fredag 30 januari 2009

Antropolitanska profiler 1: Hadar Lacq


"Antropolis" har ett rikt persongalleri: predikanten Elander Lysion, teknikern Gotsis Fripp, den fete borgmästaren Gunga Surf -- och polischefen Hadar Lacq, veteran från det krig som rasat i detta 22:a sekel.

Antropolis är en vrakspillra efter detta krig, en förhållandevis välmående stad i den fred som nu råder. Den är en stadsstat utan territoriella fiender, någon armé behövs inte, så Hadar Lacq har gillat läget och omskolat sig till polis istället. Han upprätthåller lagen och drömmer om gamla fältslag -- men vad vill han egentligen, vill han ta makten i det hotande inbördeskriget i staden, i kampen mellan Fripp och Lysion?

Innan vi ges svaret får vi följa bokens huvudperson, historikern Jenro Klao, på ett besök i den så kallade Bergverkstan med Lacq som guide. Det är ett museum i ett bergrum norr om staden, där finns allehanda vapen samlade, en färdig samling som Lacq bara stötte på när han inventerade stadens tillgångar. Ett vapenmuseum med allt ifrån spjut och pilbågar till automatkarbiner och jetbombare.

Man kollar in detta, och en passant utväxlar man stålblanka sentenser och vittra anmärkningar. Köp romanen här.

(Bilden föreställer Donosor norr om Antropolis, berget där museet är inrymt.)

torsdag 29 januari 2009

Sagornas värld


Januari, bleka månad...

Månaden då allt är segt, då inget funkar - men ändå gör det på något sätt...

Just nu läser jag sagor. På nätet. På Wikipedia; deras kortformer är de bästa, man slipper i regel allt harvande av typen "hjälten mötte först en uggla som sa honom att gå norrut, och sen mötte han en skata som sa gå söderut, och sen mötte han en örn"... På wikipeden blir det "han visas vägen av tre fåglar". Typ. Tightness is all; på nätet finns förvisso mängder av Madame d'Aulnoy och Andrew Lang och Asbjörnsen och Moe, men hellängdsversioner blir för jobbigt att läsa på skärm.

Sagor, sagor. Intrigerna är ofta banala, men detaljerna kan vara roliga. Som makten i kyssen (Snövit i glaskistan), en blind som får ögonen ersatta av ädelstenar, en annan blind som blir seende av älskandes tårar - och "fången i tornet" (Rapunzel mm), "smart man lurar jätte", "vilse i skogen (Hans och Greta mfl)", "människa förvandlad till djur" osv.

Det där var ganska Grimmskt om man säger. Vad gäller grekiska sagor så handlar de ofta om kärlek och konst tycks det mig, och alltid är det en gud inblandad. Såna som Hauffs sagor handlar ofta om ung man som vill bli rik, både i väst och öst; han diktade pregnant om både Sydtyskland och Orienten denne tysk som dog 1826.

I en viss Grimmsaga var det en flicka som förlorat händerna men fått dem ersatta med silverhänder. Aha tänkte jag, var det därifrån Moorcock fick idén om "Corum with the Silver Hand"? Men så råkade jag läsa Mabinogion (walesiska legender) och där fanns någon Taran Silver Hand, så det var snarare därifrån han fått det. Mabinogion är annars rätt sköna, de har sin fantastik i form av parallellvärldar, mystiska väsen som tar över landet och ett visst träd som är till hälften brinnande - för att nu nämna något.

Sedan är Disneys sagofilmer inte så dåliga: nämnda Snövit, Askungen, Törnrosa, Skönheten och odjuret, Pinocchio... det är schwung i handlingen, även om det kan bli lite mycket jargong och slapstick ibland. Men läst på wikipeden med intrigen sammanfattad är det sköna återseenden.

Charmen med sagor är att de kan vara väldigt korta och stillösa men ändå funka. En talanglös berättare kan ändå huvuddragen i Rödluvan, Hans och Greta och Kejsarens nya kläder; förtrollningen sitter inte i någon viss text utan i symbolerna. Det är symbolism i sin prydno: essensen är utomlitterär, det är inte formuleringarna man minns utan sinnebilderna.

Sagor är ofta illustrerade, men det är egentligen inte nödvändigt. Någon sa att barnet behöver ingen tecknad bild av Rödluvan, barnet ser sig själv i Rödluvans ställe. "Det är du!"

(Ett tidigare inlägg om sagor finner du här.)

tisdag 27 januari 2009

"Antropolis" ute nu


Jenro Klao vandrar genom ett öde land, kommer till en stad med en kyrkoruin, går in och lägger sig vid altaret och sover. När han vaknar inser han att detta är hans mål, detta är hans drömmars Antropolis. Genast tar han itu med att renovera templet och rycka upp staden ur dess skuggtillvaro.

Civilisationen är i spillror i detta 2100-tal men Jenro Klao är en man med visioner. Snart anländer en rad personer till staden för att dela hans vision och med tiden står staden som nyfödd för deras blickar. Men därmed är inte allt frid och fröjd; det uppstår en konflikt mellan teknik och ande, mellan vetenskap och esoterism, mellan korpar och enhörningar och mycket därtill...

Detta är upplägget för romanen "Antropolis" som skrivits och utges av mig idag på mitt ägandes förlag Etherion. Det är en filosofisk roman om en stad i framtiden, litegrann som von Harbous "Metropolis" och Jüngers "Heliopolis", samt "Tider skola komma" av Wells och "Vi" av Samjatin. Men det är inte bara filosofi; vi får även följa Jenro Klaos göranden som historieprofessor i staden, vi får se honom bryta bröd med en rad gestalter, och vi får se honom lämna staden för en resa som blir avgörande för dess framtid.

"Antropolis" är en rik roman vågar jag hävda, en bok som sammanfattar mycket av det jag sagt på denna blogg om esoterica och historia och vetenskap och matlagning (!). Det är en bok som är väldigt "Svensson år 2009" om man säger.

För övrigt så vill jag här tacka två personer som hjälpt mig i arbetet, som realiserat min vision av omslag och inlaga. Det är - utan inbördes ordning - min bror Robert Svensson vars omslag faktiskt överträffade de instruktioner jag gav honom, och det är Johan Anglemark som omdanat min fil till pdf-format, layoutat rubriker och sidbrytningar och sidor på ett fullkomligt lysande sätt. Så för dessa två herrars oavlönade, ovärderliga insats ger jag mitt oreserverade TACK!

(Bild: Karl Blechen, "Gotisk kyrkoruin", vars sovande man vid kyrkoaltaret inspirerade mig till ovan beskrivna scen. Ifall ni undrar.)

Fakta


"Antropolis" är på 205 sidor, bunden i grönt klotband med guldprägling. Det är hårdpärm och inget annat.

Ovan ser vi det ljusbruna skyddsomslag som pryder härligheten, en klassiskt ren design av konstnären Robert Svensson (som haft utsällningar på Café Mannaminne i Nordingrå och Galleri Dombron i Uppsala.)

Boken har även ett förord samt inte minst en karta över staden där det hela utspelas. Inlagans layout är för sin del gjord av Johan Anglemark, en man som kan detta med pdf-makeri och boklayout. ISBN-nummer finns även, bra för dig lägger upp din boksamling på data till exempel.

Upplagan är på 150 numrerade exemplar. Bortsett från nr 1-11 kan du få välja önskenummer, det kanske går att ordna, typ 33, 55 osv. Boken signeras regelmässigt, och om du vill ha en speciell formulering till den kan nog även det ordnas.

Pris inklusive porto är 190:-. Beställ genom att maila mig din hemadress så får du boken med ett inbetalningskort för Swedbank. Med kontonumret du får kan du även betala via nätet.

Ett faksimil på innehållsförteckningen, förordet samt ett kapitel (nr 10, "Bergverkstan") finner du här.

lördag 24 januari 2009

Slutet av januari


En fråga till er mina läsare: vet någon var Uppsalas nya Ikea kommer att ligga?

Jag tänkte åka dit i april och köpa lite handdukar och lakan, nämligen.

Sånt går jag och tänker på i dessa januaridagar.

Annars kan jag ju berätta om sånt jag läser nu. Det är till exempel Heidenstams "Karolinerna", teatralisk och lite fånig men mestadels rätt bra faktiskt, schwungfull och tajt. Man har inte tråkigt, Heidenstam mixar djupsinne med fart och fläkt. De lite mer udda novellerna som "Dumma svenskan", "Måns Fransöske" och "Efter femtio år" sitter rätt bra, ja även den avslutande "Skeppet" - men i så fall minus den patriotiska deklamationen allra sist; teater, remember!

Sedan har jag läst Linnés Lappländska resa, också den tajt, en vetenskpalig rapport med liv och lust. Han rider norrlandskusten norrut och besöker bland annat Skulegrottan, men sedan nämner han inte att han passerar Övik - av det skälet att Övik inte fanns då, 1732. Jag bodde i denna stad som ung.

Mycket 1700-tal som synes, karoliner och Linné, och faktiskt har jag läst om Swedenborgs Drömbok också (mer om den här, scrolla ner lite bara. Alltid fängslande: man hittar hela tiden nya saker i den, man kan aldrig räkna ut vad som ska hända på nästa rad. Lustigt att han använder "enär" som synonym till "när".

Likt Linnés bok är detta en litterär klassiker "in spite of itself": Linnés bok var bara en rapport och Swedenborg skrev inte om sina drömmar för att publicera dem.

Idel 1700-tal alltså. Något djupsinnigt om 1700-talet tror jag mig för den skull inte kunna säga. Det fanns intressanta människor då som nu; 1700-talet i sig intresserar mig inte.

För övrigt visar bilden här ovan en grön Corvette '67, av det enda skälet att jag tycker den är snygg.

onsdag 21 januari 2009

Melina Starr (epilog)


Vart går Melina?

Det kan man fråga sig. Just nu sitter hon.

Hon sitter i en park med pilträd och lönnar och almar och aspar och ekar, grönt och skönt så det står härliga till.

Men hon tycks inte märka grönskan. Hon ser lätt besvärad ut, så att man osökt får lust att fråga: "Sitter du åter på parkens bänk, och gråter så övergivet...?"

Eller är hon bara melankolisk? Det må vara tillåtet för andliga pipel att vara melankoliska då och då, tänk bara på Dürers "Melancholia".

Hon verkar lätt deppig. Men hon vet också vad glädje är, spirituell, obetingad glädje: "Song Of Joy". Det har hon lärt sig på sistone.

Vad ska denna novell handla om? Ska hon bara sitta där medan jag, Allvetande Berättare, talar vitt och brett Hur Det Är, kikar in i hennes sinne och magistralt säger hur hon har det?

Tja...

Man kan ju annars ta Den Symboliska Vägen. Så här:

Ni har alla läst om Melina Starrs äventyr - och om inte så klicka här.

Hon hade gjort en resa, upplevt det ena och det andra - och nu så här efteråt, i den obligatoriska epilogen, kan man skapa lite efterklang med tempel i solnedgången, hennes händer bildar ett valv, grön lyster i parken, vinröd klädsel, violett är en färg på hennes palett -

Fattar ni? Förstår ni dessa symbolismer, dessa konkretioner? Är de inte mer förtrollande än att jag magistralt säger "Melina känner si, Melina känner så"?

Klart det är. Så för att ytterligare sammanfatta vår hjältinnas predikament i detta nu, kan man nämna:
- bröd och salt, guld och vin talar om funnen lycka

- hon har lämnat sin överflöds Babel och nått sin hängivenhets Betlehem

- dans på berget i Solberg i middagssolen

- hon tonar in, hon andas, hon gör varje ögonblick till sitt
Så är det. Lyckan är här, skattkistan ligger virtuellt för hennes fötter. Nu reser hon sig och går - vart?

Hon går bort i parken, mot framtiden, i en rörelse som är ett tillstånd: ett evigt här, ett oändligt nu. God bless.

- - -

Detta var berättelsen om Melina Starrs pilgrimsår. Här finner du fortsättningen på hennes äventyr, vad hon gjorde när hon börjat jobba som polis och kriminalinspektör.

(Bilden ovan är specialritad för detta inlägg av Jenny B. Del 1 av denna rafflande new age-följetong, denna saga om Melina Starrs resa, finner du här.)


Relaterat
Ernst Jünger
Andersson
Hård rock

måndag 19 januari 2009

"Eld och rörelse" recenserad


Det tar sig sa mordbrännarn...

Recensionerna av "Eld och rörelse" ökar i antal; nu senast är det Björn Lindström på "Elektrubadur" som kollat in verket. Han talar om "brutal realism", "en förtjusande liten bok", "författarens bredd och subtila humor" och "Svensson har läst sin Ballard".

Hela räkan läser du här.

(Bilden är från Moskvas tunnelbana.)

lördag 17 januari 2009

Honung i vin


Visst är vår domkyrka mäktig. Men Helsingforsdomen är inte så dum den heller, se bild.

Jag menar, visst kan man snacka om Uppsalas som "störst i Norden" med sina 119 meter höga torn och så vidare; Helsingfors' är bara 62 meter hög. Men den är pampig ändå, den dominerar verkligen sin omgivning. Så de kompletterar varandra; den ena en röd gotisk hymn, den andra en klassisk dröm i vit marmor, en nordisk Sacré Coeur.

Jag övergår härmed från tal till sång och återger en dikt av min penna, en dikt som inget har med templen att göra. Jag tycker bara den är ball och så, inte helt allvarligt menad. Vad gäller raden om Pan som "inte är hin" så menas det att han inte ska ses som Satan, utan kort och gott som en sprudlande naturgudom, en som får allt (grek pán) att blomstra och gro.

Och sista radens "encre de Chine" är tusch ifall ni undrar.

Så plats nu för rubrikens "Honung i vin":

Jag odlar min trädgård i stugan min, bringar druvor och rosor
och honung i vin.

Min bägare höjs mot solens strålar, och drycken den lyser
som röd rubin.

Änglar och devas, alver och tomtar, alla må komma till partyt ikväll:
"Vi ska supa som svin!"

Jag ska dejta min flicka, och vi ska dricka; tunnor med dryckjom
blir kvällens bensin.

Dansa på borden, dansa, bekransa; se Pan kommer också,
det är inte Hin.

Gryningen nalkas med disiga solstänk, alla är nöjda:
den festen var fin!

En färdknäpp, här har du, ta två, ta tre, och så fortsätter festen
i grön krinolin.

Ja vi festade riktigt i dagarna tre, men så slutade allt och
nog led man väl pin.

Det var bakfyllans vånda, men så gick den över, och nu skriver jag ner allt
med "encre de Chine".

onsdag 14 januari 2009

Typer: Författare


När det gäller mina typer så är de väl alla lite självporträtt, det är jag den förste att medge. Så när jag nu ska presentera denne författare så får ni väl om ni vill se det som mig. Eller som någon annan. Eller som en överindividuell sate, kort sagt - en typ.

---

Jag är författare. En sån som skriver böcker.

Sån e ja. Men jag är ingen idérik författare, ingen högtflygande bidragare som skriver stories och gestaltar gammalt och nytt, fjärran och nära. Nej jag skriver om de enkla tingen: en tappad strumpa, en trasig glödlampa och spaghetti i köksvasken. Jag ser ett epos i mina mellanhavanden med posten, jag dramatiserar en utflykt till en fågeldamm, jag får populasen att gapa åt en resa till andra sidan stan för att hälsa på en gammal faster.

Sådana är mina berättelser, sådana är mina ämnen. Jag är en småstads-Homeros och stolt över det.

Jag tar kepsen på huvudet och grenslar min cykel, trampar iväg till stadens tidning - och väl där sätter jag mig i fikarummet och börjar berätta om min tappade strumpa, sånt gillar de. Javisst: självaste redaktörn kommer in och säger det där lät bra, det där måste du skriva om – så då sätter jag mig vid en ledig dator och knappar ut mina odödliga rader, och sen går jag ut och solar mig i glansen, sträcker ut mig i hela min längd.

Jag har gjort mitt för dagen, har förtjänat mitt levebröd. Med oförliknelig blick far jag sedan runt på stan och läser in djupsinnigheter i en timmervägg, en kyrktupp, en rännsten. Sedan är det dags för segrarens belöning, ett besök på ett fik; jag går in och börjar oombedd berätta om någon legendarisk lebeman som brukade sitta på samma café på 1800-talet. Servitrisen nickar, skruvar på sig och ser kön växa bakom mig, men hon avbryter mig inte. För jag är stans ledande kulturnisse, och mig avbryter man inte! En hårt arbetande vardags-Vergilius, där har ni mig i ett nötskal.

(Akvarell: Ernest Arthur Rowe)

måndag 12 januari 2009

Alkibiades The Movie (slutet)


Här kommer upplösningen på biografin över Alkibiades.

Det var ju så att Athen och Sparta låg i krig och Alkibiades var en landsflyktig athenare som gått över till fiendesidan. Dock närmade han sig åter det athenska lägret under de sjöstrider som följde.

Till saken hörde att det i juni 411 infördes oligarki i Athen. Bakom det hela stod ett gäng aristokrater som förvisso var Alkibiades’ vänner, men de väntade med att återkalla honom till staden. Han skulle väl bli svår att hantera kan tänka, bäst att låta honom ligga ute i fält.

De så kallade ”400 tyrannerna” härskade med mord och terror, vilket fick de athenska trupperna i Samos att ilskna till. De planerade att kalla på Alkibiades, välja honom till strateg, segla hem till Athen och blanda sig i politiken, avsätta de 400 i en revolt. Alkibiades valdes förvisso till strateg, men han vägrade ge sig av på en ”politisk seglats” till Athen. Han avvärjde det hela med böner och hot om vartannat. Detta räddade Athens sjövälde än så länge, för om flottan seglat hem hade Jonien, Hellesponten och öarna fallit i fiendehand direkt, och Athen skulle ha slitits sönder av inbördeskrig.

Alkibiades hindrade även den feniciska flottan från att engagera sig i striderna, för han hade ännu Tissafernes’ öra. Han bad denne hejda dem vid Aspendus. Spartanerna kom att ogilla Alkibiades än mer för detta.

Men skulle han inte återvända hem snart? De 400:s välde blev kort, de störtades i september 411, och Alkibiades segrande, demokratiska vänner ville ha honom åter ögonaböj. Att återvända tomhänt låg dock inte för vår hjälte, något var han skyldig sin moderstad ansåg han – och inte minst krävde hans fåfänga att återvända hem med en seger i bagaget och höljd i ära.

---

De följande åren utkämpades förvisso en hel rad strider av vår hjälte, men vi kan ju nöja oss med att berätta om hur Selymbria togs. Den låg i trakten av Hellesponten och året var 409.

Alkibiades hade fått veta att staden tänkte avfalla från peloponnesiska ligan. Han seglade dit och väntade på ett tecken. Några förrädare i staden tände så en fackla som tecken på anfall, varpå Alkibiades tog 30 man och rusade mot murarna med order åt resten av styrkan att följa efter så fort de kunde. Porten öppnades och han stormade in med de 30, men då fick han se fullt beväpnade selymbrier avancera mot sig. Förrädarna hade tänkt facklorna för tidigt, av rädsla för att deras förräderi skulle avslöjas av eventuella avhoppare.

Strid var meningslös, likaså reträtt för en man som Alkibiades. Så vad göra?

Han lät blåsa ett horn som signal för tystnad, och avtvingade en av de närvarande att Selymbria ej skulle ta till vapen mot Athen. Detta kylde vissa selymbriers stridslust; de trodde att hela fiendeskaran var innanför stadsmurarna, medan resten blev uppmuntrade att sluta fred.

Under diskussionen anlände Alkibiades’ hela armé. Selymbrierna ville ha fred kände han, men han oroade sig för att hans trakiska trupper skulle plundra staden. Han beordrade därför ut dem, slöt fred med selymbrierna på löftet att ej skada deras stad, avtvingade dem en summa pengar, posterade en garnison och gav sig av!

---

Efter att samlat på sig ytterligare några segrar, samlat in tributer och stärkt Athens strategiska läge, kunde Alkibiades kosta på sig att äntligen åka hem till Athen. Hans triremer var dekorerade med sköldar, troféer och galjonsfigurer från sänkta skepp, och i kön seglade erövrade skepp, denna vårdag 408. Flöjtspel och roddarsång beledsagade eskadern, purpurseglen fladdrade, och folket välkomnade sina hjältar med paianer och girlanger.

Det var en stukad stad som mötte sin förlorade son, rivet av inbördesstrider och 20 års krig. Men med Alkibiades’ segrar kanske lyckan slutligen vänt? Han höll ett tal till staden på temat den egna olyckan, Athens fiender och hoppet om en ljus framtid. Han kröntes med guldkrona och valdes till strateg med makt över land och hav.

Alkibiades hade som bekant rått spartanerna att befästa Decelea, vilket bland annat kontrollerade vägen till Eleusis. Den årliga processionen till denna vallfartsort fick därmed företas via sjön, dans och sång i denna Bacchuseskort omöjliggjordes. Nu tänkte Alkibiades eskortera processionen via land, som förödmjukelse mot gamle fienden Agis om denne ej anföll, eller som chans till ärofull strid om han anföll.

Man satte ut vaktposter på höjder och sände ut en förpatrull till Eleusis. Så samlades präster, noviser och invigda, och man gav sig av med infanteri i täten. Orten nåddes utan missöden och man kunde fira sin religiösa fest; det hela blev en succé och gav Alkibiades gott renommé. De lägre klasserna ville nu rent av att han skulle ta makten som diktator, vilket fick aristokratin att önska honom bort från staden.

Flottexpeditioner var planlagda men hade uppskjutits av olika skäl. På hösten 408 kom man sig dock iväg, men nu hette spartanernas ÖB Lysander och denne var en svår nöt att knäcka. Samtidigt skedde en ny kantring i Athens opinion, Alkibiades avsattes – så vad göra? Persien och Sparta var stängda för honom, så han valde en tredje väg: han värvade legosoldater för egna medel och bedrev privatkrig mot fristående thrakiska stammar. Krigsfångar plundrades på pengar varvid kriget finansierade sig själv.

---

År 405 hade athenarna förlagt sin flotta i Hellesponten (dagens Dardaneller) som är inseglingskanal till Marmarasjön. Basen hette Aigospotamoi som lär betyda ”hundhuvudena”. På motsatta stranden låg Lampsakos där Lysander hade sin flotta, och athenarna brukade varje dag ro ut för att locka honom till strid. Spartanen vägrade dock, och detta gjorde att disciplinen tenderade att slappna av i det athenska lägret. Man struntade i vaktposter, manskapet fick ströva fritt omkring och underhållet var dåligt organiserat. På andra stranden låg Lysanders flotta i topptrim och järndisciplin.

Alkibiades råkade ha en privat fästning intill Aigospotamoi, och trots att han avpolleterats från Athen kunde han inte stillatigande åse katastrofen närma sig. Han red ner till lägret och försökte varna de athenska generalerna för alla misstag de gjorde, men de vägrade lyssna. Bland annat struntade de i att flytta basen till Sestos. Och Alkibiades jagades bort med smädelser, så pass att han trodde att det var förräderi med i spelet.

Han hade så klart förutsett vad som skulle hända. En dag när athenarna hade gjort sin sedvanliga utmaningsrodd, återvänt och dragit upp skeppen, slog Lysander till. Han beordrade sitt avantgarde med spaningsskepp att förfölja, och snart kom resten av flottan plus en styrka till lands. Athenarna överraskades helt; bara åtta triremer undkom medan 200 fångades och bogserades bort. 3000 besättningsmän togs till fånga eller dödades, och inom ett år hade han intagit Athen och bränt hela hennes flotta.

---

Det peloponnesiska kriget var slut. Athen som börjat det hela som Greklands ledande stat var slaget, dess sjöförbund upplöst. Detta ”förbund” var en omskrivning för ett litet imperium man upprätthållit efter perserkrigen, ett hegemonisystem som avtvingade förbundsmedlemmarna avgifter för en gemensam flotta till skydd mot Perserriket. En rivaliserande, fastlandsbaserad makt blev Sparta, och rivaliteten mellan dem fick kriget att bryta ut. Detta var år 431, och slutet med Athens ockupation kom 404. Men förvisso hämtade man sig efter detta; kulturellt blev Athen en fortsatt livaktig stad, med bland andra Platon och Aristoteles som affischnamn.

Men Alkibiades då? Med spartanerna som Greklands ledare var hans liv i fara, så han flydde till den persiske satrapen Farnabazus i Frygien. Han ville på sikt bli rådgivare åt storkungen som landsmannen Themistokles varit, segraren från perserkrigen som i slutet av sin bana drivits bort från Athen av sina avundsmän. Det var ett ganska vanligt mönster i athensk historia att deras ledande män drevs i exil, för gott eller provisoriskt; förutom på Themistokles och Alkibiades kommer man att tänka på Kimon och Aristides. Även Theseus, stadens mytiske grundare, fick smaka på denna medicin!

Provisorisk exil kallades för övrigt ostrakisering, instiftat av statsmannen Solon på 500-talet. Det var egentligen ett sunt sätt att lätta på trycket i stadens inbördesstrider. Solon gick själv i frivillig exil ett tag.

---

Åter till Alkibiades. Som rådgivare åt storkungen skilde han sig från Themistokles ansåg han, för han skulle inte ta parti mot sina landsmän athenarna, utan mot vad han såg som deras gemensamme fiende: Sparta. Och visst hade han fiender där, för hög som låg i Athen kunde tänka sig att återkalla vår hjälte. Detta oroade spartanerna, och snart fick Lysander order att låta döda Alkibiades, antagligen på instiftan av kung Agis, den gamle rivalen.

Lysander hade förvisso Farnabazus öra, och denne i sin tur överlät aktionen på sin bror Magaeus och farbrodern Susamithras. Vid den här tiden bodde Alkibiades i en frygisk by med sin älskarinna Timandra. En natt drömde han att han bar hennes kläder, medan hon höll hans huvud, målade hans ansikte vitt och sminkade honom med rött och svart pigment, så som kvinnorna målade sig på den tiden.

Förövarna närmade sig hans hus, men de vågade inte gå in. De omringade det och tände eld på det. När Alkibiades upptäckte detta tog han alla sina kläder och sängkläder och slängde dem på elden, och därefter virade han sin kappa runt vänster arm, tog svärdet i höger hand och rusade ut innan kläderna hann ta eld. Han jagade undan perserna – men de förblev på platsen, och sköt pilar mot honom och kastade spjut. Alkibiades föll.

När dråparna gett sig av tog Timandra vara på hans kropp, täckte över den, svepte den i sina egna kläder och gav den en så värdig begravning hon kunde.

söndag 11 januari 2009

Alkibiades The Movie



Jag sitter här och känner mig historisk och dann. Så varför inte ta upp den gamla etiketten "historia in nuce"?

Sagt och gjort.

Men vad ska det handla om då? Tänker så det knakar, tänker "börja från början, börja hos grekerna" - smart idé, grekerna var alltid ena kaippare. Men nu ska man väl inte tala allmänt och magistralt, nej vi ska vara konkreta och danna, gärna biografiska.

En biografi över en antik grek? Tja, vad sägs om - Alkibiades? Hans liv var spännande så det räckte, man borde nästan göra film om honom - ifall nu inte antikfilmsvågen redan vore över. Övermättnad på Alexander, Troja, Termopyle, Rome och allt. Eller?

Nåjallafall - denne Alkibiades var en athenare under peloponnesiska kriget, äventyrare utan like, en swaschbuckler av den gamla stammen. Så här blir det romantik och äventyr, triremer över Egeiska havet, sjöstrider och belägringar, i huvudsak baserat på Plutarchos.

Bakgrunden var den att Athen var indraget i krig med Sparta sedan ett tiotal år, och efter inledande segrar hade man drabbats av motgångar och pest. I dessa extraordinära denne Alkibiadestider levde adelsynglingen Alkibiades. Han hade en huskock, parfymerade sig och bar en mantel av vinröd milesisk ylle; en ”swashbuckler” som sagt, en representant för ”la jeunesse dorée”.

Alkibiades levde högt; han smädade bland annat stadens gudar under en våt fest, och detta såg hans avundsmän till att utnyttja. Och eftersom Athens rättsystem var som det var, nämligen korrupt, fann sig den gode Alkibiades snart dömd till döden – så han flydde till självaste Sparta, fiendelägret.

Han fick asyl hos dem mot löftet att hjälpa dem i kriget, och han gjorde sig genast nyttig; han övertygade spartanerna att sända hjälp till Syrakusa, något de länge övervägt. En viss Gylippos sändes iväg till denna sicilianska stad, belägrad av Athen, och allt gick bra. Athen led ett rungande nederlag. Detta var 415 f Kr.

Sedan övertalade Alkibiades spartanerna att återuppta operationerna mot athenarna i Attica, genom att befästa orten Decelea. Detta hindrade Athens odling och kommunikationer, samt blev en tillflyktsort för tusentals slavar.

---

Men hur var det nu med äventyren och romantiken och allt det där? Vänta bara.

Alkibiades hade som sagt kommit till Sparta, och väl där assimilerades han fort och vann omgivningens gillande för det: han lät håret växa, tog kalla bad, idrottade, antog en barsk min och åt svartgröt. När så kung Agis en gång var ute i fält förförde Alkibiades dennes fru Timaea, som blev havande och födde honom en pojke. Alkibiades sa att detta gjorde han inte som en förolämpning, utan i hopp om att hans ättlingar en dag skulle styra Sparta...

Kapitulationen utanför Syrakusa var för sin del början på en rad olyckor för Athen. Därnäst var det till exempel staden Chios som funderade på att avfalla från det athenska lägret – och man fick hjälp av Alkibiades, som seglade iväg till Jonien 413 för att uppmana till allmän revolt. Samtidigt hade kung Agis börjat misstänka honom för hor, och han var liksom andra ledande spartaner avundsjuk på Alkibiades segrar (som Syrakusa och andra). Det gick därhän att stadsstyret sände order till Jonien för att låta döda Alkibiades.

Men denne fick i hemlighet veta detta – så han tydde sig till den persiske satrapen Tissafernes’ hov, utan att för den skull bryta med Sparta. Och han anpassade sig genast till den flotta livsstilen hos denne småkung, så olik det spartanska han nyss lämnat. Tissafernes charmades av sin nye gäst, och betalade smickret med att döpa en viss park efter honom: en plats med bäckar, träddungar, paviljonger och annat som perserna älskade.

Med tiden övergav Alkibiades Sparta helt, av rädsla för kung Agis samt av allmän misstro mot denna stat, och slog sig ihop med Tissafernes på allvar. Han rådde denne att varken hjälpa Sparta eller Athen, utan låta båda kämpa sig trötta varefter perserkungen kunde träda in som vågmästare, som hegemon över Hellas.

Det var en machiavellisk plan, fullt i linje med en storhärskares psyke. Men det torde även ha legat i Alkibiades’ intresse att behålla maktbalansen, för han oroades över att falla i spartanernas händer om Athen helt besegrades.

---

Vintern 412-411 var Athen i farten med sin flotta. Med Samos som bas försökte man återfå de allierade som åvfallit.. Flottan var rätt stor, men man räddes samtidigt den eskader på 150 feniciska triremer som var på väg till Tissafernes.

Alkibiades visste detta, och nu meddelade han i hemlighet athenarna på Samos att han skulle försöka få Tissafernes på deras sida. Han sa att han ej gjorde det hela för att blidka Athens breda massor, som han misstrodde, utan vädjade till aristokraterna att ta sitt ansvar och greppa stadsrodret.

Aristokraterna var med på Alkibiades’ förslag, men en viss Frynikos ansåg att Alkibiades hade en dold agenda, nämligen att återkallas från exilen, tas till nåder och få dödsstraffet hävt. Frynikos yrkade avslag på Alkibiades’ plan, men resten antog den. Men visst var baktanken att rädda sig till Athen, även om återkomsten inte kunde ske än på ett tag. De facto kom emellertid Alkibiades att tjäna Athen under de följande åren.

Slutet, upplösningen på detta Alkibiades' liv, finner du här.

onsdag 7 januari 2009

Vintersol


Vi har vinter i vårt land, ja min själ, det har väl inte undgått någon. Allra minst mig.

Ånej, vinter är det. Och det har åter blivit dags att kolla in vad den käre Gripenberg har att dikta om det, närmare bestämt hur hans soltema gestaltar sig i snölandet. Klicka på länken nyss så ser ni de andra soldikter jag publicerat av honom, från sommar respektive höst. Det hela kommer att avslutas med hans soliga vårdikt.

Men nu över till Gripenbergs "Sol" och kapitlet vinter. Som den borne pessimist han var skriver han bland annat "du lyser men värmer icke", men nog värmer själva åsynen av solen även under vintern? Det åsido är det ett sant lyriskt stycke detta:

Det gulnar, det rodnar i öster
och luften är hård av köld.
Lyft högt över islupna skogar,
du sol, din brinnande sköld!
Stig fram över svartgröna åsar
och sovande sjöars is,
låt lysande lågor leka
i dröjande morgondis.

Du lyser, men värmer icke,
din eld är maktlös och död,
du dröjer så lågt på himlen
i dagslång aftonglöd.
Du är en främmande konung
vars rike vi fjärran se -
ett rike vars glans och skönhet
emot oss i drömmen le.

Du lyser, men värmer icke,
du blödande vintersol,
men ljuvligt du dock förgyller
vart drömslotts skära kupol.
Du låter drömmarna leva
när mörkret griper oss fatt -
stig röd på skiftande himmel,
du sol ur midvinternatt!

måndag 5 januari 2009

Trollkarlens ö


Stjärnklara morgnar, klara dagar, poetiska nejder i mitt januari! Så lever livet, så kretsar min galax - så nu vill jag dikta, flyga på sångens vingar, dikta om en trollö där allt och lite till tycks leva. Slutet är lite Bellman ifall ni undrar.

På trollkarlens ö
finns det rubin, safir och smaragd,
guld och silver, brons och koppar
och såklart den från Atlantis kända
orichalchos,guldbronsen ni vet,
skimrande rödhyllt i solens sken.

På trollkarlens ö finns det ett och annat:
praktikant och Plastikant,
olja och kolja,
pölar och gölar,
böcker och basar, krut och karbasar,
ja där finns mycket och mera därtill.

Där finns blommor och pynt, skrymt och skymt,
där finns kreti och pleti och devas och Chevas.
Där finns högt och lågt, små hus av plåt,
och hus av tegel och tackel och tåg.

Där finns bilar och bussar,
där finns buskar som pussar -
jodå min vän, och
där finns Bacchus guden,
där finns kärleksbruden,
där finns allting,
där finns jag.

fredag 2 januari 2009

Solhymn


Julen har bjudit på en del sevärda filmer. På tv. Jojomen: som "Grease" (ball, bra casting), "Gustaf" (katten Garfield med Bill Murrays röst, kul) och "Singing In The Rain", underbart artificiell musikal.

Vad mer? Jag har inget annat att säga än att jag igår låg och skulle sova, spännande, och som jag låg där började jag tota ihop en dikt. Det tog sig väl så där, och när jag vaknade i natt för sedvanlig utgång med tidningar fick jag ihop några rader till. Och nu på förmiddagen är poemet klart.

Här kommer det. Det blir en solhymn, passande i denna midvintertid.

Solen skiner i mörkret,
i dödens natt,
i rymdens mörker,
blir en port till en annan värld,
till den sanna fjärde dimensionen.

"Barn och stjärnor
föds i mörkret" -
så sjunger min syster.

Solen lyser i mörkret,
far genom rymden och når jorden,
lyser vägen för mig
där jag åker och handlar:
- solmogna tomater
- bröd av solax
- glada gula bananer

Lux in tenebris lucet
et tenebrae non eam comprehenderunt -
ljuset skiner i mörkret
och mörkret rår inte på det.

Solen steker i dödens rymd,
i 800 kanske tusen kanske TUSEN MILJONER GRADER,
fusionerar och har sig,
sänder ut sin hetta och far genom rymden -
och silas i luften, skiktas av skikten,
skiner genom grenen på en björk
där jag går hem från affärn.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)