söndag 27 juli 2008

Ernst Jünger: På Marmorklipporna


"På Marmorklipporna" är en odödlig klassiker. -- Edit 2021: nu finns min Jüngerbiografi på svenska, en bok där nedanstående text ingår.




Varför sa ingen något? Varför denna tystnad?

Varför skulle alla tjata om ångestposörer och nihilistgurus? Varför all denna reklam för Martinson, Boye, Orwell och Kafka? Varför detta frossande i undergång och hopplöshet, varför inte en enda olivkvist, en enda vägvisare ut ur eländet?

Kort sagt: varför fick man under sin ungdom aldrig höra talas om "På Marmorklipporna"?

Jag skojar inte: när jag första gången letade upp boken hade jag endast sett den omnämnd på ett eller annat obskyrt ställe. Och då omtalades Jünger som en galen krigsälskare som borde undvikas. Till exempel i Golo Mann, Tysklands historia under fem decennier, 1968.

Men nu vänder det en aning. Intresset för Jünger ökar.

Inte för att Jüngers bok är någon sötaktig idyll, någon glad operett. Det är skönhet i farans närhet, vemod över utvecklingens gång; det är fatalistisk kamp mot ondskan följt av exil. Men hur annorlunda är den inte i tonläge och atmosfär mot för vad som gäller för det dystra gänget ovan (Kafka etc.). Gänget ovan nämner knappt ord som "skönhet", "mening", "gudar" och "överflöd". Ord som Jünger ledigt rör sig med.

- - -

Berättarjaget och hans bror står uppe på Marmorklipporna och ser ut över Stora Marina, en sjö kantad av små städer, och mellan städerna och klippan ligger bondgårdar och vinodlingar. Man måste ha sett det för att få veta vad det innebär att leva, säger berättaren.
I den tidiga morgonen trängde ljudens fullhet upp hit, fina och tydliga liksom saker man ser i en omvänd kikare. Vi hörde klockorna i städerna och salutkanonerna som hälsade de bekransade skeppen in i hamnarna, sedan åter sången från de fromma skaror som vallfärdade till helgonbilderna och flöjttonerna från ett bröllopståg. Vi hörde kajorna larma kring vindflöjlarna, tuppens galande och gökens hoande, klanget från hornen som blåstes av knektarna när det drogs på hägerjakt genom borgporten. Så underbart klang allt detta upp hit, så spjuveraktigt, som om världen var sydd som en brokig narrkåpa – men även berusande som vin på morgonen.
Jünger framställer ofta sitt roman-alter ego som hjälte, som fulländad människa. Alla fläckar putsas bort, kvar blir monumentet. I "Marmorklipporna" kan han dock låta en enkel människa få en poäng, som när köksan Lampusa skrattar åt brödernas växtsamlande och uppsättande av porsinsskyltar i trädgården för varje blomma. Själv sår hon lite hur som, och hon får tredubbel skörd mot för bröderna. Berättelsen vinner mycket på att låta hjälten stå där med lång näsa. Det gör honom trovärdig, gör honom tredimensionell.

I denna roman råder balans - mellan miljöskildring och resonemang, mellan bakgrund och handling, mellan natur och människor; vi finner många fascinerande porträtt, som fader Lampros, den romantiske nihilisten Bracquemart, furst Sunmyra och legoknekten Biedenhorn. Som alla Jüngers böcker kan den vara lite svår att komma in i; jag läste den flera gånger innan jag fattade helheten, men det var mödan värt. Boken är inte särskilt lång, 138 sidor i den tyska utgåva jag har, och det kan ju vara skönt som omväxling mot "Heliopolis" och "I stålstormen" med cirka 400 sidor var.

- - -

Jag är förvisso en aning glad att "På Marmorklipporna" inte fanns som klassuppsättning när jag gick på gymnasiet, glad att vi slapp få den föreskriven som God Litteratur. Och jag kan vara lugn, den har ännu inte status av "död klassiker" - tvärtom, dess tid kommer. Att den har ignorerats må vara hänt, men nu går det inte längre, vinden har vänt - för även i vår tid har boken något att säga oss. Även vi kan behöva se om vårt hus och putsa vår moraliska rustning, även vi kan behöva lära oss att se ett under i varje blomma och en optimat i varje medmänniska.

Visst har denna bok sina förespråkare, den har inte gått spårlöst förbi i litteraturhistorien. Well, i så fall ber jag att få sälla mig till hyllningskören, och säga om Jünger vad Jodorovsky sa om Chris Foss: "Han förde apokalypsens färgspel till de trista apparaterna hos en framtid utan fantasi." Jünger visade mig på något annat än aska och ruiner, något annat än nedgång och förfall. Det finns mer här i livet än defaitism och indignation.

Det finns andra sätt att sluta en berättelse än att låta skeppet styra ut rakt i hopplösheten - låta huvudpersonen förvandlas till kackerlacka - låta honom säga att han älskar Storebror. Man kan (spoilervarning) låta honom bete sig som folk och vistas i kultur och natur, ta upp striden mot skogstokarna med hederliga vapen - och förvisso se striden förlorad men ge ljuset en sista, rungande replik när barnet får säga sitt, när Erio slår träsleven mot kitteln och kallar ormarna till strid mot lemurerna.

Detta är ett sannskyldigt tour de force. Det är en bild av det slag som annars bara lyckas i drömmen.




Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Heliopolis
Eumeswil
Den fromme Jünger

lördag 26 juli 2008

Ernst Jünger: Heliopolis


Nu vid niotiden är himlen klar: solen öser för fulla händer, skänker för intet. Det är en soldränkt stad man lever i. Vilket osökt får en att tänka på Jüngers "Heliopolis" som inte förgäves bär sitt namn, "Solstaden" vill säga. Solen lyser i varje kapitel och det känns helt rätt. Att för kontrastens skull ha lagt in en mulen dag skulle ha känts onödigt. -- Edit 2019: nu finns min biografi över Ernst Jünger utgiven. På engelska. -- Edit 2021: nu finns min Jüngerbok på svenska också; nedanstående text om romanen Heliopolis ingår i den.





Brödraparet i "På Marmorklipporna" hade förvisso sina grå dagar mitt i all sällhet. Där passade det in, där stämde det melodin till en annan tonart. Men "Heliopolis" utspelas efter katastrofen, efter debaclet; branden ligger bakom den, staden har seglat vidare och ridit ut stormen, och nu ligger den där vid sin vik som ett smycke. Kaptenen Lucius de Geer tjänstgör i Palatset och deltar i intrigerna mot Centralverket, mörka krafter finns ännu i schvung, men mestadels är det idylliskt:
Ut till Vita udden gick man i sakta mak längs den härliga Allée des Flamboyants. De höga träden stod nu i blom; som ett rött prydnadsband avtecknade sig kronorna mot den ljusa stranden. Hibiscushäckar infattade rabatterna och gräsmattorna som följde allén, och denna trädgårdskonst fortsattes på andra sidan gallren och murarna kring palatsen som var radade i en kedja längs strandremsan. I parkernas halvdager rådde den tystnad som omger de rikas och mäktigas boningar. Marmorslotten lyste vida ut över havet. Stilarna var mångfaldiga men dock förbundna genom platsens enhet som genom en grön gördel. De stora ordnarnas hus framträdde med särskild prakt. Mot residensen svarade på stranden vasstäckta båthus.
de Geer manövrerar mellan Palats och Centralverk, mellan gammal makt och ny, mellan plikt och frihet, mellan tjänsteliv och musiska böjelser. Ett litet privatkrig leder så till en konflikt med Chefen, en stabsofficer med tycke av Hans Speidel, så de Geer får ta avsked från sitt kära militärväsende och fundera vadan och varthän. Han beger sig till berget Pagos och gamle Pater Foelix, en biodlande guru. Denne pekar på sina bistockar och håller en föreläsning om huruvida bina egentligen arbetar och är flitiga, så som vi gärna vill se dem; men bina har varken väckarklockor eller sirener som kallar dem till värvet, säger patern, de väcks av solskenet och träder "honungsdansen som en av nektarn berusad melodi, alstrad av lust och glädje":
Förvisso (fortsatte patern) skulle vi kunna lära oss av bina vad arbete är. Det finns ju här i världen ingen sysselsättning som kan bära frukt utan en gnista av sådan kärlek. Livsglädjen håller ihop alltsamman, mycket starkare än ekonomin eller den rena makten. När du ser bonden med naket bröst gå efter plogen i morgonsolen, när du ser smeden stå vid städet eller fiskaren sänka sitt nät, anar du hos dem en känsla av tillfredsställelse i och för sig som är omätbar och obetalbar. Också i marknadsplatsernas och städernas vimmel märker du den. I denna källa av tillfredsställelse ligger världens kapital, det rena guldet - skördarna och vinsterna är blott räntan av det. Detta gäller också för näringslivet - ingen ekonomi kan blomstra som inte bygger på kärleksförhållandet. Välviljan har en gyllene hand.
Man kommer att tänka på Emerson: "Inget åstadkoms utan entusiasm." Jünger tar avstamp i ett dylikt påstående, och bygger ut det hela till en hyllning till livet, en lågmäld panegyrik över detta att lägga ner sin själ i arbetet. Han går från delen till helheten, från den ynka droppe nektar som biet samlar till hela skördar, "världens kapital".

Bin och biodling spelar förresten en viktig roll i Jüngers berättelser. Pater Lampros i "På Marmorklipporna" hade också bikupor, och de bin av glas som "Gläserne Bienen" skildrar var själva kontrasten till den vitalistiska glädjen hos naturbin. Zapparonis robotbin förödde de blommor de sugit nektar ur, lämnade död och förtvining i sina spår.

Nå, men vad rådde Pater Foelix sin elev...? (Spoilervarning:) Han hänvisade honom till Den blå piloten, Phares vid namn, en kapten på ett av de rymdskepp som människan sänt ut vid denna tid. Att svinga sig ut i ett större rum, en äventyrlig eter tycks vara lösningen, så Lucius med sin kvinna blir rymdkadetter och lämnar staden med nästa tur.

Nåväl, detta är handlingen. Romanens behållning är dock föreläsningarna av Pater Foelix' typ ovan, utläggningar om dolda harmonier och diskreta uppenbarelser i natur, myt och historia. Detta ger boken en lätt magistral ton men det får man tåla; en text måste ge lite motstånd sa ju Stig Larsson, och en filosofisk roman som denna ska inte kunna läsas ut på en kväll.

En given klassiker, en hörnsten i varje Jüngerfanatikers bokhylla. Man lär sig ett och annat av den, får friska perspektiv på tiden och tillvaron. Resonemangen känns dessutom aktuella, trots att boken utkom 1949; vi kan aldrig få nog av fingervisningar på de krafter som får jorden att snurra, den diskreta Eros som får allting att röra sig som i dans.

Stilnivån är som synes rätt hög. "Gläserne Bienen", "Eumeswil" och "Farligt möte" må vara mer lättlästa, men den som är på jakt efter sköna ställen får här sitt lystmäte. Det är måleri, det är glansdagrar och klärobskyr, det är fulländat:

Vid öns södra strand hade i lyckligare tider rika heliopolitaner byggt en rad villor i romersk lanthusstil för att där i lugn och ro ta del i vinårets gång. De bjöd sina vänner dit till herde- och vinodlarfester och även till fiskafänge när tonfisken i stora stim drog genom Castelmarinosundet. Sedan landsfogden hade inrättat sig på grannön, hade emellertid denna munterhet förstummats. Villorna stod tomma, murarna och vinranksbersåerna var förfallna, och kring statyerna i trädgårdarna slingrade murgrönan. I middagshettan solade sig ormarna på de färgrika mosaikerna, och vid skymningen svävade ugglan ljudlöst ur de runda gavelfönstren ut i parken.

(Citaten är efter svenska utgåvan från 1954, övers. Kjell Ekström. Dvs. den bok som även avbildas i fotot överst.)




Relaterat
Min Jüngerbiografi på svenska
Min Jüngerbiografi på engelska
Das Abenteuerliche Herz (1938)
På Marmorklipporna

tisdag 22 juli 2008

Många gillar "Eld och rörelse"


Min novellsamling "Eld och rörelse" finns att köpa på SF-Bokhandeln i Stockholm. I Gamla Stan närmare bestämt, Västerlånggatan 48. Det var genom att tala med Maths Claesson som jag lyckades placera den där. Han tittade på boken och ansåg den värd att tas in - och de tar inte in vad som helst kan jag meddela.

Således finns det objektiva kriterier på att denna min novellsamling är bra. Inte bara jag utan även utomstående betraktare har gillat den.

Mer i den genren vore detta: våren 1991, när titelberättelsen var färdigskriven, skickade jag in den till Bonniers. Redaktören Magnus Bergh var lätt imponerad av verket, för han ringde och bad mig komma ner och berätta mer om det. Omsider hade vi ett litet samtal där på hans rum i Sveavägshuset, det vita 1800-talspalatset. Något konkret kom inte ut av det hela, omfånget ansågs för tunt (70 manussidor) för utgivning, men nog var man imponerade av texten som sådan. Med mig hem fick jag två lektörsutlåtanden, som bland annat talade om "kafkaartad stämning", "vet mig aldrig ha läst något liknande tidigare" och "när man läst slutscenen inser man hur meningslöst kriget är".

Detta ansåg Bonniers om "Eld och rörelse". Och säga vad man vill, men Bonniers kan litteratur.

Ytterligare en utomstående röst om min bok vore Percival ("Fantasins mirakel", "Drömmen om horisontstaden", "Mitt liv är mitt"), som fick ett ex av boken förra sommaren. Jag kände honom inte sedan förr, men jag hade förvisso läst någon av hans essäböcker och sände med kommentarer på den. Percival ringde så upp mig lite senare och tackade för boken, och sa sig gilla bland annat novellen "Nineves skatt" (som en saga ur "Tusen och en natt") och "Riddaren, djävulen och döden" (skulle passa som radiopjäs).

Detta ansåg Percival om "Eld och rörelse". Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

söndag 20 juli 2008

"Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger"


Nej, jag har inte blivit galen. Jag är fortfarande Svensson, född 1965, ej Jünger, född 1895.

Men vad gör man inte för lite PR...

Alltså, så här:

Ni vet alla att jag gillar Ernst Jünger, se annars etikett. Och vissa paralleller finns mellan oss. Som dessa:

. Göran Lundstedt (kritiker på SydSv) jämförde "Eld och rörelse" med Jüngers "Sturm"

. Redan på 80-talet var jag känd som Jüngerfan, och Christian Rosenfeldt kallade mig i ett fanzine "Uppsalaslättens svar på Ernst Jünger". Rosenfeldt är idag redaktör på Hemmets Journal

. "Eld och rörelse", som var min debutbok, gavs ut på eget förlag. Detsamma skedde med Jüngers debutbok, "In Stahlgewittern". Att båda handlar om krig är onödigt att påpeka

. Om jag satte mig mitt emot min bror "Bastion Styrbiskop", så skulle vi förete en slående likhet med E. Paul Webers målning "Schackspelarna". Den föreställer bröderna Ernst och Friedrich Georg, spelandes schack

Nåväl, det kan räcka. Jag ska inte överbetona denna parallell. Men förhoppningsvis har jag väckt lite intresse för den bok ni ser avbildad ovan. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

lördag 19 juli 2008

Sommarsol


Det är sommar och sol, och vad passar då bättre än att citera Bertel Gripenbergs "Sol"? En smäktande idyll med slutkackord i det mytiska.

Denna dikt har flera delar, en för varje årstid, och här är sommardelen. (Notera förresten de sjungande alliterationerna: "de flyktiga fjärilar fladdra", "det doftar från dikesrenar, från dalar, dungar och fält" och "på gungande, gröna grenar" i andra strofen.)

Det baddar i smultronbacken,
det hettar i häggarnas lä;
jag ligger och lutar nacken
mot en skrattande flickas knä.
Och lätt på min mun hon leker
med ett kittlande tåtelstrå
och solen sticker och steker
och smeker oss båda två.

De flyktiga fjärilar fladdra
och skimra i solens sken
och fåglar pipa och pladdra
och flaxa från gren till gren.
Det doftar från dikesrenar,
från dalar, dungar och fält.
På gungande, gröna grenar
det sjunger och kvittrar gällt.

Vi prisa dig, sol, i stunder
av sövande sommarfrid
som skänka oss åter sekunder
av Edens förlorade tid.
Mer värd är en timme i Eden
än annars tusende år
på den långa, lutande leden
där vardagsvandringen går.


(Ur samlingen "Aftnar i Tavastland", 1911)

söndag 13 juli 2008

Tolkiens verk



Kanske ville Tolkien helst skriva pastischer på gamla krönikor, konstruera alvspråk och skriva brev från jultomten. Kanske var han lycklig med det, kanske skulle han ha nöjt sig med att vara språkprofessor och ha Midgård blott som en hobby.




Han skrev så en hel bok med stilhärmande krönikor och legender ("Silmarillion") och försökte intressera en förläggare för den. Det gick inte alls. Dock tipsade honom Allen Unwin att berätta en riktig story från sitt Midgård, och då satte sig Tolkien ner och skrev "Bilbo".

Än var det någon lättsamt över det hela, problemen var förbehållna intrigen, och efter förättat värv kom Bilbo hem till sitt gryt och kunde njuta en pipa rök. Tolkien var fortfarande professor med sagor blott som tidsfördriv.

Sedan hände något märkligt. Tolkiens fantasivärld började leva sitt eget liv. En viss ring pockade på att förstöras, för om så inte skedde skulle fanstygen ta över Midgård. Samtidigt drog sig mörka moln ihop över den riktiga världen, den främmande kontinenten där Tolkien senast satt sin fot 1916. Som veteran och skadad från slaget vid Somme ville han bara glömma allt, syssla med fornengelska och sagopastischer - men nu flödade allt samman i en ny virvel, verket fick honom i sin makt, och han måste skriva "Sagan om ringen".

- - -

Som sagt gillar jag C. S. Lewis eleganta klacksparkar numera, medan Tolkiens trilogi är mer svårsmält. Men det ska erkännas att Tolkien var en konstnär av annan dignitet än Lewis; den förre hade större stilmässiga ambitioner, det var något pre-rafaelitiskt över hans verk. Ta bara en passage i tredje boken där Gimli berättar för Legolas om några sagolika grottor de kan besöka när kriget är över, juvelbesatta hallar med fontäner och gallerier, rum efter rum som öppnar sig efter varandra, och där man kan gå "as if passing from one dream to another"...

Visst fanns det suggestiva passager även i Lewis' Narniaböcker, men som helhet målade Tolkien på en större kanvas. Tolkien var prerafaelit, Lewis var kåsör. I min skivsamling har jag till exempel en skiva av Enya, "Shepherd Moons", där en låt heter "Lothlórien". Nåväl, kanske skrivs det poplåtar även till Narnias lov - men hela symfonier som Bo Hanssons "Sagan om ringen"?

Och ska man vara riktigt orättvis kan man nämna att Tolkien var en fulländad tecknare. Medan Lewis väl inte hade någon talang för dylikt.

Lewis skrev för barn när det gällde fantasy. Och inte fanns det någon regelrätt poesi i hans verk, rätta mig om jag har fel. Tolkiens versepos om Tom Bombadill visar på klasskillnaden:

Gamle Tom Bombadill var en lustig fuling,
klarblå hans rock och var stövel som en guling,
grönt var hans bälte, och hans byxor var av läder,
han bar i sin topphatt en svanvingefjäder,
bodde vid Kullens fot, där Vitte springs vatten
rann från källans gräs ner i mörka bergklyftsnatten.


Översatt av Åke Ohlmarks. (Ska inte Andersson ta och nyöversätta detta också, han var ju så dålig den där Ohlmarks, så felskrivande och slarvig och dann...?

- - -

Tolkiens Midgård började leva sitt eget liv. Tolkien inledde sitt oeuvre med att hitta på språk och skriva gammeldags kungalängder. Sedan blev det "Bilbo" och trilogi, det blev gestaltning på en helt annan nivå. Den stela tittskåpsvärlden fick eget liv, och liv är utveckling. Just i trilogin är förändring ett tema. "I feel the change" säger Lavskägge på ett ställe, "I feel it in the wind and the earth and the rain"...

Det konservativa utopia kan inte bestå, tiden måste ha sin gång. Ondskan må besegras och långbottenblad må ännu finnas att röka, men tillbaks till ett tänkt idealtillstånd kan man inte bege sig. Alverna ger sig av mot västerns odödliga länder, människans tid tar vid, och allt blir en smula annorlunda.

Att Tolkien lät verket leva sitt eget liv, lät dess inre logik komma till synes, är beundransvärt. Han hade möjligen velat ha sitt Midgård som en tillflykt från en hård värld, där han skrev de första utkasten i skyttegravar och på krigssjukhus. Men en statisk idealvärld vill ingen läsa om, man vill ha konflikter och gestaltning. Att Ringtrilogin förkroppsligar detta, och att den ytterst handlar om förändring och utveckling, är fascinerande. Hade Tolkien själv trott att han skulle skriva en sådan bok?




Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Eld och rörelse: fri pdf
Bhagavad-Gîtâ

lördag 12 juli 2008

Recension: Kvinnors godhet (Ballard 1991)


Stirrandet ut över översvämmade risfält med flygplansvrak satte sina spår. En bekant till Ballard sa senare till honom: "Nu har du fått den där Lunghuablicken igen"...

Ballard präglades av kriget, det blev en hieroglyf i hans alfabete. Och "för att få uppleva tredje världskriget från ringside" blev han pilot i flygvapnet på 50-talet, kom till Canada och skolades in på North-American Harvard-maskiner, i Sverige kända som Sk 16. -- En turkisk pilot på kursen får nog och flyr i ett av planen; man spanar efter vraket och finner det, men Ballard anser att piloten funnit vägen hem, han flög in i solen säger han. Det påminner om filmen "Memphis Belle" (1944) där B-17-kaptenen ligger på dödsbädden och, som kulmen på sin monolog, säger: "Nu flyger vi in i solen...!"

Ack att vara pilot, det är så andligt och fint. Tänk bara på Saint-Ex och Richard Hillary.

Ballard å sin sida lämnar flygvapnet efter en tid och blir skribent och författare istället. Men krigen tränger sig på, till exempel Vietnamkriget, som fascinerar Ballard oerhört: TV-bilder med helikoptrar som flyger över risfält... Vännen säger: "De uppfann Vietnamkriget så att du skulle ha något att titta på..."

Det är "Kvinnors godhet" från 1991 det handlar om. Denna bok har också sina perversa sidor, annars vore det väl inte ballardianskt. Till exempel: tiden på läkarlinjen, då han obducerar ett lik, försonar honom med vissa krigsminnen. Gott så. Här finns också kliniska sexscener med alla de snälla kvinnor han mött i sina dagar. Tantsnusk, gynekologiska varianten....

Han var en hipp student i Cambridge ett tag, hade målningar av Magritte, Dali och Ernst på väggen, läste romaner av Camus och Vian. Och Robbe-Grillet får man förmoda, vars objektiva rapportprosa måste ha satt vissa spår. 

Ballards bok har förvisso många sidor: över 200... Vi får följa Ballard i hippa 60-talskretsar, vi får möta vänner som blir galna och vi får se Ballards egen familjetragedi: frun halkar på en stenig strand och skadar sig letalt. Och där står han med två barn.

Men han tar sig igenom det hela. Tragiken blir tabu, man talar inte om det i familjen, men på något sätt försonas barnen med mammans död så småningom. Stark skildring. Ballard poängterar hur han gillar det småborgerliga livet där i Shepperton, en Londonförort: skönare att komma hem till barnen på kvällen än att vara på hippiefest där ens flickvän knullar runt...

Han promenerar i de vattenrika nejderna, slår sina lovar runt filmstudion som finns där, han insuper miljön som kan ses i Ballardtexter som "Drömbolaget" och "The Killing Ground". Han blir en eremit som sitter och skriver, men han träffar även gamla vänner och flammor och försonar sig med kriget och sitt liv. In alles är detta en skönläst roman, eller en ovanligt stilmedveten memoar. Allt är genomtänkt: det finns få onödiga ord, få transportsträckor så som memoarer annars ofta har. Sedvanliga minnen skrev han ju senare: "Miracles Of Life".

(Gällande romanen för Ballards år i japanskt fångläger, det legendomsusade Lunghua, så recenseras den här.)

torsdag 10 juli 2008

Personer i "Eld och rörelse"


Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget. Men det finns fler personager i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling.

Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genmblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.


Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja - och hans röst får ett annat tonläge - kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman - som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.


Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.


Såna människor möter vi alltså i "Eld och rörelse":s titelstory. I boken finns även en rad noveller. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Juli


Jag har fått ett brev från min pappa. Han skriver om det ena och det andra, samt detta:

För övrigt tycker jag att tiden är mogen för oss att ha nån folkomröstning. Om vad kvittar, men det säger jag: Jag skulle rösta NEJ.




Han sänder också med en dikt på transpiranto. Originalet är "Blinka lilla stjärna", som ni väl alla känner till, och därför torde ni förstå det roliga i dessa rader:

Flörta, minimal-galax,
how aj grunnas was für slags!
Far tu charmas mi en face,
qvasi strass in la parnass.
Flörta, minimal-galax,
how aj grunnas was für slags!


Min pappa bor i ett hus.

onsdag 9 juli 2008

Spinrad: Bug Jack Barron



Norman Spinrad har sina poänger.




Norman Spinrad skrev romanen "Bug Jack Barron" (1969). Det är en rätt fyndig språklek om medias makt, reklam och konspirationer.

Ett citat: "The saddest day of your life isn't when you decide to sell out. The saddest day of your life is when you decide to sell out and nobody wants to buy."

Jag gillar också novellen "The Conspiracy" från 1969, publicerad i samlingen "No Direction Home". Där kan man läsa sånt som:

Could retired Air Force General Curtis LeMay be found in a Haight-Ashbury crash-pad bombed back into the Stone Age?

---

Partisans freed a gorilla from the world-famous Bronx Zoo. The gorilla made its way, unnoticed, by subway, to New York's Central Park where it was brutally beaten to death by muggers.

---

AP: "Do you believe that we should escalate the war on poverty?"

A: "Not unless absolutely necessary. I have confidence that we can win the war on poverty without resorting to tactical nuclear weapons."

---

Was Spiro T. Agnew turned on to acid by J. Edgar Hoover?

---

The Hollywood trade papers reported that Fidel Castro has signed a contract with a major studio to do a minimum of thirteen cameo appearances during the first season of the forthcoming network TV series, "Che".


Med andra ord: fragmentariskt, mediainfluerat, ironiskt och ordknappt. Notera till exempel hur glidningarna i ord som "crash-pad" och "bombed" i första stycket utnyttjas till fullo, i det oväntade mötet mellan en flygvapengeneral och en drogmiljö.

Även Moorcock och Ballard prövade sina vingar i den här rapportstilen. Ja, Ballard skrev i den ännu i "War Fever" från 1990. Så denna stil är egentligen tidlös.




Relaterat
Science fiction från höger
Robert Holdstock: Mythago Wood

tisdag 8 juli 2008

Accept: Breaker


1990 kungjorde rockbandet Accept att man sökte en ny sångare. Men man hade ett speciellt krav: han måste vara minst 1,70 lång...

Det hade sina skäl: man skulle ju ersätta Udo Dirkschneider, det lilla krutpaketet vid sångmicen. Han kan knappt ha varit mer än 1,50.

Kort eller lång åsido; man firade förvisso triumfer med denne Dirkschneider på sång, det var triumf så länge det varade. 80-talets Accept med titlar som "Restless And Wild", "Balls To The Wall" och "Metal Heart" är en imponerande katalog. Melodisk hårdrock i Judas Priest-facket.

Här tänkte jag kolla in den skiva som inledde allt, nämligen "Breaker" från 1981. Man hade gett ut skivor innan denna, men detta var bokstavligt talat genombrottet. Man brejkade med Breaker.

Man inleder starkt med "Starlight", lagom tryckpunkt att lossa linorna till. En romantisk elegi med vassa gitarrer: "Starliiiight... shining bright". Sedan skruvas takten upp till titellåten, speedmetal ser sin gryning. Bra samspel; Dirkschneiders i och för sig skärande röst funkar bra i helheten, man kan inte tänka sig någon annan frontare. Att musiken signerad Hoffman-Baltes-Kaufmann är sömlös behöver väl inte tilläggas: variationsrik, inga fula tvärstopp i tempobytena utan lediga promenader över bryggorna.

"Run If You Can" är en gripande medeltempo-grej. Vers, refräng, vers, solo, vers - kan en rocklåt se ut på annat sätt? Inte normallåten typ 1A i alla fall, och detta är ett bra exempel på en sådan. En autentisk låt, en låt om allvar; den skänker lyssnaren "die Gefüle im Ernstfall zu stehen", för att citera på det språk dessa herrar så lätt försmådde, trots att det var deras modersmål...

Man förnekade tyskan men kunde inte förneka sitt tyska ursprung, sina tysk-kulturella rötter, där romantiken alltid är levande. Kan man tänka sig engelska och amerikanska grupper sjunga ut i såna elegier som "Can't Stand The Night" och "Breaking Up Again"? Visst kan man det, men denna bluesiga klagan är minst lika tysk som angloamerikansk. Det är Rilke och Goethe som talar genom Accepts ballader, det är en undervegetation man inte kan förneka. "Ich wiederhole die ärgerliche Krümmungen, die mir von Suleica trennen"...

"Son Of A Bitch" på slutet av sida A påminner om slutet på sida B, "Down And Out": hatlåtar. Inte går jag omkring och hatar dessa dagar, men känslan är sann här får man säga. Ungefär som Motörheads "Sweet Revenge": "I can almost taste it, it's the need to see you die"... Den är ännu tyngre, Accept besjunger ju bara något man föraktar.

"Burning på sidan B1 är boogietryck så det räcker, "Feelings" är en gånglåt med upplyftande text, och "Midnight Highway är en bilåkarlåt i klass med "Heading Out To the Highway" och "Roll On Down The Highway": romantiskt svärmeri bakom ratten på en autobahnkryssare. Och "Breaking Up Again" är som sagt romantisk längtan, men man finner även en skön inramning à la diskbänksrealism här:

Waking up on Monday morning,
Sunday been and gone,
reaching out for you
but I was alone.
Now I sit at the breakfast table,
table set for two,
been the same thing every morning,
silly things I do.


Notera att det inte är Udo som sjunger, kanske är det Wolf Hoffman. Ett finare timbre som det inte går att kväka sig igenom.

När det gäller den nya, vassare hårdrock som kom början av 80-talet, så var Accept det första jag stötte på. Det här var något nytt, något unikt! Nu idag, tusen år efteråt, kanske allting låter som mässingsmusik och gammeltjo, men det struntar jag i. En plats i mitt trånande metallhjärta har de alltid.

söndag 6 juli 2008

Ernst Jünger: I stålstormen

 

Härmed diverse anteckningar om Ernst Jüngers "I stålstormen". Originalet kom på tyska 1920. Detta baseras på Urban Lindströms svenska översättning från 2008. Detta är alltså Jüngers dokumentära skildring av livet som frontsoldat på västfronten under VK1. Det är förvisso mycket som skymtar fram på bokens sidor, omisskännliga jüngerismer och guldkorn. -- Edit 2020: sedan ett bra tag finns min biografi över Jünger utgiven: Ernst Jünger -- A Portrait. Den kom 2014. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbok även på svenska.




Guldkorn finns det minsann. Som när man förflyttas efter våroffensiven 1918, man åker lastbil och passerar en berömd plats: "Jag blev melankolisk då jag passerade Jeanne d'Arcs stuga, av vilken man knappt kunde urskilja grunden." Det där är bara en sidoreplik, men visar ändå att den unge Jünger var den gamle lik, en herre med "stor lärdom, lätt buren". På andra ställen nämner han Ariosto, Götz von Berlichingen, Schiller och annat som översättaren måste sätta förklarande noter till (jag läser franska utgåvan, översatt av Henri Plard). Jag vet ingen annan frontmemoar som har denna bildningsnivå.

Esteten Jünger var även på plats vid denna tid. Under "Det stora slaget" ser han till exempel denna syn:

Över den molnfria kvällshimlen flög en eskader, utrustad med signalflaggor i svart-vitt-rött. Solens sista strålar, som redan försvunnit bakom horisonten, färgade den läckert rosa, som om den varit en flock flamingos.


Detta kan påminna om när han i Paris 1944 såg en bombeskader överflyga staden, och han lät betrakta den genom ett vinglas i vilken han mosat några jordgubbar. Detta må vara en lite magstark bild, men att å andra sidan bara skildra kriget i grått är lika falskt. Blodsutgjutelse på blommande ängar, det är den motsägelse man får leva med. En oxymoron.

- - -

Vi vet alla att Jünger är symboliskt lagd: han läser naturen hieroglyfiskt, fångar sinnebilder. Detta visar han i kapitlet "Engelska framstötar" där man vid ett tillfälle grupperar bland stridsvagnsvrak:

Vissa bar skämtsamma, hotfulla eller lyckobringande namn, och symboler och krigsmålning; där saknades varken fyrklövern, lyckogrisen eller den vita dödskallen. --- Vistelsen i stridsrummet, trångt och skadat av granater, med sitt virrvarr av rör, vevstakar och ståltråd, torde ha varit väl så påfrestande även utanför striden, i vilken dessa kolosser, för att undvika granatträffar, kravlar fram över dödens fält på en krokig kurs, att likna vid fumliga jätteskalbaggar. Jag kom att tänka på israeliterna i ugnen.


Den sista liknelsen blir en typisk jüngeriansk fotparad, en mytanspelning som höjer passagen från det vardagliga till det exklusiva.

Jünger överraskar alltid. Innan jag läste boken trodde jag att här skulle man få en tajt stridsskildring och inget mer. Nåväl, hade han bara gett oss stålregn och skyttegravar så hade man inte kunnat klaga, för boken är exemplarisk i detta avseende. Det är en frontrapport som levererar. Men som jag försökt antyda så innehåller boken så mycket mer, som reflektioner, symbolismer och iakttagelser av första rangen. Man är inte precis förtrollad av någon poetisk prosa, av översvallande passager, men detaljarbetet är förvisso utmärkt. Det är det som får en att vilja återvända till boken.

Boken "In Stahlgewittern" utgav Jünger 1920, på det egna förlaget Gibraltar. Denna moniker kom från namnet på hans regemente, 73:e infanteriregementet, som räknade sina anor från det hannoveranska gardet till fots. Åren 1779-1783 försvarade man Gibraltar mot franska och spanska angrepp; klippan togs ju av engelsmännen tidigare under 1700-talet, och Hannover var i personalunion med England vid denna tid. När unionen bröts behöll regementet ifråga sitt namn och ett visst blått band, ett band som även prydde bokens nedre hörn i sin första utgåva.

Den svenska utgåvan av denna bok är som sagt på väg. När jag googlade titeln kom jag till en hemsida för "Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'", skriven av Nils Fabiansson. Det såg ju vederhäftigt ut. Kanske kan denna bok bidra med kartskisser och bakgrunder för de operationer som skildras. På sajten nämndes även andra VKI-memoarer, bland annat "Kapten Bölckes stridsrapporter". Jag har läst denna flygarmemoar, utgiven på Bonniers 1917, av en flygare som stupade 1916. Här kan man tala om preussisk stil när den är som sämst, bara korta dagboksanteckningar. Jünger himself förde också korta noter i fält, men sedan utvidgade han dem till den bok vi talar om.

Det är med andra ord skillnad på preussare och preussare.

- - -

Fabiansson nämner även Manfred von Richthofens "Den röde flygjägaren" som kom på svenska 1917. Jag har läst en svensk biografi som citerar ur denna, och det är samma sak här: telegramartade notiser. Richthofen är intressant i sammanhanget, för när Expressen intervjuade Jünger 1985 sa han att skrev med ett porträtt av von Richthofen på skrivbordet: "Jag får sådan inspiration av hans ansikte!"

"I stålstormen" överraskade mig som sagt, där fanns mer än blotta ryktet, mer än blott en stridsskildring. Man finner här Jüngers persona fix och färdig, stilen Jünger är etablerad redan i debutverket: korta meningar, en smula pedanteri men fastmer djupsinne och reflektioner av överraskande slag. Den filosofiskt lagde Jüngerdyrkaren kan så klart hoppa över denna, den är ingen Marmorklippa, Eumeswil eller Heliopolis, med symbolisk förkroppning av perennial, vitalistisk natur, men den är bra mycket. Den är en krigsbok man får lust att läsa om - och för mig, som läst tillräckligt många krigsböcker och får lust att röra sig mot nya fält, är detta ett gott betyg. Kort sagt: Jünger överskrider genrens gränser, boken är mer än bara en stiliserad frontmemoar. Den är en klassiker.

Så ännu en stilblomma, en naturscen ur kapitlet "Mot indier":

Skymningen var så pass framskriden att åkervallmon på fälten tecknades i höstens klargröna ton, rik och obestämd. Under det sjunkande ljuset framträdde min favoritfärg med växande styrka: det är det röda som övergår i svart, som gör en både ivrig och melankolisk.

- - -

Mer kan sägas i ämnet "I stålstormen".

Som att se på bokens skildring av slaget vid Somme 1916. Då nådde kriget en högre intensitet. Symboliserat i stålhjälmar och flera timmar långa artilleribombardemang.

Man kan säga: borta är då fransmännens pantalon rouge, borta är kavallerister och lansiärer. Och borta är hoppet om en snar seger. Glöm det där med "home before the leaves fall"...

Det är nya tider. Det är taktiska flygstyrkor, timslånga bombardemang och ständig patrullverksamhet. Och det är, för den tyske soldaten, adjöss till pickelhuvan och dags för stålhjälmen: det är på hösten 1916 då man kommer till Guillemont, man marscherar i natten genom ett öde landskap, i fjärran hörs granatkrevader - och en vägvisare man får blir den första soldat Jünger ser i stålhjälm, en slående anblick gentemot pickelhuvans wilhelminska profil. Det är som vore denne nye soldat "innevånare i en ny, hårdare värld".

Inte så att kriget dittills varit någon picknick. Tusenden har mejats ner av kulsprutor, granatregnet har skördat och försöken att nå genombrott har strandat på taggtråden. Jünger himself har sårats, men han har haft tur och kunnat återvända till fronten efter någon vecka eller månad. Ja, han skulle nog själv anse sig lycklig där vid västfronten; det är sakliga memoarer detta, ingen chauvinism av det ena eller andra slaget, men att han var som en fisk i vattnet kan utläsas mellan raderna. Och ibland rent ut: när kriget började ville han genast anmäla sig frivillig, "vad som helst utom att bli lämnad hemma" säger han i första kapitlet. Han ville ha det äventyr han snuvats på i främlingslegionen (q v "Afrikanische Spiele"). Och i sitt första stora anfall, i kapitlet "Les Éparges", frågar han en veteran om granatelden kan jämföras med den vid Perthes, en legendarisk strid för det 73:e regemente man tillhör. När veteranen äntligen, efter upprepade frågor, erkänner att "nu är det inte långt ifrån!", då vet Jüngers glädje inga gränser, det erkänner han öppet.

- - -

Han erkänner det! Han är en fisk i vattnet, en äventyrare i grå uniform. Han är en samuraj på västfronten, en mönstersoldat som klarar utmaning efter utmaning: sitt elddop, sin upphöjelse till befäl, segheten i frontlivet, uppgraderingen till tungt infanteri, till stöttruppsanförare och kompanichef. Visst finns det också mörka stunder; en av de mest gripande är när han möter brodern Friedrich Georg, liggande sårad i ett eländigt blockhus vid Langemarck. Han sänds bakåt efter att Ernst enrådigt avdelat fyra bärare, som förvisso behövdes vid fronten, och hans skadade arm och lunga läks någorlunda. En annan mörk stund är vid våroffensiven 1918, då det jüngerska kompaniet i väntan på attack sitter i ett stort granathål, och träffas av en välplacerat granat som slår ut halva styrkan. Löjtnant Jünger ser ner i häxkitteln av sotiga, blodiga, skrikande män och rusar därifrån, bort till varje pris. Men så kommer han på sig med vad han gör, en inre röst säger åt honom att det ju är han som är kompanichef. Så han återvänder och börjar styra upp situationen.

Denna Jüngers lilla flykt är enda gången han bryter samman under dessa mer än 400 sidor. Kanske blott en detalj, blott en tillfällig palaver, men den ger relief åt hela boken. Även stridsmaskinen Jünger är mänsklig.

Där och på andra ställen visar "I stålstormen" vad det innebär att leda, att ha ansvar. Det är en bok om strider och att leda dessa; det är inte bara ett förvirrande, elementariskt skeende som i "På västfronten intet nytt", ett kaotiskt springande hit och dit. "I stålstormen" ger oss metod i galenskapen, visar vad som sker i det som synes ske. Någon sa till Jünger att han lärde sig mer av dennes bok än av två år på krigsskolan. För den skull förekommer inget pedantiskt återigivande av order och planer, nej allt drar förbi sömlöst, interfolierat med naturscener, reflektioner och omisskännliga jüngerismer: det finns en Gud, döden är inget slut... Inte vad man förväntar sig att läsa i ett västfrontsepos, men Jünger är ingen vanlig författare.

- - -

Vad gäller just befälsbiten finns det några punkter som visar på vad det krävs att vara frontofficer. Man kan ta detta som exempel, i kapitlet "Reträtten från Somme", där man försvarar en framskjuten ställning, ett riktigt "himlafärdskommando". Granaterna regnar och engelsmännen trycker på, och efter några timmar kommer några soldater från en viss svacka och säger att vi klarar 'et inte längre, låt oss slippa... Jünger lyssnar men läget är tajt, han har inga reserver - så han säger åt dem att återvända, att hålla ut. Han gör det med tungt hjärta - men så är befälslivet, man måste ta tuffa beslut. Kort sagt skulle Jünger ha hundflängts av bataljonschefen om han låtit mannarna evakuera just detta svåra avsnitt, vilket kunnat äventyra hela ställningen.

En viktig episod detta. Som befäl tänker man kanske "låt gå", man vill vara bussig med sina mannar, men det gör man bara en gång under sin karriär. Schwarzkopf sa till sina soldater i Vietnam: "Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling." Jünger tycks ha ansett detsamma. Och just därför blev han populär bland manskapet. Detta nämns en á två gånger i boken, och sånt ljuger man inte om.

Nåväl, i denna bok strids det, vi vet det. Det är granatregn från första sidan till sista närapå. Det är ett diaboliskt crescendo i "Det stora anfallet" och de följande tre kapitlen, utspelandes sig vår och sommar 1918. Det är kartescher, spränggranater, marinpjäser, minor och handgranater, det är blessyrer av alla möjliga slag. Inget förtigs, allt täcks in. Men det är också en levande stil, en tajt men ledig berättarton och belysande detaljer här och där. Det är en morgon i en skog som står i sin första grönska, det är kokarderna på engelska flygplan som liknas vid ögon i en påfågelsstjärt, och det är ett visst granatljud som påminner om skärande sågklingor. Det är en handboksmässig inledning i kapitlet "Langemarck" om staden Cambrai och dess sevärdheter; staden pryds bland annat av en staty av Louis Blériot får man veta. Det är officerare och soldater, sjukvårdare och trossfolk, civila och fiender, tillfångatagna under striden.

- - -

Vad gäller dessa fångar finns en intressant passage. Det är i kapitlet "Mot indier" där man strider mot ett indiskt regemente, som engelsmännen med sitt imperium kunnat sätta in på västfronten (indierna själva torde ha resonnerat som så, att den egna självständigheten skulle bli lättare att uppnå om man gick med på denna mobilisering). Man tillfångatar några soldater ur detta the 1st Haraina Lancers, och de är skräckslagna: de har fått höra ett och annat som "hunnerna" skulle göra med dem om de ger sig fångna... Så Jünger lugnar dem och frågar några vad de heter; en säger sig heta Amar Singh.

En detalj bland många - och en fin gest. Har man sträckt vapen är man inte på topp, så allt som tar en upp ur denna svacka är välkommet. Det får mig att tänka på några sydstatare som gett sig fångna efter ett slag, men i sitt elände fick de se segraren U. S. Grant rida förbi och lyfta på hatten åt dem. Detta var en ovärderlig gest sa en av dem, man kände sig åter som människor. Jünger åter var alltså här synnerligen human, han visade prov på detta att vara officer och gentleman. Jag undrar hur många i vår moderna, högtekniska, proffsiga armé som vet vad det är...

Finns det då inga nackdelar, inga minustecken att sätta på denna bok? Det skulle i så fall vara landskapets något enformiga natur: alla strider försiggår i skyttegravar på slättland, men det kan ju inte Jünger lastas för. För övrigt måste denna bok vara precis vad dagens bokläsare vill ha: den är ju så tjock, 439 sidor i den franska utgåva jag konsulterar. Tegelstenar är vad som går hem på dagens marknad, så Augusti förlag som har lovat att boken ska komma nu i sommar vet vad de gör. På de stora europeiska språken har boken sålt i stora upplagor. Äntligen ska alltså den svenske läsaren få läsa om tung infanteristrid.

Detta är vad folk behöver idag. Krigets metafysik är mycket speciell.





Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Äventyrshjärta
Soldat i framtiden