fredag 7 november 2008

Silverrävens andra världskrig



1.

Potamoisi tois autoisi embainomen, esmen te kai ouch esmen. "Vi går ner i samma flod igen och igen, det är vi och ändå inte vi." Dessa Herakleitos' ord kom Jünger att tänka på när han 1940 fick Järnkorset för att ha räddat en sårad undan ksp-eld, i ställningskriget vid Västvallen. Reflektionen var ju att han under första världskriget fått Pour le Mérite för att ha stormat himlen (närapå), medan insatsen nu var mycket blygsammare.

Så är det: var sak har sin tid, man kan inte leva om sitt liv. I VKI gick Jünger i spetsen som stöttruppsanförare, i VKII ledde han sitt kompani i bakhasorna på pansartrupperna. Några regelrätta strider var han inte med om, det handlade mest om att fösa ihop kapitulerade fransmän.

Men hur började det då, detta Silverrävens andra världskrig? Det började hemma i Kirchhorst en sommardag 1939. Han låg och läste Herodotos, han med perserkrigen, då inkallelseordern kom. Strax efter fick han meddelande om att han befordrats, från löjtnant till kapten. Ordern var undertecknad av arméchefen von Brauchitsch personligen. Förr var det kungarna som signerade såna order, så i en republik var detta så nära en kunglig gest man kunde komma.

Sedan ryckte han in. Polska fälttåget var han inte med om, han placerades i väster, vid die Westwalle vid Rhen, den där som de allierade kallade "Siegfriedlinjen":

We're gonna hang up our washing on the Siegfried line,
have you got any washing mommy dear?


Men det där sjöng Vera Lynn långt senare. Nu var det segerns dagar för naziriket, man beredde sig att anfalla västerut på våren 1940, och i maj brakade det löst. Så mycket strider blev det nu inte för Jünger, men blotta vistelsen vid fronten försätter en ju i ett visst tillstånd så att säga. Möjligen såg Jünger fram mot lite frisk vapenväxling, det antyder han i dagboken, men se där fick han tji. Potamoisi autoisi. Han hade stridit klart, han hade redan kasserat in denna karmavinst.

Intressant är att notera standarden på det kompani han ledde. Det var fotmarscherande, hade hästdragen tross (= förråd och kök) och kompc himself hade en ridhäst. Om han ville kunde han såklart gå till fots och hjälpa en och annan soldat med dennes börda, såna kompc:ar fanns förvisso.



2.

Man besegrade Frankrike och Jünger placerades omsider i ockupationsarméns stab. Och där förblev han ockupationen ut, till 1944: ett ovanligt arrangemang, det naturliga hade varit en och annan kommendering till östfronten, men Jünger var nu ingen vanlig kapten. Klart som f-n om en arméchef (Heinrich von Stülpnagel) har en smart författare under sitt kommando att han väljer att behålla denne. Propåer gjordes (om från parti- eller arméhåll minns jag inte) att Jünger borde lukta lite krutrök, men Stülpnagel vägrade kategoriskt och sa att Jünger behövdes på sin post.

Men han hade honom till mer än samtalspartner på Hotel Majestic. Han sände honom på en kamouflerad spiontripp till östfronten hösten 1942, för att sondera nazioppositionen bland armégeneraler. Dagbokspassagen om denna resa är en smärre höjdpunkt, en resa till mörkrets hjärta. Någonstans nämns: "Det sägs att ryssarna brutit igenom vid Stalingrad", och mer "historiens vingslag" kan det inte bli. En annan god sak är när Jünger går längs en lerig bygata och går in i ett hus, och i nästa ögonblick står i ett rum med general von Kleist lutad över lägeskartan. Osökt närvaro i historien, du och bror med världsanden.

En tredje sådan sak, lätt självmedveten, är när han marscherar med sitt kompani i Paris för någon vaktsyssla, och man passerar en staty av George Clemenceau: "Jag nickade till honom, augurer emellan"... Bara Jünger kommer undan med sånt skryt, det är så elegant att man måste kapitulera.

Som kapten i ockupationsarmén (vi är fortfarande i Paris, han återkom oskadd på nyåret 1943) fick Jünger bland annat censurera post. Ingen tung syssla för en som blev officer för att strida. Byråkrattjänst. Potamoisi autoisi... Han veklagar också i dagboken hur han vantrivs. Till det bidrar insipprande nyheter om judehanteringen. Där nämns bland annat en stad som dränks i kremeringsrök varje natt; tala om Mordor i verkligheten. Jünger är som en människa (= dunlänning) i mörkrets tjänst, i ett Gondor (= Paris) som intagits.

Väl i detta Paris umgås han med konstnärer, författare och högre borgerskap, men en krypande känsla av att något är fel, fundamentalt fel, smyger sig på. Åsynen av judestjärnor i stadsvimlet får honom skämmas åt att bära uniform, och då har det gått långt för en uniformsdyrkare och arméräv som Jünger, en vurmare för det moderna ridderskap som officersväsendet har rester av.

Men han erinrar sig vad en sådan officer och gentleman har för plikt, och det är att skydda de svaga. Detta är värmande ord i eländet; hur många moderna offar tänker i de termerna? Nej, de låter sig fotograferas i solbrillor framför en brinnande afrikansk by (= sant, en bild på en dylik svensk FN-officer cirkulerade nyss i pressen)...

Och är de inte så lågt sjunkna så tänker de bara tekniskt, de är blott mauretanier, tekniska goliats. De kan skottvidder och understöd - men vanligt sunt förnuft då, den mänskliga sidan, den ridderliga - hur är det med den?



3.

Jünger kände perifert till att 20 juli-kuppen skulle begås, men han var inte inblandad. Han ansåg själv att tyrannmord inte lönade något till, det var en alltför analytisk lösning på ett helhetsproblem, ett problem stavat nihilism. Sedan följde reträtt och avsked ur armén, och hemma i Kirchhorst blev han hemvärnsbefäl. Vissa säger att han som sådan agerade som vanligt, som lojal officer med strid mot inkräktaren på programmet, men när väl jänkarna kom lär ordern ha varit att sträcka vapen och öppna vägspärrarna. Detta är lite dunkelt, för Jünger har både förr och senare hävdat att man aldrig bör sträcka vapen. "Man bör låta döda sig" som Napoleon sa.

Nåväl, Kirchhorst blev ockuperat, och även det jüngerska hemmet blev besatt. Amerikanare slog sig ner och bildade "rena Wallensteins läger" på gården. Men när de sedan gav sig av kunde Jünger summera det hela med: "Här har människor dragit fram", vilket kan ses som en lätt yrvaket konstaterande att jänkarna inte hade ståndrätter utan betedde sig som folk. Värre hade det kanske varit om man bott i östra Tyskland där Röda armén drog fram. (Ryssland hade förvisso lidit värre av kriget än västmakterna så visst kan man förstå hämndkänslorna på den flanken, vad det beträffar.)

Relaterat
Der Arbeiter (1932)
Der Waldgang (1951)
Jüngers liv: mellankrigstiden
Jüngers liv: efterkrigstiden
Lär dig sanskrit

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)