måndag 19 maj 2008

Memoarer, del I


Som alla vet heter jag Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965 på Vilhelmina BB. Vilhelmina ligger i Södra Lappland, Västerbottens inland, vid sjön Malgomaj.

Jag föddes där -- men vi bodde inte där utan nerströms Ångermanälven i Åsele, känt för sin marknad i juli varje är. Åsele BB var stängt dessa år, håken vet varför, så pappa måste skjutsa mamma i den mörkblå Volvo PV:n de fyra-fem milen upp till Vilhelmina, genom mörka midvinterskogar, kalla skogar dessutom -- för det var rekordkyla denna december, det var fryskallt, minus 20 och därikring. Folk lät bilarna stå på tomgång medan de var inne och handlade, det måste man göra, annars startade inte bilarna, de fick ispropp och allt. Kanske ett tidens tecken, kanske nåt man gjorde förr -- ty idag är bilarna bättre härdade mot kyla, man har testat dem i Arjeplog och Ivalo och utvecklat bort gamla struntgrejer, gamla systembuggar som gjorde att bilarna inte gick att starta om i sträng kyla.

Jag föddes i alla fall på Vilhelmina BB, och sen gick färden hem till Åsele. I mörkblå PV. Med pappa vid ratten. Vi for ner till det ljuva Åsele vid Ångermanälvens stora krök, for hem till det tvåvånings tegelhus där vi hyrde lägenhet, en centralt belägen lya vid Centralgatan, mitt emot mejeriet. På den tiden kunde man fortfarande köpa mjölk på flaska även om tetran börjat komma, papperspyramiden, den ihopvikta rausingskapelsen med dekor i gult och vitt som på denna tid gjorde sitt segertåg över världen.

Vi kom hem. Där väntade min syster och bror, födda respektive 1961 och 1963. Det skulle firas jul, så man kan ju säga att "ett barn är oss fött" och allt det där passade bra i sammanhanget. Dock var jag till skillnad från Jesus ingen inkarnerad deva, utan -- gissar jag -- ett högst vanligt samsâraväsen, en sedvanlig reinkarnerad människa som just tagit plats i ännu en kropp.

Nytt liv och en ny kropp. Av mitt tidigare liv minns jag dock inget.

- - -

Mitt första minne är av grannfrun Kerstin Burström uppe vid kyrkan, kanske en julotta; har för mig jag såg henne där, en anblick i vimlet. Henne fick vi alla fall som granne när vi flyttade till villa, det skedde rätt snart; vi lämnade Centralgatan och flyttade ner på Breviken, ett villaområde ner mot åkröken. En gråvit trävilla fick vi, liggande panel och tegeltak, enplanshus med tillhörande garage. Detta garage byggde pappa sedan om till gillestuga, och bilen fick sig en så kallad carport framför. Garageuppfarten hade grovt grus, singel eller vad det kallas.

Huset omgavs av gräsmattor. Och rabatter. Framför entrén stod ett par solrosor. På husets baksida kantades gården av tallar; kottar brukade blåsa ner och hamna på gräsmattan.

Ni märker hur det osökt blivit sommar i denna minnesteckning. Well, i mitt minne var det alltid sol i Åsele, sommar och sol och små vita moln som drev förbi på en blå himmel. En gång satt jag på min trehjuling, cyklade iväg en bit på trottoaren och stannade vid elskåpet, flaggat med en gul-svart-randig stång för att inte plogbilen skulle köra på den. Jag satt där, och det var såklart en varm sommardag, och på himlen såg jag en kondensstrimma från någon farkost. "Det är säkert en raket på väg till månen" tänkte jag. Detta kan alltså ha varit 1969-70, man sysslade ju med sånt på den tiden: åkte raket till månen. Och jag var med, i anden var jag med dem på den äventyrliga färden.

Jag var barn. Jag levde för läsk: Portello, Trocadero och Sockerdricka, det var grejer det. Vi fick en 33 cl flaska att dela på tre vi syskon; man hällde upp till mönstret på Verecoglaset, då blev det rättvist. En dryg deciliter på lördagen, det var vad man fick; inga 1,5-litersexcesser där inte, sånt som dagens ungar drogar sig med!

Man åt godis. Jag minns till exempel:

. ett slags platta tuggummin med tatueringsbild, man slickade på denna och tryckte mot huden, då blev det en tribaltatuering modell '65, en fjäril eller en nallebjörn eller ett äpple eller vad

. klubbor i grönt, rött och vitt, ogenskinligt vitt och de andra färgerna gåtfullt transparenta

. tomteklubbor, rödläckra figurer

. hallonbåtar

. gelehallon

. sockerbitar (geléskum)

De tre sistnämnda finns fortfarande att köpa slår det mig, i livsmedelsaffären vid plockgodiset.

- - -

Som barn åt man godis, det gjorde man, det var ens livselixir (som Roald Dahl sa om sin barndomstid). Även om det bara var på lördagarna. Man åt även glass; jag minns till exempel Manolitoglass, döpt efter en figur i High Chaparall på TV. En pinne täckt av hallonis och med chokladtopp. Papperet hade cowboystuk, det var vitt med beige applikation och en stiliserad revolver. Annat man minns i glassväg var tärning, vaniljglass i en stor plasttärning man sedan kunde leka med. Detta var inte GB Glace utan Trollhätte glass, vill jag minnas.

Jag åt godis och glass och levde som ett frimodigt barn, mitt i sjumilaskogen i min norrländska nejd. Jag levde med min familj, levde i villan och strosade på gräsmattan, såg på molnen i himlen, såg bergen vid horisonten och hörde musiken på radion: "Love Is Blue", "Mammy Blue", "Up Up and Away", "De Sista Entusiasterna" och "The Windmills of Your Mind". Har även ett klart minne av att ha hört Black Sabbaths "Paranoid" där i villan på Myrstigen, adressen hette så; jag minns tydligt denna låt, Ozzys ekopålagda stämma sjungande om nånting gåtfullt. Att det var Sabs visste jag såklart inte då - men jag minns låten, och man kan säga att jag blev hårdrocksfrälst redan då!

Jodå min själ: hårdrocken levde detta tidiga 70-tal. Måste ha varit självaste 1970. Hendrix dog ju detta år, och vårt hembiträde Bodil sa en dag en passant:

- Vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig?

Det där ringde såklart ingen klocka hos mig. Men jag fastnade för meningen som sådan, gick igång på denna poesi i sak, denna formel i sig själv; jag gick snart runt och sa "vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig" till alla och envar, det blev en visa. Senare kom jag också att lyssna på Hendrix, jag köpte skivor av honom, men det var långt senare. Till exempel en dag på Vaksala torg 2006 då jag köpte "Isle of Wight" för 20 kronor, hans sista livespelning med låtar som "In From The Storm", ""Lover Man" och "Foxy Lady". Denna dag råkade jag tala med mamma på telefon, och hon frågade vad jag gjort. "Köpt en skiva med Jimi Hendrix" sa jag, och hon kunde då direkt koppla:

- "Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig"?

Hon mindes med andra ord att jag som liten gått runt och sagt detta, detta ödesdigra men soliga 1970, på villan på Myrstigen 16 i Åsele.




Del 2 av memoarerna finner du här.
Bild: jag när jag bodde i Åsele.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Trevlig berättelse...!

Anonym sa...

Vad hade ni för hembiträde då du var liten, en ung flicka? Var hon inneboende och tvungen att ha på sig hembiträdeskläder (kanske sådan där svart klänning/blus/kjol med vitt förkläde), eller i så fall: Vilka kläder?

Svensson sa...

Vårt hembiträde Bodil var nog kring 18-20. Hon bodde inte hos oss, och hade rakt inte svart kjol med vitt förkläde (eller vad man kan tänka sig). Hon bar vanliga kläder.

Vi var medelklass, varken högborgerliga eller "undre medelklass", om du förstår. Hembiträde hade vi bara när både pappa och mamma arbetade (som mellanstadielärare). När jag var spädbarn var mamma hemma med mig, var hemmafru.

Hur vi hade råd med hembiträde vet jag inte. Skatterna var väl inte så höga då, sent 60-tal...

Anonym sa...

Ja, det beror ju helt på vilken arbetsgivare en flicka hamnar hos. Även i dag kan en ung flicka som kommer till rika för att arbeta som inneboende barnflicka/hembiträdesflicka bli tillsagd att hon måste bära hembiträdeskläder om arbetsgivaren är sträng. Hembiträdeskläderna i dag kan istället vara till exempel vit blus, svart kjol med vitt förkläde samt svarta högklackade skor. Även om flickan avskyr det.

Katarina Henriksson sa...

Hej,

Har du/ni rötter här i trakterna?
Det framgår ej av texten.

Vänliga hälsningar,
Katarina Henriksson

http://blogg.vk.se/wiska

http://vilmarsdotters.blogspot.se/

Svensson sa...

@Katarina: Min förfader Jon Svensson var en av de första som kom till Åsele. Det var i slutet av 1700-talet. Min farfar Sven Svensson, bondeförbundare, var kommunstyrelsens ordförande på 50-talet.

Så att, som sagt, jag föddes fysiskt på Vilhelmina BB. Men vi bodde i Åsele. Då. Idag finns inga Svenssons kvar boende i Åsele. Vad gäller släkten på min farmors sida så kom den möjligen från Vilhelmina-Lycksele-hållet till med Salomon Andersson, Stor-Gustav och de andra legendarerna.