar och rpg:n.

Man beredde sig att övernatta under de fällda träden. Camouflage fick då lust att gå ut på patrull och fick med sig Jago och spaningsgruppchefen Eegro plus några andra; man skulle göra en kringgående rörelse i fiendens rygg. Man gjorde en vid lov åt väster och sedan söder, tog sig bland annat över en myr med dvärgtallar växande på tuvor, ängsull och hjortronblom där ett och annat bär var på väg att mogna. Det var vapen i färdigställning, vakna blickar under hjälmkanterna och månsken mellan trädstammarna.

- - -

När man korsat myren och smugit förbi fiendens ryggsäkring blev det överfall på en stab i skenet av roterande strålkastare. En khakiklädd soldat fick ett epilepsianfall, en barack började brinna och en soldat muddrade ett lik och tog en pistol med träkolv, 6,5 mm. Medan striden rasade som värst gick Camouflage för sin del bort till en tjärn, mediterade över anblicken av några tallar mot natthimlen. Månen speglade sig i vattnet, göt sitt silver över nejden. Camouflage tänkte:

- manipel, centurior, rytteri och skvadroner
- följ fanan, kompaniet är eldenhet
- sov med svärd i hand och sköld över bröst
- kasta spjuten, gå i närkamp med svärden

Sedan kom fientliga reserver så det blev egen reträtt med hukande löpstil förbi ett buskage, genom en trädridå och över ett sandtag där ett fientligt reparationskompani grupperade, genom ett snår och andhämtning under en gran. Månen gick i moln, en mild vind blåste: marmorerad himmel, isblå och alabastervit.

- Djupa andetag, spar på krafterna, sa Camouflage till sina mannar.

Man återkom i gryningen till egna linjer och fick vila. Resultat: stridskänning med en stab, överfall, staben utslagen. Två egna döda, Wuffeli och Pater. En man försvunnen, spaningsgruppchefen Eegro. Slut.

Vad gäller striden i stort så skulle resten av bat nästa dag anfalla i fronten med understöd av ikv:ar, medan man själva, flankkompaniet, fick vila. Man behövde bara skjuta lite nedhållande, binda fienden; ombytta roller. Bat anföll som planerat, tog sitt mål och jagade iväg fienden.

- - -

Molnen går -

Blod pulserar -

Hjärtan slår -

Så älska vi dig att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka -

- - -

Bat jagade iväg fienden. Och snart kunde man själva rycka fram, lämna flankställningen med sina fällda träd, ta sig uppför den vida sluttningen och för tredje gången vandra in i fiendens kula. Den hårt omstridda bunkern var övergiven, dess pansardörr stod öppen. Var den försåtminerad?

Dock hade fienden bara retirerat ett hundratal meter. Och själva syftet med hela operationen, att skära av underhållsvägen, gick om intet när fienden samlade sig mot tredje plutons ställning, vägavskärningen nedanför kullen. Tredje måste retirera; Camouflage avdelade en plutonsstridgsrupp, ledd av honom själv, för att hjälpa dem att åter skära av vägen men det hjälpte inte.

Man intog i vart fall sin kulle, som antytts en platå med avsprängda träd, förbindelsegångar med grönklädda lik, värn och betongskydd, söndersprängda; erövingen var ett rent självändamål, som sådant en sinnebild för det krig Camouflage utkämpade: strid för stridens egen skull, en krigsälskares autoerotik.



Epilog

Efter reträtten från vägstriden fann sig Camouflage stående i ett värn uppe på kullen. Han såg bort mot en soldat i förbindelsegången; det var ett leende som sprack upp, stålhjälm och kamoblus, korsande patronband, ett slutstycke som drogs bakåt och en patron som flög ut. Han såg även en ekorre som sprang över marken, sick-sackade sig fram, skuttade över mjälan och försvann bort i skogens djup.

Plötsligt stannade tiden. Camouflages ansikte kom att förete en märklig anblick, med sitt nät av rynkor; det var en rynka för varje seger han upplevt, varje nederlag, varje andlös väntan, varje grubbel över läget – varje anläggning vänta, varje räffla i pipan, varje moln på himlen, varje buller i fjärran, varje order från staben, varje sus i träden –



Relaterat
Camouflage, fri resurs
Den omöjliga friheten
Det sista flankanfallet
Strandsatt
Utbrytningen

måndagen den 15:e juni 2009

Jünger och Mishima


Var Yukio Mishima österlandets Ernst Jünger?

Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925, och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.

Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband. När Mishima i början av ”Sea Of Fertility” hyllar ett foto över trupper vid en shintoaltare, på väg ut i rysk-japanska kriget, så är det som Jünger i famnen på wilhelminska armén, hans alma mater – den Jünger som försökte dra filosofiska växlar på världskrigserfarenheten, tolka den metafysiskt, som i ”Der Kampf Als Inneres Erlebnis”. Ack ja, denna soldatromantik, denna arkaiska längtan att gå ut och strida och dö, med tidsstilen angiven av ylleuniform, bajonettgevär, långtskjutande artilleri och dö för kejsaren, det må sedan vara ”tenno heika banzai” eller ”für den Kaiser”.

Mishima blev aldrig militär men han önskade nog att han varit det. Det närmsta han kom var att han jobbade på en flygplansfabrik i slutet av andra världskriget; han var student inkallad i arbetstjänst. Att få dö som soldat på en söderhavsö, till försvar för fosterlandet, var en dröm han närde. Dock tog han igen drömmen mot slutet av sitt liv med sitt ”Shield Society”, hans ”SS” som han kallade det – men hur mycket av detta som var teatermannen Mishima och fascisten Mishima är svårt att avgöra. Ett träningsläger för detta SS som Stokes skildrar visar Mishima från den lättsammare sidan; man ser japansk hemvärnsungdom i arméns regi med en allt annat än militärisk Mishima som regissör.

Mishima var posör, Jünger var the real thing när det gällde det soldatiska. Men båda gillade uniformer, båda lämnade efter sig gestalten av ”den uniformsklädde”, ”krigaren i rustning”, 1900-talsvarianten: Jünger i fältgrått och Mishima i sin khakibruna skapelse. Tysken skildrar förvisso nöjet i att gå i uniform hos Heliopolis’ kapten de Geer, en salongskrigare av den typ Jünger var efter 1940, en roll som även en Mishima kunnat spela.

Gillar man arméer och uniformer är man oftast höger, och både Jünger och Mishima hade förvisso sina kampår. Men eftersom den förre politiserade som ung, den senare strax före sin död, så tenderar vi att förlåta Jünger hans folies de jeunesse, medan Mishimas upprorsförsök på den där militärförläggningen förblir en fläck på hans rykte. Teatermannen ville göra en spektakulär sorti, hålla sitt lågande tal till manskapet på ett regemente med följt av harakiri, men det hela fick nog inte riktigt den effekt han önskade.

Så kom ihåg det, ni politiska författare in spe där ute: intressera er för politik och samhälle när ni är unga, men gå sedan över till kvietism, natur och kultur. Ett ofelbart recept för framgång igår som idag.

Mishima skrev en gång en pjäs betitlad ”Min vän Hitler”. Hade då Jünger kunnat skriva texten ”Min vän Goebbels”? På sätt och vis gjorde han det; efter andra världskriget mindes han umgänget med Goebbels, se krigsdagboken. Nog föraktade han doktorns lite platta credo men han erkände samtidigt dennes talang som demagog, som stilist: ”nävens och pannans arbetare” var till exempel effektivare än ”handens och huvudets” ansåg Jünger. Och han mindes hur Goebbels pre-33-salong var spelplats för många intressanta möten, höger blandat med vänster och konstnärer av alla schatteringar.

Not: Nämnda Hitlerpjäs av Mishima handlade om Röhm och de långa knivarnas natt 1934. - Och när jag refererar till "Stokes" avses Henry Scott Stokes, "The Life And Death Of Yukio Mishima", bra biografi.

Relaterat
Ballard: Miracles of Life: Shanghai to Shepperton (2008)
Linna: Okänd soldat (1954)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Ohlmarks, Åke
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag

söndagen den 14:e juni 2009

Juni


The Day It Rained Forever.

En novelltitel av Bradbury jag kommer att tänka på idag. Ja det började regna redan igår, visar inga tecken på att upphöra, och det ska enligt rapporterna fortsätta även i morgon.

Så man får njuta medan man kan, glädja sig åt att leva i en vattenrik nejd och lyssna på regnets trummande på fönsterblecket. Som att leva i Indien under regnperioden: pravrish.

En kreativ dag för övrigt, har skrivt en del på ett visst arbete jag påbörjade i maj. Flytet finns där. Avbrottet i och med Norrlandsresan nyss är passé, jag har återupptagit arbetet; inte lika segt som det brukar vara att börja på ny kula efter nyår, bara nästan. Då tar det VECKOR att komma igång igen, nu har det tagit en à två dagar att komma tillbaks i gammal form.

Jag är glad om jag har något att syssla med på sommaren, något slags plan för vad man ska skriva. Sommaren är annars lite seg: there aint no cure for the summertime blues. Oh well well... man får ta en dag i taget.

Förresten måste jag inte skriva på "det där arbetet" jag nämnde ovan; jag ligger bra till med det, har skrivit över förväntan så lite annat kunde vara på sin plats. Men vad? Noveller, dikter? Lite nya ROMANER kanske, starta upp tre parallellt och sedan se vilka som tar sig? Ja allt är möjligt.

Eller så kan man ju alltid blogga. Om vädret. Och jobbet: tjocka tidningar idag... såg en hare... hittade en tjuga... sol över domkyrkan... typ sånt. Flogstamastens topp i dimma dold...

Läser just nu: skolbok om INDIANER av Sven Anell, tajt och faktarik (fynd från föräldrahemmet)

Lyssnar på: The Platters (Only You, Twilight Time, Smoke Gets In Your Eyes), Era (pompös rock med medeltida sång)

(Bild: Li Di, "Hemvändande oxar i vind och regn")

torsdagen den 11:e juni 2009

Svensson i årtal


Jag har tidigare på bloggen behandlat Ernst Jüngers liv. Jag har tagit reda på hans biografi, noterat årtal och händelser.

När jag sysslat med det har tanken slagit mig: varför skriver jag hans biografi och inte min egen?

Well, när jag nu kan Jüngers liv så ligger fältet öppet för mitt eget. Och när jag besökte far och mor nyss tog jag reda på lite årtal, så här är Svensson i årtal, de viktigaste stationerna på min livsresa:

. December 1965, född på Vilhelmina BB och hemtransporterad till Centralgatan i Åsele, Västerbotten
. Våren 1966, flytt till villa på Myrstigen i Åsele
. Augusti 1971, flytt till Enköping, Uppland (hyreslägenhet på Badhusgatan)
. Våren 1972, flytt till tegelvilla på Genvägen i samma stad
. Juni 1974, flytt till Örnsköldsvik, Västernorrland
. Sommaren 1976, resa med familjen till Italien (Rimini)
. Juni 1984, studentexamen
. Hösten 1984, inryckning i lumpen, Sollefteå
. Augusti 1985, muck. Flytt till Uppsala för studier
. 1986-88, krogjobb som omväxling. Sommaren 1987 ser också en Leningradresa
. juni 1991, liftar till Bremen, tar sedan tåg till Berlin
. 1995, fil kand i sanskritik. Tidningsbudsjobb
. Juni 1997, publicerar artikel om kamikazeflyg i Flygrevyn
. Hösten 1999, publicerar haikudikter i Magasin Provins
. Sommaren 2007, ger ut "Eld och rörelse"
. Hösten 2007, flyttar till egen lägenhet i Eriksberg. Startar denna blogg
. Januari 2009, ger ut "Antropolis"
Se där, det var väl ett liv som hette duga? Ett rikt liv, ett liv med många hållplatser och stationer. Ja hur man än ser det: detta är mitt liv - och det är inte slut än.

Vad gäller mitt jobb, min försörjning, så har jag av och till sysslat med tidningsutdelning de sista åren. Jag gör det än ifall ni undrar.

Relaterat
Ballard: Super-Cannes (2000)
Södergrans bellatoriska sinnelag
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Timewave Zero
Arméstaben: SoldF 1986
Bild: Cadillac Combi 1960, en så kallad "Wagon". Ovanlig kaross.

tisdagen den 9:e juni 2009

En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage (novell)


År 1967 reviderade svenska armén sin vokabulär. Gamla beteckningar som "skvadron", "batteri" och så vidare blev "kompani", allting gjordes enhetligt. Och alla enheter skulle preciseras, typ "norrlandsbrigadbataljon"; det fick inte bara heta "bataljon". Därmed blev begreppen i sig otympligare, även om man generellt vann i precision. -- Sedan förr vet vi att militären älskar förkortningar. Detta ihop med alla specialtermer, det ena och det andra resulterar i militärt fikonspråk, en omisskännlig dialekt som har sin charm. Härmed en liten novell på temat, en scen ur militärens vardag. Berättelsen ingår i en roman. Denna roman finns fritt nerladdningsbar här.


Över mon kom den körande, en (håll i er nu) luftlandsättningsamfibiepansarskytteinfanterikanonvagn. Förkortning: llamfpskvikv.

Den bromsade tvärt, gungade framåt i vägens lösa sand och blev stående på tomgång. Ur tornkupolen hoppade en pansargrenadjärinfanterifänrik (pgreninffk); det var ingen mindre än vår hjälte, den oförbrännelige Camouflage. Han stegade bort mellan tallarna mot elitjägarbataljonsstabens (eljägbatstab) tält. Utanför tältet stod parkerad en sjuktransportbil (sjtp) och en radiopersonterrängbil (raptgbil).

Camouflage gick in i tältet, ett stabstält med brädgolv och ståhöjd. Där träffade han på en furir som han frågade:

- Var är brigadcykelskyttepansarvärnsplutonen (brigcskpvplut) jag skulle få mig underställd?

Furiren svarade att han inte visste, utan hänvisade honom till elitjägarbataljonens chef. Precis då slog en granat ner i närheten, en 15,5:a med ögonblickligt (förkortat) högkänsligt tidanslagsrör: ö(f)hktidar. Lyckligtvis briserade granaten så pass långt bort att ingen kom till skada.

Camouflage leddes in till batc och framställde sitt ärende. Ett anfall skulle göras och han behövde förstärkningar.

- Jaså? sa batc. Ni kanske behöver raketavvärjningsvapen?

- Ja, sa fänriken, vi befinner oss i kraftsamlingsriktningen. Vårt försvar är förvisso väl utbyggt med fältbefästningar, kanonställningar, pjäsplatser och kompanistödjepunkter, men fienden är stark: han har pionjärgrupper, artilleribekämpningsdivisioner, pansarförstöringspatruller och luftförsvarsgruppcentraler. Ja inte bara det, han har även snabbeldsgevär, kulsprutegevär, maskinkanoner, automatkanoner, krevadkarbiner, övningsslagtändare och knallskott.

- Det låter allvarligt, sa batc, för vi måste städse hålla emot fiendens anfall. Han försöker att bryta igenom och rulla upp våra ställningar, försöker kraftsamla på den avgörande punkten, uppnå lokal överlägsenhet och låta eld och rörelse samverka, ta oss med dubbel omfattning. Tala med bataljonsadjutantsfältväbeln så ska ni få vad ni behöver. Hur har ni det till exempel med sjvmtrl, förlmtrl och striberedsk?

- Bra skulle jag tro, sa Camouflage, även om vi skulle behöva tre man till för sjvtj, liksom en låda sk sprptr, tio slpsgr, 48 hgr, ett priskg, fyra buntln och ett riktinstr.

Batc skådade upp mot tältets innertak, fick något fjärrskådande i blicken och sa:

- Jag ska skicka er mtrl m ltgb.


Relaterat
Camouflage: pdf
Novellen ingår i en roman
Camouflage
Vit väg mellan två floder
Andersson: Gyllene gåsen (1997)

lördagen den 6:e juni 2009

Boknytt


"Antropolis" handlar om en stilig yngling som förenar teknik med ande, kultur med arbete. Det hela utspelas i en stad år 2165, en stad präglad av kristallteknik, immanensfält och hus av smiss och plastål, en skimrande framtidsstad med rötterna kvar i det förgångna; man hör ännu ekon i gamla valv, det är ingen H. G. Wells-framtid där allt rivits och byggts nytt (q v "Tider skola komma").

Sådant är upplägget boken, skriven av en viss påg boendes i Uppsala - alltså undertecknad. Ni som läser denna blogg vet det redan, men jag håller alltid dörren öppen för nytillkomna läsare, därför denna info.

Läs mer om boken här.

fredagen den 5:e juni 2009

Jünger och Attentatet


Talar man om Ernst Jünger kan man dels tala om böckerna, hans fiktion. Dels om vad han uträttade i livet som sådant. Hans förbindelse med Historien, de Stora Händelserna: om första världskriget, Weimartidens Berlin och 20:e juli-attentatet. Vi ska här titta på det sistnämnda, Jüngers (perifera) roll i attentatet mot Hitler.

Jünger kände vagt till mordplanerna på Hitler; han fick aldrig veta detaljer men han förblev en andlig kraft i konspirationen. Hans ”Der Friede” hade bland annat lästs av Rommel som trodde sig kunna använda den som ett upprop i kölvattnet av en kupp.

Konspirationen tycks annars ha inletts av generalerna Speidel och von Stülpnagel i salongen på hotell George V, i Militärbefälhavarens stab i det ockuperade Paris; den förre var stabschef, den senare var själve MB:n, militärguvernör över Frankrike. Detta hände sig cirka 1942-43, när östfälttåget började gå dåligt, inte förr. Det fanns förvisso en civil konspiration också, företrädd av greve Schulenburg, som nu blev förbindelse mellan George V-cirkeln och greve Moltkes Kreisau-krets. En viss Hofacker höll kontakt med folket kring general Beck i Berlin samt Goerdelers kamarilla i Leipzig. I Parisstaben förekom journalister och författare som (jag följer Neaman) Friedrich Sieburg, Clemens Podewils, Dolf Sternberger, Nicky von Grothe och Gerhard Nebel.

Jämte MB-staben i Paris fanns fältarméns stab under Rommel i La Roche-Guyon, också den invecklad i konspirationen. Man väntade besök av Hitler i väst angående den allierade invasionen som börjat 6 juni 1944, men när man misslyckats med att döda Hitler här övergick fokus till Beck och Berlinkretsen. Det hela utmynnade i det misslyckade attentatet av Stauffenberg i ”Varglyan”, den ostpreussiska stabsbyn, 20 juli 1944. Stauffenberg själv trodde att bomben han sprängt måste ha dödat Hitler, så han gav klartecken till arresteringar av SS-folk i Berlin och Paris – ett ödesdigert misstag.

Hitler levde nämligen om än sårad. Mottagaren av meddelandet i Paris skulle ha dubbelkollat uppgiften skriver Jünger om detta i krigsdagboken, sådant är elementa vid varje avgörande operation. När sedan Hitler visade sig vara vid liv följde massarresteringar av arméfolk samt av civila misstänkta. MB-staben i Paris stängdes helt sonika.

Själva dagen för attentatet (20/7 1944) var Jünger inte i tjänst, han var bortom räckhåll för staber och order, och klarade sig därmed från akuta anklagelser om delaktighet. Något senare kom de allierades utbrytning från Normandiebrohuvudet, tyskarna började packa för reträtt från Paris och i förvirringen undslapp Jünger närmare granskning. Väl hemma i Tyskland i september ställdes han inför en folkdomstol men fallet avskrevs; Neaman nämner detaljer kring detta. Jünger överfördes först till reserven och avskedades därefter, hans armékarriär var slut. Sedan följde ett befäl i hemvärnet, den så kallade folkstormen (Volkssturm).

Stülpnagel å sin sida, en av ledarna i konspirationen, försökte skjuta sig men blev bara blind, ställdes inför rätta och hängdes, men han vägrade peka ut Jünger som medkonsipratör. Speidel å sin sida fängslades och torterades av Gestapo men lyckades fly.

Jünger själv var för övrigt emot attentat som sådana, det stärkte bara tyranniet ansåg han. Kanske hade han likt Brauschitsch känslan att ”Hitler var Tysklands öde, och man kan inte undgå sitt öde”.

(Litteratur: Elliot Y. Neaman, A Dubious Past, Los Angeles 1999)

Relaterat
An der Zeitmauer (1950)
Jüngers liv: efterkrigstiden
Spengler: Västerlandets undergång (1918)
Science fiction: exopolitik
Silverberg: Up the Line (1969)

måndagen den 1:e juni 2009

Norrlandstripp


Klockan är nu fem på morgonen. Om två timmar går mitt tåg.

Jag bor i Uppsala. Mina föräldrar bor i Övik. För att komma dit ska jag ta ett tåg till Sundsvall; där möter mig min pappa med sin Mitsubishi Galant, röd metallic, fyrcylindrig. Sedan åker vi - med mig vid ratten - vidare norrut, till Örnsköldsvik. Järnvägen svänger ju av från kusten efter ett tag, följer Ådalen upp, så man måste endera ta bil från Sundsvall, eller buss, eller åka tåg upp till Långsele, byta, ta tåg till Mellansel, och därifrån ta buss till Övik.

E4-alternativet är alltså enklare. Övik ligger vid E4:an.

Jag ska hem och hälsa på mor och far, sedan åter hit på torsdag. Sweet.

Jag ska hem och rensa ur pojkrummet, hämta lite prylar - som ljusstakar, presentgrejer, prylar man fått att ha i sitt hem. Och nu har jag ju ett hem, en egen lägenhet. Jag ska även ta ner lite serier, fanzines och böcker. Merparten finns här redan, det togs ner på 80-talet då man flyttade hemifrån, men kvar finns en del naggande goda saker som Barksserier, seriealbum, Hacke Hackspett, Snurre Sprätt...

Kanske ska jag även skatta föräldrarnas hyllor på sådant jag vill ha. Typ klassiker i hårdpärm, H. C. Andersens samlade verk i folio kanske? Den har de förvisso. Får se om jag orkar lägga händerna på den.

Sedan har man ju plastmodeller också, kanske något att pryda denna lya med - men jag är skeptisk. Men jag vill inte slänga dem; saken är bara den att man måste TA TAG I sådana här grejer förr eller senare. Well, jag kanske deponerar allt i sommarstugan så får brorsan ha det i sin ateljé. Plus TENNFIGURSAMLINGEN, komplett med vitrinskåp gjort i slöjden; det vill jag inte ge bort, men jag orkar heller inte ta ner det hit.

Nåväl, gamla skatter är det förvisso, fina klenoder som ökar i värde år för år: tennsoldaterna och vissa plastfigurer, samt LEKSAKSBILAR ej att förglömma, några Corgi Toys och Matchbox som jag har. De håller sig bra genom åren, medan däremot plastmodeller tenderar att lösas upp i atomer.

Det slår mig även att jag har en obyggd plastmodell kvar: dessa håller sig också rätt bra, här sitter ju alla delar kvar på gjutstammarna. Vill minnas att det är en Italerei 1/35, två motorcyklar, en Zündapp och en BMW med sidovagn. Inklusive förare och bredvidstående soldat. Frågan är: ska jag ta hit den och bygga den? Eller bara ha den obyggd, men måla delarna och låta dem sitta kvar på gjutstammarna; på så sätt är ju förvaringsproblemet löst. Man förvarar verket i asken den levererades i.

Man får alltså ha lite pyssel, man gnor med modellen, det den är avsedd för, målar alla delar - om än man inte klistrar ihop den. Då blir den ju så svår att förvara, svår att ta med i flyttar osv.

Eller: ska jag skära bort bilden på kartonglocket, den läckra oljemålningen av de två hojarna och soldaten, och göra en tavla av? Det känns frestande det med. En tavla är ju lätt att förvara, lätt att ta med i flytt; detta är viktigt i min bok.

Många avgöranden, många beslut är det som ska fattas. Men nu kanske jag ska packa klart och sedan dra åstad. Vi hörs!

(Målning: Albrecht Altdorfer)