söndag 31 augusti 2008

Folk jag mött


I Danmark åker allas vår Kim Larsen, sångare i Gasolin, runt på järnvägsstationer och sätter upp affischer. På dem står det: "Lycka till med rökförbudet, Gesundheit macht frei!"

Han vill på detta sätt protestera mot rökförbudet på allmän plats som Danmark nu ska införa. Han anser det vara ett intrång i den personliga friheten. Att icke-rökare och personal på restauranger etc besväras av röken fattar han inte.

Men han har stöd för sin sak: vart han går möter han gamla fans som sjunger "Hey, hey, Monkey Man, show us what you can", ett eko av hans gamla solohit från 1982. Och i Fredriksborgs slott står dronning Margarete och myser, även hon en storrökare. Hon tänker nog ge Larsen elefantorden.

Apropå rubriken: Larsen tillhör inte de personer jag mött. Det var bara en tankspridd inledning, ett sätt att osökt få med en aktualitet här på bloggen. Nu däremot tänkte jag tala om detta: om illustra typer som korsat min väg, eller som jag perifert kan knytas till. Vi snackar prestigeöverföring här, "frottering med kändisar" och annat dylikt.

För min spädaste barndom har vi till exempel Sverker Sörlin, idéhistorikern och DN-skribenten. Mina och hans föräldrar var kolleger i Åsele en gång i tiden. Och vi var hemma hos dem någon gång, de bodde bara ett stenkast bort där nere på Breviken - men Sverker var något äldre, vi möttes kanske aldrig. Dock finns denna koppling. De hade ett tvåvånings trähus, vitt vill jag minnas, med tallar på tomten och kottar på gräsmattan.

En annan perifer anknytning till en celebritet har jag till Staffan Westerberg, barnprogramsmakaren. Han var klasskompis med min mamma på latinlinjen i Luleå. Birger Bergh, latinprofessorn, var en annan av hennes kamrater där. Vad gäller Westerberg så gjorde denna connection att man aldrig riktigt hamnade i antilägret mot honom, för det blev ju hippt att hata honom en gång i tiden.

Westerbergs antipatier berodde nog främst på att han jämt skulle synas i rutan, inte på vänsterismen som sådan. Annars var ju hans dockvärldar med Mikael Ramels musik rätt härliga: "Kan du svara på det, lilla Pappa Kartong...?"

- - -

Nåväl, folk man mött: när man började gå på sf-kongresser på 80-talet mötte man ju folk som David Nessle och Erik Andersson, och såg storheter som Sam J. Lundwall och John-Henri Holmberg. Med Holmberg har jag till och med haft brevkontakt, det vill säga han kommenterade några fanzines jag gjorde. Ja han har till och med kommenterat denna blogg, här.

Holmberg är som alla vet redaktör, med Nova SF som aktuellt exempel.

Erik Andersson som jag nämnde, ja även honom har jag haft viss kontakt med; det är han på bilden ovan. Första anblicken IRL måste ha varit på Swecon 83, i teknisternas kårhus. Dessförinnan hade jag talat med honom på telefon någon gång. Fascinerande typer dessa sf-pipel, jämfört med, säg, typerna i serievärlden; sf-fansen skrev långa brev och gav sig hän åt intresset, på ett helt annat sätt än seriefandoms krämare. Att vurmen var fokuserad kring litteratur, vilket gjorde folk skrivglada och lagda för att pula med texter, är bara en delförklaring - för i denna sf-fandom fanns kreativitet, en lätt fanatism eller ska vi säga hängivenhet. Det kallades "den fanniska råkraften" och var ett annat ord för inspiration.

En smart sak som Andersson sa mig en gång var detta. Jag skulle skicka in ett manus till ett förlag, och trodde att det kanske kunde hjälpa om man läte något Stort Namn intyga att manuset ifråga var fina grejer. Då sa Andersson: sånt där stjälper snarare än hjälper. Lars Gyllensten brukar ju alltid bli tillfrågad om sånt och säger slentrianmässigt något positivt - och det vet förlagen, alltså är såna referenser rätt värdelösa.

Antagligen är det så. Andersson är som alla vet översättare av Tolkiens trilogi, samt författare till romanerna "Bengt", "Gyllene gåsen" och, nu senast, "Den larmande hopens dal". En subtil kåsör, fast förankrad i den västgötska myllan.

David Nessle såg jag också första gången på Swecon 83 där han spexade och hade sig. Hela tiden. Utan avbrott. Kul, men lite jobbigt... Nåväl, han förgyllde även Göcon I och II med sina paroxysmer. Idag läser jag hans blogg. Han tecknar till vardags i "Kapten Stofil" med Joakim Lindegren.

- - -

Fler stora namn jag mött? På Luncon III talade jag med David Brin, författare till "Startide Rising", "The Uplift War" och andra storverk. Han sa:

- I like the Trident submarine because it's fearsome...

Vi satt på gräsvallen utanför Lophtet och talade i försommarvärmen, kan ha varit 1986. Diskussioner om högt och lågt. Det citerade syftade väl på att han trodde på avskräckningsförmågan hos kärnvapnen - vilket jag, idag, skulle vilja beteckna med ett citat från Sandy Pearlman: "A bed-time story for the children of the damned"... Vi kommer inte alltid att vara så lyckliga nämligen. Inget vapen som uppfunnits har någonsin förblivit oanvänt. De som tror på "en gång och aldrig mer" (Hiroshima), måste lära om.

Mindre ödesdigert snackade vi även om Asimov. Brin sa att han dyrkade den tidige Asimov som gav sina verk titlar som "The Stars, Like Dust" och "The Currents of Space", ren poesi. Samtidens Asimov däremot kunde bara komma på titlar som "Robots and Empire", "Foundation and Garage" och så vidare.

Tänkvärt. Men Brin har själv på gamla dar skrivit fortsättningar på Asimovs stiftelsesaga, med "Foundation's Triumph" från 1999 - och det är kanske en rekorderlig roman, men så värst poetisk var ju inte denna titel...

fredag 29 augusti 2008

Verklighetens Jason Taverner


Det här är inte en recension, trots det flotta bokomslag som illustrerar inlägget. Men jag har detta att säga, och jag börjar med att fråga mig detta:

Vem är egentligen verklighetens Jason Taverner? Denne är alltså huvudperson i Dicks "Flow My Tears, The Policeman Said": en talkshow-värd som en vacker dag vaknar upp på ett slumhotell och finner sig leva ett luffarliv, glömd av världen.

Kanske verklighetens Jay Leno och David Letterman beter sig som Taverner före fallet; smådryga kändistyper som tror de äger världen. Men läget efter fallet är onekligen intressantare, för där tappar ju Taverner sin persona, sin kändisaura, och måste hanka sig fram som vem som helst.

Nu vet jag emellertid vem som denne fallne Taverner påminner om: Lasse Holmqvist.

Denne var ju stor i svensk tv från 60-talet till början av 90-talet, körde främst "Här är ditt liv" med höga tittarsiffror. Sedan höll han på lite för länge, den sista säsongen tappade tittare, och sedan kom TV3 och TV4 och allting förändrades. Lasse tog avsked från SVT och skulle starta eget, "Öresundskanalen", som gick skitdåligt. Han tänkte bara: "Lasse Holmqvist + tv = succé", men det motsatta blev fallet: personlig konkurs, hjärtattack och förtidig död.

Det hela är lite sorglustigt. Han levde på sin aura, och levde på sina inbjudna gästers aura under glansdagarna, och sedan visade det sig att detta inte räckte för att underhålla tv-publiken i reklamens dagar. I dokumentären om Lasse noterades hur han började förlora denna sin aura, hur han började inse att han byggde på lösan sand. Som när en viss trailer för Öresundskanalen visades för en branschmänniska, och denne sa: "Den blir nog bra när den är klippt." Men den var redan klippt...

Han saknade distans, blev fartblind. Han vaknade upp en dag, som en Taverner på slumhotellet, och såg bara en eländig människa framför sig i spegeln. En vanlig människa.

En liknande story läste jag om i Sören Blankings "Guldägg och beska droppar". Denne reklamare berättar om en hovmästare på Savoy i Malmö, omsvärmad av de kändisar han servade på krogen. Han fick kort av dem, julhälsningar och allt. Så när han blev gammal och sjuk var det ingen som hörde av sig...

Sorgligt så klart. Men också lite fartblindhet hos denne hovmästare själv: trodde han verkligen att alla dessa kändisar ville vara vän med honom personligen? För dem var han ju bara en persona, en hovmästare på en populär krog. De gillade att umgås med hans offentliga person, inte med hans privata jag. "Alla känner apan men apan känner ingen."

För om vi nu snackar krog- och nattliv, så är det mesta ytligt i den världen. Det bör man veta då man rör sig där. Att gå på samma bar ett tag och bli igenkänd av barkeepern, det är kanske lite roligt, och kan kanske bli riktigt vänskap med tiden. Men att bara heja på barfolk och servitörer och dörrvakter, det är i mångt och mycket en gest och föga mer.

Vän av ordning säger nu kanske: än du då Svensson, tror du att du är bättre än Holmquist och den där hovmästarn?

Hm, jag försöker ju intala mig att man ska behålla fötterna på jorden. Kanske inte så svårt heller när man jobbar som tidningsbud. Men visst har det hänt att man som bloggare ena stunden postat ett superinlägg och känner sig som internets kung - för att i nästa ögonblick stå på Hemköp och leta efter växelpengar i fickorna... Som Baudelaires albatross: ena stunden kung i det blå, den andra nerdragen på ett fartygsdäck och hånad av sjömännen, eftersom ens jättevingar hindrar en från att gå: "ses ailes de géant l'empêchent de marcher".

Att vara albatross är nog fint. Men man får nog ta av denna fågelhamn när man går och handlar, det är dagens lärdom.

torsdag 28 augusti 2008

Berömmen hopar sig


En läsare gillade novellen om Palmemordet, "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman". Hon tyckte denna "recension" var en bra sammanfattning av det hela, av händelser hon var för ung för att ha upplevt.

Martin Glännhag i Linköping gillade för sin del "Den svenska stilen":s pastischer, bland annat den på Jolo som han var glad inte fallit ur minne. Glännhag gillade vidare "Galaxens herre" ("fin space opera med satirisk udd") samt "Korta berättelser", varibland "den klockrena 'Harmoni'". (Bertil Mårtensson, författaren, gillade även denna text.)

Glännhag prisar vidare titelberättelsen i den novellsamling det här är frågan om, "Eld och rörelse": "stark, gripande och välskriven". Kritikern Göran Lundstedt reagerade också på denna story; han tyckte den påminde om Ernst Jüngers "Sturm".

Vidare har vi poeten, dramatikern, kritikern mm Percival, som ansåg "Nineves skatt" vara som något ur "Tusen och en natt". "Riddaren, djävulen och döden" ansåg han skulle passa som radiopjäs.

Där ser ni: novellerna i "Eld och rörelse" firar triumfer. Vill ni läsa mer om boken går ni till detta inlägg, där ni även kan hämta ner pdf:en fritt från Dropbox.

Neale Donald Walsch' böcker


Neale Donald Walsch är en modern guru. Jag gillar honom. Han har hjärtat på rätta stället.

1.

När jag en gång i tiden vandrade Öviks gator var jag ateist. Idag är jag troende. Ändå torde jag se likadan ut då som nu, har typ samma mulna framtoning; en utomstående torde ha svårt att finna någon skillnad i min uppenbarelse nu och då.

Jag menar, hur är det till exempel med den där glädjen jag hatade som gymnasist men som jag omfattar nu - syns den verkligen i mitt ansikte, i mitt vardagsjag...?

Swedenborg tycks ha ansett att handling är viktigare än tanke. Man måste omsätta tron i handlingar; det paulinska "tron allena" räcker inte som livsmål. Jag erkänner assessorns vishet i detta. Men varför är jag då ingen glad solstråle, varför omsätter jag inte min tro i handlingar? Ja, varför...

Neale Donald Walsch är inne på något liknande. I hans "Samtal med Gud" (bok 3) frågas det: till vad nytta är stora insikter och kunskaper i ett samhälle, om man inte införlivar dem i samhällets praxis? För vårt moderna samhälle må vara avancerat - men det är tekniken och ingenjörskonsten som är avancerade, ideellt är vi ett primitivt samhälle där bara det materiella existerar. Kroppens död och materiens sönderfall är vår trosbekännelse.



2.

Nedgång och förfall: så låter det officiellt. Men i Walsch' böcker är det förvisso en annan världsbild som målas upp. Han kanaliserar någon han kallar "Gud", och det bjuds på esoterismer i parti och minut, rena aforismerna:

. Tiden är inte en rörelse, utan ett fält genom vilket du rör dig ("Samtal med Gud", bok 2)

. Själen skapar, hjärnan reagerar (ibid)

. Tjäna livet först. Det kommer att vara den nya andlighetens credo ("Morgondagens Gud")

. Du kan aldrig få slut på ensamheten i ditt liv förrän du gör slut på ensamheten inom dig (ibid)

. I livet behöver du inte göra någonting. Det är helt och hållet en fråga om vad du väljer att vara ("Samtal med Gud", bok 3)

. Om jag inte går inom mig, går jag utan mig ("Samtal med Gud", bok 1)

Det är en resa genom enkelt och avancerat, från grundkurs i esoterism till överkurs. Själv läste jag dessa böcker något flyktigt, mycket kändes bekant sedan förut för en ärrad mystiker, men för den som vill ha en nybörjarbok i andlighet, modern andlighet, kan "Samtal med Gud" (bok 1) varmt rekommenderas. Walsch sitter som en annan Philip K. Dick och finner sig plötsligt kommunicera med Gud, via skrift. Och när han så frågar "Hur vet jag att du är du? Att det inte är fejk", då är det precis som i "Exegesis".

Att både Walsch och Dick är skäggiga amerikaner bidrar också till associationen.



3.

Vad kan man mer säga om dessa Walsch' böcker? Om den specifika visdomen?

En smart sak som sägs är: "Tänk på Gud på ett sätt som är bra för dig" (det står i "Morgondagens Gud"). Detta är som hinduernas begrepp ishta-deva, man väljer den gudsgestalt som passar en. Vill man dyrka elefantguden gör man det, vill man dyrka Vishnu gör man det. För oss i den kristna sfären kan man välja att dyrka "skäggig gubbe på ett moln" (Leif G. W. Persson gör det, heder åt honom), eller en abstrakt allnärvaro, en ljusvarelse eller vad man nu vill. Det är fritt! Essensen i det man dyrkar är ändå detsamma.

Ett genomgående tema i böckerna är: allting har hänt, du vet allt du behöver veta - men du vet inte att du vet. Vi är alltså eviga stjärnbarn, hänvisade till inkarnation här nere på Jorden, men i vår andliga gestalt är vi gudar. Minnet sitter inte i hjärnan, det är ett informationsfält vi har tillgång till via hjärnan.

Vi har tillgång till evigheten, och har därmed oändliga möjligheter. Vi kan bli allt vi vill, sägs det i böckerna, och det kan få en att tänka på U. S. Army's gamla valspråk: "Be all that you can be."

I "Morgondagens Gud" säger Walsch' Gud ytterligare något på detta tema. Följande är vad Jesus kunde ha sagt om han levat idag:

Jag är livet, vägen och sanningen. Lev era liv som jag lever mitt, vandra samma väg som jag har vandrat - det vill säga följ mig - så kommer ni att uppleva Gud. Tro på mig så kommer ni att tro på er själva, och omvänt. Det är den sanning jag kom till er för att uppenbara.


I "Samtal med Gud" (bok 1) uttrycks något liknande: man vet att det finns en Gud, men man vet inte att man vet det. Man kanske väntar på upplevelsen av Gud, men likafullt har man den redan...

Detta är esoterismens kärna: vi vet allt vi behöver veta om vi bara skådar inåt. Gnothi seavtón.

Tänk här även på vad den pragmatiske Dr. Johnson sa: "Vi vill inte bli informerade, vi vill bli påminda." Dylik anamnesis, icke-glömska eller återerinring, var också central i Platons lära.



4.

Walsch' böcker kan vara rätt avancerade. Det är metafysik och ontologi av yppersta slag. Som: en människa existerar, hon ÄR (liksom Gud är: JAG ÄR DEN JAG ÄR, sägs ju i Gamla Testamentet). Vi existerar, och vi kan inte välja att inte existera. Man kan undgå att känna sig själv (gnothi...), men då missar man mycket av det som man fått till skänks.

All sann ontologi blir till slut cirkelresonemang. Walsh anmärker i "Samtal med Gud", bok 1 på att hans sagesman återkommer till samma saker hela tiden, men "det är precis som i livet" kontrar Gud, och då måste Walsch kapitulera. Denne Gud säger på annan plats i samma bok att man ska bejaka cirkelresonemanget genom att bli cirkeln, ej bara röra sig i cirkeln. Detta, tycks det mig, är ett elegant holismens credo.

Några fler godbitar ur dessa böcker, lätt redigerade av mig:

. Att försätta sig i helvetet för att slippa komma dit, är som att ta självmord av rädsla för döden

. En asket lever inte påvert; han försakar blott egoismen, inte den gudomliga glädjen

. Guds ideal är att bli förverkligad genom oss: "Gud älskar sig själv genom oss" (Simone Weil)

. Frihet är att sänka sina förväntningar. Målet är att leva avsiktslöst i ögonblicket



5.

Gud är i allt får vi veta i Walsch' böcker, Gud är yin och yang, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Han är både gott och ont, och ändå bortom allt: Jenseits von Gut und Böse.

En viss Dénis Lindbohm var av samma åsikt: Gud är både svart och vitt, ont och gott. Det onda behövs för att lära känna det goda. Man ska för den skull inte bli total relativist, eller dyrka satan; den sanne guden är bortom det sedvanliga goda, han står för det goda i en högre mening som Plotinos sa. Att dyrka denna Gud måste vara målet, utan att man förnekar den jordiska tillvaron med sina skiftningar.

För övrigt har dessa böcker sina roliga passager. Walsch kan invända "du skämtar med mig", vilket Gud kan kontra med ett "än sen, det var ju jag som uppfann humorn"... Det kan vara sånt här som gjort dem till de bestsellers de är.

Sedan finns det också poesi ("min sanning finns i vindens viskning, bäckens porlande, åskans dån, regnets smattrande"; "Samtal med Gud", bok 1), och det finns kapitel med bara två repliker, som denna (ibid):

(Walsch) Jag älskar dig, vet du det?

(Gud) Jag vet att du gör det. Och jag älskar dig.

Samtal med Gud, 1995
Samtal med Gud, bok 2, 1997
Samtal med Gud, bok 3, 1998
Morgondagens Gud, 2004
Gemenskap med Gud, 2000
De nya uppenbarelserna, 2002

Relaterat
Mer om Walsch
Bhagavad-gîtâ
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Swedenborg: biografi
Trevelyan: Operation Redemption (1981)

tisdag 26 augusti 2008

Tidlösa augustidagar


Kommer dessa dagar att tänka på raderna:

Throughout the soft and timeless days of August,
from now the shadows begin to grow much longer...


Soft augustipoesi alltså. Jag har skrivit om denna låt i ett tidigare inlägg, om "Rob Halford som poet". Scrolla ner till hälften sedan du klickat här.

(Monet, "Bron vid Argenteuil")

måndag 25 augusti 2008

Kierkegaard


Sören Kierkegaard var dansk. Och filosof, teolog och existensialist. Han formulerade de kristna spörsmålen på ett nytt sätt. Han moderniserade den telogiska jargongen. Här gav jag en första skiss över hans idéer och här nedan fortsätter jag.

Kierkegaard talade om trons paradox, trons lidelse, och med det menade han följande:

Att tro på Gud och att tro på Jesu liv och gärning, det mina vänner, det är något speciellt det. Man måste nämligen omfatta dessa fenomen med hela sin själ, kan inte bara tro på dem halvt om halvt. Man kan inte analysera dem som problem och tro att man når någon lösning som på en ekvation, fix och färdig. Nej, andligheten är ett helhetsfenomen man försätter sig i, man kan inte studera det från utsidan.

Därför måste man höja sitt förnuft till intuitionens nivåer, sin känsla för det outsägliga. Då tar man det där språnget som Kierkegaard talade om, då lever man lidelsefullt. Då har man accepterat trosfrågorna kärna, inse att där kan finnas paradoxer och motsatser men att motsatserna tillhör helheten. Man måste släppa in intuition och känsla. Man kan däremot inte som Jünger alltid låta ett virtuellt pionjärarbete gå före och slå broar till det osynliga. Då har man missuppfattat saken.

Som jag sa i mitt förra inlägg om Kierkegaard, så är kärnan i hans lära detta att man själv måste lösa problemen. Man måste hjälpa sig själv, kan inte förlita sig på automatisk frälsning via tillhörighet i en församling, eller lita på att system à la Hegel ska lösa alla problem en gång för alla. Således kan danskens lära likna moderna självhjälpscredon, à la "ryck upp dig, ta kontrollen över ditt liv" och liknande. Det amerikanska "gör vad du kan med det du har där du är" kan sägas vara en folklig variant på Kierkegaards lära.

- - -

Jag har inget emot dylik förenkling. Kierkegaards lära tål att förenklas till viss del. Tänk också på hur en annan existensialist, Nietzsche, har blivit allmändgods genom epigrammet: "Det som inte dödar dig gör dig starkare." Detta hör man reciterat lite då och då, bland annat i amerikanska filmer och talkshows.

Kierkegaard analyserade ju också begreppet ångest. Djuren har ingen ångest sa han, människan däremot har det -- och det är för att vi har frihet att välja, medan djuren lever instinktivt. Så att ha ångest, och att tvivla över Guds existens till exempel, det är helt normalt. C'est la condition humaine, så att säga.

Att bara tro rakt av, naivt som ett barn, må vara bra. Men frågan är hur många idag som klarar det. Tvivel är tydligen vår tids sätt att förhålla sig till de stora, ontologiska frågorna. Alla brottas vi med Gud tills soln går upp, och vissa kapitulerar medan andra bara går förvirrade därifrån, övertygade att Gud är en illusion.

Friheten föder ångest. Men samtidigt (sa dansken på sin oefterhärmliga jargong) inser man, "att ångest är frihetens verklighet som möjlighet till möjligheten"... Att stå inför skenbar meningslöshet, inför Intet, detta föder ångest. Djuren slipper detta som antytts, de leds omedvetet mot fullheten av Gud. Själva måste vi blicka in i tomheten och acceptera att allting vi ser bara är sken och villa. När vi gjort det, när vi sett "hur tingens tomma molnvärld går", kanske man blir galen. Eller salig, det är bara att välja.

Ja, hur blir det? Blir man galen eller salig när man beskådat Intet? Det beror på hur esoteriskt bevandrad man är; om man kan ta till sig tanken att tillvarons sanna natur är osynlig, och att de ting vi ser blott är uttryck för idéer. Tinget finns där för att idén ska ha något att visa sig i.


Relaterat
Pilgrim i Stockholms kyrkor
Castaneda

söndag 24 augusti 2008

Eftersommar


Olympiska spelen i Beijing är över. Det blev som jag trodde, en riktig solskensolympiad. Vackert väder, inga större skandaler, triumf för värdlandet, och så hyfsat med svenska medaljer om än inget guld - men man kan inte få allt. Man får glädja sig åt det lilla.

Sommaren lider. Vissa skulle säga att det redan är höst, men jag hoppas på en mild september, en solig och skön eftersommar. På tyska blir detta Nachsommer; jag vill dra ut a:et till ett "Naaachsommer", för att riktigt suga ut den sista musten av det söta...

"Nachsommer" var förresten en roman av Adalbert Stifter, en formrik gestaltning av livet på landet. Gouterades bland annat av Nietzsche.

Själv läser jag dessa dar "Folkungaträdet" av Heidenstam, del två som är "Bjälboarvet". Också den är en formglad resa i gamla nejder, i 1200-talets Sverige med grälet mellan bröderna Valdemar och Magnus Ladulås. Tajt sak med sköna hopp i intrigen; Heidenstam skildrar inte närsynt varje "viktig" händelse, utan teleskoperar jarlens död och annat så att det blir färg och flykt över anrättningen och inte trött lunk.

Själve Artur Lundkvist hyllar Heidenstam i förordet som större än Strindberg, vad gäller romankonsten. "Folkungaträdet" är ett slags medeltidsfantasy där skrymt och troll rör sig i buskarna, där trollmän och sejdare driver sitt spel och där människorna talar metaforrikt, som prosapoesi. Kalla det stilisering; man har i vart fall inte tråkigt i detta landskap.

(Målning: Emil Nolde)

Solen lyser på gula fasader


Härmed en dikt om gamla regementen man kan se i Uppsala.

---

Genom Stadsskogen åker jag,
bryter ut på slätten
och ser I 8:s kaserner i solljuset.

"Från mörkret stiger jag mot ljuset",
från skogens dunkel till ängens ljus,
till putsfasader som gjuts till guld,
regementets gula byggnader
som tronar i eftermiddagssolen.

Jag cyklar, jag svävar genom Uppsala,
med minnesmärken från gamla dar,
som det röda S 1 jag ser härnäst,
slottsliknande hus bak svarta grindar.

Gamla regementen, gamla knektar,
till historien har de gått -
liksom de Mustanger,
Lansar, Drakar och Viggar
som fordom beflög Ärnas fält.

Det var flyget, det var F 16.
Nu har vi inget försvar, ty
"den flotta vi har, vi indrar och spar".
Men det senaste kriget, den georgiska krisen,
har gett vårt Fälgkors en minnesbeta.

Så nu blir det återhämtning,
återtagning, upprustning till fornstor nivå.
Ska trampet åter ljuda, gamla knektar vakna
i sina gravar? Eller blir allting för sent och
för lite, too late, too little?

Solen lyser på I 8:s murar.
S 1 tronar i middagssolen.
Svärdet blänker på försvarsskolan.


Förklaringar: "I 8" och "S 1" var som alla förstår namn på gamla regementen här i stan, vars byggnader nu övertagits av universitetet --- "F 16" var flygflottiljen i västra nejden, kallad "Ärna" --- "Fälgkors" är så klart "Tolgfors" --- "försvarsskolan" är en brunröd byggnad mitt emot gamla I 8, en "Försvarets gymnasieskola" där underbefäl med endast nioårig grundskola kunde komplettera för att sedan kunna bli officerare.

(Bild: Caspar David Friedrich, "Frau vor der untergehenden Sonne".)

lördag 23 augusti 2008

Svensson predikar


1.

Jag tror jag ska predika lite om dekadansen i vår kultur. Predika om allt det löjliga, efemära och förgängliga vi ägnar oss åt i dessa yttersta dagar.

Nog finns det mycket att tala om. Men jag ska fatta mig kort.

Vi bygger många glashus nuförtiden. Se dig om i våra städer, se på kontor, stadshus, muséer och annat offentligt byggande: det ska alltid finnas åtminstone en glasfasad. Att detta bara är en modenyck, ägnat att imponera och inte att vara, att äga beständighet, förstår alla. Katedraler och slott och gammaldags hyreshus, murade av sten på sten, äger beständighet, inte dessa borgerlighetens tomma spegelytor.

Arkitektur kan ju få en att associera till hantverk, och här finner man lätt dekadanta fenomen. Ta till exempel den högre matlagningen, där det inom dagens ultrakrångel är lätt att fuska sig fram. Detsamma inom mode: om allt består i ögonfägnad, kan man med lite bling-bling dölja det faktum att man inte kan sy.

Jag säger alltså inte att all haute cuisine, eller all haute couture är skräp; långt ifrån. Men likaväl som den snobbigaste modeskapare trots allt måste kunna sy, så måste stjärnkocken också kunna laga en omelett. Och det är det nog inte alla i branschen som kan.

2.

Dekadans inom konst? Jag ska inte spy galla på all konst, ånej. Men målare, författare och kompositörer som inte tar något på allvar, som bara gör "snygga stölder" och ironiserar och gör krumbukter, kan inte räkna med att deras konst ska vara någon längre tid. Det tror de väl inte heller; att bäst-före-datumet står stämplat på deras verk vet de. Nu vet ni det också.

Detta med "göra krumbukter" kan för övrigt kallas komplexitet, hög stilnivå, förekomst av undertext. Nog fanns det väl komplexitet och undertext redan hos en sån som Shakespeare, men det invecklade får inte bli självändamål - som det idag kan vara ibland, bland alla "drivna stilister", alla skrivkursutbildade litteratörer, alla förlästa littvetare som skriver om hur det är att skriva. Man måste alltid kunna kalla en spade en spade.

Vad gäller konst kan förvisso sägas, att postmodern så kallad jouissance, lekfullhet, är rätt okej. Leken gör den inte nödvändigtvis klassisk och tidlös, men den bidrar till att göra den uthärdlig. Hellre glädje än indignation och svårmod.

3.

Så något om krigföringens dekadans. Min tanke går här osökt till U. S. Army och dess snofsiga uniformer, med allt mer invecklade kamouflage för varje säsong. Det är dyra dressar, ingen tvekan om saken - och motståndaren, gerillan i Irak och Afghanistan, slåss i vanliga kläder. Alltså kommer de sistnämnda på sikt att vinna, för det heter ju att "sidan med de dyraste uniformerna kommer att förlora". Gammalt soldatordspråk.

Dekadans inom informationstekniken: att vi i dag kan lagra mycket information på olika sätt, det vet alla. Men kommer vi att kunna nå denna info, kunna komma åt den om hundra år? Det är inte så säkert. Ju mer invecklad infoteknik, dess svårare är det att göra den beständig.

Jag är personligen glad att jag gett ut en bok, för text på papper med limbindning är i alla väder enklare att nå än text på en datafil, lagrad i någon server beyond the seas - som denna bloggtext. Papper, tryckfärg och lim må vara lätt primitivt, må vara "träddödarmedia", men genom sin enkelhet finns en högre garanti mot förfall än hos datadokument.

Det får räcka. Och ändå har jag inget sagt om ideologiernas dekadans (bara materialism och inga visioner), om ångestens utbredning eller idéfattigdomen inom tekniken (när ska vi lämna 1800-talet och ta oss an kristalltekniken?) - men man måste ju få ha lite kul också, för nu ska jag träda en deka-dans. Li-daj-di-da-di-dej...

(Bilden visar Clarion Hotel Sign i Stockholm, i närheten av Norra Bantorget. Arkitekten är Gert Wingårdh.)

fredag 22 augusti 2008

Den enskilde


1.

Ryck upp dig, hjälp dig själv...

Ta kontrollen över ditt liv, sluta se dig som ett offer...

Sådant här hör man dagligen. På tv och i tidningar. Det har blivit lite klichéartat, denna självhjälpsfilosofi. Men den är sann.

Onej! Man måste vara lite existensialist, måste fejsa fakta: att man är ensam, är en individ, och att det man beslutar har betydelse. Man måste väcka viljan till liv och se vad man kan påverka i sin tillvaro. Och det är åtskilligt.

Här ska jag inte skriva "ännu en text om självhjälp". Nej, jag ska titta på fadern till denna filosofi, nämligen Sören Kierkegaard.

Börjar man hos denne dansk slipper man nämligen klichéerna. Det beror dels på att han kunde formulera sig, dels på att han var troende, esoterisk och dann. Han utmanade gällande kristendom och betonade kravet på ärlighet, på att utrota stolthet och fördom i det egna väsendet och se sig själv som den syndare man är, som människa med sedvanliga begränsningar. Man får inget gratis, kan inte leva livet objektivt, kan inte ta till färdiga lösningar. Man kan inte anta något "felfritt moraliskt system för att slippa vara god" (Eliot).

"Subjektivitet är sanning" sa Kierkegaard. Bort med Hegel och kyrkokristendom, med moralsystem och kanon och trosbekännelse. Istället ska man bege sig ut i den stilla öknen där man finner sig själv. "Subjektivitet är det personliga livets verklighet" heter det. Den är utgångspunkten. Finner man sedan några objektiva värden, så nås dessa via personlig trial-and-error -- genom att leva. Där har vi existensialismen i ett nötskal: filosofins kärna är inte att sitta på akademin och docera kring olika problem, utan att fejsa svårigheter, utsätta sig för verkligheten och "riva naglarna blodiga mot vardagens mur" (Södergran).

Att objektivera frågorna (så som skolfilosofin gör), det är att bortförklara dem. Man måste istället gå i närkamp med dem, inse äventyret med dem. Man måste gå ut i världen som personlig aktör och leva självstyrningens credo.

Objektivitet krävs inom discipliner som fysik, matematik och logik. Men sånt som berör ens mänskliga existens, som moral och etik, kan inte lösas steg-för-steg och formallogiskt, för här måste subjektivitet vara utgångspunkten. Vi lever subjektivt -- men därmed (sa en Kierkegaardbiograf) menas ej "att vara tillfällig", "att vara villkorlig", utan ärlig. Med Kierkegaards ord "träder man i existens", man blir i sitt esse, esse lika med "vara". Här kommer ontologin in, esoterismen: man når tillvarons och därmed sitt eget djup. Man når verklighetens grund när man blir verklig för sig själv och andra.

Det är detta som menas med "att hitta sig själv". Veckotidningsgurun fattar ej detta utan säger det bara, "finn dig själv! älska dig själv!", och spär på med plattityder om att "ha goda samtal med goda vänner" och "ta ett varmt bad"...

Att finna sig själv är det viktigaste man kan göra här i livet. Det är som att finna den heliga Graal. Och den är inte så lätt att finna. Vad som måste till är att man avskär sig från omvärlden, mediterar och tonar in på stillheten, tar loven av sin stolthet och sina begär. Man skär ner sina förväntningar till ett minimum och glädjer sig åt existensen som sådan.



2.

Att bara vara: en sådan kliché. Men det sanna är det enkla. "Det är bättre att existera än att inte existera" sa förresten Leibniz. Och Stones sjöng: "Angie, oh Angie, aint it good to be alive"...

Finner man glädje i intet, i stillheten, i själva tillvaron, ja då kan detta liknas vid "det stjärnklara ögonblick då man väljer sig själv" som Kierkegaard säger. Man har inte så mycket att välja på egentligen; man är sig själv, kan inte bli någon annan. Något val som mellan Expressen och Aftonbladet är det inte. Valet är egentligen redan gjort. Men antagligen har man nu insett glädjen i att leva det liv man lever, i att vara den man är. Man har "funnit sig själv".

Så här långt kan väl de flesta hänga med. Inget har ju ännu sagts om Gud. Men för Kierkegaard var gudstro livets själva sine qua non. Utan den bleve man endast en förnumstig perukstock. "Det är inför Gud människan blir vad hon är, fri och ansvarig på samma gång." Gud är lika med varats källa, det osynliga i det synliga, alltings klangbotten; utan en högre princip bakom allt, utan genomströmmande kärlek och lidelse, blir ju världen väl överblickbar och "skolfilosofisk". Men lidelse, det var vad Kierkegaard hade; han betonade livskänslan, äventyret och "språnget ut i det okända". Man "måste erkänna trons paradox och trons lidelse".

Kanske var Kierkegaards kristendom lite väl vag i konturerna. Kanske hade där behövts lite mer esoterism à la Goethe och Plotinos. "Gud finns och man måste tro på honom, vad än förnuftet säger" tycks Kierkegaard ha menat. Men han var förvisso ingen perukstock utan hade rum i sin lära för oberäkneliga storheter, som patos och lidelse, och där är jag med honom. Efter lite fromma naturstudier, lite munkliv och lite esoterisk bibelläsning, har åtminstone jag inga problem med att länka Gud till den kierkegaardska visdomen. Jag trodde på Gud innan jag läste dansken, men Kierkegaards spänstiga språk och betoning på subjektivitet, på den enskildes väg att lösa problemen, var förvisso belysande. En skildring av asketen väg, uttryckt i moderna termer.

Om sedan någon läser detta och bara blir ännu en existensialist, ännu en Sartre, ännu en nietzschean, så må det vara hänt. Bättre en ateistisk existensialist än såväl en ironisk dandy, tungsint romantiker eller indignerad intellektuell. Den förstnämnde har ju åtminstone börjat tänka, börjat ifrågasätta objektiviteten och försatt sig själv i problemets mitt. Att se sig i spegeln och inse att detta är filosofins grund, det är existensialism för mig. Dandyn, romantikern och den intellektuella å sin sida, de tycks mig bortom allt hopp: dandyn vill bara ha kul, romantikern vill bara gå under med stil, och den intellektuelle har bara sin indignation.

torsdag 21 augusti 2008

Recension: Jag är spion (sign. E.7, 1937)


En dag på 80-talet, det kan ha varit 1982, gick jag in på Örnens antikvariat i Övik. Det var i dess begynnelse, när de bara hade en liten skrubb, belägen på en bakgata ovanför E4:an genom stan. Sedan expanderade de väldeliga och konkurrerade ut själva Dahlbergs. Inte dåligt för ett litet kooperativ som startade i en källare!

Alltnog, jag tog trappstegen ner till gamla Örnen, letade bland hyllorna och fick upp ögonen för "Jag är spion" av signaturen "E. 7", bundet i halvfranskt band. Det blev en julklapp till pappa - men vad det led fick jag åt mig boken själv, den var inte menad som gåva tycks det. "De bästa julklapparna får man av sig själv."

Boken tycks vara autentisk, alltså skriven av en 30-talsspion under täcknamn. Han må ha hittat på ett och annat i sin skrivkammare, men helheten känns vederhäftig. Att boken är spännande ska väl inte göra en till tvivlare; engelsmännen har fallenhet för att berätta, om så i fakta eller fiktion.

Berättaren är alltså engelsman. Han berättar om både det ena och det andra i sin bok, men här tänkte jag koncentrera mig på det spekulativa i boken, det framtidsaktiga. På 30-talet började ju föregångare till radar komma, och E. 7 får i ett kapitel i uppgift att ta reda på allt om "riktningsfinnaren, en apparat som sägs komma att revolutionera nästa krig". Den kallas "återstrålningsapparat", vilket tycks mig vara ett slags radar eller homing device. Så här skulle den kunna användas:
Ett krig är överhängande men själva krigsförklaringen ännu inte utfärdad. Fienden begagnar tillfället att bombardera huvudstaden. En utländsk spion, som sitter ensam i en vindskupa, skulle med sitt instrument kunna manövrera och dirigera bombplan genom dimman, som flyger blindflykt på stor höjd tills de befinner sig ett par hundra fot över ett visst mål.

Om femtio av dessa överförare fanns stationerade på viktiga punkter över hela London, skulle man kunna förstöra hela huvudstaden i ett enda bombanfall...
Jag tycker dessa ord har lite sf-prägel över sig, ger en inblick i hur en 30-talsmänniska uppfattade det kommande kriget. I stora drag är det väl en nykter vision, vi fick ju sönderslagna städer i andra världskriget, även om det krävdes rätt stora bombflottor, större än vad man från början gissade. Beträffande den "homing device" som det gällde, så var det också svårt för planen i början att hitta sina mål, man flög mycket i blindo. Med utvecklingen av radar och annat lyckades man till slut, och ett steg i utvecklingen kan ha varit den spionräd som E.7 gav sig ut på, som kock på en mystisk båt som höll till vid Frankrikes kust. Båtsällskapet bestod av en "professor M, mannen som i hemlighet står bakom Tysklands återupprustning" samt "en skandinavisk ingenjör vars namn uppgavs vara Jansen".

E.7 lyckas med sitt uppsåt; han kan efter ett tag rapportera för krigsministeriet med ritningarna på fickan. Det är som hämtat ur en thriller.

För att återgå till det spekulativa i boken, så nog hade författaren skäl att spekulera. För folk i branschen var den brännande frågan när kriget komme att bryta ut, och sista kapitlet i boken heter just "Spekulationer om nästa krig". E.7 fokuserade här på den asiatiska sidan. Han förutsåg att Japan skulle komma att angripa USA: "... som en blixt från den östliga himlen kommer kriget att slå ned, utan formell krigsförklaring --- plötsliga blixtangrepp från luften --- två stora flottaktioner, den ena i Medelhavet, den andra troligtvis utanför Hawaii i Stilla havet."


Han fick rätt: Japan anföll USA vid Pearl Harbor, utan krigsförklaring - och det var ett hangarfartygsburet luftangrepp - och sedan blev det slaget vid Midway (med flera stillahavsslag) samt slag i Medelhavet, dessa senare mellan engelska och italienska flottor. Och beträffande profetian så låg ju Midway strax öster om Hawaii, så nog får man säga att han gissade bra den gode E.7. (Boken utkom i England 1937, på svenska 1939.)

Den sista spekulativa saken i boken är att författaren vill hindra krig från att utbryta genom att upprätta en "internationell radiobyrå". Han anser hemlighetsmakeri, desinformation och ränkspel vara orsak till krig, men detta skulle upphöra om denna byrå "varje dag fick radiera sanningen till jordens alla fyra hörn". Well, så kan man ju resonera om man är i informationsbraschen, det vill säga är spion, men jag tror han missar helheten här. Andra världskriget bröt ut på grund av Tyskland och Japans stormaktsambitioner; hur hade dessa kunnat hindras bara genom att basunera ut hemligheterna? Kanske ansåg E.7 att Englands med flera säkerhetstjänster skulle publicera vad de visste om Japans och Tysklands ambitioner, inte vara rädda för att "blotta sin hand" - men problemet låg ju inte där. Kriget var ödesbestämt mer eller mindre; fredsträvandena så som de såg ut var missriktade (q v Chamberlain).

Det finns mycket att tala om i "Jag är spion". I en hel del kapitel figurerar en kollega, "den stora lilla Chan", en asiatiska som hämtad ur en roman; hon kan radio, kan köra båt och bil, ja kan det mesta. De spionerar på kineser i Moskva, de utspionerar en luftvärnskanon i Italien för Frankrikes räkning (länderna kallas "Tyrrhenien" respektive "Bourgoin", bara en sån sak: skiffyartad atmosfär!), ja det redogörs för åtskilliga detaljer och episoder. Det var en tid då man kunde utspionera en fabrik genom att räkna dess skorstenar, då man kunde kamouflera flygbaser med sinnrika medel (man landade ju på gräs och kunde därför utstyra hangarer som lador och så vidare), då atomens hemligheter inte kunde anas, och inte heller ursinnigheten i den förstörelse som skulle komma.

"Jag är spion" fångar atmosfären i denna 30-talsvärld, en på ytan lycklig värld men såklart ingen idyll. Det är en autentisk bok, i gränslandet mellan fakta och fiktion.

Relaterat
En ålderdomlig framtid
Min svenska historia
Händelser i Rokkana
Jakten på Minilorden
Konspirativt beteende

(Målning av Cézanne, "The House Of Dr Gachet In Auvers".)

tisdag 19 augusti 2008

Explorer i tandborstglaset


Explorer i tandborstglaset. Pussycat Dolls på TV. Gibran på nattygsbordet.

En sval augusti har vi haft. I förrgår såg jag folk som byggde partytält och skulle grilla i snålblåsten, här nere på platsen mellan husen. Tappert försök. Så, efter några timmar, kom regnet; folket flydde.

Idag däremot är det över 20 grader och sol. För övrigt måste detta vara den kallaste augustin i mannaminne. Mannaminne = tre år.

Sanna Kallur föll i OS. Ja, så tragikomiskt: träna i tio år för den stora grejen, och så falla på första hindret.

Jag är ändå nöjd med OS. Vi har ju tagit en del medaljer, till exempel i cykel och tennis, så vi behöver inte åka hem i skam. Äran är räddad.

Undrar förresten hur många medaljer länder som Danmark, Norge och Finland tar i detta OS. Kanske inte så många? Så Sverige håller hyfsat hög klass må jag säga, med tanke på förväntningarna (som var större inför Athen-OS, då vi hade fler säkra medaljhopp).

Planer för bloggen: antagligen fortsätta som förr, det vill säga med cirka ett inlägg om dagen. Och merparten av dessa inlägg ska vara genomarbetade saker, ingen "nödbloggning" må förekomma. Dikter och poesi räknas inte som nödbloggning, ty fler poem av min hand lär det nog bli.

Gröna dagar i grön nejd, enstaka gula löv har siktats men det får man ta. Bara jag slipper höra det sedvanliga gnället över annalkande vinter är jag glad.

Och omvänt ska ni slippa Karlfeldts hurtiga diktum, för det är med årstiden som med bloggen: business as usual...

(Karlfeldt sa annars om aktuell tid att det var "den vår de svage kalla höst".)

Rymdresa med Malmberg


"De bar öknen med sig inombords, därför återkom de bara med sten." Detta sa Jünger apropå månresornas klena skörd. Annat var det före själva äventyret, i mitten av seklet; då kunde han i Fortunios resa måla upp visioner av en krater med ädelstenar, av sällsynta månblommor i det skarpa ljuset, samt i "Den blå pilotens" rymdskepp se löftet om en ny renässans, ett nytt andligt äventyr. Allt enligt romanen "Heliopolis" från 1949.

Detsamma tycker man sig läsa i Bertil Malmbergs essä "Rymdraketen" från 1952. Tonläget är optimistiskt, även sedan man skrapat bort den lustifika ytan. Och konkret säger Malmberg bland annat, att förutom att rymdforskningen kunde stöta på främmande livsformer där ute, skulle vi ju via relativitetseffekterna hamna i "en svindlande ny dimension": detta att efter en rymdfärd på någon månad, komma tillbaka och finna att hela ens generation likviderats av tiden - eftersom tiden gått snabbare på jorden än i rymdskeppet, som åkt nära ljushastigheten.

Vi hamnar då i en annorlunda värld, en värld där abstrakt matematik (= Einsteins) blir begriplig för envar människa. Det viktiga kriteriet för att ta steget ut i denna rymdålder, framhåller Malmberg, är dock att människan är "invärtes beredd" att ta det:

... ty frågan om metoderna, om vägar och medel, är till sist en psykologisk fråga: praktiken är endast en sinnebild för viljan. Redan skymtar jag den dag då ljusåren piska som hagel mot fjärrplanets /= raketens/ metallkropp. Man kan naturligtvis vägra att tro på den dagen. Men undslippa den kan man inte, om man lever länge nog.


Nåväl, vi fick ju rymdfart vad det led, med påvra resultat. Men vi var inte andligt mogna, var just inte "invärtes beredda" så som Malmberg (och Jünger) inskärpt.

Men skam den som ger sig. Vi kan utveckla vårt sinne, förkovra oss i andliga discipliner, och så en dag kan det bli dags för en ny rymdålder - kanske med rent virtuella färder i "inner space", eller i yttre rymd med organiska, vänligt formade moderskepp som drivs av magneter och kristaller. Och hur det än sker så måste morgondagens rymdfarare ha ännu ett av Malmbergs ord i minnet - nämligen att astronaututbildningen måste baseras på poesi, ty endast så "bibringas förmågan att färdas utan svindel":

(D)en som med Vergilius' adept eller med Verlaines vilde lustgosse besökt helvetet, som begivit sig till Patmos med Hölderlin och med Baudelaire "till det okändas djup för att finna något nytt", med Rilke till spänningarnas och knutpunkternas änglar och med Eliot till "det öde landet", eller med ännu ofödda poeter till lika gåtfulla mål; den som har deltagit i slika lustfärder, inte bara förlustat sig med dem, han bör också, så förefaller det, inte utan en inre garanti kunna placera sig i rymdraketen. Det slår mig plötsligt att härmed skulle frågan om diktens sociala uppgift ha fått en oväntad lösning. Men ack, hur många vilja underkasta sig den nödvändiga injektionen? Och hur många skola visa sig immuna mot serumet?


Säga vad man vill: Malmbergs rymd sjöng och svängde, medan kollegan Martinson i dess djup bara såg död och förintelse (q v "Aniara").

(Mer om denne Malmberg har jag skrivit här. Illustrationen är av Richard Powers.)

Vit väg mellan två floder


Härmed en sedvanlig dikt av min hand, med en och annan gåtfull rad. Förklarande noter ges efteråt.

---

Vit väg mellan två floder,
näset mellan Svarta lagunen och Den vita;
Siratbron över helvete och paradis
(och dödsängeln bakom),
Bridge mellan Cogtown och Nebellicht.

Jag dansar på svärdseggen,
dansar på Siratbron,
vilar ut på näset bredvid Svarta lagunen -
och försmår även att bada i Den vita,
den intagande Vita lagunen,
förföriskt lockande mig
med Sirensång och hålligång.

Jag sitter på näset, på landsporren,
landtungan mellan gott och ont,
Jenseits von Gut und Böse,
och finner apatia, jämnmod, equanimity...

Jag har dykt i det svarta vattnet,
har tvingat mig själv till botten,
har druckit den gyttjiga sörjan
och njutit av det -
men så en dag, av en händelse,
kom jag upp till ytan,
andades luft, och kände "hey,
det här är också skönt"...

Sedan dess sitter jag på landsporren,
på näset mellan lagunerna,
och beundrar ljuset genom löven
på en lönn: gröngyllene skimmer
badar mig. Jag lever på ljus,
äter ljuset direkt, tar inte omvägen
via fotosyntesen.

Vit väg mellan två floder,
landsporre mellan Vitt och Svart,
besynnerlig Bro mellan Cyberpunk och Steampunk;
dans på Siratbron, dans med Dionysos,
namaste för Apollon
och apatia, shânti och peace.

Löven prasslar.
Solen skiner.
Vågorna skvalpar.


Noter
1. "Vit väg mellan två floder" ska vara något buddhistiskt, som för mig syftar på "gyllene medelväg".
2. "Näs mellan Svart och Vit lagun" kan ses som samma gyllene medelväg: varken plågas eller njuta överdrivet, nej en stilla ro, en stilla glädje är bäst.
3. Siratbron förekommer i orientalisk mytologi, en prövning innan man kommer till himlen: varken snegla mot helvete eller paradis, som står för betingad njutning och plåga, utan lugn vandra mot överjordisk sällhet.
4. "Bridge, Cogtown och Nebellich" läste jag om här, ett fascinerande spelprojekt i en steampunkvärld. Webbsidan ger förvisso inga ledtrådar för min dikt, jag tyckte bara det var en rolig metafor.
5. Dionysos och Apollon stod ju i Nietzsches bok för extas versus sublim klarhet; här dansar jag runt med båda och skiljer dem inte åt, finner sanning hos båda, medan Nietzsche tenderade att finna hålla Dionysos högst.

(Målning: Emil Nolde)

söndag 17 augusti 2008

Till dem det angår


Härmed en dikt jag skrev för 20 år sedan, men som ännu känns aktuell. Det är en rungande replik mot betonghäckar och tomteskägg, mot allsköns folk som kör på tomgång utan att märka det, ja mot alla man önskade kunde fucka off. Just genom sin obestämdhet, sin ska vi säga poetiska karaktär, kan denna dikt publiceras nu utan att kännas inaktuell. Den har ju några år på nacken, som sagt.

---

Det är så mycket jag vill ha sagt.
Det är så mycket jag vill säga er
egentligen.
Men jag tror det räcker
om jag citerar Leo Amery
talande i underhuset den 7 maj 1940 -
i sig ett eko av Oliver Cromwell,
i ett tal till "Det långa parlamentet":

Ni har suttit alltför länge här
för det goda ni kan ha gjort.
Gå, säger jag
och låt oss slippa er.
I Guds namn - gå!

Efterkrigstidens Jünger


Ernst Jünger gav förvisso ut en massa böcker under efterkrigstiden. Här tänkte jag istället fokusera på hans yttre gärningar under denna tid, var han bodde och så vidare.

Jünger och hans familj hade ett hus utanför Hannover under andra världskriget, i byn Kirchhorst; se härför bland annat den avslutande delen av dagboken "Strahlungen", som heter "Kirchhorster Blätter". Han var hemförlovad från armén och kunde leva som familjeman och husägare. Dagboken från april 1945 till december 1948, "Jahre der Okkupation", utspelas också i Kirchhorst.

Därefter drog man till Sydtyskland, till Schwaben och småstaden Ravensburg där man bodde 1948-50. 1950 flyttade Jünger så till sin sista bostad, till byn Wilflingen i samma landskap, vid foten av de schwabiska alperna på gränsen till Schweiz. Hemmet blev jägmästarbostaden (Forsthaus, Oberförsterei) till familjen von Stauffenbergs slott. Att mannen som före kriget skildrat en Claus von Stauffenberg-typ i sin Sunmyra, kom att bo denna familjs hägn var ju stilriktigt.

Om Jüngers tidiga 50-tal är annars inte mycket att säga. En resa till Antibes företogs till exempel 1951. Och 1955, då han fyllde 60, fick han staden Goslars litteraturpris.

Resten av 50-talet såg för Jüngers del en snabbvisit i USA (1958), och 1959 börjde han utge tidskriften "Antaios" tillsammans med Mircea Eliade. Den handlade om myt, religion, symbol, och var döpt efter en antik jätte som fick kraften från jorden; om han lyftes upp blev han svag. Detta var precis vad Herkules gjorde i en strid mot denne. Man kan säga att denne Antaios blev en totemfigur för Jünger, för nu var det slut med teknodyrkan och Arbeiter-kult; tillbaks till jorden var slagordet, till Moder Natur och hennes under.

Samma år (1959) fick Jünger Grosskreuz des Bundesverdienstorden, även känt som Bundesverdienstkreuz. Den är ett slags Hederslegion för berömvärda insatser.

1960 dog hustrun Gretha, född von Jeinesen, som han varit gift med sedan 1925. 1960-63 utgavs Jüngers samlade verk, och med detta bakom sig fick han lust att börja skriva ännu en dagbok avsedd för publicering. Det blev "Siebzig verweht" som går från 1965 till 1996, alltså från det han fyllt 70. Titeln betyder "Bortom 70" har jag för mig.

Senare under 60-talet gifte Jünger om sig med Liselotte Lohrer, som arbetade på bokförlaget Klett-Cotta. Hans resor till olika exotiska mål finns beskrivna i dagboken, bland annat en till Marocko där han fann inspiration till miljöerna i "Eumeswil": "kasban utskuren som en karneol i månskivan" finner man först i denna dagbok, till exempel.

En annan intressant sak i dagboken var när han 1980 fick brev från Gert Bastian, med erbjudan om att gå med i "Generaler för fred". Jünger tackade nej, med hänsyftning till att han inte gick i några demonstrationståg längre. Om än föreningens syfte var vällovligt, så hade Jünger redan tagit ställning för människor, för livet genom verk som "Heliopolis", "Über die Linie" och "Der Waldgang". (Gert Bastian hade varit general i Bundeswehr men hoppat av i atomkrigets skugga. Senare blev han ihop med Petra Kelly, ledare för Die Grünen, och man hade ett bohemiskt, stormigt förhållande. Vad det led begick man självmord ihop, av någon tolkat som att Bastian först sköt Kelly och sedan sig själv.)

Vad gäller Jüngers officiella liv så deltog han 1984 i den tysk-franska försoningsceremonin vid Verdun. Året därpå kom president Mitterand och hälsade på honom i Wilflingen. Bostaden skulle sedan gammalt ha några hakkorsornament, och den franske presidenten var mycket intresserad av dessa. Skälet för Mitterands besök var Jüngers 90-årsdag.

I januari 1988 for vad det beträffar Jünger och Helmuth Kohl till Paris. Man skulle närvara vid hyllandet av den fransk-tyska vänskapspakten, ingången 1948.

Jünger avled för sin del den 17/2 1998, 102 år gammal. Föddes gjorde han 29/3 1895. Han hade två söner; den äldste, Ernst, stupade i kriget som 18-åring (1944), och den yngre, Alexander, tog självmord i vuxen ålder. Han var läkare.

(Mer Jünger på bloggen finner ni här.)

lördag 16 augusti 2008

Bertil Malmberg


Bertil Malmberg satt i Svenska akademin 1953-58 och efterträddes där av Gunnar Ekelöf. Denne var generationskamrat med Malmberg men i övrigt raka motsatsen i stilhänseende. För där Ekelöf körde på enkelhet, språkmisshandel och tvärs emot-estetik, var Malmberg lagd åt formell skönhet, retorik och dandyism.

Visst hade de tu beröringspunkter. Men lite förenklat kan de sägas ha varit motpoler. Ekelöf hade i vart fall svårt att hitta något att säga i sitt inträdestal, hållet över just Malmberg. Dock fann hann till slut "Dårarna", som jag talat om förr i denna etikett. Ekelöf kallade den "en av de vackraste dikter vårt språk äger"; kanske var detta sådant man säger i inträdestal, eller så var det alldeles sant, det kan ha varit just vad Ekelöf ansåg.

Och eftersom jag kallar denna etikett med Malmberg för "Sveriges störste poet", så håller jag Malmberg högre än Ekelöf. Främst av det skälet att Ekelöf hade en överdrivet punkig inställning till religion, medan Malmberg tog dess frågeställningar på allvar (se till exempel "Kristus uppsöker Lucifer", och passager som "det heliga må vara inom oss"). Att sedan Malmbergs "Sångerna om samvetet och ödet" är en kliande lutheransk tagelskjorta hör också till saken. Men Malmberg skrev denna under en kris, influerad av den facila Oxfordrörelsen, som han senare lämnade.

Bertil Malmberg föddes 1889 i Härnösand, där han tillbringade barndomen. Romanen "Åke och hans värld" skildrar detta: en bok om ett barn, men ingen barnbok. Idyll och fasa omväxlar, som när han är ute och går med en sinnessjuk kusin som plötsligt får ett utbrott. Det slutar med att hon sätter sig i ett träd och sliter av sig kläderna. Gripande att se den unge "Åke" försöka göra något åt situationen.

Något senare flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg var beläst inom poesi och ville själv bli skald; högre studier var han absolut inte menad för. Istället blev det en resa till Berlin där han bland annat träffade Ekelund och Conradsson. Åren 1908-11 publicerade så Malmberg några diktsamlingar, formellt fulländade och inte utan patos, som "Floden kommer": "floden är över oss, över oss / men vi förstå ej: bruset söver oss" och "dansen, dansen och bekransen / lågors svall i gnistors ljus!". Det var undergångspoesi, om folk som hellre roade sig än insåg att allt var förbi. Även senare skulle Malmberg dikta om detta liv "på gränsen", ja själv utöva det som dandy i världsbrandens skugga.

- - -

De följande diktsamlingarna förde Malmberg till antika och atlantiska nejder. Men Tyskland lockade ånyo och 1917 bosatte han sig i München. Vad levde han på? frågar man sig, och svaret blir eget diktande, en och annan tidningsartikel, och kanske även pengar hemifrån. Livet var smått kaotiskt med ett Tyskland som 1918 förlorade kriget och en Malmberg som söp ner sig (se prosafragmentet "Morgon i München"); ibland måste han in på torken. Samtidigt var han visst gift också, där i München med en högborgerlig tyska, men äktenskapet förefaller ha varit rätt platonskt präglat.

Malmbergs 20-talsdiktning visade på mognad från de tidiga samlingarnas naiva esteticism; det blev en kapitulation för att livet kan vara en trasa, men uttryckt i symboliska termer. Det är hadessken, virvlande löv och öde parker: "Mitt modersmål är regnet / över en dimmig jord."

1928 var Malmbergs äktenskap upplöst, han flyttade hem och togs in på Konradsbergs mentalsjukhus. Idag finns inga såna institutioner längre; deprimerade människor får gå i terapi istället, och lugna sig med lite droger som tar udden av symptomen. Malmberg var deprimerad och lätt störd, men så sjuk som personerna i "Dårarna" var han inte. Denna dikt skrevs under sjukhusvistelsen, denna vision om fyra esteter som höjt sig över livets futtigheter och blivit kroniskt galna, inbillande sig att de är maharadjor, glasvaser och kungar, allt medan anstaltsvakten leder deras kroppar genom allén.

Malmberg kunde snart skrivas ut och dikta vidare. Samlingarna "Illusionernas träd" och "Dikter vid gränsen" blev rätt populära, med sina välklingande strofer om frusna parker och annalkande undergång, även om här också fanns rena idyller och sprudlande glädje. Resten av Malmbergs karriär tecknas bäst genom att följa de återstående samlingarna, som inte var så få: han var ständigt lika produktiv. Det var den formbundna "Flöjter ur ödsligheten" 1941, den mer friformade "Under månens fallande båge" 1947 och 50-talssamlingarna "Men bortom marterpålarna", "Lek med belysningar", "Med cyklopöga" och "Klaviatur". Nu var han hemma, han hyllades av kritiker och var i takt med tiden med sin fria vers, även om tonläget var lätt retoriskt och "malmbergskt". Men så klart det är det: man kan inte hoppa över sin egen skugga.

Som prosaförfattare var Malmberg rätt flitig, även om det är sekundärt jämfört med poesin. Han verkar inte ta saker på allvar när han skriver sakprosa, han kåserar flyhänt. Utgivna i bokform finns, förutom memoarskisser, essäistiska recensioner över tysk litteratur, tyska intryck och resebrev från Ungern och Frankrike, samt en sån sak som "Rymdskeppet", som spekulerar över om surrealistisk poesi kan studeras av astronauter som förberedelse inför rymdresan... Frivolt och lite väl självmedvetet i tonen, men han hade tydligen kul när han skrev dylikt, och Goethe sa ju: "Betrakta en man då han leker, och du ska se hans sanna natur."

Är det dags för en Malmberg-renässans? Jag menar, nu har vi matats med Ekelöf ett bra tag, något nytt måste komma... Utan att dissa den gode Ekelöf tror jag helt enkelt Malmberg har framtiden för sig. Att stilen är lite egen gör inget; se bara på Jünger, dennes stil är allt annat än "populär" eller "rätt i tiden" enligt experternas sätt att se - för det är oväsentligt, det viktiga är att skribenten har något att säga. Och det har Jünger (se etikett). Malmberg också vill jag mena, om vilken ni kan läsa mer här.

Relaterat
Clark Ashton Smith
Melinas resa

torsdag 14 augusti 2008

Hon odlar blommor


Härmed en prosaskiss om min syster. Den får tala för sig själv.

---

Hon föder barn, barnbarn och barnbarnsbarn, blir stammoder för ett rikt släkte.

Hon odlar blommor, hon odlar ängar och fält; hon planterar ett frö som växer och blir ett hägn för alla himlens fåglar.

Hon vandrar över markerna, sveper sin brokiga klädnad över allt och får det att spritta i buskar och snår, i hål och häll, i källa och hålväg, i vass och kalebass, i kärr och syra.

Hon gör sig planer på en stad och erövrar den, inrättar slott och tempel, parker och trädgårdar. Den staden föder grönögda kaippare som tågar runt på gator och torg, gästar varandra, håller möten och symposier och sjunger så sången stiger mot rymden om natten.

Hon ligger drömsk vid ett vattendrag, ser bokens rötter plaska i vattnet, se forellen hoppa och katten fnatta, och hattifnattarna skatta för sina tavlor som de sålt privat. Retroaktiv inbetalning.

Hon seglar över havet, a sailor on the seas of fate, når nya kuster och nya folk, lär dem slipa kristaller och smälta guld, lär dem dansa i ring, rita mandalas i olikfärgad sand och bygga kanoter av spant och läder. Så hamnar alla indianer i kanoten, och alla hästar i stallet.

Hon gör sig en boning i havet, på en öde ö, och där drömmer hon vid underbara källor. Man dricker minne i den ena, och glömska i den andra - och hon väljer den förra, Mnemosynes källa, dricker och minns alla sina liv i successiva nyanser, från rött till gult och grönt, via blått och indigo och tillbaks igen.

(En prosaskiss i liknande stilart finner ni här.)

Om en bok


Jünger läste hela Bibeln han, från början till slut. Två gånger faktiskt. Det var under andra världskriget. Han ville rena sinnet med lite etiska tongångar.

Jag har själv läst merparten av Bibeln. En del av det lästa har så att säga sjunkit undan, men mina favoritböcker är Första Mosebok, Nahum, Daniel, Psaltaren och Höga Visan. Samt evangelierna och Johannes' uppenbarelse.

Där har ni Bibeln i sammandrag, ni lathundar som funderar på att läsa den men gruvar er. Läs någon bok här och där är mitt råd.

Själv har jag nyss läst Nahum, en rungande profetia över Nineves fall. Det är bildrik prosa med lejon, stridsvagnar, rök och eld, och tärnor som slår sig för bröstet när de släpas bort. "Ve dig, du blodsstad...!"

Psaltaren är såklart en favorit, en poetisk utflykt i blomstrande marker:

Om jag så flög med morgonrodnadens vingar
och gjorde mig en boning i havet
så är du likväl där,
din sol går upp över mig...


För att inte tala om:

Herren är min herde,
mig skall intet fattas.
Han låter mig vandra över gröna ängar,
han för mig till källor
där jag finner ro...


Eller denna:

Herre, vår herre,
hur härligt är icke ditt namn
över hela jorden,
du som har satt ditt majestät
på himmelen!


Höga Visan är också poetisk som få: "Kom, låt oss gå ut i byarna och se om våren kommit..." En dikt som kan njutas av alla och envar, även ateister, eftersom den utgörs av en dialog mellan bruden och brudgummen. "Du är skön alltigenom, min älskade; på dig finnes ingen fläck." Guillou låter ju Arn och hans kvinna recitera denna text för varandra; se där, i Bibeln finns något för alla. Jag menar, Guillou hör väl inte till kristendomens förespråkare om jag fattat det rätt - men vi kan alla mötas i Bibeln som kulturell skattkammare.

Den Bibel jag läser är min dopbibel, som råkade vara 1917 års utgåva. Därför har jag hållit fast vid den genom åren. Men för den skull har jag inget emot nyöversättningarna (1980 och 2000); att vara emot dem är ju ren snobbism, varom mer här.

Och mer om Bibeln, i bemärkelsen Jesu' historia och förhistoria, finner du här och här. Och vill du ha en komplett, något annorlunda skapelseberättelse med bibliska inslag, klickar du här.

onsdag 13 augusti 2008

Drivande moln på himlen


Härmed en frihjulande dikt av undertecknad, en helt enorm tummelrumlare som inte går av för hackor. Titeln är "4 september '04", eftersom den skrevs då:

---
Drivande moln på himlen
det finns bara här och nu
from a fireball we came
'cross sea and mountain
we were drinking beauty with our eyes -


hets leder till bakslag
karma är ett realiserande
av intentionerna
motorn i Cheva '57
hette Turbofire -

nya himlar jag skådar
jag föddes på Mars
emotionalkroppen påverkar
eterkroppen, och därmed
organismen, kroppen,
den vanliga vardagshälsan -

på 60-talet kom new look
karma är lagen om orsak
och verkan
Mustan '67 är den snyggaste
Mustangen -

pounding the world
like a battering ram
forging the furnace
for the final grand slam
jag ser livet i formen
anden i materien -

(Bilden visar en Cadillac 1941, sista förkrigsmodellen. Och beträffande kursivcitaten ovan så härrör de från Judas Priest; mer om dem här, en etikett om både Judas Priest och Iron Maiden. Så du får scrolla lite om du vill läsa om Priest.)

tisdag 12 augusti 2008

Augusti


Tidningsbudandet fortsätter, året runt, sommar som vinter. Javisst.

Ibland tar jag också hem ett överex och läser. Kan vara kul. Man orkar inte alltid läsa Jünger, Bibeln och Bhagavad-gîtâ.

Man tar hem ett ex, ett tidningsex, en rykande färsk så kallad morgontidning. Vanligen DN, den har ju serien Rocky, men ibland blir det även SvD. Och ibland UNT. Och på fredagar Dagens Industri, med den glansiga veckobilagan där Gradwall kollar in senaste trenden. En på det hela bra skribent är han denne JG, man går styrkt ifrån hans krönikor. Till skillnad från indignationsköret hos, säg, SvD:s krönikörer.

Vart är bloggen på väg, denna blogg? Man ska inte lova något i onödan, men antagligen blir det en del texter om Jünger framöver. Därutöver torde jag komma att recensera klassisk sf, samt varför inte Castaneda och annat kul jag har i mina bokhyllor. Jag har märkt att sedvanliga räkor, med citat och allt, är bra på flera sätt: man går till botten med boken, får upp ögonen får sånt man själv inte riktigt haft koll på, genom att just citera och närläsa.

Egna dikter och prosatexter kommer även att dyka upp mellan varven. Liksom nu. Ja, "allt möjligt" kan komma att pubbas på bloggen, det vet ju ni som läst bloggen hittills. "Allting ryms i Svenssongalaxen"...

Nåväl. Något konkret ur min vardag för att liva upp denna text? Jag kollar inträd där jag går på min runda dessa dagar. Just nu är det rönndruvans glöd som fångar en. Även lönnar är rätt fascinerande, de är rätt många där på Oslogatan-Helsingforsgatan-Sankt Johannesgatan. Vad ska man säga; är det själva Livets träd man tycker sig ana bortom denna jordiska form, själva urgestalten bortom det efemära? Är det det som får en att förlora sig i anblicken av grenar, löv och stam?

Ett träd kan innehållet hundratals arter sägs det: parasiter och svampar, insekter och fåglar. Det är en värld för sig.

Blommor i rabatter kan man också kasta sitt öga på. Säsongens blomster är rosor och solrosor. Vissa chrysantemer hänger med, liksom petunior och begonia. En fascinerande art är en som har en trumpetliknande kalk i rött och vitt.

Sist något om OS i Beijing. Spelen började ju på ett ball datum, 8/8 '08, ett symboliskt lyckodatum. Så det blir nog en veritabel solskensolympiad, vad som än händer och hur många (= få) medaljer Sverige än tar. Visst var kriget i Georgien en ovälkommen nyhet, men det kan inte alltid vara fred överallt när spelen går. 1956 var det ju Ungernuppror och Sinaikris, 1952 rasade Koreakriget och 1968 var det Pragvåren som ebbat ut och skulle slås ner. Fred vill man ha, o yes, men über alles vill jag önska Beijingspelen lycka till: aum, shanti och peace, och citius, altius, fortius och allt det där...

(Mer om jobbet som tidningsbud kan ni läsa här.)

måndag 11 augusti 2008

Den soldyrkande systern


Härmed en romantisk dikt, en orfisk utflykt i soliga marker. Titeln är som ni ser Den soldyrkande systern.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget
ordet som viskades
fåglar i skymningen
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster,
i drömmens stund är du med mig...
i städer på bergen
i hemliga länder
där vid affären
solens syster -
i drömmens stund är du med mig.


(Du har just läst en dikt av mig. Mer Svenssonlitteratur finner du här.)

Dokuregler


Man har sett en del dokusåpor på tv. En del tävlingsdokumentärer. Utifrån detta har jag vaskat fram dessa regler, dessa förhållningssätt för såväl deltagare och programledare som tittare.

Vi snackar alltså om program som "Project Runway", "Top Chef", "Hell's Kitchen", "Branson's Quest for the Best", "The Apprentice" och "Top Model", i viss mån även "Expedition Robinson" och "Big Brother". Så även om uppläggen är lite olika i dessa, här är några som jag ser det gemensamma regler som bör följas.

För deltagare: säg inte "jag ska vinna det här", då har du sabbat det. You have jinxed it, som det kongeniala engelska uttrycket lyder. Se här till exempel på Saira i "Apprentice UK", som sa: "I'm gonna fucking win this" - men hon vann inte, hon kom tvåa. Jämför här kinesiskan som vann säsong två av "Project Runway"; också hon var ambitiös, men hon sa bara: "My ambition is to be among the top three" - och det gjorde hon, hon gick till final. Och sedan vann hon.

Detsamma i "Robinson": ingen som sa på ett tidigt stadium "jag ska vinna", vann någonsin. Prove me wrong.

---

Så till reglerna för programledare i dessa shower. När du ska säga något viktigt, tala sakta. Som Hans Fahlén i "Farmen" på TV4, när finalen närmade sig och man skulle strukturera om tävlingen lite. Han samlade deltagarna runt sig, pausade och sa, som om han vore profet i Babylon, kungörare av krigsnyheter eller vad:

- Livet... på Farmen... kommer... att... förändras...

Så vad skulle hända? Skulle tortyrexperter komma och plåga deltagarna 24 timmar om dygnet? Skulle man hamna i sjön, jagas iväg bortom ära och redlighet?

Nej, inget sånt. Det var bara lite ändrade bostadsregler, matregler osv. Men jämarns vilken skådis han var där Fahlén, han fick en som tittare att sitta på nålar!

Nålar, sitta på nålar, det är vad man ska. Detsamma när domaren ska säga vem som gått vidare i en eleminering: And the winner is... - här måste en tre-fem sekunders dokusåpepaus läggas in, man får aldrig säga det direkt - Fritzi!

Det ska vara drama. Som programledare och paneljury skadar det inte med skådisutbildning. Domarna är programmens stora behållning (Idol, Top Model, Top Chef, Project Runway). Tänk bara Tyra Banks (hon var ju med i filmen "Coyote Ugly"), som i Top Model säger sitt:

- I have four beautiful girls standing in front of me, but only three pictures in my hand. So the one whose name I don't call, has immediately to back to the hotel, pack her bag, and go home.

Ett heligt omkväde, en ramsa att falla i trans av. Alltid utsagd med samma säkra replikföring.

Tänk också Heidi Klums: "As you know in fashion you're either in or you're out"... Man kan inte tänka sig "Project Runway" utan detta.

Nyligen avslutade "Shear Genius", om tävlande frisörer, hade sina vitsigheter. Segraren i varje etapp belönades med ett "congratulations NN, your work was shear (= sheer) genius", och den eliminerade fick höra: "I'm sorry NN, but this was your final cut." Framsagt av den lätt härjade skönheten Jaclyn Smith. Och både Smith och Klum har ju skådespelat, däri ligger charmen med dessa signaturrepliker.

---

Nåväl, regler för tittaren då? Det kan vara:

En tävlingsdokumentär brukar ju ha inklippta kommentarer, i studio med deltagarna en och en, inspelade när tävlingen är över. Utifrån minerna på dessa deltagare kan man avgöra vem som vunnit: segraren brukar se lite gladare ut än de andra. Ett subtilt trick, värt att prövas som tittare. Vinnaren sitter väl inte och storskrattar precis, men ni förstår vad jag menar. Ett leende i mungipan och sånt. Se till exempel Christian Sirianos framtoning i kommentarerna i "Project Runway", nu på TV3.

söndag 10 augusti 2008

Ernst Jünger: Der Waldgang


Waldgang är tidens melodi säger Jünger, Waldgänger och stigman är dagens lösen. Här finns svaret på alla problem: gå ut i din virtuella, privata skog och strosa runt, stå emot Leviatans lockelser och bli fri. Det rör sig om "Der Waldgang" från 1951, en jüngersk traktat med många uppslag mellan sina pärmar.


Skogsflanerandet är det högsta goda. Bilda yogaskolor ska man däremot inte göra, det är inte bra, det säger Jünger uttryckligen nej till. Det är mycket märkligt - för i "Eumeswil" säger han ju att om det i en stad lever tio anarker så förbättras klimatet, det blir lättare att andas, en ny atmosfär inträder, även om just inget konkret händer. Det kan ju associera till vad just en modern yogaskola hävdade, nämligen att om en procent av världens befolkning antog deras meditationsmetod så skulle kriminalitet och krig minska avsevärt. Översatt till Uppsala skulle detta kunna innebära att säg, 500 personer i denna 50 000-mannastad, sätter sig ner och mediterar, tonar in på stadens aura, och därmed skulle klimatet ändras - inte påtagligt, men diskret. Som anarkerna i Jüngers exempel.

Och anarken i "Eumeswil" (roman 1977), var som en sentida omskrivning för stigmannen i "Der Waldgang" från 1951. Som sagt kunde romanens Venator gå en på nerverna i sina utsagor där allt gott och fint kunde räknas anarken till godo - och implicit Jünger himself, eftersom Venators läge i aktuell stad var som Jüngers läge i förbundsrepubliken. På samma sätt retar man sig på stigmannens (= "der Waldgängers") förmåga att alltid vara rätt. Yoga ska man till exempel inte syssla med eftersom Jünger inte sysslade med det. Detta må beröra det esoteriska underskott i Jüngers värld som jag tidigare varit inne på; jag menar, denna stigman som slinker undan statens och omgivningens krav, liknar han inte Kierkegaards enskilde, "den Enkelte"? Jünger talar ofta om "der Einzelne" utan att nå Kierkegaards nivåer, utan att dra danskens ontologiska slutsatser. Stigmannen förblir en lätt vardagsmässig perukstock, ej villig att ens i teorin avsäga sig kontrollen över sitt väsen, lägga sitt öde hos högre makt, ta det där språnget ut i det okända som Kierkegaard talade om.

Denna allmänna Jüngerska svaghet möter som synes även här. Jünger skulle alltid ha kontroll, ville aldrig styra fritt mot okända länder. Nej, ett noggrant pionjärarbete måste alltid föregå de andliga sonderingarna, som han sa i "Strahlungen".

Men låt oss inte stanna vid detta. "Der Waldgang" är trots sina brister en styv uppvisning, en handbok i hur en individ kan förhålla sig till stat och omvärld. Den skrevs i skuggan av stalinismens värsta tid och resonerar bland annat hur en oppositionell minoritet, en motståndsman gör när han går och röstar i en sådan "demokrati". Allt kräver att man röstar "ja" till fortsatt diktatur även om möjligheten att rösta "nej" finns. Men istället för att att på valsedeln skriva "J" eller "N" kan man dra till med ett annorlunda tredje, nämligen ett "W" - "W" som i "Waldgang".

Detta är ett, för att vara sakprosa, laddat ögonblick. Det är som en passage ur Ayn Rands "De levande" eller Silverbergs "A Time of Changes", eller som denna replik ur tv-serien "The Prisoner":

- I am not a number, I am a free man!

Ett gyllene "W" pryder också klotbandet på den tyska originalutgåvan, tryggt placerad bredvid mig när detta skrivs, lånad på Carolina Rediviva.

Det handlar om waldgängeri, om stigmannaskap. Detta kan brukas även av folk i riktiga demokratier, i våra västliga demokraturer, våra konsumtions- och kontrollsamhällen, och detta är som alla förstår aktuellt även nu. Vi seglar fram liksom på Titanic sägs det, vi lever komfortabelt och bra, men innan krisen kan det vara läge att lämna skeppet och leva mer osäkert, osäkert men fritt. Sedan kan man sitta där på sin ö och se skeppet gå i kvav, det moderna Leviatan.

Stigmannen blir rebellen, en enmansgerilla, men han kan trots det leva vidare i sitt borgerliga liv. Ja, här finns utrymme för godtycke, för cirkelresonemang: Jünger är stigman och stigmannen är Jünger. Bokens coda blir i alla fall att man måste leva här och nu; endast så betvingar man dödsfruktan, endast så bevarar man kontakten med varat.

På sina 140 sidor är det en rik pamflett, både en lägesbestämning och en vägvisare. Aforismerna duggar tätt, som:
. Varje rationalism för till mekanism, och varje mekanism för till tortyr.
. Gotiska former tenderas att rotas ut ur maskinvärlden, moraliska likaså.
. Vid en teaterbrand räcker det med ett klart huvud, ett starkt hjärta, för att hindra de tusendes panik.
. När den enskilde förvandlas till den näste visar sig hans omedelbara, furstliga natur.
. Husens radioantenner är ett tecken på fruktan; de påminner om hårstrån som höjer sig i rysning.

Grundfrågan, säger Jünger, är just detta huruvida man kan frigöra folk från fruktan. Vi hänger med i media för att höra om det senaste kriget och andas ut när det visade sig vara i Långtbortistan. Men helt lugnade blir vi aldrig, nej vi spanar ängsligt fram mot nästa morgontidning, nästa nyhetssändning, nästa predikan från höga vederbörande. Och är det inte krig Ryssland-Georgien (som i skrivande stund) är det hot om asteriodkrasch, global uppvärmning, oljekris och bombkastare. Ja, fruktan styr oss immanent och hur ska vi kunna bli kvitt den?

Svaret är som Jünger säger: att kliva av skeppet, lämna tiden, lämna civilisationens krav och virtuellt uppsöka sin skog, sin privata sfär, sitt eget väsen, och kasta ankar först där. Då kan man andas, då kan man tänka klart. Det innebär inte bara att man trivs i sin egen vardag, och inte nödvändigtvis något eremitliv i reell skog (även om det förstås också är stigmannaskap); man kan även funka bättre socialt och i ett krisläge lotsa panikslagna männskor ur knipan. Pound sa ju att den som inte har ordning inom sig kan inte skapa ordning omkring sig och detta tycks mig även vara en av lärdomarna i "Der Waldgang".

Relaterat
Über die Linie
Besuch auf Godenholm

fredag 8 augusti 2008

Riddaren, Djävulen och Döden


Genom ett medeltida Europa rider Simon Le Bon, på jakt efter Den heliga Graal. Han ska finna den åt djävulen, Lucifer himself, eftersom denne tröttnat på kampen och vill försonas med sin himmelske fader. Och vad passar bättre som försoningsgåva, än kalken med blodet av ens broder?

Men Djävulen är inte allt Le Bon har att tas med. Han är ju riddare, krigsman, och i ett fältslag träffar han på Döden. Han skyr inte bort från denne, tvärtom, han vill att denne ska ta honom med. Men se det går inte, det är inte dags än säger Döden. Så Le Bon måste återvända till livet, återvända till sitt uppdrag och fortsätta sitt sökande efter Graalen...

Detta är upplägget i novellen "Riddaren, Djävulen och Döden" som ingår i samlingen "Eld och rörelse". Författare är jag, Lennart Svensson. Novellen gouterades av bland annat Percival, som tipsade mig att göra en radiopjäs av den. Ingen dum idé!

Det finns fler stunsiga stories i denna bok ("Norrlandsproblematiken", "Synkrongeneratorn", "Latonia"...), för att inte nämna titelberättelsen som är en kortroman.

Mer om boken läser du här. Där ges även en länk till pdf:en som finns fritt på Dropbox.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (61) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (286) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (32) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (39) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (48) poesy (47) politikka (176) pr (47) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (143) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (3) Syrien (15) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)