torsdag 31 juli 2008

Det fanns bilar och bussar


... kommer därvid att tänka på stadens utkant i soldis, ett vandrarhem i en skyskrapa, och inte minst den gamla tunnelbanan. Denna bestod av övertakade gatuschakt, var inte djupborrad som vissa nyare metros, nej det var bara nergrävt i gatan och överlagt med stålbalkar och betong, sedan asfalt på. Sådan var tunnelbanan, man tog inte många trappsteg innan man var nere, nere på perrongen, perrongen till vilken ett tåg kunde komma, gammalt tåg, stötig gång, bänkar längs med väggarna.

Det fanns högbana också, pendeltåg genom staden, rikståg dessutom: hög väg, hög järnväg, järnväg på stolpar och sånt där ni vet, broar över staden. Högbana.

Det fanns bilar och bussar, och parker, och ett universitetshus med bibliotek och nålfiltmatta, förekommer i "Himmel över Berlin", änglarna går runt i bibblan bland läsande och sovande och drömmande studenter. De sitter lite här och var änglarna, de har hästsvans, så känns de igen, bakåtdragen frisyr, senaste mode i astralvärlden.

I samma film går någon runt vid Anhalter Bahnhof, ruinerna av detta, stor öde plats mitt i stan. Nu är allt borta, det försvann med sammanslagningen. Jag var i stan 1991, då fanns mycket av ruinerna kvar, Michaeliskirche med gräsgolv och himlen som tak bland annat.

Stadion der Jugend -

Die Mauer -

Lale Andersens memoarer -

KaDeWe -

Walter Gropius Bau -


Det var sommaren 1991, 50 år efter Operation Barbarossas början. Jag var på en utställning om detta, skärmar med text och bilder; en soldat klagade över att man förlorat packningarna, man måste lägga ifrån sig dem någon gång, inför något anfall, sedan hade allt bara fortsatt, framryckningen fortsatte, packningarna försvann, blev kvar där man lämnat dem, svårt att få fram dem i den allmänna villervallan...

Köpte biljett hem för sista pengarna, ingen platsbiljett behövdes, det sa de på biljettförsäljningen. Så klev jag på och åkte iväg, skönt att komma hem till Sverige tänkte jag. Så kom konduktören, han bad om platsbiljett också... Min kupékamrat betalade åt mig, trevlig karl, kom från Ungern. Hade spelat i dansband, nu skulle han sälja bildelar.

Vid rangeringen på färjan var det lite trassel, vi drogs hit och dit. Som om vi drogs åt fanders. Jag sa:

- Destination Ural! Nur hinfahrt!

Ungraren skrattade.

"I are an author"


Livet som egenpublicerad författare är fascinerande. Man är sin egen reklamagent: man skriver mail till hugade recensenter, man googlar efter bloggposter att gå in och länka i, och man gör reklam för boken på diskussionsfora.

Man är sin egen lagerman: lådorna med upplagan står i ett hörn i lägenheten, redo att skattas när det beställts exemplar.

Man är sin egen redaktör: manus till kommande böcker måste gås igenom, korrekturläsas, bättras på och ibland kortas ner. (Beträffande det sista kommer jag alltid att tänka på David Nessle: "Det blir boken inte bättre av. Men kortare...")

Man är sin egen agent: man går och lunchar med snofsigt förlagsfolk. Nej det där sista hittade jag på. Men jag har förvisso gett ut novellsamlingen "Eld och rörelse", som gillats av läsarna och hyllats av kritikerna. Läs mer här.

Och vill ni redan nu beställa boken så går ni hit.

onsdag 30 juli 2008

En dag i bloggosfären


Jag såg "Just Shoot Me" igår. Det handlade om hur redaktören och före detta modellen Nina van Horn brukade skriva dikter. Det kunde låta: "En penna / en häftapparat / en vodka martini / blixtrande huvudvärk / ingenting... ingenting... ingenting... / och sedan ingenting..."

Det var en dikt om hopp sa hon. Det inspirerar mig till följande rader:

En tekopp
en bildskärm
lugna dagar i bloggosfären -

Jag utgjuter mitt hjärta
i tunga blogginlägg
som läses av en,
som läses av hundra -
vad vet jag, kanske ingen läser -
men jag bloggar oförtrutet
pendlar mitt inre
lodar djupet av min själ...

Ett tangentbord
en sockerskorpa
- publiken väntar på de senaste orden
den senaste predikan
de senaste guldkornen
från guruns läppar -
ord om högt och lågt,
vitt och brett -
ord som läses av alla och ingen...?

Nåväl, en läsare har jag,
det vet jag - för liksom trädet i skogen
som faller utan att någon människa hör,
det hörs i alla fall av Han där uppe...

Så jag sjunger:
"Ovan där, randas morgonen
och där hemma samlas helgonen"...
En dag i bloggosfären -
en MacMini -
ett inlägg -

tisdag 29 juli 2008

Slutet av juli


Igår fick jag regn på rundan. Men vad gjorde väl det, jag hade regnbyxor och regnjacka.

En vacker regnbåge sågs i söder. Åska och blixtar var det också, med epicentrum över Eriksberg. Det oroade mig en smula, vad skulle hända med datorn?

Det där hade varit min noja ända sedan jag skaffade dator år 2000. "Vid blixtnedslag dra ut kontakten" hade jag hört. Först nu har jag fattat att det där bara gäller villor och egnahem. Och jag har förutom en Läby-séjour bara bott i hyreshus.

Nåväl, efter min runda igår (min tidningsrunda för nytillkomna läsare), skyndade jag hem - och se, modemets alla lampor lyste som de skulle. Så baserat på detta och ett annat åskväder vi hade häromveckan, då jag liksom nu lät kontakten sitta i, är jag frälst: sladdurdragning är i princip onödigt om man bor i hyreshus. Åskledare finns.

Det har varit mycket Jünger på bloggen på sistone. För den som försmäktar kan jag säga: håll ut, jag har bara "Der Waldgang" kvar... För övrigt ska jag här ta och recensera all annan typ av litteratur, eller babbla om film och tv, prata politik och allt det där andra som gör Svenssongalaxen. Det är mixen det hänger på.

Inte för att jag helt ska sluta blogga om Jünger. Thomas Mann ansåg sig ju vara Tysklands störste författare sedan Goethe; well, själv håller jag Jünger för den störste sedan Goethe. Visst, Jünger kan varken skriva poesi eller dramatik, men när det gäller djup och bredd, epigrammatisk finess och esoterisk klang, då liknar de varandra, Jünger och Goethe. Därför kommer jag aldrig att sluta fascineras av märket EJ.

Molnen går, sommaren ilar. Bäst att göra som myran och samla lite vinterförråd, och inte bara som syrsan spela och dansa. För vips kom vintern, och gräshoppan hade ingen mat. Men myran kunde utbrista: "Dansa då, gräshoppa! Du dansade i somras, varför dansar du inte nu i vinterrusket?" Så syrsan svalt ihjäl men myran levde gott av sina förråd.

"Dansa då, gräshoppa": jag älskar denna självgodhetens sensmoral, denna rungande replik från en som är sig selv nok, som sett om sitt hus och skadeglatt ser sin broder gå under i kylan...

(Och den som undrar vad bilden har med inlägget att göra, kan jag svara: ingenting. Det är bara en donna från sajten "gdpit"s outtömliga bildbank.)

Ernst Jünger: Gläserne Bienen


Vi kan inte bryta oss ur våra skrankor, inte ur vårt innersta. Och inte kan vi ändra oss mycket heller. Vi må förändra oss, det är sant, men det sker i så fall inom skrankorna, inom det avgränsade.
Detta säger berättarjaget i Ernst Jüngers "Gläserne Bienen" (1957), och lustigt nog är detta applicerbart just på honom själv, inte minst vad gäller denna roman. Jünger präglades till exempel av sina år i armén, så därför ska alltid huvudpersonen i hans stories ha någon militär bakgrund eller vara militär: i "På marmorklipporna" är han veteran från kriget mot Alta Plana, i "Heliopolis" är han kapten i prokonsulns armé, i "Eumeswil" ägnas viss del av handlingen mot vad man ska göra vid kupplarm, i händelse av statskupp, och det är militaria hela vägen. Manuel Venator tjänar för övrigt själv en kuppgeneral, en viss Kondor.

Och "Gläserne Bienen": berättarjaget har varit kavallerist. Detta är grunden, detta är den föga originella jüngerska upplägget, men intressant är vad som sedan görs av det hela. För monsieur har deltagit i Det Stora Kriget, ridit ut över fälten i sann eufori - men väl där hejdades anfallet av taggtråd och kulsprutor, man fick sitta av. Med tiden blev man stridsvagnstrupp. Tillbakablickarna på den gamla goda tiden är i texten legio, tiden på krigsskolan och de kamrater man fick där; Jünger är verkligen präglad av 1800-talets värld, av fredstiden före världskriget. Då var allting bra, allt var fest, och sedan kom kriget och förstörde allt - och sedan blev det bara sämre och sämre...

Ett tour de force i boken är att kriget inte omnämns som första världskriget, utan bara som ett stort krig. Jünger har dessutom teleskoperat det med andra världskriget, fått det att markera en världskris som ledde från hästekonomi till robotekonomi. Länder nämns inte, bara orter som "Homburg", "Moskva" och lite annat, vilket förankrar det hela i Europa - men det blir ett jüngerskt Europa, en parallellvärld man kan hantera lite hur man vill utan att hamna på en annan planet. Som sf-roman betraktat är boken originell - på grund av detta och den tekniska uppfinningarna (minirobotar som räknar pengar, sorterar ädelstenar, rensar rör, renar luft från pollen, suger nektar osv), samt på grund av den långsamma berättartakten (handlingen utspelas under en dag). Någon magasinsartad jakt på spänning är det inte frågan om.

Nog för att läsningen kan bjuda lite motstånd. Men det gör den alltid hos Jünger. Själv är jag efter 25 års Jüngerläsning så miljöskadad att jag slutat reagera; jag har druckit jüngerprosans svarta mjölk och börjat se den som "normalprosa typ 1A"...

Handlingen är denna. Huvudpersonen ska söka jobb hos en viss Zapparoni, robotguru och Walt Disney i ett, uppfinnare och underhållningsfabrikör. Med sina robotar gör han trickfilmer som trollbinder massorna, samtidigt som han säljer nyttorobotar samt även krigsrobotar. En mörk aura vidlåder mannen. Monsieur uppsöker dennes fabrik och får träffa honom, och efter vissa tvivel inför vad han förevisas så får han jobb hos mannen. Romanen slutar där, men enligt Frankfurter Allgemeine skulle detta ha varit första delen av en hel krönika om Zapparonis värld. Därav det kanske något abrupta slutet.

Dramaturgiskt är denna bok lite spak, men som helhet är den värd sitt salt. Aforismer som dessa är insprängda i texten:

. "Där hat ingår i sådden kan skörden endast bli ogräs."
. "Den som tittar för noga in i köket förlorar sin aptit."
. "Hjälp kommer ofta från oväntat håll, framför allt från de svaga."
. "Att bestämma åldern på en människa är inte så viktigt; anden har ingen ålder."

Man får längtansfulla återblickar över bondesamhället, och motsvarande svartmålning av den moderna tiden. Detta är bokens tema kan man säga. Stilen är i sig själv lite 1800-tal, med saktmodig föreläsning av allvetande berättare. Dock förkroppas lite miljöer vid mötet med Zapparoni, tack för det. Då går läsningen lite lättare, texten får sedvanlig, romanaktig charm.

Riktigt vad bokens moral är är svårt att säga; monsieur tar ju jobb hos denne tekniske titan till slut, men om maten ska stå på bordet får man inte vara kinkig. Det finns ingen happy end mera sägs det: "Det finns inget lyckligt århundrade, men det finns ögonblick av lycka och det finns frihet i ögonblicket." Så åker monsieur hem till sin Theresa, till ett liv i hemsk teknovärld... Jünger har fått elände på hjärnan; visst styrs våra liv av Leviatan, visst lever vi Imperiet med sin demokratur och teknofixering, men man kan ju alltid finna lyckan i ögonblicket - som sagt. Problemet är bara att Jünger tycks anse att lyckan var "systemimmanent" på 1800-talet och tidigare. Det är hans oskuldsfulla barndomsvärld som spökar.

Jag har lånat mitt ex av denna bok på Uppsala Stadsbibliotek. Detta må vara andra eller tredje gången jag läser den, mina översättningar av vissa ord står skrivna med blyerts i marginalen. De första läsningarna gick lite trögt, men med påbättrad tyska och ökad inblick i Jüngers Weltanschauung, gillar jag boken riktigt bra numera.

Eftersom boken måste lämnas åter måste jag sluta här; jag hade nog kunnat fortsätta länge med att citera och reflektera, med att hålla fram stilblommor och fotparader. Så jag avslutar med ett citat, ett som är ren visdom, en jüngerism när den är som bäst. För det följande, tänk till exempel på de kassavalv som konstspekulanter stoppar in sina verk i, där råder ett liv som i graven:
Ett konstverk dör och förbleknar i ett rum, där det blott har pris men inget värde. Det lyser endast där det är omgivet av kärlek. Det måste gå under i en värld där de rika inte har tid och de bildade inga pengar.
Relaterat
Historia in nuce
Jünger och Heinlein
Jüngers liv: barndomen
Über die Linie (1950)
Psykonauterna (1970)
Immanuelskyrkan, Stockholm

söndag 27 juli 2008

Hallå, du gamle liberal!


Härmed en satir över liberalen, som "nog bör hedras, men lite skratta åt ändå"... Melodin är "Hallå, du gamle indian".

Hallå, du gamle liberal!
Går du ännu runt och citerar ur John Stuarts "On Liberty"?
Tror du ännu på att i marknaden kan en mänska verkligt bli fri?
Har du kvar din tro på FN:s gäng och ett slut på Kinas Li Peng?
Tror du på historiens slut
och en evig fred på lut;
hallå, du gamle liberal!

Allt med insändarbrev och artiklar,
liberalen med pennan ingriper,
han går runt och slår vakt om principer,
allt med insändarbrev och artiklar...

(Refr "Hallå"... etc)

Ernst Jünger: På Marmorklipporna


"På Marmorklipporna" är en odödlig klassiker.



Varför sa ingen något? Varför denna tystnad?

Varför skulle alla tjata om ångestposörer och nihilistgurus? Varför all denna reklam för Martinson, Boye, Orwell och Kafka? Varför detta frossande i undergång och hopplöshet, varför inte en enda olivkvist, en enda vägvisare ut ur eländet?

Kort sagt: varför fick man under sin ungdom aldrig höra talas om "På Marmorklipporna"?

Jag skojar inte: när jag första gången letade upp boken hade jag endast sett den omnämnd på något obskyrt ställe. Kanske inte ens det, kanske hade jag bara hört talas om Jünger som en galen krigsälskare som borde undvikas.

Men nu vänder det: "vinden har vänt, jag seglar, seglar i medvind... som en båt har jag känt, att vinden har vänt".

Inte för att Jüngers bok är någon sötaktig idyll, någon glad operett. Det är skönhet i farans närhet, vemod över utvecklingens gång; det är fatalistisk kamp mot ondskan följt av exil. Men hur annorlunda är den inte i tonläge, i stil, i atmosfär mot för trashankarnas tirader, mot eländesnjutarnas elände, mot negativismens alla nerköp! Gänget ovan nämner knappt ord som "blomma", "fjäril" och "tempel", än mindre "skönhet", "mening", "gudar" och "överflöd".

Berättarjaget och hans bror står uppe på Marmorklipporna och ser ut över Stora Marina, en sjö kantad av små städer, och mellan städerna och klippan ligger bondgårdar och vinodlingar. Man måste ha sett det för att få veta vad det innebär att leva, säger berättaren.
I den tidiga morgonen trängde ljudens fullhet upp hit, fina och tydliga liksom saker man ser i en omvänd kikare. Vi hörde klockorna i städerna och salutkanonerna som hälsade de bekransade skeppen in i hamnarna, sedan åter sången från de fromma skaror som vallfärdade till helgonbilderna och flöjttonerna från ett bröllopståg. Vi hörde kajorna larma kring vindflöjlarna, tuppens galande och gökens hoande, klanget från hornen som blåstes av knektarna när det drogs på hägerjakt genom borgporten. Så underbart klang allt detta upp hit, så spjuveraktigt, som om världen var sydd som en brokig narrkåpa – men även berusande som vin på morgonen.
Jünger framställer ofta sitt roman-alter ego som hjälte, som fulländad människa. Alla fläckar putsas bort, kvar blir monumentet. I "Marmorklipporna" kan han dock låta en enkel människa få en poäng, som när köksan Lampusa skrattar åt brödernas växtsamlande och uppsättande av porsinsskyltar i trädgården för varje blomma. Själv sår hon lite hur som, och hon får tredubbel skörd mot för bröderna. Berättelsen vinner mycket på att låta hjälten stå där med lång näsa. Det gör honom trovärdig, gör honom tredimensionell.

Jag har talat om denna bok förr, ja mer än en gång. Vad har jag då att tillägga? Här råder balans - mellan miljöskildring och resonemang, mellan bakgrund och handling, mellan natur och människor; vi finner många fascinerande porträtt, som fader Lampros, den romantiske nihilisten Bracquemart, furst Sunmyra och legoknekten Biedenhorn. Som alla Jüngers böcker kan den vara lite svår att komma in i; jag läste den flera gånger innan jag fattade helheten, men det var mödan värt. Boken är inte särskilt lång, 138 sidor i den tyska utgåva jag har, och det kan ju vara skönt som omväxling mot "Heliopolis" och "I stålstormen" med cirka 400 sidor var.

- - -

Jag är förvisso glad att "På Marmorklipporna" inte fanns som klassuppsättning när jag gick på gymnasiet, glad att vi slapp få den föreskriven som God Litteratur. Och jag kan vara lugn, den har ännu inte status av "död klassiker" - tvärtom, dess tid kommer. Att den har ignorerats må vara hänt, men nu går det inte längre, vinden har vänt - för även i vår tid har boken något att säga oss, även vi kan vara på seglats mot nejder behärskade av en Överjägmästare. Även vi kan behöva se om vårt hus och putsa vår moraliska rustning, även vi kan behöva lära oss att se ett under i varje blomma och en optimat i varje medmänniska.

Visst har denna bok sina förespråkare, den har inte gått spårlöst förbi i litteraturhistorien. Well, i så fall ber jag att få sälla mig till hyllningskören, och säga om Jünger vad Jodorovsky sa om Chris Foss: "Han förde apokalypsens färgspel till de trista apparaterna hos en framtid utan fantasi." Jünger visade mig på något annat än aska och ruiner, något annat än nedgång och förfall. Det finns mer här i livet än defaitism och indignation.

Det finns andra sätt att sluta en berättelse än att låta skeppet styra ut rakt i hopplösheten - låta huvudpersonen förvandlas till kackerlacka - låta honom säga att han älskar Storebror. Man kan (spoilervarning) låta honom bete sig som folk och vistas i kultur och natur, ta upp striden mot skogstokarna med hederliga vapen - och förvisso se striden förlorad men ge ljuset en sista, rungande replik när barnet får säga sitt, när Erio slår träsleven mot kitteln och kallar ormarna till strid mot lemurerna.

Detta är ett sannskyldigt tour de force. Det är en bild av det slag som annars bara lyckas i drömmen.



Relaterat
Heliopolis
Eumeswil
Den fromme Jünger
Der Waldgang (1951)
Ernst Jünger om konst

lördag 26 juli 2008

Ensam på jakt efter vad


Genom staden rör du dig som i trans. Du är på jakt efter något, du vet inte riktigt vad, men sömngångaraktigt släntrar du Sveavägen norrut, noterar flyktigt hojarna och silverbilarna. Du flyter med i stadens brus och får flow, allting går av sig själv.

Du supraleds mot ett fjärran palats, viker in på en skifferbelagd platå, går in genom en port och stiger andäktigt uppför en trappa - mot ljuset. Rummet öppnar sig och du står mitt i en cistern, en cylinder beklädd med bokhyllor. Ett andens palats, insidan av en hjärna.

Ljuset sipprar ner från ovan och lyser upp din fantasi, antänder din känsla för det extraordinära och det gåtfulla. Det är lockelsen i det nya, det annorlunda. Transartat styr du stegen mot en viss bokhylla för skönlitteratur, letar dig fram till rätt bokstav, plockar ut en vit volym med svart dekor - och tar den till ditt hjärta. Med sluga blickar åt sidorna går du till lånedisken, checkar du ut din bok och flyger hem på solens vingar - och väl där börjar du läsa. Och sedan kan inget bli sig likt igen.

Med andra ord: "Eld och rörelse" (se etikett) finns nu att låna på Stockholms stadsbibliotek. Skissen var tänkt att skildra en vandring mot Asplunds bygge, vandringen uppför den tjusiga trappan och atmosfären i lånehallen. Tror ni jag ljuger om rock 'n' roll så kolla här. Jag sålde totalt sex exemplar till BTJ, så kanske finns boken även på andra bibliotek runt om i landet. Check it up - and check it out!

Ernst Jünger: Heliopolis


I natt var det upp vid tretiden som vanligt, ut och iväg under skira himlar: ljusblå metallic, inte ett moln i sikte. Och så runt på rundan, dela ut tidningar, och sedan hem och sova igen. Det var alltså molnfritt och dant idag, en sommarmorgon på tidningsrundan. Och även nu vid niotiden är himlen klar, solen öser för fulla händer, skänker för intet. Det är en soldränkt stad man lever i, vilket osökt får en att tänka på Jüngers "Heliopolis" som inte förgäves bär sitt namn, "Solstaden" vill säga. Solen lyser i varje kapitel vilket kanske kan blända en smula, men sanning att säga känns det helt rätt. Att för kontrastens skull ha lagt in en mulen dag skulle ha känts onödigt.


Brödraparet i "På Marmorklipporna" hade sina mulna dagar mitt i all sällhet. Där passade det in, där stämde det melodin till en annan tonart. Men "Heliopolis" utspelas efter katastrofen, efter debaclet; branden ligger bakom den, staden har seglat vidare och ridit ut stormen, och nu ligger den där vid sin vik som ett smycke. Kaptenen Lucius de Geer tjänstgör i Palatset och deltar i intrigerna mot Centralverket, mörka krafter finns ännu i schvung, men mestadels är det idylliskt:

Ut till Vita udden gick man i sakta mak längs den härliga Allée des Flamboyants. De höga träden stod nu i blom; som ett rött prydnadsband avtecknade sig kronorna mot den ljusa stranden. Hibiscushäckar infattade rabatterna och gräsmattorna som följde allén, och denna trädgårdskonst fortsattes på andra sidan gallren och murarna kring palatsen som var radade i en kedja längs strandremsan. I parkernas halvdager rådde den tystnad som omger de rikas och mäktigas boningar. Marmorslotten lyste vida ut över havet. Stilarna var mångfaldiga men dock förbundna genom platsens enhet som genom en grön gördel. De stora ordnarnas hus framträdde med särskild prakt. Mot residensen svarade på stranden vasstäckta båthus.


de Geer manövrerar mellan Palats och Centralverk, mellan gammal makt och ny, mellan plikt och frihet, mellan tjänsteliv och musiska böjelser. Ett litet privatkrig leder så till en konflikt med Chefen, en stabsofficer med tycke av Hans Speidel, så de Geer får ta avsked från sitt kära militärväsende och fundera vadan och varthän. Han beger sig till berget Pagos och gamle Pater Foelix, en biodlande guru. Denne pekar på sina bistockar och håller en föreläsning om huruvida bina egentligen arbetar och är flitiga, så som vi gärna vill se dem; men bina har varken väckarklockor eller sirener som kallar dem till värvet, säger patern, de väcks av solskenet och träder "honungsdansen som en av nektarn berusad melodi, alstrad av lust och glädje":

Förvisso (fortsatte patern) skulle vi kunna lära oss av bina vad arbete är. Det finns ju här i världen ingen sysselsättning som kan bära frukt utan en gnista av sådan kärlek. Livsglädjen håller ihop alltsamman, mycket starkare än ekonomin eller den rena makten. När du ser bonden med naket bröst gå efter plogen i morgonsolen, när du ser smeden stå vid städet eller fiskaren sänka sitt nät, anar du hos dem en känsla av tillfredsställelse i och för sig som är omätbar och obetalbar. Också i marknadsplatsernas och städernas vimmel märker du den. I denna källa av tillfredsställelse ligger världens kapital, det rena guldet - skördarna och vinsterna är blott räntan av det. Detta gäller också för näringslivet - ingen ekonomi kan blomstra som inte bygger på kärleksförhållandet. Välviljan har en gyllene hand.


Man kommer att tänka på Emerson: "Inget åstadkoms utan entusiasm." Jünger tar avstamp i ett dylikt påstående, och bygger ut det hela till en hyllning till livet, en lågmäld panegyrik över detta att lägga ner sin själ i arbetet. Han går från delen till helheten, från den ynka droppe nektar som biet samlar till hela skördar, "världens kapital".

Bin och biodling spelar förresten en viktig roll i Jüngers berättelser. Pater Lampros i "På marmorklipporna" hade också bikupor, och de bin av glas som "Gläserne Bienen" skildrar var själva kontrasten till den vitalistiska glädjen hos naturbin. Zapparonis robotbin förödde de blommor de sugit nektar ur, lämnade död och förtvining i sina spår.

Nå, men vad rådde Pater Foelix sin elev? (Spoilervarning:) Han hänvisade honom till Den blå piloten, Phares vid namn, en kapten på ett av de rymdskepp som människan sänt ut vid denna tid. Att svinga sig ut i ett större rum, en äventyrlig eter tycks vara lösningen, så Lucius med sin kvinna blir rymdkadetter och lämnar staden med nästa tur.

Nåväl, detta är handlingen. Romanens behållning är dock föreläsningarna av Pater Foelix' typ ovan, utläggningar om dolda harmonier och diskreta uppenbarelser i natur, myt och historia. Detta ger boken en lätt magistral ton men det får man tåla; en text måste ge lite motstånd sa ju Stig Larsson, och en filosofisk roman som denna ska inte kunna läsas ut på en kväll.

En given klassiker, en hörnsten i varje Jüngerfanatikers bokhylla. Man lär sig ett och annat av den, får friska perspektiv på tiden och tillvaron. Resonemangen känns dessutom aktuella, trots att boken utkom 1949; vi kan aldrig få nog av fingervisningar på de krafter som får jorden att snurra, den diskreta Eros som får allting att röra sig som i dans.

Stilnivån är som synes rätt hög. "Gläserne Bienen", "Eumeswil" och "Farligt möte" må vara mer lättlästa, men den som är på jakt efter sköna ställen får här sitt lystmäte. Det är måleri, det är glansdagrar och klärobskyr, det är fulländat:

Vid öns södra strand hade i lyckligare tider rika heliopolitaner byggt en rad villor i romersk lanthusstil för att där i lugn och ro ta del i vinårets gång. De bjöd sina vänner dit till herde- och vinodlarfester och även till fiskafänge när tonfisken i stora stim drog genom Castelmarinosundet. Sedan landsfogden hade inrättat sig på grannön, hade emellertid denna munterhet förstummats. Villorna stod tomma, murarna och vinranksbersåerna var förfallna, och kring statyerna i trädgårdarna slingrade murgrönan. I middagshettan solade sig ormarna på de färgrika mosaikerna, och vid skymningen svävade ugglan ljudlöst ur de runda gavelfönstren ut i parken.

(Citaten är efter svenska utgåvan från 1954, övers Kjell Ekström.)



Relaterat
An der Zeitmauer (1950)
Besuch auf Godenholm (1962)
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Der Arbeiter (1932)
Der Waldgang (1951)

torsdag 24 juli 2008

Simone Weil


Simone Weil var teolog, frisimmare och mystiker. Härmed en dikt om henne.

Simone Weil, fransyskan
var klädd i kavaj, kjol, basker och kappa
det så kallade Simone Weil-modet.

Simone Weil sa
att nåden är andlig tyngdkraft
att ingenting är gott
att människan gör allt för att täta springorna
så att inte nåden ska sippra in.

Simone Weil dog '43 i England
sorgligt, sorgligt...
"ett träd som inte skjuter skott växer in i himlen" -
syster, jag kommer jag med!

Dikten ingår i en samling kallad "Grönt ljus". Mer om den här.

Recension: Över linjen (Jünger 1950)


Nihilismen har sina speciella förutsättningar. Tänk bara på sergeant F, vandrande i konstgjort månsken med karbinen i högsta hugg, gestaltande sitt liv operativt. Det är en verklighet där bara handlingen finns, bara striden. Bara den är verklig.




Ja, denna nihilism: sergeant F. levde den. Och jag är personligen inte immun mot den. Jag har sett min värld rasa samman, har likt Dostojekvskij hamnat i "ett rum utan värden och utan gudar". Men därifrån har jag tagit mig vidare och byggt mig en ny värld -- inte en komplett ny värld med nya värden à la Nietzsche, men en ny värld med gamla, återupptäckta värden. En nygammal värd där Gud existerar och själen är odödlig.

Jünger talar om en liknande resa i "Över linjen": hur nihilismen inte är ett slut utan en fas i en andlig process. Kanske rent av en nödvändig fas för vår tid och för människor i vår tid. Det gamla sättet att närma sig det osynliga, det andliga, det heliga må vara lite förbrukat. Tomheten i predikningar och helgelse kan därmed leda ut i den totala ateismen, i rena öknen, men öknen är också spelplats för uppenbarelser. Eckart talade ju om "die Stille Wüste" som platsen där man möter Gud och Plotinos talade om ett stjärnklart ögonblick då allting faller på plats. Kierkegaard likaså: när man grubblat över vad man ska välja, ser man plötsligt månen lysa in i sin oubliett och vad gör man? Man väljer helt enkelt sig själv. Man inser att man är en enskild, en unik individ, en människa. Och det mänskliga förstås endast i relation till det gudomliga.

Jünger talar också om nihilismen som samhällstillstånd. Här finns paralleller till "Der Arbeiter": andliga värden reduceras, nykter ordning råder överallt, världen avförtrollas. Renässansmänniskor med helhetssyn försvinner, kvar blir endast specialister och fackidioter. Vi lever i ett maskinsamhälle, styrt av Leviatan.

- - -

Dagens kontroll- och konsumtionssamhälle har förvisso sina obehagliga sidor. Kort sagt: hur finna mening och glädje när man är belägrad av media, politik och negativism, av Imperiet och dess tekniska goliats? En början är så klart att finna tryggheten i det egna väsendet, kasta ankar i sitt inre, komma till ro i sig själv. Bli hemma i sig själv.

Men någon privat idyll är det inte frågan om, som Jünger framhåller. Det handlar inte om att avskärma sig från världen som en förnöjd hob eller att bilda ett kotteri där man njuter konst och har innerliga personliga relationer som några Bloomsbergare.

Nej, en ovillkorlig demon måste först fördrivas eller göras till ens bekant. Det handlar om memento mori, att uppsöka döden som sin rådgivare för att tala med Don Juan. Man måste betvinga dödsfruktan inom sig men när man väl gjort det är man också omöjlig att besegra, även av den fulaste Leviatan. "(M)änniskor som inte fruktar döden (är) oändligt överlägsna också den största jordiska makt", säger Silverräven i "Över linjen".

- - -

Makten älskar att skrämmas, det kan vara med terrorhot eller med larm om krockande asteroider. Därifrån har de sin makt, av detta förvandlar de oss till lydiga undersåtar och trogna mediekonsumenter. Så Imperiet räds framför allt en sak: att folk ska lämna fruktan bakom sig.

En annan sak det inte kan kontrollera är eros, kärleken och vänskapen som knyter osynliga men eviga band. Detta är inget veckotidningcredo, det är största allvar i en tid "då misstänksamheten tränger ända in i familjen", när människan anpassar sig efter statens form:
Hon rustar sig som en fästning ur vilken inte ett endaste tecken tränger ut. Där ett skämt, ja till och med underlåtandet av en gest kan innebära döden, råder stor vaksamhet. Tankar och känslor förblir dolda i det innersta; man undviker till och med vin eftersom det väcker sanningen. I en sådan situation kan ett samtal med en förtrogen vän vara inte bara oändligt trösterikt, det kan också återföra och bekräfta världen i dess fria och rättfärdiga mått. En människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna. Men henne behöver vi. Då växer motståndskrafterna till sig. Tyrannerna vet detta och försöker upplösa det mänskliga i det allmänna och offentliga -- det håller det oberäkneliga, det extraordinära på avstånd.
Med sann vänskap och kärlek, och med öra för det musiska, för sann konst och sann frihet, kan vi skapa oaser i öknen kring vilka Leviatan rör sig i vrede. Men det finns ingen genväg dit, inga objektiva program att följa; var och en måste rannsaka sig själv:
Det egna bröstet: det är... öken- och ruinvärldens centrum. Här finns hålan där demonerna flockas. Här befinner sig varje människa, oberoende av klass och ställning, i direkt och suverän kamp, och med hennes seger förändrar sig världen. Om hon är den starkare drar sig intet tillbaka. Skatterna, som låg översköljda, lämnar det kvar i strandlinjen. De kommer att uppväga offren.

(Citerat efter Kykeons utgåva 1993 av "Linjen", som innehåller Jüngers "Över linjen" och Heideggers "Om varafrågan". Jüngers "Über die Linie" utgavs första gången 1950.)




Relaterat
Der Arbeiter
Castaneda
Eld och rörelse (2007)

onsdag 23 juli 2008

Skörden god


Det blir ett bra frukt- och bärår i år, att döma av det jag ser på Oslogatan varje morgon. Körsbär, plommon och äpplen är väl på väg.

Tidningsbudets glädje. Stannar förresten ofta och ser på träd på min runda: jag gjorde det idag på hemväg, spanade in en björk, och helt apropå kom där en ekorre springande uppför stammen och ut på en gren. Det var i Stadsskogen nedanför Eriksbergskyrkan.

Jag har tjatat om "Life" här på bloggen (etikett "film och TV"), och fler saker som gör denna serie bra är frånvaron av sexjargong. Alltsedan William Powell och Myrna Loy i "Gäckande skuggan" har detta varit ett standardrecept för manusförfattarna: man och kvinna, "ska de eller ska de inte", ordlekar på runda ord, anspelningar osv osv. Pöka eller inte pöka? Svar: aldrig, för då skulle jargongmaskinen stanna.

Sedan har vi sett massor av efterföljare, i nyare tid sånt som Bruce Willis och Sybil Sheppard i "Moonlighting", och idag "Bones" med Boreanaz med kvinnlig kollega och "Navy CIS" med Ziva/DiNozzo. Sexkryddad dialog som författarna kan skriva i sömmen vid det här laget. Som sagt: jargong.

"Life" är komplett fri från detta. Vi har förvisso hormonstinn man och kvinna i huvudrollerna, men här är mannen populär ungkarl med massor av brudar, och kvinnan ogillar denne sin kollega. Drivkraften i dialogen blir istället buddhismen, som Reese finner löjlig men som är Crews ständiga klangbotten, hans sätt att vara. Med tiden påverkas Reese en smula av denna visdom; däri ligger charmen.

Ytterligare något som serien saknar är virtuella kameraåkningar längs blodådror - och så in i hjärtat och pang! - där dog han. Det kirurgiska bildspråket, obducentporren, lyser helt med sin frånvaro. Inga bilder på blodiga lik under lysrörets kalla sken. "CSI" var förvisso ball när det kom, det var en modernisering av Sherlock Holmes' vetenskapliga blick, men nu räcker det. Man kan skildra kriminalgåtor utan att göra rättsläkaren till guru.

Mer som är? Vad gäller tv så roas jag ständigt av dessa tävlingsdokumentärer. Det må vara "Branson's Quest For The Best", "Top Chef", "Project Runway" eller, senast, "Shear Genius", en tävling för hårstylister. Äntligen blev frisören hjälte... Skämt åsido gillar jag även detta, det känns äkta, det är lyxhantverkare som gör sin grej. Med sedvanligt verbal jury som sänker eller höjer till stjärnorna.

Ernst Jünger: Der Arbeiter


Jünger rör sig ofta med omskrivningar och antydningar, allt för att inte låta som en sedvanlig kulturskribent. Nietzsche kallas Pulverkopf ("Heliopolis"), Goethe citeras utan angivande av källa ("Eumeswil"), och en viss sentens av Hölderlin refereras det till utan att man fattar vad det är. Det sista var i "Über die Linie", men i den svenska utgåvan anges förvisso att det gäller: "Wo aber Gefahr ist, wächst das Rettende auch." Tack för det.

1.

Jünger omskriver och antyder. Och medges ska att stilen vinner på detta bruk. Man ska inte behöva förklara allting och detta att undvika namns nämnande kan ge texten en högre kvalitet. I sin "Der Arbeiter" drev Jünger detta till sin spets: inga omnämnanden av begrepp som Goethe, Hegel eller Shakespeare skulle förekomma, och heller inte termer som kultur, själ, idé, idealism och psykologi, vanliga slagord i början av 30-talet. Den drivna stilen är det som gett denna bok dess långa liv. Att den också är lite svår att penetrera får man ta på köpet.

Dessa stilideal, denna mall för bokens stilnivå redovisade Jünger i ett radiotal när boken utkom. Sedan utgavs texten som en broschyr av bokens förläggare, Hanseatische Verlags-Anstalt i Hamburg, 1932. Min läsning baseras på återgivanden av denna pamflett ur Paetel, "Ernst Jünger in Selbstzeugnissen und Bilddokumentation" (1962).

Jünger hade klart för sig stilnivån, och han hade annat klart för sig också - som att undvika att harva i gamla fåror som romantik, konservatism, revolution och anarki. Verket skulle inte handla om idéer och världsåskådning, det var mer konkreta förändringar han försökte fånga: moderniseringen, teknikens titaniska natur, den osentimentala arbetsstilens utbredning på livets alla områden.

Så långt bakgrunden, ambitionerna - så vad är det då vi får oss till livs i denna bok, i denna "Der Arbeiter - Herrschaft und Gestalt"? Man kan säga att här utmålas arbetaren som en tidens typiska gestalt. Det var inte arbetaren i social eller politisk mening, utan den moderne homo faber, laborator som med tekniken tämjer naturkrafterna och får hela världen att dansa i maskinrytm. En industriman som betraktar skog och mark bara för dess instrumentella värde, en räknenisse som vet alltings pris men ingentings värde, en teknokrat som omdefinierar teaterbesök och bokläsning till ren konsumtion, som inte förmår se dessa som de medskapande akter de förvisso är.



2.

Ateism och nihilism bär denne laborator i bagaget. Han är den som tar fram världens alla massproducerade varor och tjänster, alla dess maskiner, matvaror, kläder, leksaker och underhållningsprodukter, som omvandlar hela världen till en verkstad, hela planeten till ett suburbia av köpcentra, bostadsområden och kontor, där skogar och fornminnen rutas in som rekreationsområden och tempel och slott blir museer. Alla blir arbetare: officeren, läkaren, läraren, alla kan glömma sina gamla hederskodex, för nu gäller industriell produktion på livets alla områden. Krigaren är inte längre en tapper man som rider fienden till storms, nej han är en rutinmässig arbetare som skjuter av dagens kvot granater eller flyger sina X antal uppdrag innan han får avlösning. Läkaren ska inte längre bota en viss individ, han utsätter patienter för mallad behandling via kemikalier eller kirurgiska ingrepp. Läraren ska inte längre förmedla visdom, han ska ge sina elever information efter läroplanen.

Boken skrevs 1932 och är så klart präglad av sin tid. Men tack vare stilnivån och Jüngers skarpa blick så finns här ännu goda iakttagelser. Vi lever ju än idag i dessa arbetsstäder, med köpcentra och sovstäder och kontorskomplex och annan termitarkitektur. Allting brer ut sig som en sås; något centrum finns inte som i Mesopotamiens teokratiska städer (templet) eller en senare epoks kungastäder (palatset), nej här är allt lika viktigt eller oviktigt. Några byggnader värda att bevara finns inte, allt kan rivas och byggas nytt efter 20 år.

Arbetsstilen präglar idag kulturlivet: tusen Wallander är bättre än en Shakespeare, tusen Arn som vinner bågskytte är bättre än en duell mellan Akilles och Hektor; konsumtion är ordet. Förtrollningen försvinner, bland annat ur matlagningen: från brödet som ett under att celebrera till utfodring på näringsmässiga grunder.



3.

Dessa rader skrivs i ett miljonprogramshus, ett sjuvånings komplex monterat av färdiga element, ej omsorgsfullt byggt med grundläggning, murning och snickerier. Det byggdes i slutet av 1960-talet, en tydlig "Arbeiter"-skapelse. Inte känner jag mig som en "textarbetare" här där jag sitter, nej långtifrån, jag är musisk som få. Men visst är det så att vi ännu lever i den vision av en genomorganiserad, nihilistisk värld som Jünger såg 1932. Detaljer åsido så var det på det viset att Jünger i sitt verk abstraherade och renodlade för att skapa en bild vi kan reflektera över. En gestalt vi kan drömma om, förfasas inför eller omfatta med glädje; det sista måhända om man är en bildstormare som vill riva allting gammalt och bygga en Skön Ny Värld. Huxleys bok är för sin del samma andas barn som "Der Arbeiter", även om engelsmannen inte blev så omstridd som tysken. "Brave New World" var förvisso en roman och Jüngers bok en essä, ett sakprosaverk, och därför är det svårare för Jünger att ta avstånd från vad som där sägs. Hade han skrivit en roman hade verket fått en annan gestaltkvalitet; nu framstår den som ett mellanting mellan prognos och pamflett, som om Jünger uttryckligen vill att världen ska bli en enda stor verkstad.

Ville han det då? Svårt att säga. Stilen är som antytts inte glasklar, så viss deniability ägde han väl, viss likhet med en romanförfattare i relation till "en hemsk bok". Han kan säga: jag bara målar upp en bild, ni får ta ställning. Nåväl, men samtidigt var han högerradikal under denna tid, hatade demokrati och liberalism, så inte var han väl alltför negativ till att Arbetaren skulle få fortsätta sina härjningar och låta världen omdanas till fabrikslandskap, allt för att utplåna den hatade småborgarens Biedermeiervärld.

Samtidigt vurmade Jünger som alltid för gamla tider, samlade skalbaggar och växter och hade skrivit "Das Abenteuerliche Herz" tre år innan. Denna 1929-bok var förvisso fränare än andra versionen som kom 1938, version ett hade ännu nationalistiska och krigiska utfall. Men boken i stort är ett verk av en musisk ande, handlar föga om glädjen i att se ut över en organiserad värld utan fastmer om dröm, liv och fisksoppa med saffran. Han hade också börjat resa i sydliga nejder, till Italien, Spanien och Balearerna, och målen där var inte fabriker och övningsfält utan skog och mark och svallande stränder.

Så hur ska man lösa detta? Ville Jünger både ha kakan och äta upp den? Man kommer att tänka på vad Stig Jonasson sa: "Vad Jünger egentligen ville vid denna tid är det ingen som vet, och förmodligen visste han det inte själv." Vår käre silverräv hade många bollar i elden (som L A Johansson sa), bedrev stridiga ståndpunkter, men han lät sig inte bekymras av det utan följde de olika spåren parallellt.

Att finna svaret på gåtan Jünger är och förblir svårt, speciellt vad gäller denna fas i hans karriär. Men det finns motstridiga drag hos alla människor, vi är inte så rätlinjiga som vi vill framstå. Och mot alla försök att luska ut honom skulle Jünger ha kunnat svara: "Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Widerspruch!"

Relaterat
Spengler och västerlandet
Äventyrshjärta

tisdag 22 juli 2008

Många gillar "Eld och rörelse"


Min novellsamling "Eld och rörelse" finns att köpa på SF-Bokhandeln i Stockholm. I Gamla Stan närmare bestämt, Västerlånggatan 48. Det var genom att tala med Maths Claesson som jag lyckades placera den där. Han tittade på boken och ansåg den värd att tas in - och de tar inte in vad som helst kan jag meddela.

Således finns det objektiva kriterier på att denna min novellsamling är bra. Inte bara jag utan även utomstående betraktare har gillat den.

Mer i den genren vore detta: våren 1991, när titelberättelsen var färdigskriven, skickade jag in den till Bonniers. Redaktören Magnus Bergh var lätt imponerad av verket, för han ringde och bad mig komma ner och berätta mer om det. Omsider hade vi ett litet samtal där på hans rum i Sveavägshuset, det vita 1800-talspalatset. Något konkret kom inte ut av det hela, omfånget ansågs för tunt (70 manussidor) för utgivning, men nog var man imponerade av texten som sådan. Med mig hem fick jag två lektörsutlåtanden, som bland annat talade om "kafkaartad stämning", "vet mig aldrig ha läst något liknande tidigare" och "när man läst slutscenen inser man hur meningslöst kriget är".

Detta ansåg Bonniers om "Eld och rörelse". Och säga vad man vill, men Bonniers kan litteratur.

Ytterligare en utomstående röst om min bok vore Percival ("Fantasins mirakel", "Drömmen om horisontstaden", "Mitt liv är mitt"), som fick ett ex av boken förra sommaren. Jag kände honom inte sedan förr, men jag hade förvisso läst någon av hans essäböcker och sände med kommentarer på den. Percival ringde så upp mig lite senare och tackade för boken, och sa sig gilla bland annat novellen "Nineves skatt" (som en saga ur "Tusen och en natt") och "Riddaren, djävulen och döden" (skulle passa som radiopjäs).

Detta ansåg Percival om "Eld och rörelse". Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

måndag 21 juli 2008

Bortom drakens år


Jag är en profet i öknen, ingen rådgivare i palatset. Jag är en sanningssägande eremit. Jag behöver inte stryka medhårs och lova fint väder. Jag säger som det är.

Jag får komma med tuffa perspektiv, svinga Kerubernas Svärd och låta er känna av hettan från kommande bränder. Men såklart skriver jag er inte på näsan vad jag vet, o nej, jag lindar in det i förföriska tongångar. Som här, i denna dikt vars titel ni ser i rubriken. För vissa möjligen dunkla punkter, se noterna.
Bortom drakens år
den magiska nollpunkten
dödsskuggans dal
- vad väntar oss där?

Bortom "stora förändringar"
den storm som ska komma
en öken att korsa
- vad finner vi då?

En vattenrik dal, en idyll
en måltid i skuggan
en vandring i solen
- du bestämmer, min vän...

Gyllene vin i den doftande pergolan
en bägare svämmar över
jag bringar druvor, jag bringar rosor
- som vi är, så ser vi.

Noter
1. Drakens år i den kinesiska kalendern infaller 2012, då det utlovas "stora förändringar" (andra strofen).
2. Den magiska nollpunkten: "Vi rör oss sedan länge mot en magisk nollpunkt. Endast den som förfogar över annorlunda, osynliga kraftkällor kan ta sig igenom dem." Ernst Jünger, "Das Abenteuerliche Herz", 1929
3. Som vi är, så ser vi: betyder att vi ytterst skapar vår egen verklighet, projicerar vårt inre på omgivningen. Den som har ett harmoniskt inre ser harmoni omkring sig; den som däremot har ett kaotiskt inre, som lever i ångest och förtvivlan, denne ser bara kaos och elände omkring sig.

Relaterat
Grönt ljus (dikter 2009)
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Till Smaragdeburg (roman 2010)
Das Abenteuerliche Herz (1938)
Den fromme Jünger

söndag 20 juli 2008

"Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger"


Nej, jag har inte blivit galen. Jag är fortfarande Svensson, född 1965, ej Jünger, född 1895.

Men vad gör man inte för lite PR...

Alltså, så här:

Ni vet alla att jag gillar Ernst Jünger, se annars etikett. Och vissa paralleller finns mellan oss. Som dessa:

. Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) jämförde "Eld och rörelse" med Jüngers "Sturm"

. Redan på 80-talet var jag känd som Jüngerfan, och Christian Rosenfeldt kallade mig i ett fanzine "Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger". Rosenfeldt är idag redaktör på Hemmets Journal

. "Eld och rörelse", som var min debutbok, gavs ut på eget förlag. Detsamma skedde med Jüngers debutbok, "In Stahlgewittern". Att båda handlar om krig är onödigt att påpeka

. Om jag satte mig mitt emot min bror "Bastion Styrbiskop", så skulle vi förete en slående likhet med E. Paul Webers målning "Schackspelarna". Den föreställer bröderna Ernst och Friedrich Georg, spelandes schack

Nåväl, det kan räcka. Jag ska inte överbetona denna parallell. Men förhoppningsvis har jag väckt lite intresse för den bok ni ser avbildad ovan. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Rymdopera


E. E. Smiths första roman handlade om Richard Seaton, en vetenskapare som upptäckt ett nytt fenomen: hur han genom elektrolytisk behandling av "X, den okända metallen", kunde få denna att sväva. Då var steget inte långt att skapa en raketdrift av det hela, och snart var ett rymdskepp byggt. Skurken DuQuesne rövade emellertid bort Seatons flickvän, så hjälten fick bygga ett skepp till och jaga efter honom. Efter olika äventyr på främmande planeter och möten med människolika varelser löstes allt till det bästa och man kom åter hem.

Det var ragtime-sf med halmhattar och äppelpaj denna "The Skylark Of Space", med hawaiiskjorta och slacks som rymddräkt och med troper som "you're nuttier than a fruit-cake". Första världskriget pågick visserligen - romanen skrevs 1915 - men detta lämnade föga spår i USA. Det var en god tid på alla sätt, en sorglös epok, och det speglas i romanen. Så dumt då att Smith lät uppdatera den: den 70-talsutgåva jag läst innehåller till exempel atombomber, datorer och helikoptrar. Men det skulle väl harmoniera med Chris Foss-omslaget.

Sedan kan man, rent idémässigt, nicka åt andra moderniseringar som Smith gjorde. Han ville ha texten korrekt, ville att rymdresan skulle spegla de senaste rönen, så därför la han till saker som att rymdskeppen använder stjärnors gravitation för att ändra kurs, och att skeppen har dubblerade system och anordningar för vattenåtervinning. Som tidsdokument vore det väl skojigare att läsa om rymdskepp som åker rakt ut i rymden, men Smith kunde inte hålla fingrarna från sitt förstlingsverk, låta det vila i frid. Han stämde av sig mot rymdålderns landvinningar, läste hur Apolloskeppen gjorde, och lät därför i revisionen skeppen gå i omloppsbana först.

Edvard Elmer Smith föddes 1890 och dog 1965. Han brukar kallas "Doc" eftersom han var livsmedelskemist, han gjorde till exempel kakmixer för donuts. Han var en sann ingenjörstyp, något av en teknisk titan, en real-life incarnation av Kim Kinnison i Galaxpatrullen. Heinlein har till exempel berättat om ett möte med honom; Bob skulle köpa en bil, och Smith hjälpte till att testa den genom att köra den hårt på grusvägar, och samtidigt trycka örat mot dörrstolpen. Genom så kallad "bone conduction" skulle man då kunna uppfatta gnissel i chassit och andra missljud...

Kim Kinnison, Galactic Patrol och linsmännen var en annan av Smiths skapelser. Här tog allting fart, här var det äventyr på en annan nivå än i Skylarkserien. Rymdlärkan var blott ett klot, medan skeppen i den nya serien kunde vara kilometerlånga och monstren man mötte var hundra fot eller mer. En grandios myt utgjorde också bakgrund: sedan eoner strider de hemska eddorianerna mot de änglalika arisianerna, och med tiden dras människan in. Med en kristall man får av arisierna grundas så "The Lensmen", rymdvägarnas poliskår och stöttrupp i kampen mot ondskan. Han var inte djup den gode Smith, men att måla upp en konflikt på den här skalan visar på ett slags visionär förmåga: "To boldly go"...

Att romanerna också har chauvinistisk underton hör till. De skrevs ju på 30-talet. Det är inget man ska sopa under mattan, inget man ska ta lätt på. Striderna mot utomjordingarna har en grabbig jargong, som om detta att döda aliens är ett skönt tidsfördriv. Nietzsche skrev någonstans om morgondagens hjältar som skulle återvända från sina fälttåg som om de bara varit ute på en lustig eskapad: var det The Lensmens anda han beskrev? Nja, Nietzsche tänkte sig väl snarare att bushido skulle bli det nya normala. I Smiths värld finns dock ingen bushido, det är mer tuggummivåld kan man säga.

Relaterat
Camouflage
Eld och rörelse
Åselehaiku
Grönt ljus
Tempel och trädgårdar
Amazoner
Den musiske matlagaren

lördag 19 juli 2008

Sommarsol


Det är sommar och sol, och vad passar då bättre än att citera Bertel Gripenbergs "Sol"? En smäktande idyll med slutkackord i det mytiska.

Denna dikt har flera delar, en för varje årstid, och här är sommardelen. (Notera förresten de sjungande alliterationerna: "de flyktiga fjärilar fladdra", "det doftar från dikesrenar, från dalar, dungar och fält" och "på gungande, gröna grenar" i andra strofen.)

Det baddar i smultronbacken,
det hettar i häggarnas lä;
jag ligger och lutar nacken
mot en skrattande flickas knä.
Och lätt på min mun hon leker
med ett kittlande tåtelstrå
och solen sticker och steker
och smeker oss båda två.

De flyktiga fjärilar fladdra
och skimra i solens sken
och fåglar pipa och pladdra
och flaxa från gren till gren.
Det doftar från dikesrenar,
från dalar, dungar och fält.
På gungande, gröna grenar
det sjunger och kvittrar gällt.

Vi prisa dig, sol, i stunder
av sövande sommarfrid
som skänka oss åter sekunder
av Edens förlorade tid.
Mer värd är en timme i Eden
än annars tusende år
på den långa, lutande leden
där vardagsvandringen går.


(Ur samlingen "Aftnar i Tavastland", 1911)

fredag 18 juli 2008

Mailproblem


Igår när jag skulle kolla min mail kom jag inte åt två mail. Antagligen hade jag för full låda. Men det fattade inte jag, så jag gjorde omstart, och sedan var mailen försvunna.

Då frågar man sig: vad stod i dessa två mail? Var det inviter från storbystade blondiner, meddelanden om storvinst på Lotto, beställningar av min bok? Det sista kan ju ha varit fallet, jag hade ju en sån snygg annons uppe.

Well, du som läser detta och mailade mig någon viktig förfrågan igår, skicka nytt mail. Ditt meddelande kan ha raderats av misstag. (Nu går det bra att skicka, nu kommer jag åt posten. Har rensat i lådan.)

Nils Fabiansson: Das Begleitbuch zu Ernst Jünger "In Stahlgewittern"


Denna bok är balanserad. Som handbok, fackbok, översikt och companion till Jüngers "In Stahlgewittern" har den allt man kan begära.

Det bästa med den är att den går att läsa som avkoppling. Till och med den som inte läst Jüngers bok kan ha utbyte av den.

På sin mest basala nivå är boken en guide till de platser som nämns i Jüngers krigsbok. Illustrerat med foton uppsöks flandriska och nordfranska platser i environgerna till Cambrai, Bapaume, Douchy och Monchy, ja oräkneliga är de skogar och fält, de vägar och byar där Fabiansson letat upp spåren efter Jüngers första världskrig. Gamla och moderna kartor har konsulterats, arkiv har genomletats och stupade Jüngerkamraters gravar har uppsökts. Många gånger har landskapet läkt sina sår, men vid närmare betraktan kan där finnas karteschkulor och splitter i myllan.

Men boken är mer mer än en guidebok. Förutom Jüngers bearbetade dagbok, självaste "In Stahlgewittern", har Fabiansson kollat upp Jüngers handskrivna dagböcker. Detta kan vara mycket upplysande. I en notis från 1917 skriver Jünger till exempel: "Wann hat dieser Scheisskrieg ein Ende?" Det var ledan och väntan som tärde på honom, hungern och monotonin - inte någon defaitism eller pacifism om ni tror det. Men notisen i sig visar oss privatpersonen Jünger, inte den stiliserade gestalten Jünger. Inte så att jag har något emot stilnivån i "In Stahlgewittern", den är för mig helt rätt: "it is simply right" som någon sa om de isländska sagorna. Att som en viss John King plocka poäng på att Jünger i sin bok strukit diskrepanser med befäl, disciplinåtgärder, spritfester, erotiska eskapader och självupptagna tirader, tycker jag är fel.

Som jag skrev om "Okänd soldat" så saknar denna bok en sak, nämligen kartor. Man kan behöva skisser för att förstå operationer och terräng. Detsamma gäller "In Stahlgewittern", men här kommer "Das Begleitbuch..." väl till pass. Här återges Jüngers egna croquis, ett halvdussin förenklade översikter med terrängsymboler samt pilar för vän och fiende. Till exempel den över striden mot indiska kolonialtrupper 12-13 juni 1917, handgranatsstriden vid Moeuvres i december samma år, samt stridspatrullen i september 1917 som gick så fel: över hälften av deltagarna stupade, och Jünger höll själv på att gå vilse i den fientliga skyttegravsnätet tills han återsåg en viss konservburk han noterat tidigare.

Att det är så många skisser från just 1917 må förklaras av att Jünger då var officer. Han måste teckna dylika för sina rapporter.

Jüngers karriär i armén är ännu en sak som denna bok belyser. Vi får bakgrunder till olika faser i denna, troget inhämtade i biografier, regementskrönikor och Jüngers egna skrifter. Att han på hösten 1914 begick förenklad studentexamen ("Notabitur") var till exempel tur, för då kunde han komma ifråga för befälsutbildning. Denna befälsbana anträddes redan på våren 1915. Tiden som menig var förvisso ett slit: gräva skyttegravar dagen i ända och stå på post i timtal och frysa.

Efter olika kurser, varvade med frontkommenderingar, blev han så officer, och höjden nåddes i februari 1917 då han fick befattningen kompanichef. Han hade då även fått järnkorsets första klass. Med någon enstaka återgång till plutonsnivån, utkämpade han resten av kriget i täten för den 150-mannaskara som ett kompani är. En lustig detalj är att Jünger aldrig tycks ha använt hjälm som officer, varken pickelhuva eller stålhjälm. Stilen var sådan, officerare slapp bära hjälm. Även i andra världskriget rådde detta mode. Första världskrigets gentlemannaofficer bar uniformsmössa, pekade med en bambukäpp och rökte cigarr. Även i det värsta stålregn: se "Det stora anfallet" i "In Stahlgewittern".

Fabiansson har även stämt av Jüngers första världskrig med Jüngers övriga dagböcker och självbiografiska texter. Här når boken stereoskopiskt djup, här belyses fenomenet Jünger och krig, ja Jünger i stort. Passager ur "Gärten und Strassen" då Jünger återser Nordfrankrike under våroffensiven i maj 1940 tjänar detta syfte, men även sena dagboken "Siebzig verweht" samt "Psykonauterna - om droger och rus" och "Das Abenteuerliche Herz" får bistå med citat. Det är detta som gör boken läsbar även för Jüngerfantaster i stort, sådana som kanske inte bryr sig om stormning av kulsprutenästen och dylikt.

"In Stahlgewittern" har reviderats under årens lopp. Fabiansson har läst samtliga versioner och återger nyanserna, som hur vissa nationalismer och eldfängda avsnitt strukits i 1962 års variant, som blev den definitiva. Jünger kunde ju också komplettera sin bild av sina operationer med brev från andra deltagare, vän som fiende, samt själv tänka efter hur den eller den händelsen påverkat honom. Jünger må beskyllas för "Revidierungsmanie", men oftast har det varit skäl att revidera denna bok på vissa punkter.

"Das Begleitbuch..." tittar även på Jüngers övriga förstavärldskrigsböcker ("Feuer und Blut", "Das Wäldchen 125") samt berättar i en epilog hur Jünger som riksvärnsofficer kunde skriva boken (han fick ledigt för att göra det). Utgivning och översättningar, ja även en intervju med Jünger i Newcastle Evening Chronicle från 1929 spanas in. Olika omslag samt en återgivning av Jacob Isaacksz van Ruisdaels "Der Judenfriedhof" (som Jünger kom att tänka på då han stötte på en gammal kyrkogård i krigszonen) tilltalar esteten i mig.

Jag kommer definitivt att återvända till denna bok som referensverk för Jüngers krig, både det första och det andra, samt för att få perspektiv på "In Stahlgewittern" som förvisso är en klassiker. Är denna Jüngerbok i nivå med Caesars "De bello gallico" (som framkastas i boken) eller kanske med Xenofons "Anabasis" (som kanske ligger närmare till hands, eftersom detta var en operation på lägre nivå)? Utgåvorna världen över av denna Jüngers debutbok har bara ökat med åren; nyss kom till exempel en finsk version. Den svenska utgåvan har således marken beredd, med eller utan "Das Begleitbuch zu Ernst Jünger "Im Stahlgewittern"" som följeslagare.

(Not: "In Stahlgewittern" recenserades på bloggen tidigare, här och här. För att kolla in Fabianssons egen blogg med kringutrustning till boken, unika bilder och annat material kring Jünger, går du hit. Vill du köpa boken går du hit eller hit. Tilläggas kan att Fabianssons bok är på tyska, men att han själv är svensk historiker och arkeolog, född 1967.)

torsdag 17 juli 2008

En bok


Här ser ni min novellsamling "Eld och rörelse". Den är i format A5 och på 146 sidor. Omslagstypografi och illustration av Anatol Boström.

Innehållet då? Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox. För övrigt innehåller boken en novell om en riddare som ska finna Den heliga Graal åt djävulen, en berättelse om en besjälad stad, en skröna om hur Norrland återbefolkades, en drapa om ett svenskt Roswell och en saga om en skattjakt i det gamla Nineve. Plus titelberättelsen: ett sökarljusens evangelium, en krönika om glädjen att springa under fiendens gevär, riva upp hans gruppering och översvämma hans ställningar.

Boken har lovordats av Göran Lundstedt, Martin Glännhag och andra. Pdf:en finns gratis länkad i detta inlägg.

"Life" levererade


Det finns vissa skådespelare jag inte förstår mig på. Jag fattar inte varför de hajpas så, varför de höjs till stjärnorna som unika när de bara är "ännu en skådis".

Till exempel Nicole Kidman. En snipig, überslim aussie utan sex appeal, utan mystik, utan allt. Bara ännu en filmblondin.

Och när man ändå är down under kan man väl nämna Russell Crowe. Kudos åt hans skrivtalanger ("Gladiator"), men som ikon säger han mig inget. Han har ett ansiktsuttryck, ett lätt besvärat uttryck. Runt ansikte utan framstående drag. Raka av 'en skägget och du har en komplett no-no vad gäller karisma.

Sedan har vi George Clooney. Det ska erkännas att han har screen-presence, att han är en modern Cary Grant. Men utöver det är han rätt medioker. Det där lilla extra saknas, en gnutta galenskap, förmågan att kunna spela mot sin roll.

En bra skådis är däremot Damian Lewis i "Life", som hade säsongsfinal i tisdags. Repris på lördag klockan 20.00 i TV3. (Spoilervarning:) Den stora gåta som nystats upp genom alla avsnitt fick sin lösning, även om en liten tråd lämnades ospunnen; det får man tåla. Inspektör Crews satte dit den snubbe som utfört det dåd han själv, Crews, fick sitta inne 12 år för.

Det var pay-back time, det var mord i blick och åt helvete med buddhistmantror. På väg till sitt viktiga möte slängde Crews ut det kassettband med anekdoter ur Buddhas liv som han brukar lyssna på: ut genom vindrutan på Pontiacen for det, men det blev liggande i vägdammet. Han backade inte tillbaka och körde över det, à la Homer Simpson.

För Crews gjorde upp med sin vedersakare, och kom sedan tillbaka till stället där han kastat bandet. Och tog upp det. Han kastade inte visdomen över bord.

Jag måste säga: denna Crews, denna roll som Damian Lewis spelar, är unik vad gäller tv-snutar. Han är ingen cyniker som Jim Caruso i "CSI Miami", ingen förumstig tekniker som Wolfgang Petersen i "CSI", ingen känslomanipulatör som Vincent D'Ononfrio i gamla "Law And Order". Crews är en zen-polis, cool utan att vara cynisk, och med en livsbejakande naivitet som omgivningen skakar på huvudet åt. De tror han är knäpp när han bjuder folk på frukt; han äter ofta frukt, nyttigt och dannt, passande för en nyfrälst buddhist.

Han har en grundläggande glädje i det han gör. Men han har också en hård kärna. Hans blick är fjärrskådande och genomskådande på samma gång. Tänk er en Steve McQueen med esoterisk klangbotten, där har ni Damian Lewis i "Life".

Hans poliskollega spelad av Sarah Shahi har också visst djup. Det finns en viss ironisk överton i hennes spel men det får man ta; in alles har hon mer karaktär, mer uttryck än såna som Melina Kanakerides i "CSI New York" (som stirrar på urinprover som om de innehöll svaret på universums gåta), Marg Helgenberger (som har läcker accent men föga mer), eller Helen Mirren i "I mördarens spår" (som bara är tuff och cynisk). Att spela återhållet, att uttrycka något med ansiktet, det lyckas denna Shahi med.

- - -

Så vari består hemligheten med "Life"? Det är som antytts bra skådisar, och det är ett bra manus. Största hedern måste nog gå till regissören, vars namn är David Semel. Han är i så fall en modern Michael Mann, och "Life" är en "Miami Vice" för 00-talet.

Det är mästerligt! Dagens Los Angeles kanske inte är så fotogenique som Miami på 80-talet, men på senare år har ju filmarna skytt LA som pesten varför en återkomst till dess soliga berg inte är ovälkommet. Och det mästerliga syntes särskilt i avsnitt 8 eller 9 (sista avsnittet var nr 11), som inleddes med att Crews privatspanade på en deal, han satt i sin bil och lyssnade samtidigt på ett buddhistband: en perfekt vald uppläsarröst som återgav visdomsord.

Man hörde denna röst i bakgrunden, som ljudspår till scenen. Det var saker som: "Min utandning är någon annans inandning --- vi vandrar alla på jorden, god som ond --- därför är jag vän med min vän --- därför är jag vän med min fiende."

Sedan följde en mordgåta som löstes på slutet. Samtidigt hade Crews blivit misstänkt för mord på en före detta polis, en figur som syntes i inledningsscenen. Avsnittet avslutades med begravning av denna polis, en uniformerad polisbegravning dit Crews inte var inbjuden eftersom han ju var misstänkt för mordet, satt under internutredning. Men han begav sig till samma kyrkogård för att närvara vid begravningen av avsnittets andra offer - och han hälsades av de två kvinnor som känt detta offer - och i bakgrunden hörde man, som voice over, uppläsaren av buddhistbandet:

"Min utandning är någon annans inandning --- vi vandrar alla på jorden, ond som god --- därför är jag vän med min vän --- därför är jag vän med min fiende."

En tv-deckare kan inte bli bättre än så här.

Relaterat
Drömmar (1990)
Jag följer TV-serien "Life"
Polis och zenbuddhist
Marinkåren
Togo

tisdag 15 juli 2008

Medio juli


Månen står över Hildursberget, molnen går över Myrstigen.

Jag har alltid hetat Svensson. Jag föddes som Svensson, jag lever som Svensson. Jag har alltid sett upp mot moln i skyn, och jag har alltid betraktat månen, om så i grön himmel i vargatimmen, med silverne runor i Landet som inte är, eller som måne genom trasiga moln en natt i november.

Jag har alltid sett på solen, inte direkt, det är ju farligt ju, men genom sotat glas och med skuggande hand. "There's always the sun" som Stranglers sjöng. Lys på mig Soldeva, Elohims anförare: vägen, sanningen och livet.

"O Aton, hyllad vare du!" Så sa de i Egypten. Echnaton lanserade soldyrkan, det var ett steg framåt i vår andliga utveckling. Med sin mitanniflicka vid sin sida, med Nefertiti den sköna, invigde han mänskligheten i en högre vibration.

Vad heter solguden som Tintin åkallar i "Solens tempel"? Han framkallar en solförmörkelse med dennes hjälp.

Sol och måne, silver och guld: "The golden apples of the sun, the silver apples of the moon." En dikt av en amerikan tror jag. Eller engelsman. I alla fall lånad av Bradbury som titel: "The Golden Apples Of The Sun".

Sol och regn, moln och snö, elementens dans. "Snö" förresten, jag gillar ordet "snö". Vad vore "Eld och rörelse" utan all snön? Inget. Snön som dödsmiljö, nihilistiska marker.

I vintras bloggade jag om snö och kyla, nu i sommarn borde jag väl blogga om sol och värme. Men det blir sällan av, man är så nöjd medan man har'et. Sedan ägnar man resten av året åt att sörja den sommar som flytt...

Nåväl, inget milt vemod över hösten och allt. Man har det så bra man har det, kan känna eufori även en blåsig novemberdag. Och nu är det sol, tra-la-la...

Det vanligas metafysik


Ernst Jüngers dagböcker från VKII har samlingsnamnet "Strahlungen". Där kan man, som alltid hos Jünger, se hans oförlikneliga blick i aktion, hans förmåga att se gåtfullheter i de banalaste ting. Högre världar speglas i lägre, allt har innebörd: "allt synligt är bildskrift" som Saarikoski sa.

Jünger ser uppenbarelser, tunga symbolismer manifesterade i det timliga. Vad döljer sig till exempel i en schackspelskung? Jo, säger Jünger, "i denna bevaras magin från det arkaiska kungadömet." Vad vi en gång projicerade i kungens person, allt vi en gång la in i begreppet "kung", finns bevarat in nuce i kungen på schackbrädet. "Drottningen" kan på samma sätt stå för antingen den kvinnliga dualen, makan som ibland är starkare, makan som rådgivare. Drottningen bör här i första rummet ses som just rådgivare, en roll annars spelad av ministern, "mantrin" på sanskrit - för schackspelet uppfanns förvisso i Indien, och då var aktuell pjäs just en minister. Och om denne är spelets värdefullaste pjäs, ger det en ny aspekt på vem som är viktigast av kungen eller rådgivaren.

Vi går vidare i Jüngers iakttagelser. Jakttroféer är till exempel inga simpla väggprydnader utan "bärare av magisk kraft", talismaner. De ska alstra kraft och välgång åt jägaren, ska omge honom med en gloria, ska ge honom livskraft: mana. Men inte bara machomän kan behöva talismaner, även konstnären behöver dem, ty dessa kan då bli "åskledare för det osynliga, samlare av magisk kraft". Detta noterade Jünger när han mötte Braque i Paris och såg sig om i denns ateljé; vissa föremål och objets d'art man såg var inte att anse som motiv, som måleriobjekt, utan just magiska prylar.

Vi kan med andra ord finna gåtfulla ting vart vi ser. Man finner uppenbarelser både här och där. Går vi i Jüngers fotspår kan man nämna sådant som att vattenådror och malmförekomster kan röjas av vissa växter på jordytan - och att en stad avslöjar sin sanna natur dels på torget, dels på gravplatsen (livaktigt torg = livaktig stad, välskött gravplats = välskött stad) - och att en blomma man ser, en vanlig blomma i en rabatt, den representerar samtidigt något högre; den är en lins för sin översinnliga urbild, för Goethes urväxt. Voilà en plotinism i fickformat!

Jünger gör det osynliga fattbart, han illustrerar sina esoterismer med ting och symboler. Tinget är symbol; han frigör föremålet från dess ram och får det att peka på något högre, något evigare och beständigare.

Man kan säga: Jünger ger oss det vanligas metafysik. Det behövs inga hypostaser, ingen "influxus" eller "contemplatio" eller "visio"; ingen akademisk jargong, ingen nattstånden idealism. Jünger smyger på oss det ovanliga via det vanliga, ger oss världen i en blomma och universum i ett sandkorn. "Glaset vatten vi ger den törstande är större än oceanen" citerar han en ryss i "Eumeswil": han ser det stora i det lilla. Världsrymden får plats i ett kranium, à la omslaget till Illustrerad Vetenskaps första nummer: en galax projicerad i en skalle av glas. Detta tycks mig vara en bild à la Jünger.

Det behövs ingen transcedens, allt finns åtkomligt: i fåglalåt och bisurr, i grönska och former, både naturliga och konstgjorda. Allt är uppenbarat. "Ögat får sitt lystmäte här och nu, inte i något hinsides: universalia in re." Så står det i "Eumeswil" apropå fågelskådningens ädla konst. Romanens Manuel Venator säger sig kräva närvaro, några löften om en fjärran himmel vill han inte veta av. Nåväl, vi kan både ha himlen och dess spegel, det vill säga jorden och allt vad därpå finns. Lägg ögonen på en kyrka, ett träd, ett djuransikte: vad är allt detta om inte uppenbarelser?

Tillvarons former är "einen heimlichen Eingang" till det gudomliga. Likt Södergran fann Jünger svaret på livsgåtan "i snåret i hallonbacken":

All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och granen dina lärare.


Ända från "Das abenteuerliche Herz" från 1929 var den sublime iakttagaren Jünger i farten. Han såg det diskreta i tillvaron, såg bortom sken och yta. Och han gjorde det med en helt egen stil, helt utan akademisk jargong, även om lite tysk idealism och platonism fanns i botten. Hugo Fischer måste ha gett honom lite elementa härvid.

Så hur ska man avsluta detta? Med att lägga upp lite ädelstenar på en grön duk, ordna dem i rader och betrakta ljusspelet, betrakta dialogen mellan yta och djup? I Goethes anda beskåda den där tavlan som man varje dag skulle göra, för att varje dag få sig en dos skönhet och sanning? Gå ut och se skuggornas spel, höra sus och brus och fågelkvitter, och se hur naturen yppar sitt innersta väsen för oss? "Naturens ande försöker tala till oss" sa Schelling, och nog hade en viss Jünger förmåga att uppfatta detta språk - och förmedla det till oss, i klarspråk eller i hieroglyfskrift. För "allt synligt är bildskrift", som Saarikoski sa...

söndag 13 juli 2008

Tittskåpet som fick liv


Kanske ville Tolkien helst skriva pastischer på gamla krönikor, konstruera alvspråk och skriva brev från jultomten. Kanske var han lycklig med det, kanske skulle han ha nöjt sig med att vara språkprofessor och ha Midgård blott som en hobby.

Han skrev så en hel bok med stilhärmande krönikor och legender ("Silmarillion") och försökte intressera en förläggare för den. Det gick inte alls. Dock tipsade honom Allen Unwin att berätta en riktig story från sitt Midgård, och då satte sig Tolkien ner och skrev "Bilbo".

Än var det någon lättsamt över det hela, problemen var förbehållna intrigen, och efter förättat värv kom Bilbo hem till sitt gryt och kunde njuta en pipa rök. Tolkien var fortfarande professor med sagor blott som tidsfördriv.

Sedan hände något märkligt. Tolkiens fantasivärld började leva sitt eget liv. En viss ring pockade på att förstöras, för om så inte skedde skulle fanstygen ta över Midgård. Samtidigt drog sig mörka moln ihop över den riktiga världen, den främmande kontinenten där Tolkien senast satt sin fot 1916. Som veteran och skadad från slaget vid Somme ville han bara glömma allt, syssla med fornengelska och sagopastischer - men nu flödade allt samman i en ny virvel, verket fick honom i sin makt, och han måste skriva "Sagan om ringen".

---

Som sagt gillar jag C. S. Lewis eleganta klacksparkar numera, medan Tolkiens trilogi är mer svårsmält. Men det ska erkännas att Tolkien var en konstnär av annan dignitet än Lewis; den förre hade större stilmässiga ambitioner, det var något pre-rafaelitiskt över hans verk. Ta bara en passage i tredje boken där Gimli berättar för Legolas om några sagolika grottor de kan besöka när kriget är över, juvelbesatta hallar med fontäner och gallerier, rum efter rum som öppnar sig efter varandra, och där man kan gå "as if passing from one dream to another"...

Visst fanns det suggestiva passager även i Lewis' Narniaböcker, men som helhet målade Tolkien på en större kanvas. Tolkien var prerafaelit, Lewis var kåsör. I min skivsamling har jag till exempel en skiva av Enya, "Shepherd Moons", där en låt heter "Lothlórien". Nåväl, kanske skrivs det poplåtar även till Narnias lov - men hela symfonier som Bo Hanssons "Sagan om ringen"?

Och ska man vara riktigt orättvis kan man nämna att Tolkien var en fulländad tecknare. Medan Lewis väl inte hade någon talang för dylikt.

Lewis skrev för barn när det gällde fantasy. Och inte fanns det någon regelrätt poesi i hans verk, rätta mig om jag har fel. Tolkiens versepos om Tom Bombadill visar på klasskillnaden:

Gamle Tom Bombadill var en lustig fuling,
klarblå hans rock och var stövel som en guling,
grönt var hans bälte, och hans byxor var av läder,
han bar i sin topphatt en svanvingefjäder,
bodde vid Kullens fot, där Vitte springs vatten
rann från källans gräs ner i mörka bergklyftsnatten.


Översatt av Åke Ohlmarks. (Ska inte Andersson ta och nyöversätta detta också, han var ju så dålig den där Ohlmarks, så felskrivande och slarvig och dann...?

---

Tolkiens Midgård började leva sitt eget liv. Tolkien inledde sitt oeuvre med att hitta på språk och skriva gammeldags kungalängder. Sedan blev det "Bilbo" och trilogi, det blev gestaltning på en helt annan nivå. Den stela tittskåpsvärlden fick eget liv, och liv är utveckling. Just i trilogin är förändring ett tema. "I feel the change" säger Lavskägge på ett ställe, "I feel it in the wind and the earth and the rain"...

Det konservativa utopia kan inte bestå, tiden måste ha sin gång. Ondskan må besegras och långbottenblad må ännu finnas att röka, men tillbaks till ett tänkt idealtillstånd kan man inte bege sig. Alverna ger sig av mot västerns odödliga länder, människans tid tar vid, och allt blir en smula annorlunda.

Att Tolkien lät verket leva sitt eget liv, lät dess inre logik komma till synes, är beundransvärt. Han hade möjligen velat ha sitt Midgård som en tillflykt från en hård värld, där han skrev de första utkasten i skyttegravar och på krigssjukhus. Men en statisk idealvärld vill ingen läsa om, man vill ha konflikter och gestaltning. Att Ringtrilogin förkroppsligar detta, och att den ytterst handlar om förändring och utveckling, är fascinerande. Hade Tolkien själv trott att han skulle skriva en sådan bok?

Relaterat
Lovecraft och rasism
Bhagavad-Gîtâ
Illustration av The Man himself.

lördag 12 juli 2008

Dom går åt...


"Eld och rörelse" har sålt bra kan jag meddela. 2/3 av upplagan har strukit med.

Än finns det alltså ex kvar, men inte för evigt så. För info om denna bok, varför inte kolla dessa länkar till bloggen? Här kan man läsa några citat ur titelberättelsen, kommenterade citat för er båtnad. Och här kan man läsa vad Bonniers ansåg om storyn en gång i tiden (de var positiva kan jag avslöja), och här kan man läsa vad litteraturvetaren Martin Glännhag anser om boken. Där får man också bra koll på bokens övriga noveller, alla de där som kompletterar titelstoryn.

Och är inte detta tillräcklig info, uppmanas ni klicka på etiketten "Eld och rörelse".

(Robert Delaunay, "Cirkulära former", 1930)

Recension: Kvinnors godhet (Ballard 1991)


Stirrandet ut över översvämmade risfält med flygplansvrak satte sina spår. En bekant till Ballard sa senare till honom: "Nu har du fått den där Lunghuablicken igen"...

Ballard präglades av kriget, det blev en hieroglyf i hans alfabete. Och "för att få uppleva tredje världskriget från ringside" blev han pilot i flygvapnet på 50-talet, kom till Canada och skolades in på North-American Harvard-maskiner, i Sverige kända som Sk 16. En turkisk pilot på kursen får nog och flyr i ett av planen; man spanar efter vraket och finner det, men Ballard anser att piloten funnit vägen hem, han flög in i solen säger han. Det påminner om filmen "Memphis Belle" där B-17-kaptenen ligger på dödsbädden och, som kulmen på sin monolog, säger: "Nu flyger vi in i solen!"

Ack att vara pilot, det är så andligt och fint. Tänk bara på Saint-Ex och Richard Hillary.

Ballard å sin sida lämnar flygvapnet efter en tid och blir skribent och författare istället. Men krigen tränger sig på, till exempel Vietnamkriget, som fascinerar Ballard oerhört: TV-bilder med helikoptrar som flyger över risfält... Vännen säger: "De uppfann Vietnamkriget så att du skulle ha något att titta på."

Det är "Kvinnors godhet" från 1991 det handlar om. Denna bok har också sina perversa sidor, annars vore det väl inte ballardianskt. Tiden på läkarlinjen, då han obducerar ett lik, försonar honom med vissa krigsminnen. Gott så. Här finns också kliniska sexscener med alla de snälla kvinnor han mött. Tantsnusk, gynekologiska varianten....

Han var en hipp student i Cambridge ett tag, hade målningar av Magritte, Dali och Ernst på väggen, läste romaner av Camus och Vian. Och Robbe-Grillet får man förmoda, vars objektiva rapportprosa måste ha satt vissa spår. Boken har förvisso många sidor: över 200... Vi får följa Ballard i hippa 60-talskretsar, vi får möta vänner som blir galna och vi får se Ballards familjetragedi: frun halkar på en strand och skadar sig letalt. Och där står han med två barn.

Men han tar sig igenom det hela. Tragiken blir tabu, man talar inte om det i familjen, men på något sätt försonas barnen med mammans död så småningom. Stark skildring. Ballard poängterar hur han gillar det småborgerliga livet där i Shepperton, en Londonförort: skönare att komma hem till barnen på kvällen än att vara på hippiefest där ens flickvän knullar runt...

Han promenerar i de vattenrika nejderna, slår sina lovar runt filmstudion som finns där, och insuper miljön som kan ses i Ballardtexter som "Drömbolaget" och "The Killing Ground". Han blir en eremit som sitter och skriver, men han träffar även gamla vänner och flammor och försonar sig med kriget och sitt liv. In alles en skönläst roman, eller en ovanligt stilmedveten memoar. Allt är genomtänkt: det finns få onödiga ord, få transportsträckor så som memoarer annars ofta har. Sedvanliga minnen skrev han ju senare: "Miracles Of Life".

(Gällande romanen för Ballards år i japanskt fångläger, det legendomsusade Lunghua, så recenseras den här. Och för mer om Ballard i allmänhet, klicka på etiketten "Ballard".)

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (219) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (300) biografi (22) bloggish (55) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (100) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (33) politikka (199) pr (59) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (123) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (70) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (9) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)