torsdag 30 april 2009

Succé i Göteborg


Det var kongress i helgen, en sf-kongress kallad Alcocon. Den hölls vid Axel Dahlströms torg, var mycket lyckad och handlade som alla förstår om science fiction, skiffy ni vet, framtidens litteratur.

Jag var inte där - men min bok var det, "Antropolis", det kan ni se på bilden ovan. Den Johan Anglemark ni ser bakom bordet hade godheten att ta med sig några ex, lägga fram dem och låta folk kolla in dem. Och det blev succé får man väl säga, alla ex strök med.

Alla böcker såldes. Men här i residenset har jag förstås fler ex. Är ni intresserade av boken så finns det mer att läsa här, och vill ni redan nu beställa ett ex så klicka här.

(På bilden ovan står priset 90:- vilket var ett kongresspris, medan det ordinarie priset är 140:-. Men om ni ber snällt kan ni få den för 90:- inkl porto, bara för denna gång i så fall.)

tisdag 28 april 2009

Drömsång


'Cos she, she grows on every appletree...

Jag vaknade häromdagen med denna sång på läpparna. Det var en drömsång, en sång ur drömmen; något man mysteriöst komponerat medan man drömde.

Både text och melodi alltså, karaktär ungefär som en music-hall-melodi, en crowd-pleaser med rungande allsång i refrängen. Innebörden står helt klar för mig; hon är Livets Eva, hon är ljus och fågelsång, hon lever kort sagt: "she grows on every appletree", växer både här och där i denna grönskans tid.

Så jag nynnar på denna melodi idag, har byggt ut den med fler harmonier, lite "Down by the Riverside"-stuk om man säger. Och texten kan sedan skifta från fall till fall, så gör jag alltid när jag sjunger: jag komponerar ny text alltefter tycke och smak och läggning.

(Dante Gabriel Rossetti, "Beata Beatrix")

lördag 25 april 2009

Svensson: Saab Kliszow (novell)


Härmed en novell om parallella dimensioner, flyg, dans och glada grabbar. Titeln är som alla ser "Saab Kliszow", efter det magnifika plan som hjälten flyger in i ett sagoland. Mycket nöje.


1.

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Brallinge var F 16:s gamla uppställningsplats för vrak, det visste jag, det var en plats jag läst om i minnesboken över sagda flygflottilj: Upplands flygflottilj, F 16, Ärna. Själv hade jag lumpat på F 29 i Sålunda.

Jag fick syn på skylten, tog av in på en grusväg. Tät skog omgav mig och vägen var smal och kurvig, jag fick köra på tvåan. Himlen var gråviolett och träden vajade i vinden.

En bom approcherades. ”Militärt skyddsområde” stod det på en skylt – men bommen var öppen, så jag bara fortsatte. Det var väl outsourcat det hela, därför hade militären ingen talan över området längre.

Rätt vad det var öppnade sig terrängen och jag såg ljus framöver. Jag svängde in på en plan, stannade hojen, drog upp den på stödet, tog av mig hjälmen – och hörde musik, gåtfulla toner. Jag satt ett tag och lät stämningen sjunka in. Så tog jag loss kofferten från pakethållaren och vandrade mot ljuset.

Det var ett fönster i en baracklänga, en verkstad. Musiken var pentatonisk, det hörde jag tydligt. Jag gick runt till en dörr och såg som hastigast ut över en lägda; det var där de fanns, alla de gamla uppställda planen. Man kunde inte urskilja några typer i mörkret, men jag såg att det var både propellerplan och jetplan.

Jag stannade, ställde ner väskan och började drömma. Ack, att få gå runt där och glo på plan, spankulera runt i min ensamhet och drömma om svunnen storhet, "Att flyga är att leva" och allt det där, världens fjärde största flygvapen, fotogen i blodet...

Jag ruskade på huvudet och gick mot baracklängan. En dörr målad med grön blymönja nåddes. Jag knackade, ingen svarade – men jag kände på handtaget och det gav efter så jag gick in, och hamnade i en lokal med doft av olja och fotogen, betonggolv och brädväggar. Från ett avskärmat rum kom musiken jag hört, kanske soundtracket till någon japansk film eller ett vilsekommet kassettband från någon Kinakrog. De gillar ju den pentatoniska skalan där borta.



2.

Jag var inne i baracken. Jag harklade mig. Klirr av verktyg hördes, steg. I dörren till rummet uppenbarade sig en figur i blå overall, långt skägg, glasögon. "Jaså, är det du" sa han gåtfullt och återvände in i rummet. Jag följde efter, frågade mig vad han menat med kommentaren. Men han jagade inte bort mig, alltid något.

- Ja, sa jag obesvärat, jag tänkte lämna igen utrustning. Och kanske kolla på gamla flygplan...

- Visst, visst, sa gubben tankspritt. Jag står här och donar. Jag äger denna verkstad, köpte'n av staten när de la ner.

- Planen också?

- De är mina. Vad jag nu ska med alla till...

Jag ställde ifrån mig väskan, slog mig ner i en nött fåtölj och såg på hans arbete. Han stod vid en arbetsbänk och skruvade på en cylinder med kablar, anslutna till ett bilbatteri.

- En azimuthkoordinator, sa han.

- Som den Pink Floyd använde?

- Ungefär så.

- Så det var du...?

- ... som gjorde'n åt dem? Visst. Sensorround.

Musiken spelade, varifrån visste jag inte; jag tänkte "the sounds surround the icy waters underground", "Astronomy Dominé ni vet - och jag dåsade till, det var ju kväll och färden hit hade tagit på krafterna. Av någon anledning glömde jag mitt ärende, detta att lämna igen flygvapenprylarna. Kanske var det min nyfikenhet på det parkerade planen som tagit över, och kanske var det en stilla önskan att behålla prylarna när nu ändå allt var så outsorcat och nedskuret, kanske var det nyfikenhet på vad gubben egentligen höll på med.

Musiken spelade, fick mig i sin makt. Det hade varit kul att prata med denna metalljocke – men så blev jag plötsligt sömning, kände att det var ju inte så bra, man sätter sig inte och sover när man är på officiella besök.

Men det tjänade inget till att kämpa emot. Jag somnade där jag satt.



3.

Jag vaknade av motorbuller, starkt. Jag satt vid en instrumentbräda, fastspänd. Och framför mig såg jag en spak och en vindruta. Jag var i en flygplanscockpit!

Någon skrek mig örat; jag vände mig och såg gubben, vansinnigt stirrande.

- Så där, nu är allt klart! ropade han över motordånet.

- Vad är klart? ropade jag tillbaka.

- Färden. Till fjärran land.

- ???

- Du ska ut och åka i dimensionerna, landa i Ruritanien, uppsöka Rosens palats och finna svaret på kristallteknikens gåta!

Det lät helt rubbat. Samtidigt såg jag att gubben höll en rörtång i handen, hotfullt höjd. Och så den galna blicken. Ja, vad skulle jag göra? Han hade tydligen väntat mig, något sjätte sinne hade sagt honom att jag skulle komma. Eller så tog han första bästa flygvapenräv som kom till hans firma för att lämna igen sina effekter.

Ja, kanske så – och sedan hade han hypnotiserat mig med musik och burit iväg mig hit, spänt fast mig i sitsen på en Saab Kliszow vad det verkade, och nu skulle jag ut och flyga. I sinnessjuka rymder: till Ruritanien och Rosens palats?

Det var galet alltsammans, och gubben var galen, hotade mig med en rörtång – så jag beslöt mig för att spela med, frågade vad exakt jag skulle göra. Han svarade att planet var utrustat med en gravitationell förvrängare, fasförskjuten. När den slogs på förvreds naturlagarna och man for iväg till en parallellvärld, en avancerad värld som kommit längre än vi ifråga om kristallteknik. Jag nickade och var beredd att acceptera allt.

- Men kan du inte själv åka dit? Varför ska jag spaka...?

- Jag är för gammal, sa gubben. Du däremot kan nog palla trycket.

Jag frågade mig varför han tvingat mig till detta, jag hade nog kunnat övertalas att göra det frivilligt. Men jag teg om detta så länge, spelade svårflörtad men medgörlig.

Och inte kunde jag flyga heller, inte formellt, men jag hade inhämtat en del en passant under mina lumpdagar och därefter ”flugit i läsfåtöljen”, så nog skulle det gå. Propeller var ju enklare än jet också.

- Okej, sa jag, jag ska köra kärran dit du vill. Förklara bara kontrollerna.

De basala kontrollerna var snabbt avklarade: spak, pedaler, trimroder. Sedan kom vi till förvrängaren, G-zätan som han sa, döpt efter hans initialer: Gunnar Zetterbo. Den skulle helt enkelt slås på när man nått marschhöjd, 5000 meter, med en enkel vippströmbrytare på en grå dosa. Sedan skulle man svingas in i parallellvärlden, och sedan var det bara att gå ner på låg höjd och följa vägarna: alla vägar bär till Ruritanien, sa han kryptiskt.

- Ingen instrumentflygning?

- Nej, inte när du väl passerat världsgränsen.



4.

Han gav mig några fler startrutiner. Motorn var för sin del redan startad, så jag behövde bara nicka, ta på mig flygarhuvan med sina kåpor - nödvändigt, dämpade bullret - nicka och göra tummen upp.

Jag såg mannen lämna flygdäck, gå bakåt i planet och ta sig ut genom ett manhål i golvet. Närmast skulle han ta bort stoppklossarna; jag ställde mig därför på bromspedalen för att inte planet skulle dra iväg. Zetterbo blev synlig nere på marken, han beslyste sig med en ficklampa och vinkade som klartecken, klossarna borta. Jag gjorde honnör, släppte bromsen och styrde ut, svängde genom att bromsa höger hjul och följde marschallerna han placerat ut som flygstripslyse.

Jag ökade effekten på mina båda motorer, körde till banänden, vände, stannade och tänkte: detta är fullkomligt vansinnigt. Men jag hade alltid drömt om att flyga, jag kunde mina elementa och skulle nu äntligen få pröva mina vingar. Med eller utan en galen mekaniker som uppdragsgivare, med eller utan ett fjärran Ruritanien som mål!

Vinden emot mig, full effekt, släpp bromsarna - och iväg sköt jag, lät aerodynamiken göra jobbet, drog spaken till mig - och lyfte.

Ljuset från staden anades på höger hand, jag kastade ett getöga på dem men la mig genast i vänstervarv, steg i spiral. Njöt av inredningen med sidenmatt instrumentbräda, etsade skyltar, aluminiumplåt och nitar, durk med linoleumgolv. Skönt att det var en Saab Kliszow och inte en B-18 tänkte jag, de hade ju inget golv i cockpit; förarstolen var fastskruvad i bakväggen, piloten satt över en avgrund praktiskt taget. Men i likhet med B 18 hade denna två motorer, denna var ett spanings- och kurirplan, bara pilot och fotokille i nosen. B 18 var ju bomb och torpedplan; sådana grovheter skulle vi inte syssla med nu, nu var det ju esoteriska nejder vi skulle till, kristallsfärer och omöjliga länder. Framåt i natten!



5.

Så vad hände? Jag slog på G-zätan och kom in ett spektrumskiftande ljusfält, ett kaos av färger som rusade emot mig som för David Bowman i ”2001”. Jag såg förundrat på färgerna, förlorade mig i dem – och plötsligt började jag få kväljningar, började må illa av all denna färgprakt.

Men jag tog några andetag, svalde och torkade kallsvetten från pannan. Än flög planet – och i nästa ögonblick susade jag genom en solig dager, såg solblänk på vingarna, moln och disiga loitäner i rosa och ljusblått.

Jag förde spaken framåt och gick ner på lägre höjd. Hela nejden befanns lysa med ett milt sken, men så var det också Hiranya, Det gyllene landet; det insåg jag intuitivt. Jag styrde min farkost mot huvudstaden, Nikotopia, svävade över intrikata stadsvyer, spanade efter en aerodrom, fann en stor rund plätt, satte ner Kliszowen i en trepunktare, drog ner på gasen, rullade till plättens ände, bromsade hjulen, kuperade motorerna, reste mig ur stolen, gick bakåt i planet, tog av mig huva och overall och la dem på en metallsits. Så klev jag ner genom bukluckan, gick fri från planet, sträckte på mig, tog ett djupt andetag och såg först nu att planet var målat i ockragult med olivgröna fläckar, snyggt.

I nästa stund ögnade jag staden jag kommit till; jag tog in Nikotopia med all dess prakt, alla dess himmelssträvande spiror och valv.

Folk kom emot mig där på aerodromen. Jag togs emot som en ambassadör, fördes till ett palats, kläddes i siden och skulle bjudas på en tur genom alla stadsdelar. Detta sa jag inte nej till, särskilt inte som min guide skulle bli en slank, vacker mörk kvinna, gåtfullt leende; jag föll för henne direkt, ville förklara min kärlek för henne, men hindrades av det högtidliga tillfället. Jag ville inte förstöra protokollet, som ju bestod i att hon skulle visa mig runt.

Vi tog plats i baksätet till en svävare.

- Ärade Stig Adell, sa hon på svenska, vi ska nu låta dig få se vår vacka stad.

- Kalla mig Stig, sa jag.

- Visst, Stig. Själv heter jag Aliomée.

Hon log och höll fram handen för mig att kyssa, vilket jag gjorde.

Aliomée gav föraren en order på ett för mig okänt språk, och svävaren lyfte.

- Men varför bestås jag denna ära? sa jag.

- Varför? sa Aliomée. Nå, varför inte? Du har anlänt till oss från en okänd dimension, och här i Nikotopia är vi gästfria av oss. Vi lever som i ett paradis, och varför skulle vi inte låta besökare som kommer i fredliga avsikter få ta del av våra fröjder?

”Fröjder” tänkte jag, det kanske kunde bli frågan om lite mer handfasta fröjder innan dagen var slut...



6.

Jag bjöds på en tur genom alla stadsdelar. Vi besökte i tur och ordning Lumbur, Natos, Sidur, Aliger, Cattu, Delot, Fallcas, Haurn, Heinsius, Narbon, Odon, Qifi, Druthinam, Sarcot, Respio, Toren, Tudor, Vandapsos och Yrkassa, så hette detta Nikotopias olika rayoner, med gator av smaragd, hus av obsidian och parker med okända, himmelshöga träd och jätteblommor. Det var överväldigande vyer – men hela tiden kastade jag blickar på Aliomée där hon gick i min närhet, klädd i grå skinnjacka, grön kjol, benvärmare och högklackade skor.

Jag var turist i denna dimension, ett glorifierat sändebud med uppdrag att snacka och fika. Inget kunde stoppa mig i min verksamhet att uppsöka stadens människor, sätta mig ner dem med, dricka med dem, äta med dem och tala med dem, fråga ut dem om deras agendor och sedan nicka förnumstigt. Jag lyssnade på vad de sa, och förde det sedan åter till dem i bekräftande, affirmativa ordalag.

Det var ett positivt tvåvägsflöde. Jag greps av ambassadörsrollen, glömde för ett tag den vackra Aliomée som förvisso ständigt var vid min sida som guide, introduktör och apparatjik. Inget kvarter var för avlägset för min mission, inget hus för fjärran för att jag inte skulle besöka det under min rundresa.

Sist fördes jag till Ophios centrala delar. Där fanns ett stort, vänligt slott vid namn
Kristallpalatset. Jag korsade en blommande vallgrav på en spång, ascenderade en trappa, passerade en förhall och fann mig så vara i en stor, lysande sal som bars upp av kristallpelare. Väggarna bestod av mjölkvitt glas; hela salen tycktes stråla av ljus, vara byggd av ljus. En bild av varat, där allting lyser i sitt eget ljus, blir självmedvetet till sfärernas musik, i crescendo och diminuendo...!

Till höger i salen stod hovet, klätt i violett, guld och rosa. Till vänster stod allmogen i gult, blått och klarrött. Grönt bars för sin del av båda, som harmoniskapare och tondämpare i all denna färgprakt.

I mitten stod tronen, och på den satt kungen själv, klädd i indigo. Aliomée presenterade mig, och kungen sa:

- Stig Adell, välkommen.

- Tack, sa jag och bugade.

En lakej bar fram en stol åt mig; tacknämligt.

- Jag ska ge dig en gåva till dig och ditt folk, sa kungen, dig och din värld. Det blir kristalltekniken; ni känner redan sånt som laser och kvartsurets hemlighet, och ni står i begrepp att skapa en kristallmagnet. Med dessa ritningar kan ni komma ännu en bit på vägen.

Han överräckte en pergamentrulle, ombunden med en röd rosett. Jag gick fram och tog emot den, bugade igen och satte mig igen. Så började kungen berätta om kristaller; hur de var andlig materia, ordnade molekylstrukturer, som kunde göras nyttiga på olika sätt. Om man fick dem att alstra ljus kunde man till exempel utvinna energi ur detta ljus; tvärtom mot hur vi i vår värld gjorde, vi som utvann ljus ur energi. Kristallenergin vore en renare energi, sa kungen.

Efter en smärre måltid lämnade jag palatset, med kristallpergamentet under armen. Och därmed vore kanske mitt uppdrag slutfört i detta land; jag skulle kunna flyga hem till Zetterbo och överlämna ritningen som bevis på min resa, som tecken på min uppskattning – min uppskattning för att jag fått vara med om detta äventyr.

Men se där bedrog jag mig, jag kunde inte åka hem direkt – för nu drogs jag in i en virvel av äventyr, i drömlika scener bortom Bortom. Aliomée hade försvunnit, att njuta hennes behag var inte tal om, hon var liksom uppslukad av intet – och själv bara for jag genom drömscenerna som jag inte kan förklara, bara återge:

Scen A

Grottans väggar skimrade i violett och silver. Förundrad gick jag vidare, vidrörde väggarna och log saligt. Gången vidgade sig till en sal, ett jätteschakt: ett vattenfall föll ner i en pöl, ett altare av obsidian och basalt tornade upp sig, fanor hängde från fanstänger och vapen stod hopade i ett hörn.

Jag gick upp på en platå av röd sten -

Scen B

I rummet stod en massa människor, fint klädda. Slängkappor tycktes vara plagget för dagen; det var mantlar som gällde, caper, rober och dramatiska skynken, flaxande lakan som omvärvde bäraren i mystik. Ett sändebud bar till exempel en kungsblå mantel fäst med en guldfibula, en ambassadör bar en ljusblå mantel med vinrött foder, en trollkarl en snygg sak i grönt vars veck kunde få en att tänka på medeltida träsnitt, och en handelsman bar en dröm i magenta och svart, prydd med gyllene kantband.

Scen C

Jag gick genom en tunnel. Det fanns inget ljus men det gjorde inget - för det var jag själv som lyste upp den, med min själs ljus.

Scen D

Jag sprang över en pupurfärgad matta, genomdragen med gula stråk och bevuxen med rosor, lejongap, krutbrännare och kamomill. Jag sprang och sprang och tog allt längre steg. Till slut kunde jag sväva långa sträckor och flyga runt med viljekraft, simma i luften som en glorifierad Gunnar Larsson.

Jag flög över en dal, bort över ett berg och kände harmoni, frid och svindel - en svindelkänsla inför de skimrande skyarna, de oändliga öknarna, bergen och haven. Denna värld var en dröm, och jag drömde att jag drömde den.

Jag såg tornen på ett tempel, ett slotts bastioner, hustak, vägar och träd. Allt lyste i grönt, rött och silversvart.

Scen E

Jag var i en stor sal, en restaurang med en scen i fonden, upptagen av ett tyngre jazzband; friform inmprovisation var ordet. Själv befann jag i mig salens andra ände; där fanns ett rör med vätska som ordnade sig i olika former, och ståendes på en rörlig plattform kunde jag följa vissa mönster upp och ner längs röret. Jag kunde tolka budskapet, som var: "to undo the heavy burden, and let the oppressed go free".

Scen F

- Du kan nu gå in i gemaket nu, sa rösten.

Jag lydde och kom in i ett rum fullt med maskiner. Men de olika apparaterna distraherade mig inte, utan jag gick rakt mot en konsoll med en bakelitspak. Slitsen den löpte i sa "på" och "av"; jag förde den till läge på; en blixt sken till genom en observationsglugg och en svag melodi började höras.

Scen G

Jag gick in i en pyramidformad byggnad, svävade genom ett schakt upp till toppen, gick fram till ett skåp, tog ut en behållare och ett sugrör, gick och satte sig på en balkong och drack. Jag såg ut över staden som bredde ut sig för hans blick; där fanns fler pyramider som den jag själv bodde i, där fanns klotrunda hus och där fanns eteriska tempel, och där fanns höga hus som bestod av diskusar uppträdda på pålar.

Detta var en värld att leva i: träden bar frukt året runt, fälten gav fyra skördar per år, djuren var telepatiska och danna och kristaller växte ur jorden.



7.

Sittande på pyramidens balkong spanade jag i fjärran, fick syn på ett fält – och vad fick jag se om inte min ockrafärgade Saab Kliszow. Drömmen var över, de oförklarliga scenerna hade fått ett slut och jag var tillbaka där drömsekevensen börjat, i Nikotopia. Som i trans reste jag mig, lämnade pyramiden och begav mig till fältet. Men innan jag nådde aerodromen gick jag in på en bar och tog ett glas rubinrött vin i ett kristallglas. Jag skålade för den sköna Aliomée, drömkvinnan jag mött i början av denna vistelse men som jag nu förmodligen aldrig skulle få se igen. Att stanna och leta efter henne kändes inte rätt, jag kände det som om jag måste hem; jag hade haft min tid här som sändebud, och nu pockade min egen värld åter på min uppmärksamhet.

Jag drack ur glaset, betalade, gick tillbaka till aerodromen, gick in i planet, tog på mig overall och huva, satte mig på flygdäck, startade och flög iväg.

Det gjorde jag: jag flög iväg i min tvåmotoriga, ockra-med-olivgröna-fläckar-målade Kliszow och återvände hem, flög till Ärna: G-zätan fungerade klanderfritt. Väl hemma delgav jag mina resultat; vi satte oss i ett rum i hans verkstad, klätt med masonit och med korkmatta på golvet. Jag rullade ut ritningarna jag fått och berättade om dem.

- Lysande, sa Zetterbo, lysande!

- Menar du det? sa jag.

- Ja, det gör jag. Med de ritningar du gett mig kan jag skapa underbara ting...!

Han gav sig genast i kast med att konstruera en kristallmanick för energialstring; den tog energi direkt ur omgivningen, ur immanensfältet som det stod. Det skulle ge oss gratis energi, för alltid; en dröm var besannad. Själv spenderade jag dagarna med att gå runt bland planen på fältet, de gamla vraken med mera som ställts upp i väntan på bättre tider. I väntan på mig; ingen annan ville ju ha dem, Zetterbo var upptagen av sitt.

Till slut tröttnade jag på att sitta bakom kontrollerna i skräpiga J9:or, B5:or och S31:or, brumma med munnen och låtsas flyga; jag hade förvisso flugit själv nyss, i Kliszowen! Den smäckra, tvåmotoriga skönheten i ockra och gröna fläckar, grå undersida!

Jag kunde flyga den, jag kunde spaka mig genom omöjliga rymder. Så en vacker dag bad jag Zetterbo om nycklarna, gick och låste upp den, flög iväg på morgonrodnadens vingar och återvände till min sköna i det skimrande Nikotopia. Väl där fann jag henne direkt sedan jag klivit ur flygplanet, hon stod och väntade på mig på aerodromen, med vinden blåsande i det läckra hårsvallet.

- Aliomée! ropade jag och rusade emot henne.

- Stig! svarade kvinnan. Vi möttes och förenades i en rungande kram, jag begrov mitt ansikte i hennes behag och var nära att svimma av lycka.

Så vad hände? För att göra en lång historia kort: vi begav oss till en ö i havsbandet och slog oss ner där. Vi njöt tillsammans av suset i pinjeträden, vågornas kluckande och solens glitter: "We found happiness together, in the sunny skies of love"...

Relaterat
Kristallskeppet
Saabs bilar

torsdag 23 april 2009

Saker jag gör


. Jag lägger aldrig mackan direkt på bordet, fat ska det vara, i nödfall servett

. På den tid jag samlade tidningsurklipp klistrade jag in alla i spiralblock och liknande, detta var målet, lösa urklipp var anatema

. I mina bokhyllor står inga tidningar, inte löst i alla fall, de ska stå i samlare

. Allt som hänger på väggen ska ha ram, det är målet, inga blutackade affischer i alla fall

. Ryggarna på böckerna man har i hyllan ska vara lagade, trasiga ryggar går fetbort

. "A genteman's bed is always made", en bra målsättning


(Thomas Fearnley, "Björken vid Slinde")

tisdag 21 april 2009

Så här års


Varje morgon går jag ut för att se hur långt våren kommit. Scillan har redan börjat blomma, det var några dagar sedan. Och små gröna knoppar i riset kan förmärkas. Och, tja, det blir ljusare; man märker sånt då man går upp tre, går med tidningar och är klar vid sex. Då är det fullt solljus, full dag.

Sånt jag gör annars? Stökar runt i olika romaner - och skickar in bidrag till novelltävlingar - och äter mat - och ser ut över gräsplätten, folk har börjat grilla ser jag.

Föga händer och det är okej så. Kanske ska jag åka hem till norr i början på juni, "hem" till mamma och pappa. Mitt rätta hem är så klart här i söder, i gamla Fyris, men ni fattar vad jag menar. - Hem för att hämta lite grejer, serier och några böcker kanske, ja det blir bra asså.

Det var kallt i morse, noll här i Eriksberg och några minus på distriktet, nere på mon i Ekeby.

Livet går sin gilla gång här i mitt pastellfärgade hyreshus, mitt Persikopalats som jag kallar det: färgen är precis persika. Sedan kan man ju apropå adressen kalla det "Auf den Marmorvägen" också, det tycker jag är mycket fyndigt...

(Målning John-E Franzén)

lördag 18 april 2009

Vårsol


Det är dags att avsluta en artikelserie här på bloggen.

Det gäller Gripenbergs sol, hans fyra delars soldikt ur "Aftnar i Tavastland". Jag har kört den sedan förra sommaren, har kört sommar- och höst- och vintersolsdikterna. Nu kommer vårdikten som är sorglig, så sorglig, i varje fall sista strofen.

Gripenberg var förvisso en pessimist, han var ofta sorgsen - men man kan inte vara glad jämt, bluesiga tongångar har också sin plats. Och "i ordet klagan bor silverflöjter" som Malmberg sa.

Följande dikt är ett slags oxymoron. Jag menar, sorglig vårdikt verkar galet men så kan det vara, sådan är oxymorons natur; det är "en skarpsinnig dumhet" där två till synes oförenliga begrepp krockas, typ "tung lätthet", "en sorg i rosenrött" osv.

Plats nu för Gripenbergs "Sol", avdelning vår:

Lys, sol, över vårens ängar
och vaknande, lustigt liv!
Åt alla som länge längtat
din gyllene gåva giv -
låt vajande vårbjörk viska
sin sång som ständigt är ny,
låt tinande solbadd växla
med vindbrus och hagelby.

Lys yr på den ångande mullen
där brodden bryter sig fram,
låt darrande strålar dansa
i skogen från stam till stam.
På älskande människors möten
och ungdomens äventyr
lys, vårsol, som länge väntas
och fort försvinner och flyr.

Lys blek som en slocknande låga
en isande barvårskväll,
när fönster och dörrar slutas
i frysande sorgetjäll.
Lys dämpad en vindlös afton
med frost över mark och sjö,
lys blek som en sista hälsning
för dem som om våren dö.

fredag 17 april 2009

Sånt som kockar gör


I ett avsnitt av "Hell's Kitchen" sa Ramsay till en kock: "Vissla inte i köket!"

Det där kommer jag ihåg från mina egna kockdagar, man fick inte vissla i köket. Alla släta ytor (kakel, stålplåt) skapade väl underlig resonans, vad vet jag.

I ett annat avsnitt av detta "HK" sågs en kock salta på golvet. Det var sedan någon spillt ut sås.

Så gör man nämligen: efter att ha torkat upp såsen där kan man salta, det suger upp resterande vätska. Det hindrar att någon halkar och slår sig.

I ett annat matprogram ("Top Chef") skulle kockarna gå och handla. Vid äggen sågs de plocka undan vissa ägg och stoppa i nya i kartongerna, antagligen för att få med sig så stora ägg som möjligt. Smart tjuvtrick.

Mer tips och trick? Jag kan bara gå till mig själv. Typ: om man kokt en gryta på kvällen och ska äta den nästa dag, kan man ställa den i diskhon att svalna. Spola hon med kallt vatten, låt rinna ut; det blir som en minikyl. Att däremot ställa grytan i kallt vatten ljummar ju bara upp detta vatten, då blir grytan stående i fesljummet vatten om ni fattar. Min metod är nog bättre.

Att kyla lagad mat från varm (80-60 grader) till under 37 (där alla bakterier bildas) är annars viktigt, detta är varför mat bör kylas/svalnas.

Grytan vi snackade om, ja den kan sedan stå framme (i sin disko) under natten, den blir inte dålig för det. Den behöver inte stå i kylskåp.

För övrigt har jag skrivit en bok med allehanda mattips och recept, scrolla lite här.

(Bild: T-banestationen Dostojewskaja i S:t Petersburg. Som inte har något med inlägget att göra.)

onsdag 15 april 2009

Karolina Bjällerstedt Mickos: "Till Esperani"


Det finns ett slags vuxen fantasy som klarar sig utan tomtar, magi och drakar. Det är sådant som Aldiss' "Malacia Tapestry", Le Guins "Berättelser från Orsinien" och Eric Leijonhufvuds "Fodams uppdrag". Man skapar fantasiländer men man behåller lite sans och måtta: man har sedvanliga mänskliga relationer i centrum, man tar inte till all fantastisk rekvisita som finns. "In der Beschränkung zeight sich der Meister" som Goethe sa."

Alltså: i begränsningen visar sig mästaren. Och till sagda subgenre kan man hänföra Karolina Bjällerstedt Mickos' "Till Esperani" vars första del jag läst, "Mantor" (1998). Denne Mantor är på flykt från en viss inkallelse, bort från järnhälar och musköter till förmån för musiska nejder, flöjtspel och teater. Han blir nämligen flöjtspelare på en teater vad det lider, ett befriande originellt upplägg.

På teatern är det intriger och gåtfullheter, och då inte magiska gåtor utan mänskliga - men samtidigt sagoaktigt symboliska om ni förstår. Det är en svår balansgång i stämningar och intrigvägar i denna genre, det ska medges, men Bjällerstedt Mickos klarar dem galant. Jag menar, är det för realistiskt kunde det lika gärna ha utspelats i vår värld - och är det för fantasyaktigt frågar man sig varför där inte är några trollkarlar, ingen regelrätt magi med trollstavar och allt. Här får vi något "annorlunda tredje" - and beautifully so.

Det är stilen som ror hem det, den litterära nivån. En vinjett som denna är rena jüngerska marmorklipporna vet jag:

Man hade sagt mig att staden var vacker, och när jag sent om eftermiddagen vandrade in i den förstod jag varför. Ett lätt dis hade drivit in från havet och lagt sig som en slöja över alla de rikt utsmyckade stenhusen. Mitt i staden stack en rund, guldglänsande kupol upp. Den fångade solstrålarna och skickade ut dem åt alla håll, som om den och inte solen varit källan till ljuset.


Man kunde citera mer - men det räcker med att säga att författaren levererar. Det känns som "Astrid Lindgren för vuxna", det känns välbekant och hemtamt; det är liksom svenska nejder men ändå exotiskt. Och interiörer och mentaliteter gifter sig, musiska utflykter och psykologiska dramer förenar sig i ett högre amalgam; det är originellt men ändå balanserat och lagom, en stilla melodram i ett fiktivt Ruritanien, en story man "vet" är påhittad men som ändå engagerar.

Jag kan avslutningsvis meddela att "Till Esperani" har två delar till förutom "Mantor". De heter "Larona" och "Dorei".

Relaterat
Gustafsson
Nostromo
Jules Verne-magasinet
Lafferty, Raphael Aloysius
Tigerman, rymdlegion och stum astronaut

tisdag 14 april 2009

Webbnovell


Påsken har flytt, dagarna ljusnar och liljorna blommar: gula blad vart man ser, gula kalkar, narcisser i vårsolens glans.

Så det är frid och glädje här, kreativ festivitas. Jag har till exempel fått en novell publicerad på webben; det är sf-sajten "sajberspejs" som publicerat min "Finländare i framtiden", en rafflande skröna i behändigt format (typ 5 sidor, anpassad för skärmläsning). Kolla här.

Det är en sf-story, en sf-krigs-story med laserstrålar och svävare i skyn, kraschande solar och krebabomber. Tajt och idérik - och kanske blir det mer, ja kanske det, kanske flyter det mer stories ur min drömfabrik nu och framgent. Kollar man högerspalten här på bloggen (överst) ser man länkar till det ena och det andra, som novellen "Riddaren..." och lite annat; om Gud vill ska jag utöka listan med fler noveller, typ sådana man får upplagda på andra sajter.

Och annars kan man ju länka till hett stuff här på bloggen, noveller som tenderar att ligga glömda i arkivets mörka vrår. Där finns det lite att ta på; man länkar till dem i "Svenssontexter" här till höger så slipper ni läsa reprints här i huvudfållan.

Tills dess: kolla in det som finns, klicka och var glad. Som "finländarnovellen" och annat.

måndag 13 april 2009

Svenssons credo


Jag tycker om att säga om mani padme om - men det gör mig inte till buddhist.

Jag brukar säga Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna-Krishna, Hare-Hare ibland - men det gör mig inte till krishnait eller hindu.

Jag läser Bibeln, säger "lux in tebebris" och ser på TV:s gudstjänst - men fullblodskristen är jag inte, jag har för många "mystiska" inslag i mitt credo.

Jag gillar tempel och trädgårdar, Parakleten och Psaltaren, Orfeus och präster, barn och blommor - men vad man ska kalla all denna dyrkan vet jag inte. Och jag bryr mig inte, andra får sätta etikett på mig.

I sing for fun -

(Kalmar domkyrka)

söndag 12 april 2009

Gulfkriget igen


Jag skrev nyss om Gulfkriget, det där som var 1990-91. Stram story om hur det förlöpte.

Men hur upplevde jag det egentligen själv? Man påverkades en del må jag säga, det var krigsnoja i luften om än man bara satt här i sitt trygga europeiska hem.

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge" osv. Det slapp jag, men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or - och barn som såg det hela byggde plastmodeller för att bearbeta ångesten! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv - och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"... Sirenljudet alltså. Ja så var det - men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefte; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...

Jaja...

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång - och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda - nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.

fredag 10 april 2009

Om detta


Jag skrev nyss om krigen i Mellanöstern, 1956, 1967 och 1973. Och att Israel hade bra kvalitet på sin armé under dessa tre krig torde framgå av det inlägget. Men vad gäller '67 så satsade man medvetet på viss taktik på basis av lärdomar från 1956: israelerna märkte till exempel att araberna ogillade närstrid och att slåss i mörker, så därför började man öva just dessa moment.

Sedan vad gäller flygmateriel så vissar sig några intressanta drag: under sexdagarskriget hade Israel till exempel bara franskbyggda plan, Mirage och Super Mystère. Det berodde på att USA och evenetuellt fler länder var förbjudna att sälja plan till Israel, något de halvt fristående fransmännen som synes utnyttjade.

Och som synes var förbudet hävt till kriget 1973, då fick USA sälja plan till landet: Skyhawks och Phantoms med mera nyttjades nu av Israel. Sedan började man utveckla egna plan för att stå mer fria mot sådana här svängningar i handelsväsendet. Detta gäller även på pansarområdet: från början hade man Shermans, AMX och M-60:s med mera, men idag tycks man förlita sig på den inhemska Merkawa.

För övrigt undrar man om oktoberkrigets markstrider var det största pansarslaget under efterkrigstiden, eller om Gulfkriget 1991 stod för fler förstörda tanks. En bekant sa mig inför det senare: "Du vet väl att världens största pansarslag snart ska börja?" Berättigade ord, man kunde förmoda vad polarn förmodade, men exakta siffror vore intressant att få. I oktoberkriget förstördes som nämnt 1 700 stridsvagnar, se tidigare inlägg, och jag gissar att det var mer än i Gulfkriget.

(John Everett Millais, "Ofelia")

onsdag 8 april 2009

Krigen i Mellanöstern


Mellanöstern: hur har krigen här sedan 1956 utkämpats? Vad hände i Suezkriget, sexdagarskriget och Yom Kippur? Det ska jag berätta här.

1. Suezkrisen 1956

På 50-talet hade Egypten en president som hette Gamal Abdel Nasser. I juli 1956 nationaliserade han Suezkanalen, la beslag på den och dess installationer. England och Frankrike ville upphäva beslutet; som kanalens ägare skulle de förvisso få full ersättning, men de ville demonstrera sin makt över Egypten som på denna tid var på väg in i Sovjets intressesfär.

England och Frankrike började planera en militär operation mot Egypten, man skulle låta vapnen tala, och Frankrike underrättade samtidigt Israel om planerna. Israel skulle för sin del lida svårt av en kanalblockad, och de ville dessutom hindra attacker från gerillaförband i Sinaiöknen ("fedayeen"), så Israel togs med i operationen.

En av de inblandade, en engelsk politiker sa:
Israel skulle föreslås angripa Egypten över Sinaiöknen. Frankrike och England, efter att ha gett de israeliska styrkorna tillräcklig tid att erövra hela eller det mesta av Sinai, skulle ge "båda sidorna" (= Israel och Egypten) order att dra bort sina trupper från Suezkanalen. Detta skulle möjliggöra för en anglo-fransk styrka att ockupera kanalområdet, under förevändning att skydda det från att skadas under krigshandlingarna.

Detta var en sant machiavellisk intrig. Frankrike och England trodde sig kunna utföra planen utan att USA eller Sovjet blandade sig i, supermakterna skulle ställas inför fullbordat faktum. Men det förlöpte inte riktigt så...



2. Krigsutbrottet

Efter ett ultimatum till Egypten gick man till handling. Det var den 30 oktober 1956. Franska och engelska plan började bomba flygfält och hamnar i Egypten; planen var dels hangarfartygsbaserade, dels baserade på Cypern och Malta. Den 5 november släpptes brittiska och franska fallskärmsjägare ner över hamnstaden Port Said, en förberedelse för en ockupation av kanalen.

Samtidigt utförde Israel pansarstötar mot väster vilket förde dem fram till kanalen. Hela Sinaihalvön ockuperades.

Den 6 november, efter intensivt förhandlande i FN, gick England och Frankrike med på att inställa fientligheterna. USA och Sovjet var för sin del emot hela företaget, detta kunde man enas om, hur bittra fiender man än annars var i kalla kriget.

Suez: på kort sikt vann Egypten mycket på affären, kanalen spärrades och Nasser blev populärare än någonsin; Israel fick för sin del retirera från Sinai. Nasser leddes att tro att han kunde besegra Israel om det inte hade England och Frankrike bakom sig - och detta ledde till sexdagarskriget 1967 varom mer nedan.

USA ogillade att man inte konsulterats innan intrigen sattes i verket; man var trots allt alliansbröder i NATO. Hela händelsen visade på England och Frankrikes svaghet som självständiga aktörer, samtidigt som det alltså indikerade en tyst konsensus mellan USA och Sovjet: status quo skulle upprätthållas i regionen, ja i hela världen med USA och Sovjet som garanter. För samma tysta konsensus kan sägas ha legat bakom USA:s vägran att intervenera i Ungern, där oroligheter samtidigt pågick; högerflygeln i republikanska partiet krävde för sin del att kommunismen skulle tvingas på reträtt, "roll back its frontiers", och nu vore tillfället för detta.

Men trots att inget skrivet avtal fanns mellan USA och Sovjet om dylikt status quo, så var detta vad som de facto styrde deras handlande vid denna tid. "Don't rock the boat", inga äventyrligheter som kan utlösa ett världskrig...



3. Sexdagarskriget 1967

I maj 1967 marscherade egyptiska trupper in i Sinaiöknen. FN höll det som en demilitariserad zon sedan Suezkrisen, men nu retirerade FN-förbanden omedelbart. Nasser lät spärra av Tiransunden söder om Israel; därmed lamslogs Det heliga landet, man uppfattade det som en krigsförklaring - vilket det ju också var.

Syrien, Jordanien och Irak ställde sig på Egyptens sida. Egyptiska trupper befann sig vad det beträffar nära inpå de flacka och oskyddade gränsområdena mot Israel. Israel såg detta och på kvällen den 4 juni beslöt man sig för krig.

I gryningen den 5 juni slog israeliska plan till mot Egyptens 19 flygbaser - och nu skedde allt snabbt, det var blixtkrig från luften; inom tre timmar hade mer än 300 egyptiska plan förstörts. Därefter angrep Israels flyg de tre andra arabländernas flygbaser på samma sätt, en i allo överraskande motattack.



4. Markstriden

Sedan flyget gjort sitt gällde det att utnyttja det hela med en markoffensiv - och detta kom också att ske, helt enligt boken.

Man anföll på flera fronter; i Sinai anföll till exempel israeliskt pansar västerut, och den 6 juni drevs de egyptiska styrkorna på flykt efter hårda strider. Båda arméerna jagade mot Suezkanalen och israelerna hann först. Israels flyg bombade sönder de egyptiska kolonner som fångats i ett pass, Mitlapasset, och de israeliska pansarförbanden tog hand om resten.

På kvällen den 5 juni ryckte för sin del israeliska förband fram på Västbanken, västra Jordanstranden. Det var svaret på Jordaniens beskjutning av västra Jerusalem. Israel intog så Jerusalem under hårda strider och Västbanken ockuperades.

Sist av allt besköt Syrien Israel från Golanhöjderna. Israel slog tillbaka med pansar och flyg och hade strax genombrutit den syriska fronten. Man hade segrat överallt, vunnit en avvärjningsseger av stora mått.

Den 7 juni godtog Israel FN:s uppmaning om eld upphör. Vissa strider pågick till den 11. Sinaiöknen avträddes men Golanhöjderna och Västbanken behölls som erövringar.



5. Oktoberkriget 1973

Oktoberkriget var vad gäller det en direkt följd av sexdagarskriget, även om det var sex år emellan dem. Arabländerna ville ha revansh på Israel, kallt krig rådde med avbrott för vissa incidenter. På morgonen den 6 oktober 1973 anföll så fem egyptiska divisioner över Suez mot Sinai, och likaledes fem syriska divisioner anföll över Golanhöjderna; målet var Israel.

Att anfallas av tio divisioner är förresten inte lite. Det var lika mycket som NATO:s dåvarande, stående styrka i Europa (eller den japanska armé som erövrade Sydostasien 1941, eller den svenska efterkrigstida armén under glansdagarna; hela svenska kalla krigsarmén i fält, typ 750 000 man).

Israel hade utlyst mobilisering några timmar före anfallet; att krig skulle komma visst man, att döma av gränsintermezzon och skärmytslingar, men att attacken kom precis när den gjorde ska ändå ha varit något av en överraskning. Hur som helst var detta på försoningsdagen, Yom Kippur, och eftersom de flesta värnpliktiga firade denna traditionsrika helg i hemmet kunde de lätt nås av inkallelseordern.

De egyptiska pansarstyrkorna skyddades av ett effektivt luftvärn, made in Sovjet, en kombination av eldrörspjäser och robotar. Israels flyg led i början stora förluster av detta; dess infanteri och pansar måste röja en lucka i luftvärnets gruppering och först därefter kunde man utveckla sitt avgörande vapen, pansar och flyg i samverkan.

Det avgörande slaget i Sinai började den 14 oktober. Tusentals stridsvagnar förlorades av både araber och israeler, men i slutändan stod de sistnämnda som segrare.

Även det syriska luftvärnet var starkt - men man saknade robotar för de högsta höjderna, vilket utnyttjades med framgång av det israeliska flyget.

Samtidigt föreslog Sovjets Bresjnev att man skulle intervenera med trupp för att skilja de stridande åt. Detta skrämde Nixon (eller Kissinger & co som styrde då; Nixon var inte riktigt beslutsmässig, han var psykiskt utslagen av Watergatebekymmer) som lät försätta alla baser i högsta beredskap. Man stod på randen till kärnvapenkrig. USA lät också stötta Israel med allehanda vapen, det var högsta prioritet på dessa leveranser. Israel höll på att förblöda.

Kriget slutade den 22 oktober. Ingen sovjetisk intervention blev av, Israel hade avvärjt hotet mot sitt land på båda fronter. Man hade åter vunnit en avvärjningsseger - men det var nära ögat denna gång, man var värre ute än 1967.



6. Diverse

. I Suezkrisen förlorade engelsmännen 22 man i stupade, fransmännen 10, Israel 200 och Egypten kanske uppåt 3000.

. Under sexdagarskriget hade arabsidan plan av typerna MiG 19, MiG 21 och Ilyushin 28. Jordanien hade Hawker Hunter-jaktplan. Under samma krig hade Israel bland annat Mirage- och Super Mystèreplan.

. Under oktoberkriget hade Israel plan av typerna A-4 Skyhawk och F-4 Phantom.

. Pansar under sexdagarskriget: på arabisk sida användes stridsvagn T-54, T-34, Josef Stalin och Centurion. På israelisk sida användes Centurion, AMX (franskbyggd), M-48 Patton och Sherman.

. Under oktoberkriget fanns 6000 stridsvagnar i området, tre gånger fler än under sexdagarskriget. Israel förlorade för sin del 420 vagnar 1973, arabländerna 1274. Detta gör totalt 1700 utslagna vagnar eller 100 om dagen, inte lite - och antagligen mer än under Gulfkriget 1991.

(Källor: 1900-talet - vår tids historia i ord och bild, Yael Dayan, Min krigsdagbok Sinai 1967, Arménytt, TV-dokumentärer osv. Målning av Claude Lorrain.)

Relaterat
Kerubernas svärd
Modernt krig

tisdag 7 april 2009

Tidningsbud


"Morgondimma. Soligt väder" stod det på dagens väder häromdagen, i UNT närmare bestämt.

Sicken poesi! Sånt vill jag läsa i mina tidningar, annat klarar jag mig utan.

Jag går med mina tidningar på min dagliga runda, går och går och går, tänker på allt och inget; ser blad, gröna blad; DETTA är mina sanna morgonblad, DN och SvD och UNT däremot klarar jag mig utan. Jag läser dem inte, slänger alla när jag är klar.

Blad av järnek och cypress och krokus och påsklilja är mina morgonblad, ej dasspapperstidningar med elände.

Jag går med tidningarna på armen, vänster arm, och delar ut med höger. Jag går med baksidan upp, ser bara vädret, bara väderprognosen; det räcker, framsidan får vara, jag struntar i den. Sol och måne, friska vindar, ett liv i elementen om ni fattar -

söndag 5 april 2009

Mohamed Omar: "Faraos förbannelse"


En gång i tiden gick en Geijer över till liberalismen, i vår tid har en Mohamed Omar övergått till radikal islamism. Två emblematiska sidbyten, två händelser varav man undrar vilken som i längden blir den mest betydelsefulla; det skulle inte förvåna mig om det blev den senare.

Före sidbytet var Omar för mig mest känd som poet, han gav ut tre samlingar varav denna från 2007 är den senaste. Det kan trots denna omtalade Kehre bli mer poesi från hans penna, det är möjligt, man ska aldrig säga aldrig - men i så fall blir det kanske en mer politisk dikt än den vi ser här. Dock finner man de första trevande stegen mot radikalism här, mot radikalkonservatism - för i dikten om ett besök hos Tage Lindbom heter det:

Du talar om människans hybris,
den satanism som fullkomnades i demokratien...

(Sidi Zayd)


En subtil revolthandling, en näve knuten i fickan? I övrigt är det i denna bok bara sångens vingar, ordmusik, enkel men inte simpel skaldekonst vi möts av. Det här är helt enkelt bra!

Texterna har ofta karaktären av små berättelser - men det är inte prosapoesi, det är poesi. Härmed en dikt som i mina ögon sammanfattar mycket av Omars strategier, element som blir en unik syntes, ett signum för författarnamnet: att dikta om sin närmiljö (förorten Gottsunda i Uppsala), det muslimska temat samt svensk kultur, osökta inlemmanden av svensk idé och tradition. Det är detta plus det där omisskännliga, det poetiska anslaget, det sine qua non som är själva magin i sammanhanget, trollstaven, det magiska stoftet; förmågan att riva guld ur gråstenen:

När jag slumrat till på bussen
och gått av en eller två hållplatser för sent
finner jag mig i en okänd del av Gottsunda
där disets slöjor stryker
som vita drakar
mellan tallarna
så att sikten fördunklas.

(Moskéruinen)


Sedan blandas osökt Linné, Forsskål och en mystisk ruin med en bönenisch in. Osökt - eftersom till exempel Linné ofta var här ute och gick på sin tid, och när författaren idag möter honom har blomsterkungen "dammig peruk / och röd syrtut, / gående med lätta steg / utmed sin stig - Herbationes Gottsundensis."

Man drabbas av en viss embarasse de richesse vid läsningen av Omars bok, man vill citera både det ena och det andra. Men för att ta lite centrala, poetisk-magiska fraser slumpvis ur boken, härmed ett urval:

- Vi befinner oss i en dröm, säger damen.

- I fortsättningen måste vi viska
för att inte störa
drömmarens sömn.

Försiktigt skjuter hon över ett bläckhorn
och en penna till min sida.

- Lyssna till dina hjärtslag, viskar hon. De är två,
de ena är drömmarens,
och de andra är dina egna.

(Caféet)

I det stora parkeringshuset
hugget ur en monolit
av svart sten
har det inte funnits en bil sedan 1996.

(Minne)

Vi går hand i hand
på promenad
genom Gamla kyrkogården i Malmö.

Innanför de mörka grindarna
växer kärleken
med varje steg vi tar hos de döda.

(Älskaren)


Ja, vad ska jag säga; jag gillar det här. Men samlingen bjuder inte bara på mystik och förort, bildning och naturlyrik; där finns även en hommage till Rikard Wolff, denne lite märklige skådis som i slutet ändå vinner på sin personality, på att vara "Rikard Wolff". Tänk till exempel på hans sångkarriär, mycket till sång var det ju inte men det var fängslande ändå - det var Rikard Wolff!

Du har svart skjorta,
svarta byxor och svarta skor.
Ögonen är svarta.

"Svart är jag, och vacker"
sjunger etiopiskan i Höga Visan.

När du skrattar
skäms alla världens poeter
för sina papper, pennor och skrivmaskiner.

Jag vill fånga ditt skratt i luften
och sy in det
mellan två pärmar.

Boken skulle få de finaste priserna.

När du smuttar på ditt kaffe,
röker din cigarrett,
förstår jag hur lätt skönheten kan vara.

(Den tomma stolens Buddha)


Diktaren har alltså sett Wolff på ett café och inspirerats till dessa rader; åter ett exempel på hur det enkla blir till poesi i Omars händer. För övrigt kommer man vad gäller "folk vars blotta anblick är inspirerande" att tänka på hur någon sett Anthony Hopkins sitta och läsa tidningen - och funnit det hela oändligt fascinerande. Eller hur T. S. Eliot hade ett sätt att kolla klockan som var rena poesin; hur han stannade upp, drog upp kavajärmen, ögnade urtavlan... en ritual. Eller om den där gamlingen sittande på sin rullator som F. G. Granlund diktade om: en helt vanlig pensionär, iakttagen av diktaren, och förvandlad till poesi genom en magisk process.

Magi, trollstav, guldstoft i Gottsunda... jag ansluter mig helt till Schellings tes om diktaren som gudabenådad, som varande i trans och skådandes Sanningen. Min själ att jag gör - och texterna i "Faraos förbannelse" är, vare sig man ska bygga en platonsk teori kring dem eller inte, sant poetiska, de lever, de har något, ett je ne sais quoi som utmärker sann poesi.

Som jag sa ovan: det här är helt enkelt bra.

lördag 4 april 2009

"Riddaren" på nätet


I min samling "Eld och rörelse" var det många som gillade novellen "Riddaren, djävulen och döden". Nu kan alla ni som inte läst novellen göra det, här; det är bloggen Marmeladkungen som står för publiceringen.

Den gode F. G. Granlund gillade alltså min novell och ville köra den på sin blogg, och det fick han så klart. Så via länken kan ni nu läsa om en viss Simon Le Bon och hans äventyr bland slagfält, graalsborgar och möten med övernaturliga väsen; ta del av den omisskännliga svenssonstilen, antydningarna, anakronismerna och allt det andra som gör denna novell speciell - om man får tro Granlund!

(Dürer, Paumgartneraltaret)

fredag 3 april 2009

Afghanistan 1979-89


I Afghanistan krigas det sedan hösten 2001. Det streds där även tidigare, åren 1979-89. Om detta sovjetiska krig handlar detta inlägg. Not: "Ryssland" och "rysk" används ibland som synonymer till "Sovjet" och "sovjetisk".

1. Invasion!

Sovjet hade gett sitt grannland Afghanistan bistånd sedan 50-talet; bland annat hade man hjälpt till att bygga upp dess armé och hade därför rådgivare på plats. Med dessa kunde man enkelt göra afghanarméns fordon obrukbara vid tiden för den sovjetiska invasionen, julen 1979; till exempel tog man bort bilbatterier "som led i vinterrutiner"...

Ryssarna hade även egen trupp inne i landet och en sådan förtrupp intog Kabuls flygplats. Inom kort flögs över 5000 sovjetiska soldater med materiel in. Det var delar av 105:e luftburna divisionen. Senare flögs 103:e och 104:e luftburna divisionerna in. Operationen understöddes av attackflyg, men mycket strid förekom inte.

Juldagen genombröts gränsen Sovjet-Afghanistan av ryska trupper, och med pansardivisioner i täten svepte två kolonner ner längs de två vägar som ledde genom landet. Spetsarna möttes i Kabul, huvudstaden, och allt uppträdande motstånd slogs ner.

Den 27 december besatte specialtrupper (SPETSNAZ) presidentpalatset och mördade president Amin. Marionetten Babrak Karmal installerades istället.



2. Krigsförlopp

Från december 1979 till mars 1980 slogs Röda armén på bred front i landet - men motståndarna, afghanska muslimer, tillämpade gerillataktik. Sovjet började därför föra antigerillakrig. Attackhelikoptrar var ett förhållandevis bra vapen för detta, bättre än attackflyg; helikoptrarna kunde hovra framför gerillans bergsnästen, skjuta robotar in i grottor osv.

Av de 100 000 sovjetiska trupperna i Afghanistan under krigets höjdpunkt användes endast 15% i aktiv strid, dvs för att bekämpa gerillan. Huvudansvaret för operationerna låg på SPETSNAZ och den reguljära afghanska armén, Karmalmilisen; resten, lejonparten av Röda armén, fick utöva "militär närvaro", patrullera och spana.

Hur gick kriget då, hur gick denna antigerillakrigföring? Jo: efter åtta års krig var gerillan visserligen en kraft att räkna med men den utgjorde inget större hot. Den kunde inte ta och hålla strategiskt viktiga punkter.

Sovjetiska förluster under kriget var små; inalles dog cirka 13 000 sovjetiska soldater i Afghanistan (jämför med USA:s Vietnamnförluster som var 58 000). Förlustnivån var faktiskt lägre än i inhemska sovjetiska militärområden under samma tid, exempelvis det vitryska; där brukade rätt många dödsfall inträffa under övningar med skarp ammunition och dylikt.

Moralen var förhållandevis god bland sovjetiska soldater i Afghanistan. "God", så det hävdar jag? Jo det gör jag; avsevärt fler deserterade under andra världskriget än under Afghanistankriget, procentuellt sett.



3. USA:s roll

USA stödde gerillan från första början. President Reagan hade också stöd från kongressen för att förse gerillan med vapen; man använde Pakistan som mellanhand. Sovjetiska vapen var vad som behövdes eftersom Afghanistan sedan 50-talet var del av den sovjetiska militära kulturen. Nu visade det sig att Egypten hade sovjetiska vapen och var villiga att sälja; ak:ar, minor, grk:ar och lv-vapen skeppades därför från Egypten till Pakistan på amerikanska plan, hyrda av CIA. Egypten fick köpa modern amerikansk utrustning istället.

Från 1985 överfördes även amerikansk utrustning till gerillan, främst den avancerade lv-roboten Stinger. USA sände även afghanerna amerikanska mulåsnor att använda på landets bergsstigar. På vapensidan lät USA även tillverka egna Kalashnikovs när lagren inte räckte till. Kinesiska vapen slussades till Afghanistan i stora mängder.

Vapnen överfördes till Afghanistan via Pakistan. Men Pakistan ville för den skull inte att gerillan skulle bli för mäktig. Ibland såg de till att de kraftigaste vapnen, som lv-robotar och tunga grk, ej överfördes till gerillan.

Vissa amerikaner såg för sin del Afghanistan som en parallell till deras eget Vietnamkrig. En kongressledamot sa detta om vapenhjälpen till gerillan:

Jag såg detta som ett försök att besegra sovjeterna på slagfältet. Vi förlorade 58 000 man i Vietnam. Ryssarna har kanske haft 25 000 döda i Afghanistan. Jag förmodar att de är skyldiga oss 33 000 döda.



4. Slutet

Sovjet bestämde sig till slut att retirera från Afghanistan, kriget hade blivit för kostsamt. Ansvaret överfördes till den reguljära afghanska armén. Den lyckades hålla stånd mot gerillan ett par år - men så kom talibanerna och gjorde ner allt motstånd. Det var på 90-talet, och efter 9/11 2001 kom så amerikanerna och invaderade.

Men detta är en annan historia, för vad gäller detta första Afghanistankrig så lämnade de sista sovjetiska förbanden landet i början av 1989. Bra bild: den 15 februari stannade en jeep mitt på bron över Amu Darja, gränsflod mellan Afghanistan och Sovjetunionen; en man klev ur och gick till fots den sista biten. Det var general Boris Gromov, sovjetisk ÖB på platsen, som teatraliskt lämnade landet med högburet huvud - med rätt eller orätt.

Gromov var alltså den siste sovjetiska soldaten att lämna Afghanistan; bakom sig hade han ett ödelagt land med miljoner döda och på flykt. Rent militärt hade Sovjet inte vunnit mycket på det hela, men man hade inte förlorat så mycket heller.



5. Diverse

. Gerillan omfattade under kriget cirka 100 000 man. Baslägren tycks ha legat i Pakistan, med framskjutna baser inne i Afghanistan. En viss Usama bin Laden skar sina första lagrar som gerillaledare i detta krig. Gerillan kallades "mujahedin", vilket ska betyda "det heliga krigets (jihad) soldater".

. Den mest kända sovjetiska attackhelikoptern som användes i kriget var Mi-24 "Hind". Den var tvåsitsig och var beväpnad med automatkanoner, raketer, pv-robotar eller bomber. Toppfarten var 300 km/h.

. Den amerikanska lv-roboten Stinger var bärbar och kunde avlossas från axeln. Den hade infraröd målsökning och kunde träffa mål upp till 4 km höjd. Sedan gerillan försetts med Stinger, tvingades de sovjetiska hkp:arna flyga på avsevärt lägre höjd än tidigare.

(Källor: förutom en del TV-dokumentärer är mina textkällor George Arney, "Afghanistan", 1990, och Artyom Borovik, "The Hidden War", 1994.)

Relaterat
Mellanösterns geografi
Döden på larvfötter
John Everett Millais, "The Sound Of Many Waters"

torsdag 2 april 2009

Dyra droppar (novell)


Han heter Camouflage. Och han är avskuren från sin armé, befinner sig i limbo, i Ingenmansland, i Never-Neverland. - Novellen ingår i en roman. Den finner du här, fritt nerladdningsbar.


Han lever isolerad i en vinterstad, hankar sig fram, letar mat och vatten - och det går väl sisådär, han lever i alla fall. I själva verket kanske han trivs som fisken, kanske han älskar denna luffartillvaro? Ja kanske - men senare blir det vår och den egna armén nalkar sig, och då blir det till storms, till strids, ut i fält ånyo.

Denna nya story, denna kommande roman, har arbetsnamnet "Camouflage", och den börjar så här:
Ett badrum, han går in i ett badrum.

Han går in i ett badrum och där finns en spegel – men han kan inte se sig själv i spegeln, det finns inget ljus och elen är avstängd. Men det gör inget, han kan gissa sig till anblicken: sårigt och fnasigt ansikte med spruckna läppar, orakad och långhårig, och på huvudet en sliten pälsmössa med öronlappar.

Han är i ett badrum och gör det han ska: han kopplar loss sin vattenflaska från bältet, öppnar korken och håller mynningen under kranen, som han vrider på. Ur denna kommer några droppar, dyra droppar som finns kvar i ledningarna sedan vattnet stängts av.

Det är få droppar men flaskan börjar bli full; han har gjort samma ärende i hela huset bland dess övriga lägenheter. Han stänger kranen och skruvar åt korken på sin flaska, en aluminiumsak med tunn ylleklädsel; han häktar fast den i bältet och lämnar badrummet, går ut i lägenheten. På tröskeln till ett större rum blir han stående; man ser en gardin som fladdrar, fönstret är öppet och snö yr in, den samlas i hörnen och längs trösklarna. Elementen har fritt tillträde i detta vindarnas tempel, larerna har flytt.

Ack en sån bild, ack ett sånt liv; en sån hjärteknipande bild av misär! Men mannen vi ser, mannen som råkar vara huvudperson i denna berättelse, har mer eller mindre valt det själv. Det är inte synd om honom, även om det kan verka så.

Han ögnar rummet – soffa, bord, bokhylla – men finner inget att plundra, noterar frosten på väggarna och vänder på klacken. Han går till köket och ska till att pröva kranen då han ser råttlort på diskbänken; bäst att inte riskera något tänker han, blir man sjuk nu är man såld...

Han knyter mössans öronlappar under hakan, rättar till bältet med vattenflaska och pistolhölster, går ut ur lägenheten, tar trapppan ner och passerar öppna lägenhetsdörrar. Det är spår av hans egen framfart; han har varit in där, med sin pistol har han skjutit sönder lås och gått in för att skaffa vatten.

Han går ut på gatan och går hem längs öde gator, ser upp mot månen och får lust att yla som en hemlös varg, eller yla av hemlig glädje: ensam i öde stad, frihet i ruinerna...

Snön yr på asfalten, skapar slingrande mönster: "ett slingrande spår på skaren, min irrande vandring var”... Förbi tysta hus och över frusna trottoarer skrider han, glider vant förbi döda affärer och tomma kontor och visar sitt sedvanliga stenansikte.

Han korsar ett torg, en smärre stäpp, en isvidd: vinden friskar i och biter hans skinn men han biter ihop och strävar på. Ja, ni ser, han har krafter ännu, han lever; det är inte synd om honom!
Som ni ser är det samma laddade stämning som i "Eld och rörelse". Det är rufft och tufft och konkret - men kanske har en något annan berättarton smugit sig in, en lite lättsammare, mer raljant på sina ställen (q v "det är inte synd om honom" osv). Så är det nog för man kan inte två gånger gå ner i samma flod; ofta har jag velat återuppliva "Eld och rörelses" fornstora stil men det är inte så lätt ska ni veta, den skrevs nämligen under "en sådan där inspiration man bara får en gång i livet" (som Freud sa om "Drömtydning").

Här är det andra drömmar som tyds, krigiska drömmar, gestaltiska sinnebilder från en värld av stål: "himlen som järn över era huvuden, och marken som koppar under era fötter". Trotylsvart himmel, stålgrått hav...

Ja, sådant där kan man ju frossa i. Men som sagt, inte två gånger kan man nedstiga i samma flod - och huvudpersonen i denna story måste ta sig vidare till ett land som är lite annorlunda, grönare, utan att det blir smetigt och sentimentalt.

Samma öde som sergeant F. kan han inte lida, det vore poänglöst. Men vad ska han få för öde då? Vart går Camouflage?


Relaterat
Camouflage, fri pdf
Det sista flankanfallet
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Eld och rörelse (noveller 2007)
Utbrytningen

Etiketter

A-Z (5) abb (88) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (39) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (218) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (295) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (32) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (37) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (54) pil (5) poesy (38) politikka (198) pr (54) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (96) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (15) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)