söndag 29 november 2009

Lennart Svensson: Ekon i gaturummet (novell)


Härmed en novell. Den ingår i min roman "Camouflage". Pdf:en till romanen finns fritt nedladdningsbar här.


Bakgrunden till denna novell är som följer: Gondavien och Mirotanien är i krig. Efter första krigsårets gondaviska anfall och mirotanska motoffensiv råder dödläge. Camouflage’ gondaviska armé ockuperar halva Mirotanien och själv residerar han i en stad som hamnat mellan frontlinjerna i vinterstiltjen. Han lever där som en vrakspillra, ilandspolad av krigets vågor.

Våren nalkas. Camouflage anar att de egna snart kan komma att gå till motanfall – eller kanske fienden hinner inta staden före det...? Läget är oavgjort, flytande och gråzonsaktigt. I sin öde stad lever Camouflage beyond the Beyond, within the Within. Staden blir en projektion av hans inre. Men det hela tenderar omsider åt den antydda offensiven och uppvaknandet med Något Nytt på gatan.
Dån och bröl, rop, ekon i gaturummet. Explosioner i fjärran.

Han störtade upp och gick fram till fönstret. Ute på gatan såg han stridsvagnar, tre stycken, varav en precis vände sig och rev upp gatsten i processen. En annan backade på en lind, knäckte den och körde över den med löven yrande. Längs husväggarna strök patruller med soldater, de gick in i varje hus, och antagligen kommer de även hit tänkte Camouflage.

De egna var här, han kände igen stridsvagnstypen. Gondaviska armén hade återtagit staden. Det var också vad han ville men ändå kunde han känna visst vemod för sin öde stad. Men bort det! Nu var det dags att återinträda i leden, göra skäl för sin lön, spotta upp sig för insats i legendariskt krig!

Just då bultade det på dörren. Han gick och öppnade; direkt körde en soldat en k-pist i magen på honom och beordrade "upp med händerna". Han lydde. Det var inalles tre soldater som kommit. Han såg att de hade grå uniformer vilket var en bekant syn, signalerande "eget folk"; fiendens uniformer däremot var av grönt vindtyg. Dessa yllegrå män tillhörde samma armé, den armé han själv tillhörde, den som han oförhappandes haft permis ifrån – permis i den gåtfulla staden, staden som nu inte var gåtfull längre, inte folktom, utan befolkad av soldater.

Den öde staden hade kollapsats, förts från ett drömtillstånd till ett verkligare tillstånd – ett vardagsverkligt tillstånd.

- Rör på spelet! sa sergeanten som chefade strykan.

- Ja, ja, sa Camouflage. Det är lugnt, jag är med er.

- Visst, säg det till förhörsledaren.

- Va?

- Tror du jag är dum! sa schassen, iförd pistolhölster och båtmössa och, runt halsen, väbelbricka. Vi erövrar stan, återtar den; så finner man där en figur som säger att han är i samma armé. Spion säger jag.

- Ålrajt, sa Camouflage. Men kan jag få ta på mig kläder först?

Befälet gjorde ett tecken och han följdes av den kpist-beväpnade soldaten till rummet, klädde på sig byxor, skor och kavaj. Sedan gick han med uppsträckta händer nerför trapporna, fördes ut i den grå dagern och in i en terrängbil. Han forslades iväg genom staden, fördes in i ett hus och ner i en källare där han låstes in.
Senare rentvås Camouflage och kan återgå i leden. Detta är alltså ett utsnitt ur en roman, en 200-sidig story om denne Camouflage' öden och äventyr. Romanens titel är passande nog "Camouflage", och vill ni tanka ner hela filen så gå hit. Det är en rafflande story, en bitande bitvarg, en präglande praxiteles för vaken ungdom. Jag har arbetat med den av och till i tio års tid; med denna har jag äntligen fått till den där uppföljaren till "Eld och rörelse" som föresvävade mig så fort jag hade fullbordat den.

Ungefär så: ett sidospår i min krigsfiktion var förvisso "Stridsmiljö 2500". Men kärast är mig ändå att skriva om förhållanden på jorden, här och nu så att säga. "Camouflage" utspelas förvisso i ett krig mellan Mirotanien och Gondavien, fiktiva länder, men ingen ska missta sig på att det är realism det handlar om, det är en människa av kött och blod som upplever verkliga saker. Inga tre meter långa aliens denna gång.

Var sak har sin tid och aliens med e-strålevapen har också sin plats i mitt universum. Men med "Camouflage" är jag inne på mer konkreta marker så att säga. Samma sol lyser över Camouflage som över oss. Så kolla upp denna roman om ni har lust, om ni inte är främmande för lite avancerad prosa, fragmentariska kapitel och annat skoj.


Relaterat
Camouflage
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Den omöjliga friheten
Camouflage, fri pdf
Åselehaiku

lördag 28 november 2009

Snart december


You're out of control -

I take control -

Who's side are you on?

I take no sides -

You're skating the edge...

I am the egde -

What do you truly want?

You can't give it, you can't even buy it, and
you just don't get it -


Denna dialog förekom i vinjetten på "Aeon Flux", den tecknade varianten som gick på MTV för länge sedan. Det var en tajt vision med en S&M-brutta som agent i rymdiga miljöer, helsköna stories utan mening och med konstigheter en masse. Kort sagt: hjärndöd sf men kul ändå.

Ja tänk om man kunde skriva sådan där dialog. Jag är mer för banala ordväxlingar, folk som föreläser för varandra och citerar odödliga sentenser. Om vi nu ska tala om mig.

Apropå rubriken: det är snart december. Och sedan är det januari. Och sedan, ja sedan... tiden står stilla. Det finns bara här och nu.

Det är inget på TV idag. Jo, "Paris Hilton's Best British Friend" men det är först klockan sex, dessförinnan har jag väl somnat. Jag får se reprisen i morgon som går tidigare. Det här programmet är som "Barbiespelet" på riktigt: bli bundis med Paris Hilton genom en serie elimineringar och tester. I love it. Jo verkligen, det är subtil dramatik i denna dokutävling.

Aktuell läsning: en bok om mystiska platser typ Atlantis, pyramiderna och Stonehenge (foliantserien från Lademanns förlag). Tonvikt på fakta och saklighet men med en och annan spekulation för att fånga in de esoteriska läsarna också: det bästa av två världar. Bilden ovan föreställer som alla ser Atlantis' huvudstad Poseidonis.

torsdag 26 november 2009

Projekt Svensson


En dag som denna kan det vara kul att summera sitt verk, gå igenom gamla lägg och se vad folk sagt om ens böcker.

Sedan 2007 har jag alltså egenpublicerat diverse verk. Det första var kokboken ”Den musiske matlagaren” och om den skrev Johan Anglemark i "12-timmarsfanzinet":

Den musiske matlagaren består av mathistoria, recept och allmänna anekdoter med anledning av mat, oftast med en militärhistorisk eller litterär anknytning. Allt skrivet på lennartsvenssonsk prosa, det slags egensinniga blandning av esprit och förnumstighet som jag alltför länge har saknat, flitigt späckad med det lennartsvenssonska ju:et. Det är lite som Lovecraft, det är lätt att anmärka på denna säregna stil och fara ut i diverse anklagelser mot den, men det finns inget oskickligt i den, tvärtom. Stilen är driven och medveten, och månne är det en förvärvad sensibilitet – högst njutbar. - - - De kulturhistoriska anekdoterna kommer ur Lennarts breda men eklektiska läsning, och åtminstone för denna läsare är det mesta nytt. Jag visste inte detta om de franska renässans- och barockhoven, jag kände inte till Talleyrands betydelse för gastronomin, och anekdoten om Escoffier och kaiser Wilhelm II gav mig veckans bästa skratt. Lennarts mors recept kommer jag garanterat att ha nytta av i framtiden och jag har fått nya insikter i om varför man ska behandla vissa slags råvaror på det ena eller andra sättet.


Denna bok gavs ut sommaren 2007 och samtidigt släppte jag novellsamlingen ”Eld och rörelse”. Den gouterades av Magnus Dahlerus på BTJ och biblioteken köpte in sex exemplar. Och Karolina Bjällerstedt Mickos (trilogin ”Till Esperani”) skrev så här i ett mail:

Jag har läst din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet.


Bjällerstedt Mickos sa sig framför allt gilla novellen ”Lappsjukan”. Andra läsare jag talat med har som sina favoriter nämnt den om Palmemordet, ”Ett svenskt Roswell” samt ”Riddaren, djävulen och döden”. Om den sistnämnda skrev för övrigt Fredrik F. G. Granlund i sin recension på bloggen ”Marmeladkungen”(13/12 2008):

Författaren Lennart Svensson kommer här med en egen röst (vilket han gör i mången novell i denna samling, med skillnaden att det här passar), och vare sig protagonosten eller de övriga räds för att citera Iron Maiden eller andra då- eller nutida artister. Här passar författarens röst in i handlingen. Och de moderna referenserna fungerar verkligen i denna novell.


Granlund har också lovord för titelberättelsen, själva ”Eld och rörelse”. Den skulle passa att utge som separat bok anser han. Fler har insett dess kvaliteter, som Göran Lundstedt (”Det levda ordet”, ”Makten och minnet”) som i brev till författaren tyckte att denna berättelse påminde om Ernst Jüngers ”Sturm”. Och 17/2 2009 skrev Stewe Sundin på sin blogg att denna titelstory hörde till hans favoriter i samlingen:

Detta är utan tvekan den bästa novellen, faktiskt en riktig höjdare, med ett språk som briljerar. Kort sagt en krigsskildring som känns nära, blodig och tung.


Det om ”Eld och rörelse”. I januari 2009 utgav jag så ”Antropolis”, en utopisk roman om en stad i framtiden. Per Johansson skrev så här på ”Perra J:s blogg” 1/3 2009:

(Romanen) är skriven på ett språk som nästan blir ett sinnestillstånd – och ett behagligt sådant som man längtar tillbaka till. - - - Det finns en lättsamhet i framförandet som dock inte saknar stora djup!


Olov Livendahl på bloggen ”Drömmarnas berg” skrev för sin del så här:

... huvudpersonen och berättaren, Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen. - - - … kärleksfull satir... - - - första delen av boken tilltalar mig mycket... - - - ... en fördel hos romanen är språket, kanske inte själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och han tvekar inte att använda den.


Peter Öberg på bloggen ”Spektakulärt” noterade också bildningsnivån i boken, mängden ”referenser och fina ord”. Han sa också i sin recension, upplagd 12/11 2009:

Det är inte vanligt med utopiska fratidsskildringar nu för tiden. (Det känns) faktiskt lite fräscht med en så pass positiv framtidsskildring...


Mats Linder i Nova SF 20/2009 hade också en del att säga om romanen. Han sammanfattade: ”Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll.”

Hösten 2009 har jag roat mig med att lägga ut lite böcker på nätet, pdf:er lämpade för skärmläsning av både fakta och fiktionstyp. Och även dessa har mötts av glada tillrop, som ”Skallet från den kapitolinska varginnan” med essäer om antiken. Om denna sa till exempel Bertil Mårtensson (”Maktens vägar”, ”Vingmästarens dotter”): ”Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!”

Länkar till pdf:erna hittar ni överst till höger på denna hemsida. Och länkar till alla recensioner finner ni under etiketterna ”Eld och rörelse”, ”Antropolis” och ”Den musiske matlagaren”. Och skulle ni, slutligen, ha lust att beställa böckerna så maila mig så får vi komma överens om ett pris.

(Plouchard, "Den brinnande busken")

tisdag 24 november 2009

November


Igår kollade jag in en glasmålning i domkyrkan, se ovan. En båld riddare, en rustad krigare. Nu har jag fått veta att den föreställer Oskar II...

Oskar II: denne var nog en lite underskattad monark, han var till exempel rätt slängd i språk (han kunde skriva norska, det är det inte många svenskar som kan) - men någon krigartyp var han ju inte.

Så personligen kommer jag aldrig att associera denna målning till Oskar, nej jag får fantisera ihop någon privat legendar att gå med denna bild.

Jag var alltså inne i domkyrkan igår. Säga vad man vill: templet har några kompromisser, det finns sidokapell med mindre lyckad inredning, men in alles är det ett mäktigt rum. Höga valv, doft av sandsten, frid och ro. Man har över en halv miljon besökare per år, inte i klass med Gröna Lund (1,1 miljon/Wikipedia) men domkyrkan är förvisso gratis.

Jag är fritänkare och mystiker men jag går i kyrkan ändå, idkar mitt credo i detta rum. Jag skulle inte ha så mycket emot att vara med på en riktig gudstjänst heller men passa tider är inte min grej, inte detta att åka två kilometer bara för att höra en predikan och några psalmer.

Men jag går i kyrkan, går dit när det inte är mässa. Häromdagen var jag förresten i templet intill domkyrkan, Helga Tref. Snygg helhet, en pärla. Tegel, gråsten och nischblinderingar, vitkalkade kleristorer och Albertus Pictor i valven, snygga glasmålningar. Ja den är i sin art en fullträff. Tornhuven är lite simpel men den ska å andra sidan inte tävla med domkyrkan. Värt ett besök.

Efter titt i dessa kyrkor kan det passa med ett besök på Domtrappkällaren, den ligger intill. Jag har alltid ätit gott där. Nu var det ett tag sedan jag var där men den är värd ett besök får man väl säga, värd att kolla upp. Inte så att jag själv går på finkrog och äter, det är rätt sällan, men se detta som ett TURISTTIPS.

Det om detta.

Jo, ännu ett äventyr i stadsrummet! Häromdagen skulle jag ta en kaffe nere på stan. Wayne's Coffee var för lyxigt så jag tog Pressbyrån istället, 20 spänn för gott kaffe och fet bulle var som hittat. Det fanns förvisso bara ett ståbord men det var okej där och då.

Och som jag stod där och fikade kollade jag in hyllorna med sina tidningar, utländska mag om bröllop, film, foto, ja allt. Det fanns även en skryttidning för BLOGGARE. Å så jetset man kände sig då, man stod där själv som BLOGGARE på grönbete, del av en världsvid kultur...

Jag är nu inte en sådan bloggare, en sådan som gör det till karriär att blogga. Jag är mer en Svenssonbloggare.

Mer som är? Mer som jag har på hjärtat? JULRUSCHEN är i full gång. Ja, vad ska man säga. Jag ska som vanligt vara kvar i Eriksberg och jobba med tidningsbudande, mig rör denna kommersiella sida av julen föga. Inga klappar. Men sedvanlig HÄNGIVENHET, "How Great Thou Art" och andra psalmer i den inre jukeboxen, det blir Svenssons jul 2009.

måndag 23 november 2009

Guld: en dikt


Härmed en dikt på tema guld. Den inspirerades av det faktum att det finns mikroskopiska mängder guld i blodet på alla och envar.

Det finns guld i blodet,
guld i solskenet,
guld på kyrktuppen
och guld på bokryggen.

Det finns guld överallt,
guld på gatan
och guld i mig,
guld i blodet som sagt:
små partiklar guld
som pumpar runt i
blodomloppet.

Jag lever i Eldorado
och i Ofir, Fort Knox
och Guldcentralen;
jag är rik, jag är är guldkung,
Frode med guldåldern och allt det där.

Jag är Elvis i guldlamé,
sprintern med guldskorna,
Salomo i Jerusalem som
hade guld i massor, man
aktade silver för inget
i hans rike.

Jag är hockeyspelare med guldhjälm,
ja vad mer ska jag säga:
jag älskar guld, jag äger guld,
det pumpar runt i mitt blod
för evigt.


(Detta var en dikt av min hand. Mer Svenssonpoesi på bloggen finner ni här. Bilden visar för övrigt en gammal solvagn.)

lördag 21 november 2009

Jubileum


I morgon den 22 november är det tvåårsjubileum här på bloggen. Det känns roligt; allt bara rinner på, inspirationen för denna blogg finns där fortfarande så verksamheten fortsätter antagligen som vanligt. Mer eller mindre.

En dag som denna får man lust att länka till äldre inlägg, till exempel det äldsta blogginlägget. Det finner ni här. Annars kan jag ju länka till diverse roliga etiketter jag har, som denna, denna och varför inte denna. Och denna!

Denna blogg är verkligen unik. Jag har ingen allmän profil, inget statement att komma med. Jag bara odlar min svenssonska särart och hoppas att andra är intresserade. Och läsare har jag, det vet jag. Jag sjunger i skon och bloggar som det faller sig, följer ingen masterplan utan bara kör på.

Så är det. Och vill ni kolla in lite allmänt vad denna blogg har att bjuda så se på klicka här, detta är etiketten "bing" som sorterar in alla möjliga typer av inlägg. Ett tvärsnitt av bloggen alltså.

torsdag 19 november 2009

Sådant jag skrivit på denna blogg och som jag härmed länkar till


Vilket är det mäktigaste science fiction-eposet? Detta.

Vilken är den mest tragiske hårdrockaren? Denne.

Vilka är de sämsta romaner jag läst och bilar jag sett? Dessa.

Så där, ett lagom intetsägande blogginlägg. Bara "kolla in den här länken" och sedan drar man iväg mot nya djärva mål, bort i stadslabyrinten, ut över taken, hän över nejden, i flygande fläng mot Förundrans Länder - mot gåtfulla platser helt enkelt, mot de guldstänkta räjonger som en Howard och en Lovecraft vistades i, glömska av tid och rum, bara inställda på att släntra genom landskapet och förtrollat se sig om på buskar och snår, tempel och träd, skyar och skydrag.

Men om ni undrar över länkarna kan jag säga att den första handlar om Herberts "Dune", den andra om Phil Lynott och den tredje om dåliga böcker, fula bilar etc. Vad gäller "Dune" så såg jag häromdagen trailern för filmen på Youtube, rätt så mäktigt även om denna Lynchfilm blev något av en "vit elefant". Men idag är den kult, rätteligen så. Så finns det ju en TV-serie om Dune också, rätt nygjord, och även den kan man se prover av på Youtube. Googla "Dune youtube" så hittar ni det.

onsdag 18 november 2009

Lennart Svensson: Mellan svärdet och ak 5:an


Vilken är den centrala scenen i Castaneda? Det är denna.

Vilken är Swedenborgs bästa bok? Det är denna.

Vad är essensen av Bhagavad-gîtâ? Det är detta.

Så nu vet ni det. Annat jag kan meddela är att solen är het, livet är kort och konsten är lång. Och att jag precis lagt upp en bok på webben, en fil med tre pjäser. Det är dramatik det handlar om, dels en 60-sidig sak som heter "Amazoner" och handlar om kvinnor i armén, dels två varianter på "Riddaren, djävulen och döden". Gå hit och ladda ner verket. "Mellan svärdet och ak 5:an" är titeln på denna "antologi", denna pjässamling. Den totala längden är cirka 110 sidor.

Ett citat ur "Amazoner" kan kanske vara på sin plats. Pjäsens två huvudpersoner sitter och pratar på sitt logement. Den ena, Annika är lite naiv medan den andra, Catolyn vet vad det handlar om här i livet - och döden:

Catolyn: ... du är ju en solkrigare, en solig typ som gonar sig i glansen. Men vad säger du om själva döden då, ”bleka dödens minut”? Kan du föreställa dig att dö?

Annika: Jag ska väl inte dö...!

Catolyn: Men det måste varje krigare vara. Kan du föreställa dig att stå i en afrikansk by, dirigera trafik och plötsligt känna något varmt vid tinningen. Du för handen dit och ser att det är blod – och i nästa sekund segnar du ner, dödligt sårad av en prickskyttekula...?

Annika: Nej hu så hemskt.

Catolyn: Då är vi där igen: du är inte klar för det här yrket. ”Hagakure” lär att medvetenhet om döden, att veta att man ska dö är krigarens främsta dygd. Alla andra följer av det: mod, beslutsamhet och allt det där. Därför, säger Yamamoto, ska man ”börja dagen med att dö”, föreställa sig att stupa på olika vis: av svärdsstick och knivhugg, ja du kan själv fylla i med
moderna ting som att gå på en mina, träffas av en spränggranat, få en kula i pannan.

Annika: Säger du det? Ja då får jag väl börja tänka så då...

Catolyn: Bra. Men det är inte gjort i en handvändning, det kan jag lova dig.

Annika: Inte?

Catolyn: Ånej. För mig tog det ett halvår av ångest och mardrömmar.

Annika: Åh fy.

Catolyn: Du kan ”fya” så mycket du vill, men var glad att du hör detta från mig här och nu och inte fem i tolv då du sitter i skiten med döden i bakhasorna. Du måste fejsa döden, övervinna honom i ditt inre. Sen kan inget besegra dig, sen är du Hervor med Tyrfing, du är världens härskare!

Annika: Oj... jag fattar. Kanske lite poesi skulle hjälpa mig på traven.

Catolyn: Jag kommer inte på nåt just nu. Det räcker med detta mantra: memento mori, minns att du är dödlig.

Annika: Latin?

Catolyn: Det sas av slaven på triumfvagnen när fältherren åkte genom Rom som segrare. När man hyllas av alla är det lätt att bli storhetsvansinnig, därför måste man minnas att man är dödlig. Ungefär som ”spänn hjälmen hårdare” som vi snackade om nyss. Men kontentan för dig är: som soldat måste du riskera livet, så gör dig därför bekant med idén att dö. Då är du beredd, då kan du handla lugnt i alla lägen. Låta rensa husen runt den gata där du ska lotsa trafik till exempel, se så att ingen krypskytt gömmer sig.

Annika: I see...

Catolyn: Ja, nu vet du mer vad det handlar om.

Annika: Javisst, hålla huvet kallt och allt det där...


Men Annika fattar ännu inte, hon har inte lärt sig detta med att vara dödsmedveten, att veta att man ska dö, så där som zenbuddhismen och Castaneda lär. Just det, Castaneda, han som jag nämnde inledningsvis i detta blogginlägg, i hans böcker ägnas en del sidor åt det hela. Don Juan lär Castaneda att fejsa tanken på döden, och efter det blir han mera cool och redo att möta brujovärldens utmaningar. På samma sätt måste krigaren i zen och egentligen varje människa sätta sig in i det, som till exempel den kära existensialismen lär.

En sak är nämligen alla existensialister ense om, detta att vi ska dö. Man må bråka om Guds existens osv men alla från Kierkegaard över Sartre till Heidegger har memento mori skrivet på baneret. Och detta handlar min pjäs "Amazoner" om. Så den som tycker det låter jobbigt ska inte kolla upp sagda fil, ska inte ladda ner den på hårddisken trots att det är gratis och ska inte läsa den på skärm, i e-boksläsare eller i utskriven form.

tisdag 17 november 2009

Flytta


Jag funderar på att flytta från Uppsala. Det är nog en bra stad men jag har tappat entusiasmen för den en smula.

Så vart ska jag då? Inget är konkret än men jag har vissa planer. Men jag kan ju fråga er LÄSARE om ni har tips på någon trevlig lya ni råkar disponera, typ hyresrum i någon trevlig stad. Ej Stockholm/Göteborg, dock gärna Norrland.

Jag flyttade till Uppsala 1985 och har gjort mycket kul här, träffat människor, bildat mig, gett ut böcker och vandrat i domkyrkan och sett på glasmålningarna. Sådant finner man inte var som helst. Men nu känns det som om det är dags för ett nytt kapitel. Inget är som sagt konkret än men planeringen har börjat.

Jag är född i Norrland och uppvuxen där så visst drar Norrland. Härnösand, Åsele, kanske Sundsvall, vi får se. Och om ni som läser detta råkar ha något hett tips på boende så maila mig eller skriv det i kommentarsfältet. Jag har lite andra sonderingar igång som koll på hyreslägenheter och sådant, det är ju inte så svårt att få i Norrland, man har inga köer som här i Uppsala. Men alla sätt är bra utom de dåliga och denna sondering, detta blogginlägg är ett av många sätt att kolla runt.

(Bilden visar ett rätt nybyggt palats i England, jag tror Cambridge.)

måndag 16 november 2009

Att bryta mot regeln




Jag sitter här och tänker på ett fenomen ur krigshistorien: detta att bryta mot regeln, att inte slåss "efter boken". Det kan ha sitt värde ibland.

Som tumregeln att man alltid ska ha överlägsenhet 3:1 när man anfaller.

Vintern 1862 skulle till exempel U. S. Grant anfalla Fort Donelson i Tennessee som hölls av en större styrka än hans egen, men generalen sa bara att det var bättre att anfalla genast med 5000 man än med 50 000 om en månad. Han hade alltså inte den överlägsenhet i 3:1 som en anfallare ska ha enligt boken, tvärtom. Men han intog fortet i alla fall och vann en strålande seger, unionssidans första riktiga seger i inbördeskriget. Dessutom var det vinter och traditionen bjöd att man inte opererade under denna årstid.

Fler exempel på att anfalla trots underlägsenhet kunde vara Karl XII vid Narva samt Rommel strax efter ankomsten till Nordafrika 1941. Ännu en mästare på att ge sig in i strid utan att matematiskt beräkna motståndet var såklart Napoleon. Han yttrande "vitesse, vitesse, de l'activité" sammanfattar det hela i ett nötskal.

Relaterat
Andersson: Gyllene gåsen (1997)
Bertil Malmberg och Härnösand
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Nicholls (red): Fantasi och vetenskap i science fiction (1985)
Lee
Bilderna har inget med saken att göra men de visar ett svenskt ellok, en akvamarin och ett amerikanskt ånglok. Ifall ni undrar.

söndag 15 november 2009

Eso you know




Från mitt fönster ser jag gatlyktor i mörkret, gyllene ljus i en skogsförort. Lux in tenebris lucet, et tenebrae non eam comprehenderunt.

Så kan man skriva en dag som denna, man kan vara esoterisk där man sitter och skriver i natten. Jag är eso, jag är innnerlig - för jag läser mina frustande böcker som Neale Donald Walsh och Castaneda och Swedenborg, saligt pepprade papparladis i pensionatsparadiset.

Jag går aldrig på bio. Jag köper aldrig en kvällstidning. Jag använder aldrig UGNEN, kör bara pannor på spisen, sån ä ja'.

Jag sjunger i skon -

Jag går genom tempel och trädgårdar -

Jag kan plåga mig men jag får inte panik av det -

Det är en stilla dag på stillot, en seren dag i Mare Serenitatis. Myrorna myllrar i stacken, stjärnorna föds och dör.

(Carl Lundgren "Winter", Röde baronens plan och ett hus på Norr Mälarstrand)

fredag 13 november 2009

Antropolis avhyvlad


Det har kommit ännu en recension av "Antropolis". Det är Peter Öberg på bloggen "Spektakulärt" som satt tänderna i dess gröna klotband, läst och förundrats men också förbryllats. Han säger bland annat detta:
I boktitelns stad befinner sej den filosoferande Jenro Klao, stadens grundare, eller återupptäckare om man så vill. Han blir vittne först till stadens förvandling till "städernas stad", sen till kampen mellan teknik och ande representerade av två fraktioner i staden. ---

Språket är skönt, präglat av ett behagligt om än kanske för jämnt tempo, och fyllt med allehanda funderingar samt referenser och fina ord som undertecknad inte är bekant med men som vittnar om författarens bildning. ---

Så skriver Öberg. Hela räkan finner ni här.

Fler recensioner här. Och i detta inlägg finns länk till pdf:en så att du kan granska hela innehållet i förväg.

(Vimmerby station)

torsdag 12 november 2009

Skiffyrock


Jag gillar Moorcock och Blue Öyster Cult, två synbart åtskilda fenomen men faktiskt har de beröringspunkter. Moorcock skrev ju texten till "Veteran Of The Psychic Wars" på en Cultplatta, en skön sång om svårmodigt lidande, pubertal tycka-synd-om-sig-själv-excess med vibrato i synten. Han skrev även texten till "Black Blade", en låt om Elric, hans egen fantasyhjälte.

Jag gillar även Judas Priest och Iron Maiden, två andra grupper med skiffyartade sånger. Maiden skrev en låt om Herberts "Dune", om "The Prisoner" och annat och Priest har låtarna "Metal Gods" och "Solar Angels", need I say more...?

Hur är det med Phil Lynott då, var han skiffymusiker? Tja, hans band hette ju Thin Lizzy vilket var taget från Tin Lizzie, ungefär "Plåtlisa", en robot i en engelsk serietidning. En viss T-Ford kallas också "The Tin Lizzie" men det var inte specifikt därifrån Lizzy tagit namnet.

Så är det! Övergår vi till detta fenomen, vad vissa namn kommer ifrån, så kan man ju nämna gruppen Rainbow. Det var inte regnbåge i största allmänhet man var, nej namnet var inspirerat av The Rainbow Bar & Grille i Los Angeles, en restaurang gouterad av rockmusiker. Och mer obskyrt var örlogsfartyget USS Corpus Christi ej döpt efter Kristi lekamen utan efter en bas som låg i denna texanska stad. En viss Bergom-Larsson ansåg detta att döpa ett krigsfartyg efter Jesu kropp var hädiskt och det håller jag nästan med om, men jänkarna ifråga utmanade inte Frälsaren per se, man döpte det efter marinbasen som sagt.

"Kiruna" lär betyda fjällripa men stan är inte döpt efter det, den är döpt efter en katt som hette Kiruna. Viktiga fakta.

Jag började att tala om skiffyrock och övergick till härledningar av vissa namn. Så vad ska jag skriva om som tredje post? Jag gillar tretalet.

Jag kan ju osökt länka till diverse inlägg och etiketter vilket jag gjorde i första styckena. Så dessa dagar tänker jag osökt på helheten, holismen och konsten att slå en tennisserve. Reduktionismen är passé, synoptik däremot är vägen - vägen för att uppskatta ett fikon på trädet, en tavla på väggen och en fågel i gryningen. Analysera mindre, lev mer. Jag tänker även på Jorge Luis Borges vars novellsamling "Ficciones" har smala passningar, grundstötta perspektiv och överstyrda toner, mild som en smekning i baken. Sist går min tanke än så gärna till en snubbe i Babylon som upplevde omvälvningar både i kultur och politik men såg allt ur evighetens synvinkel, förkroppsligat i lointänernas dis och suset från vassen i floden Eufrat.

(Salvador Dalí, "The Persistence Of Memory")

onsdag 11 november 2009

Jesus i november




I have nothing to say, and I'm saying it. Sa John Cage.

Samma här: jag har inget att blogga och ändå bloggar jag. Eller snarare: jag har massor på loftet men ingen masterplan för just detta inlägg.

Du som dock gillar struktur på inläggen, rediga artiklar med research och koll och substans, kan ju till exempel gå hit eller hit. För övrigt är det onsdag och en dag med kyrkor, Blue Öyster, jordgubbste blandat med grönt och lövblåsning och renovering i källaren, nötande ljud blandat med malande, oslagbart...

Läsning: Nya Testamentet. Nyss läste jag lite i Gamla Testamentet, Moseböckerna för att vara exakt och det var givande. Vatten ur klippan och Arons stav som grönskar glömmer man inte. Men nu åter till JESUS CHRIST SUPERSTAR alltså. Mysteriet fördjupas, det blir större ju mer man lär känna det.

Apropå Jesus har jag på två begagnataffärer den senaste veckan sett exemplar av en Jesusroman, författare Basil Matthews. Den verkade nästan bra. Men om man har Bibeln vad ska man då med en blek kopia till, alltså denna roman, bra eller ej? Sådant går jag och tänker på dessa dagar. Köpa eller inte köpa. Priset var bara 10-20 kronor, dock vill jag inte släpa hem saker i onödan. Sådan är jag.

(Bilder: en Berlinkyrka, Mariackakyrkan i Gdansk och Forhems kyrka.)

tisdag 10 november 2009

Vad vill Svensson?


Jag vill leva: I want to live! (Stan Getz, "Voices").

Jag vill utveckla mig själv, teckna och måla. Jag vill sväva i en tyngdlös eter och färdas med livets hastighet, Speed Of Life (Bowie). Med en liten blå lampa (Szende) vill jag uppsöka alla skrymseln och vrår och inte förneka mig någon erfarenhet (Jünger). Jag vill ha guld, andligt guld och jag vill motstå frestelsen från vrånghetens demoner (Poe, The Imp Of The Perverse): "Ni ska aldrig få mig, med ert pingis, fika och wienerbröd!"

Men om ni insisterar ska jag be för er, kärleksbomba er; jag ska mjukt fånga upp era pilar och förstulet släppa dem till marken, åka vidare i min flower power-målade Mustang (Corgi Toys, ljusblå med röd-och gul dekor), besöka Förundrans länder (Howard) och ta upp liftare på vägen, envar som vill höra mina haranger om dynontologi, trädgårdsskötsel, flykten ur isburen (Duncan Kyle) och Upâyas och olika sätt att använda dem (Svensson).

(Tullgarns slott, Södertälje)

fredag 6 november 2009

Koenigsegg


Koenigsegg är en bil, skapad av Christian von Koenigsegg.

Jag såg dokumentären om Koenigsegg igår. Han hade självironi: han insåg att en superlyxbil som går i 390 knyck egentligen är helt onödig - men va fan...! Kul grej!

En man i min smak. En sann visionär, en konstnär, en diamantslipare, en subtil konsthantverkare. Det är samma med konstverket: ingen behöver strängt taget musik eller litteratur, vi behöver bara mat och kläder och tak över huvudet. Men så finns det ju något som heter drömmar och strömmar också, visioner och känslor, och Koenigsegg hör hemma precis här.

Det unika med Koenigsegg är att den är snygg. Det finns fler exempel på sportbilar byggda i liten skala men de är inte alltid så snygga. Christian von Koenigsegg tycks dock ha haft en känsla för både prestanda och design, både form och innehåll, så han kunde förmedla vad han ville ha till sin designer. Man får väl säga att de levererade.

De lyckades med att bygga en komfortabel sportvagn som kan köras på allmän väg samtidigt som den är ruskigt snabb. Och designen ska stå sig, den ska inte ändras vart femte år; det inre kan uppgraderas men skalet ska vara i stort detsamma.

Hur det nu går för företaget i framtiden och med Saabaffären och allt vet jag inte. Dock ska Christian von Koenigsegg ha kudos för att han lyckades, för att han bar sin vision om en svensk superbil utan att slakna. En sann konstnär...!

Och när det gäller själva prestationen, detta att leverera, att ro iland tuffa projekt, tycker jag Koenigsegg påminner om Jacksons "Sagan om ringen" och Göran Kropps Mount Everest-bestigning. Få, inklusive jag, trodde att dessa herrar skulle lyckas med vad de förutsatte sig: att filma Tolkiens trilogi på Nya Zeeland och få det att se "riktigt" ut, respektive att cykla till Himalaya och bestiga Everest utan syrgastuber.

Men de lyckades: Jackson och Kropp och även Koenigsegg, alla tre rodde iland "omöjliga" projekt. Jag lyfter på hatten.

Relaterat
Fenor och krom
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Mythago Wood
Nietzsche och religionen
"Jag älskar dig, O evighet"

måndag 2 november 2009

Stillhet


Stillhet, apatia, tranquilitas...

"The nothingness now".

Så vad är detta, har jag blivit zenbuddhist?

Nej. Och ja: zen är en inspirationskälla bland många.

Shânti, aum, peace...

Frid.

Jag såg månen i morse, såg den skymta bak framglidande molntrasor. En fullmåne i skyn som kastade en strimma ljus på min väg.

(Giorgio de Chirico, "Det röda tornet")

söndag 1 november 2009

Idag


Nu läser jag Gamla Testamentet. Andra Mosebok, Exodus kallad. Det är kanske andra eller tredje gången i livet jag gör det, den duger att läsa om.

Ljuvliga Bibel, härlig bok: The Greatest Story Ever Told...!

Idag är det söndag. Dimmigt i morse, fuktigt i luften. Dimmu borgir. Tungur knivur.

Höst, höst... låt oss avskaffa hösten. Dvs: man kommer inte från att det blir kallare, att löven vissnar osv - men det är som det är. Bara man inte TALAR OM HÖSTEN är jag nöjd, noterar hösttecken i tid och otid osv. Det är ett så kallat nödvändigt ont. Höst är höst - men über alles vill jag att man glömmer det, tjata inte om det! Lev som vanligt MEN TALA INTE OM HÖSTEN, JAG FÅR FRISPEL!!! GESTALTA NÅGOT POSITIVT ISTÄLLET!

Nämn något bra. Som att tallarna grönskar...

(Bilden visar en baseballplan. Det är sådant man får upp om man trycker på "slumpvis vald artikel" på Wikipedia. Bra bild tycker jag, den pryder sin plats över detta inlägg av ingen särskild anledning.)

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)