Norman Spinrad: "The Iron Dream" (1972)

Norman Spinrad gav 1972 ut romanen ”The Iron Dream”. Den var en subtil form av bedrägeri. Kommen till försättsbladet står det nämligen att detta är ”The Lord of the Swastika”, skriven av Adolf Hitler. Läsaren bringas tro att detta är vad som kunnat skrivas om Hitler inte blivit tysk politiker, utan emigrerat till USA 1919 och blivit science fiction-författare.


Riktigt vad Spinrads poäng med boken är vet jag inte. Ner med nazismen, Hitler var galen...? Allt annat lika är boken intressant som fenomen. Narrativet är, bortom allegorin, rikt på gestaltning och symboler.

Handlingen, med 40 år gamla spoilers: efter ett drabbande krig har jorden delvis förötts. Atomvapen har skapat mutanter med ormskinn och fågelnäbb. Men i landet Heldon (= Tyskland) hålls mänskligheten ren från sådan degenerering. Feric Jaggar (= Adolf Hitler) lämnar sin barndoms Borgravia (= Österrike) för att söka lyckan i Heldon. Där möter han ideologen Seph Bogel (Goebbels), vars retorik gör intryck på honom. Jaggar blir ledare för Bogels parti. Senare utmanas man av Stag Stopa (Ernst Röhm) och dennes motorcykelgäng. Jaggar besegrar Stopa i en duell genom att, i den sal där man strider, tillgripa Stag Helds Stora Stav, som bara får vrängas av Den Rätte. Detta gör Stag Stopa till Jaggars bundsförvant.

Med tal inför massorna, knep och finter griper Jaggar slutligen makten i Heldon. Krigsmakten upprustas med stridsvagnar och jetplan. SS bildas som en elitorden, ledd av Bors Remler (= Heinrich Himmler). Man hamnar slutligen i krig med Zind (= Ryssland). En av Jaggars främsta fältherrar är Lar Waffing (Hermann Göring). Striden blir hård men det hela leder till att Zinds Untermenschen besegras. I sluttampen lyckas dock en av Zinds tekniker brisera en koboltbomb, en sorts atombomb. Dess nedfall förgiftar hela mänskligheten. Den mänskliga arvsmassan är inte längre kapabel till sund fortplatning.

Endast mutanter och monster blir, i detta läge, resultatet av sedvanlig avel och födsel. Därför beslutar sig Feric Jaggar för att Heldons framtida generation måste klonas. Hans SS-forskare kan med ett fragment vävnad skapa en konstgjord individ som lätt kan bli en framtida övermänniska. Detta är planerna. Jaggar ska meddela dem i ett tal till nationen och Spinrad beskriver förberedelserna inför det hela så här:

Inför denna stund hade Feric ifört sig sin glänsande svarta uniform och låtit polera de förkromade deatljerna och Helds Stolta Kommandostav i timmar så att varje centimeter av metall på hans person glittrade som diamant. Han stod på en låg plattform med en väldig scharlanaksröd hakkorsflagga bakom sig som fond. Vid hans fötter stod hans Överbefälhavare i likaledes glänsande uniformer; det var av yttersta vikt att det helderska folkets hjältemod stegrades till fullo. Feric hade inte avslöjat sin plan för någon; han behövde en spontan förtroendedemonstration från sina Överbefälhavare inför ögonen på helderna, för vad han skulle komma att beordra skulle bli den största lojalitetstesten till Hakkorset som folket i Heldon hittills hade ställts inför.” [översättning av Peter Lindforss i tidskriften Janus 1/84 s 13 f]

Vad är då denna lojalitetstest? – Man måste sterilisera sig så att inga fler mutanter föds. Folket i Heldon går i patriotisk nit med på detta. Man är trots allt ett hjältefolk. ”Rasens fullkomnande eller rasens död!” som Jaggar säger. Samtidigt börjar SS ta fram klonade foster som får växa till sig i näringslösning. På basis av detta lyckade experiment byggs en kloningsfabrik. När den är klar och fostren växt till sig kommer Jaggar dit, åtföljd av Remler. Nu ska man bli åsyna vittnen till hur de första SS-övermänniskorna ser dagens ljus:

Denna byggnad var en väldig, glänsande vit kub dekorerad med stora svarta hakkors på samtliga sidor. Med SS’ hedersvakt stående i stram givakt ledde Remler Feric in genom byggnadens huvudingång och genom en lång och något förvirrande rad av salar, rum och korridorer, vilka alla var klädda med glänsande vitt kakel. De glänsande vita väggarna speglade de prydliga svarta läderuniformerna och de scharlakansröda hakkors-caperna som bars av de långa blonda SS-teknikerna vilka tycktes fylla upp alla vinklar och vrår inne i Reproduktionscentrat med jäkt, energi och beslutsamhet: vetenskapliga tjänsteandar i rasrenhetens tempel. [ibid s 15f]

Man kommer slutligen till ett laboratorium där kloningen försiggår. Tjugo blonda tvåmetersmän flyter i varsitt fat, skött av SS-vetenskapsmän i svarta uniformer. Jaggar håller ett tal där han säger sig se fram emot hur klonerna strax ska stiga ut ur sina fat, fullt utvuxna och beredda att slå världen med häpnad. Blir detta lyckat är det dags att dra upp produktionen i full skala. Med några månaders utbildning och indoktrinering sägs klonerna kunna inta sina roller som fullvärdiga medlemmar i SS och medborgare i Heldon.

Med storskalig produktion i denna och andra fabriker kan de blonda bestarna ta över världen, återbefolka des bebobara delar ”... inom tjugo års tid. Idag påbörjar vi detta återbefolkande av jorden med de genetiska supermänniskor som mänskligheten har drömt om i tusen år.”

Detta säger Feric Jaggar i Spinrads roman. Och han säger än mer:

- SS-forskare, jag saluterar er stora triumf inom rasrenhetens vetenskap! Överbefälhavare Remler, jag saluterar er för den anda av total självuppoffrande fanatism som ni har ingjutit i vartenda lysande exemplar inom SS led! Invånare i Heldon, jag saluterar er för er osjälviska hängivelse för Hakkorsets sak och för min egen person! Hell Heldon! Hell Hakkorset! Hell Herrefolket!

- HELL JAGGAR! vrålade SS-forskarna, smällde ihop klackarna på sina höga, svarta läderstövlar och snärtade ut armarna i Partihälsningen.

Sedan gjorde dessa tappra blonda hjältar en flott helomvändning och satte igång arbetet med den första raden kloning-fat. Näringslösningen tömdes ur de glänsande vita faten genom dräneringshål. De stöddiga blonda klonerna väcktes sedan till fullt liv med elchocker.

Ett par minuter senare stod tjugo blåögda och blonda jättar framför sina fat, med ansikten som lyste av övermänsklig intelligens, men som var lika tomma som oskriven pergament. [ibid s 17]

Som stil och narrativ är detta ganska välgjort. Spinrad har inte slarvat med hantverket i sig för att visa sitt ogillande av Hitler. Spinrad skriver inte under sin förmåga. Han skriver tajt och bra, med kraft och snits. Det visas, bland annat, i sluttampen av aktuell text:

Att se dessa fantastiska exemplar fick Ferics hjärta att slå snabbare. Var och en av dem delade hans egen väldiga resning och fulländade fysionomi och fysik, och den klarhet med vilken deras ögon lyste var omisskännlig. Bakom dem väntade ytterligare etthundraåttio icke mindre perfekta exemplar på att dekanteras, tusen till bara på den här reproduktionsfabriken, miljoner till under det kommande året och snart därpå ytterligare tiomiljontals. Under sin livstid skulle han få se hur varje centimeter av beboelig mark på jorden intogs och besattes av Heldons herrefolk, de strålande SS-klonerna. Och sedan...

Den idé som kom för Feric överväldigade honom med sin storslagenhet.

Framför honom stod var och en av de långa blonda SS-forskarna i svart läder invid en naken jätte med en genotyp som matchade hans egen. Dessa strålande SS-hjältar gjorde sedan en tyst gemensam Partihälsning.

Till Ferics häpnad och ogenerade förtjusning, härmade så många som hälften av de nyuppväckta SS-klonerna sina vägledares patriotiska hälsning med rörande barnslig entusiasm. Kanske var det möjligt att lojaliteten till Hakkorset kunde bakas in i själva generna!

- Idag är världen äntligen och i sanning vår, min Befälhavare! utbrast Remler lyckligt, och hans ansikte lyste av patriotisk extas.

- I sanning, sa Feric. Och det är bara början. I morgon ska vi erövra stjärnorna! [ibid]

Detta låter i sanning heroiskt. Och i slutkapitlet skildras så hur denna erövring inleds. Tekniken med rymdfart fulländas av SS’ ingenjörer. Och slutligen sänds ett skepp ut mot Tau Ceti, ett solsystem ganska likt vårt. Ombord har skeppet 300 av de klonade SS-jättarna i djup dvala, redo att väckas upp när man kommer fram. Då kommer de att kunna lägga grunden till ett interstellärt imperium under Heldons fana. Som ledare har de ju en klonad Feric Jaggar.

Detta är en ganska bra roman. Några minus måste jag dock ge för fixeringen vid atomkrig, som förhärskade när Spinrad skrev sin bok på 70-talet. Men det oaktat är ”The Iron Dream” en formrik historia som berättas med bravur.


Relaterat
Camouflage: "Ekon i gaturummet"
Tolkien och Jünger
Hur var Hitler
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
Wagner: Nibelungens ring (1876)

Tautologi inom konsten

Tautologi, tårta på tårta: för mycket av det goda. "En stor jätte" är exempel på ett tautologisk uttryck, en trop som bör undvikas, för alla förstår att en jätte är stor.

Ett slags konstnärlig tautologi blir det i mina ögon när detta sker: en skådis sjunger även ledmotivet till sin film, som Will Smith och "Men in Black" - eller när regissören även komponerar filmmusiken (q v John Carpenter och "Escape from New York") - eller när en författare även målar omslaget till sin bok, som Lars Gustafsson och en av hans senare filosofiböcker.

You see? Visst ska man bejaka mångsysslarna, de som kan litegrann av varje, men just när det gäller boken och filmen som produkt är arbetsfördelning att föredra. Det var till exempel därför som jag inte tecknade omslaget själv till "Eld och rörelse" (se etikett), utan gav det i uppdrag åt frisimmaren, tenngjutaren och grafikern Anatol Boström att göra det. Jag hade förvisso färdiga teckningar att tillgå, jag hade länge fantiserat över hur ett omslag skulle kunna se ut - men Boströms version blev bättre. För den som undrar kan nämnas att det föreställer sökarljus som speglas mot undersidan av några moln, ljus som sedan sipprar ner över terrängen som konstgjort månljus. (Nån som äger boken plus en digitalkamera, och har lust att fota av verket och maila mig bilden? Vore bra för min marknadsföring här på bloggen...)

Nåväl, vi kan ju fortsätta på temat mångsysslare och allkonstnärer. Wagner var litegrann som Carpenter - eller? Wagner var både manusförfattare och kompositör kan man säga, skrev både libretto och gjorde musiken till sina operor. Dessutom designade han kostymer och ritade scenbilder, det var grädden på moset, och voilà hade vi ett allkonstverk, ett Gesamtkunstwerk. Att man idag struntar i hans hornhjälmar och germanska skogskulisser gör inte så mycket, libretto och musik lever vidare i modern kosymering. (En old-school-"Niebelungens Ring" för fantasygenerationen vore förvisso något att goutera, komplett med spjut, svärd och hornhjälmar, trolska scenerier och valkyrieflätor, som kontrast mot alla glas-och-krom-"Ringar" vi sett på senare tid...)

Mångfrestare, folk som både kan sjunga och skriva, finns det? Nämnde Gustafsson kan spela flöjt. Ja det finns nog många författare som kan ta ton. Själv har jag en rätt bra sångröst, tjänade lite kulor i Stockholms tunnelbana på det en gång. Lite Bing Crosby: "Stranger in Paradise", "Summerwind", "Straight Down the Middle", golflåten ni vet. Som jag gjorde en paus passerade en herre och småsjöng "That old black magic"..., han hade något vädjande i blicken - men jag kunde tyvärr inte glädja honom med den, kunde inte texten. Så det fick bli "Mona Lisa" av Nat King Cole istället.

Folk som både kan måla och skriva? Gunnar Brusewitz. Normalbra standard på båda, skrev som han tecknade: lite journalistiskt. Clark Ashton Smith (q v etiketten "fantasi-fantaså-fantasy") kunde skulptera.

Något som är svårt i mångssyssleri är att förena musikerrollen med debattörens. Det har Alexander Bard fått erfara. Lite märkligt: ty författare som debatterar anses fint, musiker som debatterar anses udda. Men det kan bero att det musiska inte rimmar med det stridbara; det ena är harmoni, det senare dissonans. Eller hur man nu ska säga.

Kanske så här: prosaförfattare må debattera, dock inte renodlade poeter. Samma sak som med musiker: det skär sig med deras "sköna konst"-profil, poesi och strid gifter sig inte. Prosakonst däremot är lite grövre till sin art, det rimmar bättre med debattklimatet.

Picasso hade en period då han ville bli författare, en bra bit in i sitt konstnärskap. Men Gertrude Stein talade honom ut ur denna villfarelse, och då blev han lycklig igen. Mångsyssleri är inte alltid av godo - skomakare, bliv vid din läst - och författare ska inte måla omslagen till sina böcker!

"Castaneda" betyder "kastanj"

1.

För en tjugo år sen var jag rätt intresserad av krig. Jag läste en massa om det, läste krigshistoriska böcker och allt. Men mitt upp i alltihopa tänkte jag: intressant ämne, synd bara att det är så våldsamt... Man kanske skulle toppa av med något vänligare ämne, något andligare...?

Därför började jag läsa Castanedas böcker, som länge utlovat en lockelse på mig. Jag gav mig alltså i kast med denna indianvisdom, denna esoterism och sant kulturella skildring av en mans väg in i magins förlovade land. Och vad fann jag? Det snackades om krig även här!

För att bli en vis man säger Castanedas lärare, för att ge sig Kunskapen i våld måste man vara som en soldat på väg ut i krig: vidöppen, en smula rädd, ha respekt och vara totalt beslutsam. ("A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination...")

Aj tusan, det var konstigt tänkte jag. Nog förstod jag att det bara var en liknelse, men bildspråket var likväl en smula besvärande. Nåväl, det finns inga isolerade fält, allt hänger ihop - även krig med esoterism tydligen. Man behöver inte vara rädd för att dra parallellen.

Så okej då: att bli vis är som att bli en krigare - en indiankrigare. Man får inte associera det till våld och förstörelse. Men det handlar förvisso om att bli en magiker, en trollkarl; det är ingen personlig utveckling det gäller, det handlar för Castaneda att bli del i en magisk cirkel som han senare själv ska leda. Därför kan krigarliknelsen vara perfekt, men samtidigt lite udda för en esoterisk existensialist, en privatreligiös sökare på våra breddgrader.

Och när don Juan en dag säger att till och med träden runt hans hus är krigare, de vet vad som gäller i livet - då blir det lite löjligt... Kvinnorna i sällskapet tjatar om att vara krigare, kunniga kvinns utan tvekan, men krigarsnacket hör till Castanedaböckernas udda jargong. Visst är ännu liknelsen med att vara beslutsam inför mötet med magin som inför att gå ut i krig, visst har denna någon slags bäring rent allmänt. Men den säger mig egentligen mer om vad en soldat är än vad en esoteriker är!

Krig är ingen lek, man måste vara beslutsam och respektera de krafter man förvaltar, vapen och sprängämnen: för det är ju med de sistnämnda att de blir farliga först när man glömmer att de är farliga... Och en smula rädsla kan vara bra, det skärper sinnena. Och man måste vara lyhörd, kunna läsa av terräng och läge och intuitivt fatta när det är dags att slå.



2.

Som sagt: krigarsnacket i Castaneda är mest en kuriositet. Som privatreligiös har jag aldrig känt behovet att tänka som en krigare. Kanske praktiserande magiker med flera kan ha använding för 'et.

Men det finns ju så mycket mer i Castanedas nio böcker. Redan själva narrativet är starkt, symboliskt pregnant: det är lärare och elev, âcarya och shishya, trollkarl och lärling, en lärling som slutligen själv måste bli mästare. Kan någon nämna någon annan modern bok som skildrar fenomenet så ingående?

Castaneda börjar som trögfattad frisurfare, tror att lärdomen bara är något han komma och gå till, men inser sedan att han måste hänge sig totalt åt det hela. Det är inte bara ännu ett projekt, det är Projektet. Så lär han sig med tiden att dämpa sin egoism, han slutar gnälla och tycka synd om sig själv, han tystar sin inre monolog och finner frid, finner stoisk frid vilken blir en grund att utöva sina magiska konster med. Själva den magiska biten ger inte mig så mycket, men jag läser ändå fascinerad vad det går ut på - och ser det som möten med Det Outgrundliga, med universum, med de okända krafter som kan finnas där ute. För att möta dem behövs ödmjukhet och respekt för livet, stoisk "apatia", och det kan varje människa behöva.

För övrigt är Castanedas böcker eminent läsbara. Det är inte nobelprisklass, inte Borges-Fuentes - men stilen är förhållandevis tuktad, de kan slöläsas och det är minsann inte så vanligt i esoteriska böcker. De kan till exempel vara för komprimerade för att kunna läsas i hängmattan (som Martinus' böcker). Nu menar jag inte att slöläsning i hängmattan är kriteriet på god litteratur - men något slags lust måste finnas där, något som gör att man läser boken för sin egen skull och inte bara för bildning, och detta finner vi hos Castaneda.



3.

Det finns spännande händelser i böckerna, möten med det okända i Mexicos bergstrakter. Och naturskildring. Och fängslande personer (don Juan, dona Soledad, Florinda Grau med flera). Och det finns poesi, i och för sig bara citerad - som denna:

Only a bell and a bird breaks the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden coloured silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.

Det var "Hora Inmensa" av Juan Ramón Jimenez.

Castanedas värld får dig att dikta och drömma, får dig att dansa till Zacatecas rytmer; du flyger på visionens vingar, lyssnar på de pratsamma ödlorna som stannat till vid korsvägen, och du rör dig sömngångaraktig genom högslättens skymningsland, bland pyramider och statyer från atlantiska tider.

Det är en svävande värld, en bevingad värld, med många symboler somhör till luftens element: örnen, kråkan, malen och "the wings of Intent". En kungsörn med utbredda vingar, silverne kråkor som budbärare, en mal med guldstoff på vingarna samt "the wings of Intent" som ska vara själva grundkraften, universalsättet att nå "beyond the Beyond", att gå från detta liv till nästa med bevarat medvetande.

Relaterat
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castanedas värld: en ordlista
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Lär dig sanskrit

Passager

Walter Benjamin var marxist. Han brukar räknas till Frankfurtskolan, till "kulturmarxismen" som använder Marx' analys till mer än ekonomi: till kultur- och samhällsfilosofi i stort, vad än det rådande ekonomiska läget säger om revolutionens närhet. Benjamin var en vänsterist som levde eremitliv i Paris. Han studerade staden, läste den som en text. Han påverkades föga av övrig kulturmarxism som torgförde idéer om offermentalitet, västfientlighet och negativism. Benjamin älskade ju sitt Paris och dess passager.

I 1800-talets Paris hade man så kallade passager, sin tids inomhusgallerior. Det var övertakade gränder med korsväg i mitten. Walter Benjamin spekulerade över innebörden i dessa uterum och fann bland annat detta: passagen saknar likt drömmen utsida.

Det tyckte jag var skarpsinnigt. Det är något visst med dessa fönsterlösa miljöer, som med tunnelbanestationer: ingen vet hur de ser ut från utsidan. De har bara en omärklig ingång, och sedan - rätt ner i drömmen.

Vet någon hur T-Centralen i Stockholm, med alla sina perronger och gångar, ser ut från utsidan? Nej, det är likt passagen en dröm att besöka i vaket tillstånd: en dröm med alla sina former och intriger, irrgångar hit och dit och förgreningar upp i ljuset.

Benjamin var marxist och andeskådare, han hade blick för diskreta ting i vardag och i Paris' 1800-tal, som han skrev om i sitt magnum opus "Paris, 1800-talets huvudstad" (även känt som "Passagearbetet"). Horor och lurendrejare som väntade vid ingångarna till passagerna kallade han "moderna tröskelgudar", och vågar som tills ganska nyligen fanns på järnvägsstationer var ett modernt sätt att spå sig: "gnothi seavtón", känn din vikt...

Marx himself hade blick för det mytiska djupet i industriåldern, som idén om "varan som fetisch". Varor man köper är inte bara ting man förbrukar, nej de får ett värde i sig, blir dyrkade enligt vissa ritualer - och denna ritual föreskrivs av modet och reklamen enligt Benjamin. Och visst är det så: reklamen är inte bara fakta och påverkan av blivande konsumenter, den tjänar även att befästa de ritualer som varan ska konsumeras enligt. Coca-Cola dricks när man är lycklig, en metanoldriven bil får dig att bli ett miljövänligt helgon, fiberrik mat gör dig framgångsrik.

Benjamin kunde även gå i gamla passager (de fanns där ännu på 1930-talet) och se på skyltar och affischer, tyckte sig se att de ville säga något mer än bara informera om respektive affär. På samma sätt kan man gå runt här i stan och se på parkerade bilar, se på emblemen och försöka läsa in något i dem - för de vill något mer än bara informera om sin existens: Volvo C70, Citroën Xantia, Audi A6, Plymouth Voyager... Lite märkligt blir det då när man möter bilar utan emblem, som dyrare BMW:ar och Mersor: de blir som sarkofager, kommunicerar inte med omgivningen. Väcker mer harm än den föregivna vulagriteten i att låta emblemet sitta kvar.

- - -

"Här tillhör till och med bilarna urtiden" sa Apollinaire om Paris. Han såg något annat än fortskaffningsmedel i bilarnas former, såg det groteska i dem, det djurlika. Visst är lyktorna ögon och grillen mun, visst uttrycker även en bilfront ett helt spektrum av känslor - och visst ser ett bilvrak i skogen ut som ett djurkadaver, så främmande är det trots allt inte i denna miljö. Mer främmande vore att stöta på en marmorstaty i en skogsglänta, då vore det förvisso kultur och inte natur. Bilar är natur.

Teknik är natur, verkar lite spöklik, på samma sätt som gamla fotografier har en gåtfull, lite främmande karaktär: de är natur. Träsnitt däremot har en vänligare framtoning, de är mer kultur.

Detta säger Benjamin. Och hans verk är skoj att läsa, storverket liksom även "Enkelriktad gata" med sökande efter innebörder i reklam, i stadsvyer och bland frimärken, litegrann som Ernst Jüngers "Das abenteurerliche Herz" när denne läser in innebörder i muséer, kiosker, järnvägsstationer och järn- och tyghandlar (kapitlet "In den Kaufläden").

Vad gäller själva "Passagearbetet" har jag bara en invändning att göra. Benjamin sa att dessa passager försvann från Paris av tre skäl: friluftskultur, prostitutionsförbud och breddade trottoarer. Det var nog sant, men var bara en utveckling på kort sikt. Idag ser vi ju fler inomhusgallerior än tillförne, från Uppsala till Singapore, från Paris till Peking, från Milano till London och i det förlovade USA, där "going to the Mall" är en hel livsstil.

Relaterat
Äventyrshjärta
Bilbabbel
Hubbard, Lafayette Ron
Jules Verne-magasinet
Lafferty, Raphael Aloysius

Låna Svensson

Ni kan låna den på universitetsbiblioteken: i Uppsala, Lund och Göteborg.

Vad? Min novellsamling "Eld och rörelse" så klart. Endast läsesalslån dock, sån är deras princip för skönlitteratur. Men de har även fått pliktex av "Den musiske matlagaren", min kokbok, och eftersom det är en faktabok går den att låna hem.

Så vill ni kolla in dessa böcker i verkliga livet, gack åstad till UUB, LUB eller GUB och beställ fram... Ni som läst mina inlägg om böckerna här på bloggen, men ännu tvekar om köp, skynda till er lokala universitetsbibbla. Och ni som inte vet vad jag talar om kan kolla respektive etikett här till vänster, boktitlar = etikettnamn, och läsa mer...

I kokboken finns ett kapitel om hamburgare, och där nämner jag flyktigt "Supersize Me" av Morgan Spurlock. Nu i helgen såg jag denna film: en svidande vidräkning med McDonald's, en kul dokumentär. Jämför man med Michael Moores dokumentärer så var denna effektivare, kändes på det hela taget ärligare. Spurlock angriper "bara" ett snabbmatsföretag, Moore angriper Bush och hela västvärlden - och då sympatiserar jag med den förre, det är mer hanterligt helt enkelt. Både Spurlock och Moore är vänsterfolk, fina killar med fina budskap - men Spurlock har närmare till skrattet samtidigt som han behåller fokus för filmen: ner med McDonald's, ifrågasätt dem! (Mer om Moore för övrigt under etiketten "film och TV": "Sankt Michael".)

Inte så att jag själv hatar McDonald's, jag ser inte snabbmat som vårt värsta gissel. Men Spurlock hade rätt på en, avgörande punkt: ingen behöver en liter Pepsi och ett kvarts kilo pommes till varje hamburgermeal - och det där Supersize-erbjudandet som blåste upp mealsen till löjligt stora omfång, det upphörde efter filmen! En liten seger, men en bestående. David hade besegrat Goliat - och gjort det med ett leende.

I filmen säger till exempel en forskare att små barn blir präglade av McDonald's, de går dit med sina föräldrar och får äta Happy Meal och leka och känna goda vibbar, och på så sätt grundläggs beteendet att äta där jämt. Spurlock säger då:

- Då ska jag slå mina barn varje gång vi passerar ett McDonald's - då blir de negativt präglade!

En kul kille helt enkelt. Gotta love him. Ja denna dokumentär var elegant gjord, man suger i sig diagram och besök i skolmatsalar lika ivrigt som man följer Spurlocks projekt att äta alla måltider på haket morgon, middag och kväll i 30 dar.

Nyss spelade någon Nationalteatern på hög volym, hördes genom väggen i skyskrapan jag bebor: Jack Ripper, Bängen trålar, såna hemlandstoner...

Följer annars dessa dar "The Apprentice UK" på TV 8. Hormonstinna män och kvinnor ska tävla om att bli lärling åt en rikis, och de duvas i projekt som att sälja blommor och ta fram och pitcha en ny leksak. Mycket snack, mycket strategiprat, intelligent och välformulerat, "a rough trade" helt enkelt. Vad vore TV utan dessa tävlingsdokumentärer?

J. G. Ballard: The Atrocity Exhibition

Jim Ballards "The Atrocity Exhibition" gavs ut 1970. Nu finns den på svenska som "Skändlighetsutställningen".

Den här boken är som Warholbilden av elektriska stolen: synbarligen blott en avbildning, en objektiv spegling - men bortom det ett ångestskri, en reaktion på vår känslokalla värld, på den där "affektens död" som Freud talade om.

Ballard undersöker det landskap som sägs ha gett upphov till denna känslokyla, via media, betonghus och hotell, via kliniker och lösryckta filmrutor, via metaforer och symboler. Det sägs vara en roman denna "Vidrighetsutställning", men i så fall är det en väldigt annorlunda sådan - tack och lov. Det är en splittrad prosa; realismens kontinuerliga spegel är krossad till förmån för en fragmentarisk ihoppussling av världen, det är dissonans och omtagning istället för harmoni och sammanhängande narrativ. Det är korta stycken åtskilda av mellanrubriker; det är inga repliker följda av "sade hon", det är inga smeksamt inledande miljöskildringar, ingen docerande berättarröst.

Det bara är. Man bara försätts i verkligheten, på betongen och med kraftledningstrådarna i skyn, med helikoptrar vid horisonten och med skränet av en melodiradio någonstans ifrån.

En reklamskylt -

Vinkelförhållandet mellan en halvöppen dörr och en vägg -

En bilolycka -

Närbild av LBJ:s näsa -

Ett mentalsjukhus -

"A field day" för Ballarddyrkaren således: denna bok är gefundenes fressen för en titanisk människa, för en mauretanier med pervers längtan efter porr, våld och mediakaos i smakfull inramning, för den som är trött på romanens sedvaliga snömos och vill ha något rivigare, något mer stimulerande. Du är utelämnad åt bilderna, ja åt dina egna drömmar och mardrömmar; här finns ingen allvetande, sedvanligt kåserande berättare att hålla i handen, nej du måste fejsa konkretionerna, se symbolerna i vitögat, ja se dig själv i vitögat - för symbolerna talar till vårt undermedvetna.

Men räds icke, du har sällskap på resan: Oswald och JFK, Ralph Nader och Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Ronald Reagan.

Denna bok är perfekt läsning i bilkön, i hängmattan och på stranden. Bra som avkoppling efter en dag då du:

1. Drömt om sex med en flygvärdinna på Arlandas personaltoalett

2. Skjutit till måls på reklamtavlor för senaste BMW 5-serie

3. Mediterat över Max Ernsts "Europe après la pluie"

4. Bett Gud att sända J. G. Ballard av sin läkande kraft

5. Funderat över USA:s reträttstrategier i Irak

Relaterat
Homeros: Odysséen
Sagor
Ambres
Arméstaben: SoldF 1957
Borg: Det röda massanfallet (1951)

Den holistiska maten

Dagens armé tycks bestå av cirka 20 000 man i första linjen, plus 43 000 man hemvärn. (Okej, det där 20 000 ska ses som "9 500 man beredda att sättas in direkt, 13 000 inom ett till tre år".) Planer på en yrkesarmé skulle ge oss minskat hemvärn (15 000 man), 17 700 man yrkessoldater för omedelbar insats samt 15 300 man beredda att sättas in inom ett år.

Detta läste jag i SvD 22 december 2007. Har sparat urklippet för att skriva nåt vägande om detta, oklart vad. Detsamma gäller ett annat klipp, om en kyrka som inte fick ha solfångare på taket. Det rörde sig om Fläckebo kyrka. Riksantikvariämbetet sa nej, men då överklagade man till regeringsrätten. Som estet kan jag förstå att man förbjuder dylikt ingrepp på en gammal kyrka, men man måste också följa med sin tid - så in alles anser jag att solceller på kyrktaket är grrreat, det kan ge ny energi åt en stelnad kyrka! Se symbolismen i det hela, ny kraft från ovan!

Jag övergår till ämnet holism, en kär gammal vän. Holismen som idé kan verka lite uttjatad; säkert står detta begrepp högt i kurs inom KKK-sektorn, bland Kurser, Konsulter och Konferenser. Mången näringslivsguru lever nog högt på att säga saker som "se helheten, strunt i detaljerna" - men det är ju lätt att göra - eller?

Ett abstrakt ämne, ett stort ämne denna holism.

Man kan säga: för de högre nivåerna inom varje disciplin (konst, politik, handel) må holismen kunna tillämpas. Men på de lägre nivåerna funkar den inte alls. Ta konst: om du ska bli målare måste du först kunna teckna, måste lära dig föra pennan över papperet, måste kunna rita av ett par skor. Och som litteratör måste du först kunna läsa och skriva, som musiker måste du (helst) kunna noter. Här duger inte holism, här måste du behärska detaljerna först.

Detsamma om man ska lära någon hur man, säg, lagar ett cykeldäck. En holistisk vision är här malplacerad, nej istället är en bruksanvisning steg-för-steg att föredra: först skaffar du rätt verktyg, sedan lossar du hjulet, sedan däcket från fälgen osv.

Men i övrigt är holismen ett bra rättesnöre, på snart sagt alla områden. Som i matlagning: det slags grytor jag lagar är rätt holistiska. Det är inte "köttgryta med ris", inte "bulgur med fisk" - nej, jag har så pass många ingredienser att allt gifter sig i en högre syntes. Har man till exempel en grund av jasminris till vilken läggs finskuren morot, palsternacka, gröna ärter, kålrot och champinjoner, ja då går de enskilda ingredienserna inte att urskilja när allt är klart. Allt måste ses ur helhetens perspektiv.

Detsamma för sånt jag nämnt tidigare under etiketten "holism", som att göra en tennisserve. Du kan inte lära dig den steg-för-steg, inte genom att läsa om det i en uppslagsbok (som förvisso står att finna, som Gustafsson sa i "Tennisspelarna") - nej, att lära sig serva är en kombination av att se andra göra det, öva själv och på så sätt finna ut dess gåtfulla, outsägliga principer. "Try, fail; try again, fail better" som Beckett sa.

Nåväl, för att åter ta matlagning som exempel: på grundnivån lär man sig steg-för-steg, men på högre nivåer härskar holismen. När jag lärde mig till kock (se etiketten "Den musiske matlagaren") kunde jag inget om matlagning, jo kanske steka plättar... Så vad jag lärde mig av mina mentorer var från början väldigt basalt: som att blanchera blomkål, göra fransk tomatsallad och baka potatisgratäng. Ja en hel del recept måste man lära sig, som husmanskost och franska finesser (majonnäs och béarnaise, fiskfärs, duxellemassa, parfait), och här fanns inga genvägar, dessa kunde bara göras på ett sätt: det rätta sättet. Steg för steg. "Man tager en hare..."

Men idag, när jag kan allt det där, då kan jag komponera rätter och middagar ur sant musiska perspektiv, med holistiska förtecken. Som detta med att man måste låta en trerätters måla upp en palett, allt får exempelvis inte vara gult: inte omelett till förrätt, sjötunga hollandaise till varmrätt och sabayonnegratinerad mango till efterrätt. Nej hellre sallad med melon och parma till förrätt och jordgubbssorbet till efterrätt, det blir en vacker ram till sjötungan med sin hollandaise. Förutom att allt smakar ypperligt (såklart) blir det variation i färg, allt blir inte gult som i första exemplet.

Sådan är den musiska maten, sådan är den holistiska matkunskapen!

Filterkrisen, del två

Den 12 mars här på bloggen kom del ett av "Filterkrisen", om vikten av att ha rätt filter. Nu har det hänt igen.

Asså, jag var lycklig med min bryggare, hade kommit fram till att Gevalia kokkaffe var rätt för min bryggare, gav garvsyrefritt kaffe: stora korn, snabb genomströmning, ingen syra hinner lakas ur.

Så en dag köpte jag nya filter, fabrikat "Eldorado": bruna saker, gjorda av returpapp. Rena skräpet, för nu rann hetvattnet igenom alltför snabbt! Det blev bara lank!

Filterkrisen strirrade mig åter i vitögat. Hur göra?

Det var bara att återgå till de filter jag haft innan: Melitta original. Dyrare men bättre, snövita miljöförstörare men det bryr jag mig inte om, inte när det gäller kaffe. Med Eldoradofiltren blev det ju bara brunfärgat vatten.

För med Melittafilter blev kaffet återigen ypperligt. Dessa har ju så kallade aromporer: man har behandlat papperet för att "ta fram det bästa ur kaffet", man får här "kaffenjutning på högsta nivå". Sann reklamtext.

För mig är kaffedrickande snudd på religion. Kanske skulle man starta en tråd om det, ge det en egen etikett här på bloggen? Tills dess får jag citera mig själv i "Den musiske matlagaren" (som redan har en etikett): "Kaffe är den musiska drycken, te kan man dricka mellan varven." Kaffe är för mig den tunga, mytologiska drycken medan te är en okej lättdryck; kaffe har sant transcendentala kvaliteter medan te mest är avkopplande.

Jag har ett helt kapitel om kaffe i sagda musiska matbok; jag berättar om Balzac och de franska caféerna, om egna caféminnen från Uppsala samt om Elgklous "Kaffeboken". Mer om denna bok under etiketten här till vänster.

J. G. Ballard: Solens rike

J. G. Ballards mest berömda roman kom 1984. Den heter "Solens rike".

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar år såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten, stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet på ett krig och början på nästa.

---

"... Basie, jag har lärt mig hundratals nya ord... Belsen, von Rundstedt, GI Joe..."

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

[Tidningarna] var fulla av rubriker och slagord från en världhan aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn - Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)

Relaterat
Hieroglyfer i ett landskap
Ballards sämsta
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)

Napoleons gräshoppor

Napoleon lät döda Enghien för att visa sansculotterna att han var en av dem: han kunde minsann också döda aristokrater...

Det ska också ha varit ett sätt att visa radikalerna att han inte tänkte låta bourbonerna återvända.

Så det var metod i galenskapen, mordet på denne landsflyktige prins var inte en oöverlagd handling. Talleyrands kommentar - "mordet på Enghien var värre än ett brott, det var en dumhet" - håller inte riktigt sträck. Inte så att jag försvarar tyranniska infall, men ni förstår vad jag menar; ur machiavellisk synvinkel visste Nappe vad han gjorde.

Han visste det i detta fall, och han visste det när han efter slutet av ryska fälttåget utgav en viss dagorder. Det var när han korsade Njemen västerut, när han var på vänskapligt territorium igen, som han lät sända ut kungörelsen att kejsaren aldrig mått bättre... Raljanta kåsörer med Frans G. Bengtsson i spetsen har gjort sig roliga över det där, sett det som kejsarvansinne, oförmåga att inse ryska fälttågets misslyckande osv. Men vid denna tid hade en kupp inträffat i Paris; vissa kunde tro att Napoleon var död, allmänt uppror kunde ha utbrutit, men budskapet som Nappe sände ut stäckte i alla fall spekulationer kring hans persons välmåga. Det hade ett sunt politisk syfte, var ett lugnande budskap.

Ovanstående två klargöranden har jag läst i Felix Markhams Napoleonbiografi. Den har ett antal år på nacken men duger än. Annars kan man väl läsa Hermann Lindkvists biografi, där man bland annat inhämtar vilket heraldiskt djur Nappe skulle välja för sitt imperium. Den franska tuppen var på förslag men ansågs inte heroisk nog. Elefant, lejon? Hmm... Valet föll till sist på biet, grundat på det faktum att man funnit små silverbin i frankerkungen Klodvigs sarkofag. Senare fick man veta att det var gräshoppor, i sin tur en egyptisk influens, det ska ha varit vanliga inslag i faraoners gravar.

Då kan man såklart fråga sig: hur kände man i medeltidsfrankrike till det? Att egyptiska kungar beledsagades av gräshoppor till andra sidan? Det får mig i alla fall att tänka på originaltiteln till Lovecrafts "Necronomicon", "Al-Azif"; detta var en efterbildning av gräsloppslåt, tolkad som rop från de döda...

Vi återgår till Napoleon. Lindkvist säger att denne inte var så kort i rocken, han var 168 cm lång vilket var normal kroppslängd för män där och då. Men förvisso var Nappe åt det korpulenta hållet, pykniker you know, och detta kunde ge honom en lite undersätsig figur - så naturligtvis tog propagandan fasta på det.

Nappe jämförs ibland med Hitler. Hur lång var denne förresten? Hitler brukade också karikeras som småväxt vill jag minnas. Kanske bloggen Faktioder vet - men lite svårt att få denna uppgift är det nog, han kremerades ju av medhjälpare där i Berlinbunkern, och så tog ryssarna kvarlevorna. Nappe däremot dog i engelsmännens famn på S:t Helena.

Austerlitz' sol, mötet med Goethe ("voilà un homme" sa Nappe), sjötunga Walewska och Toulons kanoner... Gardet dör men ger sig inte! Nu ska jag komponera en Heroica till minnet av en stor man...

Relaterat
På slagfältet
Patton

Herbert George Wells

"Som den osynlige mannen ser vi inte Claude Rains".

Detta skrev DN när filmen "Den osynlige mannen" visades en gång. Det tyckte jag var roligt.

Jag har inte läst boken men sett filmen, 30-talsrullen baserad på Wells' roman (som kom 1897). Men jag minns inte så mycket av den. Dock har själva idén vunnit burskap; det har till exempel gjorts en osynlig man-film med Chevy Chase, den utspelade sig i San Francisco vill jag minnas. Den kom på 90-talet. Minns här även TV-serien "Den osynlige mannen" från 70-talet, den med David McCallum.

Nåväl, det ska handla om H. G. Wells. "Världarnas krig" från 1897 har ännu energirik aura, namnet lever - inte bara för att det gjordes en film på den härom året, nej själva idén med anfall från yttre rymden etablerades här för första gången, Wells skapade en odödlig arketyp. Och slutet med utomjordingarna som besegras inte av våra vapen, utan av jordiska virus, har snotts av mer än en fantasilös författare av invasionsstories...

Annars har jag viss svaghet för filmversionen från 50-talet. Vid ett tillfälle försöker man atombomba varelserna; storyns hjältar ser på, och det enda man behöver som skydd är skyddsglasögon...

"Doktor Moreaus ö" är för sin del odödlig på grund av raderna:

Not to suck up drink, that is the law; are we not men?
Not to walk on all fours, that is the law; are we not men?
Not to claw bark off trees, that is the law; are we not men?

Djur omdanas till människor av en galen vetenskapsman. Märklig idé, ja hart när obergiplig. Men spännande bok.

"Tidsmaskinen" från 1898 är ännu en arketypisk sf-idé, lanserad av denne Wells. En idé omöjlig att förverkliga, men lika omöjlig att vara utan för tankelekar om framtiden.

Slutligen Wells' krigsstories: "The War in the Air" (1908), "The World Set Free" (1914) och "Things to Come" (1936).

Den sistnämnda utgavs i samband med filmatiseringen av "The Shape of Things to Come". Denna roman från 1929 var ju en sannskyldig tegelsten, en magistral avhandling om framtida nejder, medan boken från 1936 ("Things to Come") var en kortare roman, skriven av Wells och på samma tema, en bokatisering av filmscenariot om man så vill. Vad gäller specifika inslag i boken-filmen så tog han fel apropå gasanvändning i nästa krig (skedde ej i VKII som vi såg, som ur 1936-synvinkeln var "nästa krig" - men vad vet man, det kan ju komma i senare krig... Hur civilisationen helt brakar samman fångas bra i denna bok, ja man ser det även i filmen: olika tidningssidor fladdrar förbi och rubriker om "Motstånd till det yttersta", "Kannibalism" och "Vandrarsjuka" uppfattas, det är sceniskt väl fångat. Gripande.

Så återuppstår civilisationen och man får inomhusgallerior och slängkappor, rulltrappor och en rymdraket. Nu vet vi att en månfärd i sig inte ger oss något, man måste även förändra människans sinne. Att förmedla detta återstår, detta såg Wells inte. Han var i stort sett blind för allt det esoteriska.

"The World Set Free" skildrar även den ett storkrig, samhällskollaps och skapandet av en ny civilisation. Lite pratig roman, ospännande. Som en essä. Noterbar för att ordet "atom bomb" först förekom här. Rätt OK i början, där händer det lite, men annars mest en kuriositet. "The War in the Air" skildrar för sin del hur luftskeppen blir allenarådande, planen "tyngre än luften" klassas ut av den motordrivna ballongen. Global intrig, teutoniska tekniker och amerikanska ingenjörer; luftslag, dans och glada grabbar.

Denna Wellsroman var förebild för Moorcocks "The Warlord of the Air" (1971), där en engelsman från 1900-talets början kommer till en framtid där imperiets luftskepp styr världen. Denna roman lever högt på själva scenen där huvudpersonen kommer ut ur en grotta i Himalaya, reser sig och får se ett gigantiskt luftskepp i de engelska färgerna; han tas upp i det och får veta att året är 1973... Det är själva det definierande ögonblicket, som när Blish' New York stiger mot skyn eller Nivens äventyrare approcherar Ringworld: fängslande sinnebild, odödlig symbol.

Egyptenresa, ljusvandring, drömbok, nattlektion...

Teckningen ovan är av Jenny B. Hon har en blogg vid namn "Rita snyggt eller dö". Där kan man beställa teckningar i valfritt motiv; bara önska så ritar hon. Själv önskade jag en enhörning med en regnbåge eftersom detta är ett klassiskt motiv; dessa två element hör ihop sägs det, som ler och långhalm. Och så kan de ju få en att associera till nyandlighet också, till böcker som står på bokstaven C på bibblan: nya religionsriktningar, gåtfulla fenomen och kristalltekniska utflykter.

Vad kan jag då rekommendera från denna hylla? Sånt som är roligt att läsa även för en icke invigd? Vad har jag funnit i denna väg på Uppsala stadsbibliotek?

Spontant kommer jag att tänka på Paul Bruntons "Till Egypten". Dess inledning ger en vison av sfinxen genom eonerna, från preatlantiska, prefluviala tider till idag. I början hade denna artefakt en skiva av guld på huvudet, får vi bland annat veta: en solskiva. Sedan berättar Brunton om sina äventyr i Karnak, Heliopolis och i Kairo, samt om en övernattning i sarkofagen i Kheops' pyramid.

Han använder denna kista till det den är avsedd för: djupmeditation, "vison quest", ett glorifierat sätt att drömma. Man reagerar på detta kapitel som inför en Castanedas själsresor: kanske är det påhittat, men i så fall är skribenten en sann diktare!

Ännu en läsvärd alternativbok är "Vandra mot ljuset": den är inget mindre än en krönika från skapelsen till våra dagar, en utsaga om vad som skett i himmel och på jord, mottagen via medium och med källa hos en viss "Ardor", som ska vara identisk med en viss fallen ängel... Huruvida man ska tro på detta då Lucifer är lögnens fader överlämnar jag åt er; själv tycker jag det var spännande att följa tvisten i himlen, fallet, människans skapelse och hennes framsteg och bakslag, Lucifers möte med Kristus (utöver det som står i Bibeln, det ni!) samt nedslag i historien därefter: romarriket, reformationen samt 1800-talet och dess esoteriska betydelse.

Denna bok är ett måste för den gnostiskt sinnade. Finns att köpa än idag, googla titeln och se.

Swedenborgs "Drömbok" är hans mest lättlästa bok, ja kanske även den bästa: den är skriven på svenska och ej översatt från latin som hans andra böcker, är ej heller skriven för att publiceras som dessa utan är privata anteckningar, skymningsrader från en man i kris. Mannen ligger begravd i Uppsala domkyrka, och jag brukar gå förbi hans porfyrkista ibland och nicka igenkännande. För övrigt gravsattes han där 1910 på folklig begäran: en stor svensk måste dock ha en stor grav! Att Swedenborgs lära inte har mycket gemensamt med kyrkans lära (med dess fixering vid Pauli brev, Pauli tolkning av Kristi lära) brydde man sig inte om, nej Gustav V beslöt att hämta hem stoftet från England med eskort av pansarkryssaren Fylgia; det var en passande hemkomst, beledsagad av en urnordisk psychopompos i pansardräkt... Fylgior är som alla vet vägvisare i dödsriket.

Vad finns det mer för läsbara nyandliga verk? Eller tvärtom: vad finns det inte, vad ska man akta sig för som lekman, vad är sömnpiller? Nämnda Swedenborgs böcker är precis inte underhållning, många före mig har noterat det - även Olof Lagerkrantz, som dock skrivit en hyfsad biografi. Kanske kan även Lars Bergquists biografi vara nåt - men viss prettovarning här, denna bok plockar många höglitterära poäng på Swedenborgs troper utan att det tillför så mycket. Bergquist är katolik men ingen mystiker; han är ödmjuk inför Swedenborgs gärning men hur mycket han förstår av Emanuels esoterism vet jag inte.

Martin Lamms biografi ska dock inte läsas: denne reducerar allt Swedenborg skrivit till sinnessjukdom. "A är lika med B och inget annat" är Lamms program, som den reduktionist han är; vem är då sinnessjuk frågar jag...

Viola Petit Neal och Shafica Karagulla har skrivit "Nattlektioner". Det är utskrifter av astrala lektioner Neal säger sig ha fått. Här kan man bland annat läsa om den kristallteknik som ligger till grund för min novell "Vetenskapens trollkarl"; se etiketten "Stratopias gåta" på denna blogg. Rätt faktatät bok detta, lite snårig och egentligen inget för lekmannen - men man vet ju aldrig, kanske finns det en blivande kristalltekniker i läsekretsen som behöver impulser...

Slutligen får jag rekommendera Louis Charpentiers "Mysterierna i katedralen i Chartres", som handlar om detta tempels idéella grundval. Läs om tempelriddare, arkitektoniska proportioner och glasmålningar i denna första gotiska katedral, urmodern för all gotik.

Relaterat
En tråd med diverse länkar till bloggen. Överst är det ett inlägg om bloggens fem mest lästa artiklar
En tråd om epos som "Beowulf" och "The Rime Of The Ancient Mariner"

Att se själen i spegeln

Symbolismen var inte bara en fluga hos överhettade fin de siècle-konstnärer, vilket man ju kan få för sig efter att ha läst Kristoffer Leandoers introduktion i ämnet (Pequod 2007). Att begränsa symbolismen i tiden må vara handbokens defintion på ämnet, ett avstamp för en vidare diskussion, men själv anser jag att detta med symbolism är centralt för all konst. Varje konstnär värd namnet är litegrann symbolist. Ritar du en gubbe och ett träd är detta inte bara ett hugskott, nej undermedvetet har du ritat Människan och Livets träd...

Det finns bra konst och sämre konst, verk som träffar rätt och verk av skralare slag. Men den goda konsten är lika med symbolism i min bok; ett konstverk som säger oss mycket gör det eftersom det når utöver sig själv, avbildar mer än sin jordiska förebild. Leonardos "Mona Lisa" kan få oss intresserade av modellen han målade av, utan tvekan - men när denna research fått sitt återstår motivet i sin gåtfullhet, leendet och hela gestalten, kort sagt Kvinnan och varför inte Människan. Detta är symbolismen: motivet uttrycker något outsägligt, talar till vårt undermedvetna.

- - -

Finns det symbolism i C. D. Friedrichs verk? Det gör det nog. Han själv var insatt i eidetisk teori, kunde sin platonism, denna perenniala filosofi som symbolismen utgår ifrån. CDF ansåg till exempel att man skulle fatta motivet med sitt inre öga; nog hade han blick för landskapet as such, men lika ofta komponerade han sina motiv i ateljén, efter att ha bearbetat det lekamliga ögats intryck. Kort sagt, efter att ha sett motivet med sitt inre öga, skådat det i symboliska termer.

CDF ansåg att den timliga världen är spegel för den eviga världen, för den himmelska; det är motsvarighet och korrespondens, det är form som finns där för att idén ska ha något att visa sig i. Ett synligt ting är symbol för ett högre, verkligare ting; påtagliga föremålet är blott en avbild av en himmelsk förebild, en återgivning "här nere" av en urbild "där uppe".

CDF såg med andra ord det gudomliga speglat i naturen (sa Nordiska muséets utställningskatalog "Romantiken i Dresden"); sinnevärlden var en uppenbarelse av en översinnlig värld. Det sedda var blott symboler för något ännu verkligare.

Man kan också säga: vad vi ser i världen är tredimensionella återgivningar av en fyrdimensionell, högre verklighet. Svårigheten att föreställa sig denna högre verklighet visades av E. Abbotts "Flatland", där en tvådimensionell figur får besök av ett klot, en tredimensionell sak: först ser 2-D-killen en punkt, därefter en cirkel som vidgas, kulminerar och sedan krymper igen. Klotet har passerat 2-D-världen utan att bli sett för vad det är, en tredimensionell kropp.

På samma sätt är det svårt för oss att tänka sig en fyrdimensionell värld. Men Kasimir Malevitj' "Svart kvadrat på vit botten" sägs vara en avbildning av denna högre verklighet, denna suprematiska dimension.

- - -

Så vad är symbolism?

Är det som Asmodis konsthandbok säger förmågan att se bilden å ena sidan samt själva symbolen å den andra, att skilja den vardagliga tolkningen ("björken vid Slinde", "två män betraktar månen", "fällande örnar") från det ideella innehållet?

Är det att i bildmässig form ge en avbild av sina drömmar?

Är det att uttrycka idéer i former, alltså symboler?

Är det förmågan att se motivet inte som ett föremål, utan som ett tecken för den idé man förnummit?

Är det konsten "att se själen i spegeln", som Hermann Bahr uttryckte det?

Är det "att förvandla intryck plus reflexion till ett skenbart realistiskt mönster"?

- - -

De Chirico ville i konsten införa en magisk anda, lansera ett synsätt varmed allt blev till symbol. Som jag sa inledningsvis: alla konstnärer är litegrann symbolister, för allt man avbildar blir per defintion till symbol; det som hamnar på duken "är" inte det avbildade föremålet, det är blott en symbolisk representation för detta.

Chirico ville måla enkla ting som gaturum och torg, ville fånga den metafysiska egenskapen hos landskap, föremål och platser. En modern Chirico-lärjunge kan således gå runt i sin stad och anlägga en oförliknelig blick på omgiven, fånga den glädje och smärta som döljer sig i ett gatuperspektiv, en viadukt, en kylarmaskering och en bussdörr. Man förstår att tinget omsluter en hemlighet, en gåta - och när man löst gåtan (medvetet eller omedvetet) uppenbaras en hel värld bortom det synliga.

Världen talar till oss i symboler, och vi kan iaktta dessa, grunna över dem dem och låta diskreta processer verka. Sedan kan vi själva uttrycka oss i symboler, gestalta världen i fattbara figurer som på ytan ser konkreta och vardagliga ut men som egentligen är eviga symboler. Voilà symbolism in nuce, en konstnärlig strategi som ännu är gångbar - en metod för måleri och dikt som vill säga något utöver det banala, som vill nå både dagspublik och kommande tider, både samtid och framtid.

- - -

van Gogh skilde aldrig symbol från verklighet sägs det. Gör detta honom till symbolist eller till realist? Är målningen av ett par kängor symbolism eller realism?

Man ser samma tvehåga hos Cézanne: denne var formellt ej symbolist, nej han "var naturen fanatiskt trogen" - men hans strävan att till exempel göra "en absolut bild" är ju inget annat än metafysik. Återigen kan detta ge fog för tanken att all konst är symbolisk.

Relaterat
Alfred Elton van Vogt
Ockult magasin

En galnings triumf

Jag såg "Star Wars: Klonerna anfaller" igår. Spänning och äventyr och skojiga rymdskepp, men en sak fattades: orkestrar!

Var vad den obligatoriska musikscenen, à la steelbandet i 77-filmen och r'n'b-showen i 83-filmen? Dessa har dröjt sig kvar när man glömt allt annat; de är i min bok Star Wars' "sine qua non", sockret i botten, det där lilla extra som ger helheten mening.

Från sf på film är steget inte långt till sf i bokform. Och då kommer jag osökt att tänka på "Lost Worlds" av Clark Ashton Smith, en sedvanlig novellsamling med sedvanlig språkonani. Men en och annan pärla finns, som "The Maze of Maal Dweb" där en viss Tiglari ska frita sin älskade från en Maal Dwebs våld - men Tiglari kommer dit, till dennes palats, bara för att se sin moatjé bli förstenad efter att ha blickat i "The Mirror of Eternity"; hon förvandlas till staty, får sin skönhet förevigad. Därefter förvandlas Tiglari själv till ett djur, ett krumbent murmeldjur som får rumla omkring i palatsträdgården.

Som sagt, kortnoveller var han bra på Smith. Även prosaskisser, som jag nämnt tidigare. Vad gäller de längre novellerna så finner vi i "Out of Space and Time" till exempel "The Monster of the Prophecy", om en jordman som kommer till en främmande värld - och inte nog med att takten i storyn är seg, texten saknar kapitelindelningar också. 20 sidor utan andningspaus, nåväl, det är inte så mycket som Lovecrafts "The Dream-quest of Unknown Kadatah" med 100 sidor utan kapitelbryt...

Vi går vidare.

Poul Andersons "Time Patrolman" innehåller två långnoveller: titelstoryn samt "Odin the Goth". I själva "Time Patrolman" jagas tidsboven Merau Varagan av tidsagenten Manse Everard; denne residerar i det levantinska Tyros under dess glansdagar, högantiken. Everard jagar runt på stadens gator och hittar ett modernt mynt i en butik, inser att han är skurken på spåren, jagar upp denne och utbrister:

- Merau Varagan, you are under arrest by the Time Patrol!

Strongt. Patrullens uppgift är annars att skydda historien från förändringar, vilket blivit möjligt genom tidsresor. Jämför Silverbergs "Up the Line" och "Lest Darkness Falls", två andra antika tidsrese-sf; den förra behandlades här på bloggen under "sf man minns", långt ner i scrollen.

"Odin the Goth" i Andersons bok inleds med raderna "such is the sorrow of Odin the Goth", det är gamle Oden det rör sig om alltså, Oden den enögde, asakungen och brodern till Vile och Ve. Odens själva namn är på tyska "Wotan" vilket visar på indoeuropeisk släktskap; se sanskrit "vâta", vind, av roten "vâ", blåsa. Oden var således ursprungligen en vindgud, men detta stöds även av folkmytologin där "vilda jakten" sägs gå när det stormar, och ledaren för denna vilda jakt var ingen mindre än Oden. "Den vilde jägaren" kallas han stundom, som i Snoilskys dikt:

Är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller,
en kronans officer.
(ur "Stenbocks kurir")

Walter Benjamin hade en hylla i sitt bibliotek för detta: "böcker skrivna av vansinniga". Hade han levat hade han med tiden kunnat ställa Mervyn Peakes böcker där - för vad är dennes "Titus tronföljaren" annat än glorifierat gorm av en galning? Det är rätt välformulerat gorm må man säga, engelsk bokprosa driven till sin yttersta konsekvens: mycket snack och lite verkstad, barocka krusiduller i lager på lager, påminnande om språkonanin hos C. A. Smith. En sannskyldig galnings triumf, en tegelstenstjock berättelse om allt och inget, med massor av skildring av det slott där bristen på handling utspelas.

Peake var även bildkonstnär, illustrerade till exempel "The Rime of the Ancient Mariner" i vibrerande teckningar, mycket streck för pengarna. Så konstigheten i hans prosa behöver inte linjärt härledas från den sinnessjukdom han led av, man kan även säga som en viss kritiker sa: Titus-böckerna är skrivna av en bildkonstnär på utflykt i språket. Han befinner sig utanför sitt sedvanliga medium, han bryter mot vedertagna lagar om intrig, överblickbarhet och konsekvens - eftersom han helt enkelt inte känner till dem. Han är ett lekande barn, ett förvridet geni glömsk av omvärlden: "I sing for fun"...

Lafayette Ron Hubbard

1.

Under kriget förde L. Ron Hubbard befäl på en ubåtsjagare. Platsen var amerikanska västkusten. Vid ett tillfälle fick man mystiska blipp på radarskärmen; Hubbard beordrade att man skulle kolla upp det, styra närmare de misstänkta japanska ubåtarna man tolkade det som.

Väl på platsen släppte man en tio sjunkbomber, och andra fartyg kom dit för att assistera. Någon ubåt kom emellertid inte upp till ytan, och vid en utredning senare framkom det att det endast var Hubbard som trott att det verkligen var fientliga ubåtar i området. Vad som utlöst blippen troddes ha varit en plats på sjöbottnen som var känt för sina magnetiska egenheter.

2.

Hubbard berättade en gång att han under ett tidigare liv, på planeten Zirkon, varit racerförare. Han kallades "Gröna draken" och slog alla hastighetsrekord. En dag kraschade han emellertid och omkom, men han reinkarnerades och återkom som föraren "Röda demonen", och som denne slog han sitt tidigare rekord.

Åter kraschade han, åter reinkarnerades han, nu som "Blå flamman". Han slog sina rekord en tredje gång, men la av när han insåg hur poänglöst det hela var - att slå sig själv. Planeten Zirkon såg för övrigt ut som USA på 50-talet, förutom att man hade rymdfart.

3.

Hubbard gav en gång bakgrunden till en filosofi han skapat (ej dianetik) enligt följande: en kung samlade världens 500 vise för att i 500 böcker sammanställa all visdom. När de gjort de 500 böckerna reducerades dessa till 100 för att ytterligare koncentrera kunskapen, och dessa reducerades i sin tur till 10, och dessa i sin tur till en bok - och denna i sin tur till ett enda ord, och ordet var "överlevnad".

Extra anekdot: Hubbard fick en gång under sina aktiviteter (när han skulle kommunicera med växter) frågan om han var galen. På detta svarade han:

- Javisst. Bara den som förnekar att han är galen är riktigt galen...

Om detta och annat kan man läsa i Hubbard-biografin "Bare-Faced Messiah". Av Russell Miller.

Mer än en trankil robot

Ett tema i Bhagavad-gîtâ är apatia, likgiltigheten inför lycka och olycka. Nu läser jag i en intervju med själve Martin Gansten att detta är den bärande tanken i denna urkund.

Det är "Lunds Universitet meddelar" 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky - men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men "i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär." (Orden är intervjuarens men källan torde vara Gansten, mannen som nyöversatt Bhagavad-gîtâ och Upanishaderna.)

Det här var ju roligt må jag säga, att andra sett vad jag sett i Gîtân. Tidigare har jag citerat apatia-sentenser ur dess kapitel 2, och man kan fortsätta och gå till 6.7 och 6.8 där man ser något liknande:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Återigen medelvägsläran alltså, återigen detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. (Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska förstås i denna mening, tolkas i denna anda.)

Så apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det såvitt jag vet att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Då vet vi det. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

Relaterat
Apatia i Gîtân
Apatia, sanskrit i svenskan mm
Vivekânanda
Castaneda: The Second Ring of Power
Rudolf Steiner
Kokainmumien

Mytologen vid svarta tavlan

Det är den första bemannade färden till Pluto. När de två männen i skeppet tagit sig ut på planetytan, ser de att farkosten de landat med är fastfrusen. Marken bestod nämligen av is blandat med sten som gjorde att den såg fast ut, men när skeppet avfyrade bromsraketerna smälte isen, skeppets landningsbuffert satte sig i detta och det hela frös till. Ett försök att med hjälp av raketmotorn påslagen smälta loss isen misslyckades.

Då var man alltså strandsatta på Pluto, den (i regel) yttersta utposten i solsystemet. En av astronauterna väljer denna utväg: han går ut ur skeppet, kliver ut på isen och tar av sig hjälmen. Också ett sätt att ta livet av sig...

Den kvarvarande inser efter diverse grubbel att allt är meningslöst, men drabbas så av en insikt när han passerat kollegans staty "en gång för mycket": det här är ju gratis kryogenik, gratis nerfrysning i väntan på bättre tider!

Så han gör som kollegan gjort: går ut på planeten, tar av sig hjälmen och fryser till is. Men det slutar inte där för han är fortfarande vid medvetande; hans nervsystem har förvandlats till en supraledare. Och under dagarna slår solljuset "av" honom, eftersom temperaturen då blir för hög för supraledning. Med denna "sömn" känner han att han kan stå ut tills hjälp anländer från jorden. Han behöver bara vänta ut hjälpen: "Wait it Out" heter också denna novell av Larry Niven.

Så där står berättarjaget, vänd mot öster - han tänkte "go east" istället för "go west" av någon anledning, blandade ihop begreppen - han står där och ser solen gå upp varvid han slås av, följt av reaktivering på natten, natten med sin anblick av stjärnor på himlen, skenbart strömmande upp från horisonten. Och så där kommer det att hålla på - i evighet, såvida ingen kommer och undsätter honom. Välsignelse eller förbannelse?

Novellen finns att läsa i "Tales of Known Space". En annan novell i denna samling är "There Is a Tide", vilket i sig är ett Shakespearecitat (ur "Julius Caesar"). Annat sånt i sf, titlar som är citat av The Swan of Avon, är till exempel:

. "Somthing Wicked This Way Comes" (Bradbury/Macbeth)

. "All Our Yesterdays" (fan-historik/dito)

. "Ah, Sweet Idiocy!" (fan-historik det med, och det är väl ett Shakespearecitat?)

. "Bid Time Return" (Richard Matheson/Richard II)

. Och vad med Asimovs memoarböcker, "In Memory Yet Green" samt "In Joy Still Felt", är det Shakesperarecitat?

. "All My Sins Remembered" (Joe Haldeman/Hamlet

Sagda Nivennovell, "There is a Tide", handlar annars om att spela krona och klave med en utomjording. Elegant sak, ungefär som "The Fourth Profession" i "The 1972 Annual World's Best SF"; utomjordingar, rymdfart och teknik, väl genomtänkt på sina premisser: kleinkunst.

Niven sägs vara en trevlig prick, bra kongresshedergäst - men om hans föredrag med ekvationer skrivna på svarta tavlan är så skoj vet jag inte...

Niven har en hel del stories ingående i en framtidskrönika, sträckande sig till år 3000: här finner vi "Ringworld" och samlingen ovan samt "Neutron Star" med mera. Fler noveller bortom sagda år blir det förresten inte, eftersom alla människor då har Teela Brown-genen som ger bäraren tur. Man hade nämligen födslorättslotterier på 2000-talet; endast vinnare i dessa fick föda barn, och Brown var en dominant figur i rejset, hon blev urmoder för den nya mänskligheten - som alltid har tur, den är genetiskt betingad. Barn till vinnare blir automatiskt vinnare, geddit?

Joyeuse pacques!

Home is the sailor, home from the sea,
and the hunter is home from the woods...

Frid sänker sig nu över nejden: stilla veckan, skärtorsdag klockan 15.20. Alla beger sig till vad hem de nu har och firar vad de nu har lust att fira. Själv firar jag att jag är ledig från tidningsutbärning i morgon: söderkisens söndag och tidningsbudets helgdag...

Jag såg "Hannibal" i går", skräckligt äckel och mysrys med Anthony Hopkins. Hade redan läst boken och visste vad som skulle komma, men det var bra ändå - och slibbigt - och lockande med denne kultursinnade gourmet och kannibal. Tyvärr hade man ändrat slutet; i boken blir ju Clarisse och Hannibal ett par, dansar ut i ett lyxnjutande operettliv, men det var tydligen för magstarkt för Hollywood... Men dramaturgiskt är bokens upplösning ett rimligt slut, ja ett logiskt slut: Hannibal räddar Clarisse från hennes rigida plikt-och-heder-värld, vars ideal bara upprätthålls av underhuggare som hon, till ett sannare liv, en musisk tillvaro. Ett autentiskt liv. Att det sker ihop med en kannibal är ett billigt pris; de skulle trots allt leva ihop, inte äta varann... Kort sagt: i boken blir de blir kära och lever lyckliga hädanefter, ett udda par men ett trovärdigt.

En variant på temat kvinnor som blir kära i kriminella, som ges extra relief av det faktum att hon är lagens tjänare, och att hon haft honom som dubiös mentor och tipsare i första boken. Kannibalismen ger det hela bara en extra krydda... Äckligt och skräckligt, men just inom gränserna för kväljningar. Det funkar på sina premisser.

Vad ska jag tala om nu?

För att inlägget inte ska bli för kort?

Jo nu vet jag: jag ska nämna lite om etiketterna.

Några nya har tillkommit, som "bing", "hucques flucques" och "containerterminal". Dessa betyder inget i sig, utan är märken för allmänt intressanta inlägg inom skilda genrer. Klicka på någon av dem och ni får ett tvärsnitt av bloggen, ett smakprov på vad som bjuds. Det är också ett sätt för mig att rädda guldkorn att försvinna bak etiketter som få annars klickar på. "Ge folk vad de inte vet att de vill ha", "slumpens skördar" och "charmen med att resa ospecificerat" är måtton för etiketterna "bing" osv.

"Sf-rapsodi" innehåller för sin del kortrecensioner av sf-verk, inlägg som buntar ihop ett flertal böcker. Lite mindre pretentöst boksnack helt enkelt.

För övrigt talar väl etiketterna för sig själv: under "Bhagavad-gîtâ" talas om detta verk, under "poesy" om poesi och lyrik och under "Nietzsche" om filosofen Nietzsche.

Halford som poet

Grand canyons
of space and time universal,
I face the impenetrable wall.

Stand! Punch!
Hooks to my brain are well in!
Stand! Punch!
I know what I am, I'm Berlin!

Så låter "Dissident Aggressor" från "Sin After Sin". Av Judas Priest, Rob Halford vid pennan. Härlig absurdism att börja dagen med. Att låten är progressiv och dann hjälper förstås också. Ett musikaliskt äventyr!

Shooting for the stars,
cruise the speed of light,
glowing god of Mars,
body burning bright.

Voilà ännu en Halford-text, spontan och vital. Låten är "Riding on the Wind" från 1982, en smärre höjdpunkt i melodiska marker, tung lätthet och drömmar om "ansiktet på Mars".

Min favoritlåt ur Priestkatalogen dessa dar är "Last Rose of Summer" från "Sin After Sin". En soft ballad med akustiskt komp, en låt man spelade med rodnande kinder en gång i världen, den kändes urlöjlig.

Men den har växt med åren. Den är helgjuten. Halford fraserar ledigt, är bekväm som crooner, besjunger rosor och kärlek med sällspord elegans:

Throughout the soft and timeless days of August,
from now the shadows begin to grow much longer.
The sunset's fires has deepened a bloody red,
I give you this, the last rose of summer!

Hög ton där! Och så refrängen:

A token of my unyielding love,
for when the winter's mantle stills the earth,
and all around seems dead and cold, this rose
reminds you of a time when all was warm and living.

Texten må verka banal, men fraseringen är innovativ och betonar känslan.

Så vers 2, lämplig just idag då vi har en vinter-setback med snö och kyla:

Do not despair, Mother Nature's simply resting
in sleep she has well earned.
'Til one day, not so very far from now,
with the opening of the first rose bud I shall return!

En triumfatorisk försäkran: till våren, till våren, då blir allt bättre! Visst måste man greppa tidlösheten och se varje dag som speciell, men finge man välja så väljer man såklart vår och grönska före snö och kyla.

Låten fortsätter med refrängen ånyo, uttonat med titeln upprepad. Ett diskret ögonblick på en av Priests många skivor, men ett minnesvärt sådant. Enligt uppgift ska gruppen kanske göra en samlingsskiva med sina akustiska nummer, sina ballader och lugnare lådar som skulle funka unplugged, och då är "Rose" given. Plus "Epitaph", "Before the Dawn", "When the Night Comes Down" (1984), "Fever" (1982) och möjligen några fler.

Vad gäller Halford som poet och författare så skrev han en story en gång, en fantasyberättelse av det ena eller andra slaget. Tillfrågad av Sweden Rock Magazine vad det blev av den, så sa mannen bara att den kommit bort, det blev inget av den. Men en gång i tiden närde Halford tydligen ambitionen att bli mer än metallgud, han ville bli "riktig författare". Det ni!

Judas Priest: Unleashed in the East

Det började lite trevande, men efterhand fann de vad de sökte.

Man tog för sig ordentligt av det metalliska smörgåsbordet, men man orkade liksom inte smälta allt.

Det tog tid, men skam den som ger sig...

Det handlar som ni förstår om metallguttarna Judas Priest. Deras första handfull plattor var alla imponerande på sitt sätt, men de saknade något: det där lilla extra. Men på live-LP:n "Unleashed in the East" föll allt på plats.

Året var 1979 och man utgav ljudspåret från olika Japan-gig. Det är full speed från början, med "Exciter" från andra LP:n som här får sig syrgasbehandling och exciteras till än högre nivåer; speedmetal är född, med dubbla gitarrer och dubbla solon och extas bortom Bortom. "Running Wild" utgör en lagom mellanrätt, och så är det rätt ner i inferno med "Sinner"; solot är en sann helvetstripp, en skärseld av riff som i Rainbows "Gates of Babylon".

"Ripper" låter oss för sin del landa i ett dimmigt London med en galning lös, och så avslutas sidan med en helt enorm cover, en ready-made som här görs ännu bättre: "The Green Manalishi (with the Two-Pronged Crown)". Fleetwood Macs version saknade den fart och fläkt som Priest ger låten, men man må prisa Peter Green för texten, maken till suggestiv turistresa:

Now when the day goes to sleep and the full-moon looks,
and the night is so black that the darkness cooks,
and you come creeping around,
making me do things I don't wanna do.

'Cos your the Green Manalishi with the two-pronged crown,
all night dragging us up, or you're bringing us down,
taking my love and slip away, leaving me here,
trying to keep from following you...

Lättflygande poesi till blytungt komp: metal när den är som bäst.

Sidan B inleds med ännu en cover, Joan Baez' "Diamonds and Rust". Efter ett krunschigt intro av Tipton ges Baez samma magiska behandling som Nazareth gav Joni Mitchells "This Flight Tonight": originalet omformat nästan till oigenkännlighet, till något bättre och svängigare. Så ska en cover vara, den ska tillföra något. Halford är också mannen att sjunga denna romantiska text, han har många sidor:

Now I see you standing on a road with snow in your hair,
now we're looking out the window of the hotel
of the Washington Square,
our breath comes in white clouds,
mingles and hangs in the air;
speaking strictly for me, we both could have died
then and there...

Perfekt samspel Tipton-Halford för övrigt. Så kommer mini-eposet "Victim of Changes", en tidig komposition som bara blir bättre med åren. Tungt malande rårock som efter en solovirvel går ut i softare marker, och sedan i desperation och falsettskrik: en given live-favorit.

Skivan slutar med flygande fanor med "Genocide" och "Tyrant": så här ska de låta, versionerna på "Sad Wings of Destiny" framstår som skäligen bleka i jämförelse. "Twin guitar attack" i introt och recitativ i mitten på den förra gör den minnesvärd. Och den sistnämnda är en snabbform med snabbsång, med nedsaktning strax innan slutet, och så upp i fart igen till det triumfatoriska slutversen:

Bound for our soles, rest in fear,
shame and shuggo, we all go
we don't joke in dread we live
since tyrant wasn't born...

My legion...

tyrant
tyrant
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall - fall!

Ett sista falsettskrik, riffkaskad och finito, och extatisk jubel från japanerna. Priest hade bosatt sig i svängiga marker, de var hemma: "they had arrived".

Judas Priest: Point of Entry

1.

Spectral gliders drifting in the air,
wheels of wonder floating everywhere;
draped in rainbows gently we ascend...

Detta är en hymn till solara änglar, en lovsång i metall och jetplanssus som inleder sidan B på Judas Priests "Point of Entry" från 1981. Detta är poesi, rocklyrik på hög nivå; en andlig sång med kristaller, gyllene auror och skinande ljusvalv:

Golden haloes radiating higher,
diamond visions softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Änglar och gudar, himmelska nejder: kanske ville man med denna "Solar Angels" toppa "Metal Gods" från föregående LP:n. I så fall lyckades man.

Annars har vi här sedvanliga partylåtar, sexlåtar och riffglitter, ja även ett reaggeintro som på "Turning Circles" - för dylik stilikon hade ju funkat på "British Steel", varför inte nu också... Tlll skillnad från nyssnämnda LP är denna ('81:an) lite lugnare, lite mer radioanpassad, lite mer USA-tillvänd, och denna ständiga tempoväxling blev ett mönster för mycken av Priests 80-tal: det blev hårdare med "Screaming for Vengeance" och '84:an, och så lite lugnare med "Turbo" från '86, mer radiopoppigt med syntar, och så mer metal igen i '88:an, "Ram It Down". Så vad ska man säga? Det är ändå mixen som är viktigast, nånstans i alla dessa stilbyten lever Priestessensen oförändrad.

2.

Ett subtema på "Point of Entry" är resan, bilåkandet, motorismen. Redan på A1, "Heading Out To The Highway", slås tonen an:

So I'm heading out to the highway,
I got nothing to lose at all,
gonna do it my way,
take a chance before I fall,
a chance before I fall!

Odödlig klassiker, given på alla listor över bilåkarlåtar jämte BTO:s, Springsteens och alla andras åklåtar. Men det slutar inte där för JP:s del, för nästa åklåt på "Point of Entry" är om möjligt ännu bättre: "Desert Plains". Månen har gått upp och en ensam hojåkare glider i natten, fartvinden blåser och motorn dunkar och kroppen värker, men nu gäller det att köra på, man har rytmen i blodet i budskapet klart:

From desert plains I bring you love...

Likt en motorburen messias har man farit ut i öknen för att finna katharsis, fått en uppenbarelse och insett att de sanna profeterna måste komma från öknen, bringande ett budskap till mänskligheten i form av en blomma.

Det åskar bland bergen. Kristallljus på instrumenten leder vägen. Kroppen värker men resan fortsätter, tills man ser målet i fjärran, människan som väntar på en, mänskligheten som åstundar ett budskap från öknens messias, MC-mannen som på ökenslätten funnit vägen, sanningen och livet.

Men det är inte slut därmed med åktemat på "Point of Entry", för på min Remasters-CD ges man bonuslåten "Thunder Road":

Red light, green light,
I'm coming home tonight,
burning the freeway,
out of control...

I've had enough,
dreams can wait,
I'm coming home...

Ett j-la åkande helt enkelt, från stad till stad, plats till plats, men till slut måste man komma hem. Låten pulserar i V8-rytm, går fram som ett expresståg - och så kommer ett stick då allt stannar av, endast ett recitativ med små gitarrblänk långt borta markerar liv - och så drar allt igång igen, med slutrader i "I'm coming home, I'm coming home"... ja det är vackert! Livsglädje, lovsång, rock forever.

En liveupptagning av "Desert Plains" avslutar härligheten, fullbordar restemat.

3.

Generellt är "Point of Entry" lågt rankad bland Priest-album. Det sålde inte så bra när det kom ut, det fanns så mycken annan bra metal ute då; Priest var lite i skuggan av Iron Maiden och Dio-Sabbath gissar jag, dessa turnerade för fulla hus medan Priests "PoE"-tour gick lite knackigt: bara en kväll utsåld på Hammersmith Odeon medan Maiden hade fem till exempel. Och jämfört med "British Steel" samt efterföljaren "Screaming for Vengeance" med det magnifika örnomslaget, ter sig möjligen "Point of Entry" lite blek - men strunt i det, allmänt taget är det en kanonplatta. Man har inte tråkigt en sekund - jo, möjligen efter inledningsriffet till "Don't Go", A-sidans andra låt som drar ner tempot lite. Man skulle ha haft "Hot Rockin" där istället, då hade rytmen upprätthållits.

En del låtar på skivan är skrivna lite med vänster hand, men har sin charm just på grund av detta: det är "throw-aways". In alles är detta en groovy platta som pryder sin plats i varje hem, särskilt remastern med bonusspåret, det där som gör restemat till en röd tråd plattan igenom.

Kungar, gudar, metallgudar: Judas Priest

Judas Priest bildades i Birmingham, England, i 70-talets början. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela, "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob. Strax fick man skivkontrakt, och bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla", men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim of Changes", som kom först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings of Destiny" 1976, med ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

Men det gick inte så bra för bandet, och man bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks som plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed in the East" och "Killing Machine", men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille - och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten, och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Sättningen var:

. Ian Hill, bas

. Dave Holland, trummor

. Kenny Downing, gitarr

. Glenn Tipton, gitarr

. Rob Halford, sång

På 80-talet byggde Priest vidare på allt man redan vunnit, och la bara till ökad skicklighet, snabbare riff och ökad tyngd. Framöver ska jag recensera "Point of Entry" från 1981 plus (hoppeligen) skivorna fram till "Ram it Down" 1988. Sedan kom ännu en skiva med Halford på sång, "Painkiller", och sedan bytte man sångare till Ripper Owens. Därefter reformade man med Halford, men det där har jag ingen koll på musikaliskt.

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem? Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt - men det höll inte, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar. Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent for Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler": det är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim of Changes" på sju minuter osv) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar - metallgudar - Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet!