onsdag 28 maj 2008

Eros, Jünger och Venator


Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Det rör sig om Ernst Jüngers roman "Eumeswil". Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av "anarkist", en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också, och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna - samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. I den meningen är detta en roman som heter duga, en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Den speglar förvisso sin samtid, boken kom 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han saknar eros i historia och filosofi: ett klappande hjärta och en känsla av förundran för makter och människor, liksom konsten att se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

- - -

Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis växande städer och dramats upprepning genom stilarnas skiften, och den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.

Och det är skönt att se lite reklam för denna krog, den perenniala (även känd som "Café Exposé", q v blogroll :) Liksom hur Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med dylik varafilosofi.

Sedan för Venators position med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon, och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri - men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej "Gud är inte hans sak" i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann, men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker, men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sånt.

- - -

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen.

Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att ha duvats med "Heliopolis" poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är "Eumeswil" en smått utopisk framtidsstad, men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: "Nu kan bilder träda till."

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också - med hänsyftningar till "bråk med tävlingsförarna" (som i Konstantinopel där supporterklubbarna orsakade ett uppror), till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni, à la Eliot: "History is a series of timeless moments."

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan han exempelvis titta på...

... Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad
bland städer i ett land bland länder - jag låter däremellan
tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av
släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael.
Redan detta urval leder in i det gränslösa - och likadant är
det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör.
Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:
det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna,
ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och
offer har bidragit med sitt bästa till den.

"Eumeswil" är en roman att ösa ur, hämta nya impulser för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, "svunna tiders lust och kval". Jünger var inte (på den tiden) troende, han "svor varje ed med förbehåll" heter det i romanen. Någon gospelkänsla får man inte av Venators pedantiska utläggningar - men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar "det glas vatten man ger en törstande", när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt
gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte.
De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän
från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi
blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade
rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det
något vi räckte vidare: världens rikedom.

Relaterat
Jünger och första världskriget
Der Arbeiter
Vivekânandas liv och budskap
Hancock: Fingerprints of the Gods (1995)
Caza: The Ark

2 kommentarer:

iammany sa...

Ja visst är väl Venator en jävligt dryg typ? En sådan person skulle jag aldrig stå ut med. Utan tvekan är det en viktig och bra bok. Förtjänsterna väger över, men andra aspekter har dragits till sin spets vilket får mig att påstå att Venator i slutändan egentligen inte är något anark alls. Trygghetsnarkomanin, det maniska säkerhetstänkandet och beröringsnojan, får honom mer att likna en nutida "sista människa" i sin trygghetsiver.

Men som sagt finns mycket viktiga insikter i Eumeswil att ta vara på, och det väger trots allt över. Det är en bra bok, även om jag personligen hellre hade sett tankarna utvecklas i essäform.

Svensson sa...

Jag är trots allt glad att "Eumeswil" är en roman och inte en essä. Sånt som kasban och nattbaren, floden Sus och den mytiska Skogen, som Attila berättar om på slutet - detta hade svårligen kunnat platsa i en essä.

Slutet med Attilas skogsresa ger romanen sin omisskännliga gestaltkvalitet.

Man kan säga: alla Jüngers romaner lider lite av att de är essäaktiga. "Heliopolis" har mycken miljöskildring, men föreläsningar etc drar ner tempot. Och "Gläserne Bienen" består bara berättarjagets resonemang, med vissa eftergifter åt den tunna handlingen.

Endast i "På marmorklipporna" gifter sig osökt reflektion med yttre handling.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)