onsdag 4 mars 2009

The Stranglers


Det var längesedan jag hade en musikartikel här på bloggen. Därför denna reprint om engelska gruppen The Stranglers; håll till godo.

---

Det finns grupper vars sound och spelstil är helt egna. Det kan medföra att de blir lite udda, andra orkar inte göra covers på deras låtar och så - men den positiva sidan är så klart att de blir begrepp, de blir unika. Det är musik som står sig, outslitliga klassiker som bara växer med tiden.

Grupper av detta slag är Beach Boys, Iron Maiden och Stranglers: nischgrupper, solitärer. Här tänkte jag kolla in de sistnämnda.

Stranglers var inte precis punk, men man fick skivkontrakt i punkvågens början. Man gav ut inte mindre än fem LP 1977-79.

Sättningen var:

. Hugh Cornwell, elgitarr och sång

. Jean Jacques Burnel, elbas och sång

. Dave Greenfield, keyboards

. Jet Black, trummor

De har jämförts med The Doors, och det är mycket träffande: det här är Doorspunk, keyboardförgylld tungrock med tvära kast och infall. Första skivan "Rattus Norvegicus" anger tonen: det är mörka draperier med snygg dekor, en powerkvintett som levererar, bas-sång-trummor-och-allt får sitt, det finns ingen förgrund eller bakgrund, allt är synligt i 360 grader. Lyssna på "Hanging around", "Down In To the Sewer", "Goodbye Toulouse" och "London Lady", de två sistnämnda rätt softa låtar.

"No More Heroes" är en strålande uppföljare, varierad och tuff med silverstänk i marginalerna, dissonans och harmoni om vartannat. Man kan sina instrument, man är ypperliga instrumentalister som även vissa punkgrupper var, till exempel The Clash - men Strummers pojkar skämdes för detta, Cornwell & c:o kör sitt rejs och visar upp allt vad man kan om än med strama tyglar. Hör basens tvärvändningar, orgelns driv och gitarrens blänk, det är som sagt svårt att avgöra för- eller bakgrund, allt är lika viktigt. Man kan knappt avgöra vem som är kapellmästare, vilket instrument som regelmässigt slår första takten; hos Stones är det till exempel Keiths gitarr, men i Stranglers verkar till och med denna funktion vara roterande.

Låtarna? "English Towns" har en lätt svåruthärdlig text à la "there is no love inside of me, I gave it to a thousand girls..." - men vilken låt, vilket skymningslandskap. Titellåten, "Dead Ringer" och "I Feel Like a Wog" vinner också mitt gillande; man har något eget att komma med, man spelar "hård rock" men förfaller inte till klichéer och poser. (Även om jag gillar sedvanlig hårdrock också.)

"Black and "White" nådde för sin del skivdiskarna i maj 1978. Detta var något speciellt: A- och B-sida fanns inte, istället hette de svart och vitt, med motsvarande vit eller svart text på sleeven. Hård attack och mörka draperier även här, men kolla även in "Outside Tokyo" med sin valstakt och gåtfulla, trankila atmosfär. Och är man väl i Japan måste man så klart nämna hyllningen till Yukio Mishima:

I was attracted to a midnight torch parade
and there I came...

DEATH AND NIGHT AND BLOOD!
DEATH AND NIGHT AND BLOOD!

Home is a black leather jacket fitting sweetly
to my brain...

And we decided to die,
there was no greater love...

Verklighetens Mishima sa sig verkligen ha svårt att stilla sin längtan efter "död och natt och blod". Och han tog självmord, delvis som en homopakt med sin älskare Furu-Koga.

Som seren tedrickare kan jag kanske se med avsmak på en låt med denna titel ("Death and Night and Blood"), jag kan rynka på näsan åt rigorism och chauvinism i samurajförpackning, ja åt all denna längtan att tåga i mörkret under konstgjort månljus - men då påminns jag direkt om att jag för tio-femton år sen levde i exakt samma stämning, yttrat i berättelsen "Eld och rörelse". Kolla in aktuell etikett här på bloggen så förstår ni vad jag talar om...

Stranglers tar oss genom ljus och skugga, svart och vitt. Up-tempo bjuder man på i "Rise of the Robots" (med Laura Logics vilda punksaxofon) och "Sweden: All Quiet on the Eastern Front" (en replik åt de raggare som snodde deras instrument under en spelning här). Slutspårets "Toiler on the Sea" är ett miniepos med svävande gitarr- och orgelintro, full gas i jetpacket och ödesmättade, poetiska rader från en sjöman på annorlunda hav, "a sailor on the seas of fate".

Från senare plattor finns låtar som "Turn the Centuries Turn", en instrumental kringgång, "The Men in Black", om väntan på att dessa gåtfulla alienmänniskor ska komma och knacka på, och "Golden Brown", om mötet med en drog som renderade både Black och Cornwell fängelsestraff (q v böckerna "Much Ado About Nothing" och "Inside Information"). Sedan var man igång igen och lämnade 80-talet bakom sig med fler LP:s, och vad som sedan hänt vet jag inte. Jag vet bara att jag gillar gruppen än; ända sedan brorsan spelade "Black and White" på sin Marantz-stereo 1979 har jag varit fångad.

5 kommentarer:

Stewe sa...

Stranglers gjorde en del bra, deras No More Heroes är populär att tolkas av dagtida Oi-band.
Känner du till The Vibrators från samma tidsera?
Deras grymt poppiga Amphetamine Blue och Baby Baby tex, bör du kolla upp.

Här är en länk förresten:
http://www.youtube.com/watch?v=fpZH4Hze3l0

Anonym sa...

The Vibrators har jag inte hört, kanske brorsan har, det var han som var punkaren i familjen. Men tack för länk.

/svensson

Björn Hansson sa...

Härligt med lite stranglerism! Och schyssta texter om ett av världens mest underskattade band; Blue Öyster Cult. Secret Treaties har jag lyssnat på konstant i 30 år.

Anonym sa...

Roligt med kommentar, tack. Mina musikinlägg får faktiskt flest kommentarer av den här typen, strökommentarer av och till så att säga.

/svensson

Anonym sa...

Ja, nåt speciellt är det med Stranglers som är kända för att ha en trogen skara fans... inklusive mig sen -77. De håller faktiskt stilen än med rockvärldens äldsta aktiva artist (trummisen Jet Black, född -39). Såg dem på Berns i januari och ska se dem igen på Peace&Love i Borlänge 26:e juni. Deras senaste två album är riktigt bra, Norfolk Coast och Suite XVI, köp & lyssna!
/Häggas

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)