lördag 31 maj 2008

Customiserad 70-talsrock


Ian Gillan föddes 1945 i England. I mitten av 1969 gick han med i Deep Purple, en grupp han firade triumfer med under fyra år. Samtidigt sjöng han titelrollen i "Jesus Christ Superstar" av Rice/Webber.

1975 startade Gillan eget i form av Ian Gillan Band. Den bästa skivan de gjorde är "Clear Air Turbulence" från 1977. Sedan övergick Gillan från denna fusionsmusik till ren rock, när han i slutet av 70-talet bildade gruppen Gillan. Från IGB togs keyboardisten Colin Towns, och nya medlemmar blev John McCoy på bas och Bernie Tormé på gitarr. Gillans eget hårdrocksrenommé plus McCoys flint och Tormés punkiga attityd gjorde't.

Från 1979 till 1982 gjorde man ett flertal skivor. Det gick rätt bra, man var kommersiellt stora inom den nya vågens hårdrock, men idag är det fler som minns Iron Maiden och Judas Priest från denna tid än Gillan. De spelade i grunden 70-talsmetall, customiserad för att låta modern. Lite snabbare, lite mer skrik, annars var det gamla tongångar. Orgeln gjorde också sitt till att ge dem en lätt antikverad prägel.

En bra låt på "Glory Road" (1980) är annars "Sleeping On The Job": svängiga rytmer. På den tiden låg man på Rough Trade har jag för mig, creddigt bolag med artister som Wreckless Eric och Nick Lowe. Från skivan "Future Shock" (1981) minns man såklart "No Laughing In Heaven", en novell om en man som kommer till himlen men blir besviken, det är ju inget partajande där: bara bibelläsning och psalmer... Rolig video med McCoy i rollen som Gud.

Till "Magic" från 1982 hade Jannick Gers ersatt Tormé. Öppningslåten "What's The Matter" är just sån där customiserad låt, lite "hej vad det spritter i gubbfläsket"-metal. 70-talsrock med högre speed: lättförglömlig. "Bluesy Blue Sea" däremot är en pampig ballad; introt är mäktigt, målar verkligen upp ett blyblått hav med vassa klippor. Gillans nonenslyrik firar triumfer.

Resten av sida A är habilt hantverk, sånt jag gärna lyssnar på en gång i kvartalet eller så. B1 är "Demon Driver", en episk black metal, soffhörnsvarianten. Tempobyten, phazing och spikpiano. "Living A Lie" är en bluesig ballad, sånt kunde de: mycket rymd och klangbotten, ingen deltablues (tack och lov) utan en elegant snajdare. Elegisk.

"You're So Right" är ett lättsockrat pålägg inför slutnumret, som är en cover på Stevie Wonders "Living For The City". En perfekt metallisering av denna r'n'b-låt. När jag hörde'n först kände jag inte till att det var en cover, jag accepterade den som en Gillanlåt helt enkelt, och det måste ju vara ett bra betyg. Originallåten sken inte igenom så att säga.

Ian Gillan la ner sitt band efter detta. Han hade erbjudits rollen som frontman i Black Sabbath. Sedan återbildade han Deep Purple, och efter många turer sjunger han ännu i detta band, den dag som idag är.

fredag 30 maj 2008

Matig läsning


Sugen på en kokbok för 45:- inkl porto? En läsbar kokbok av undertecknad, innehållande mathistoria, anekdoter, recept och anvisningar? Kanske en bra gåva i dessa party- och grilltider?

En lovordande recension finns på webben, i 12-timmarsfanzinet. Scrolla ner till sid 14 så finner du Johan Anglemarks artikel.

Eller kolla in ett kapitel ur boken, om Fredrik den stores och Bismarcks matvanor.

Du kan även klicka på etiketten "Den musiske matlagaren" i vänstermarginalen på bloggen, ifall du vill veta mer.

Vill du köpa boken, maila mig då din adress så kommer boken emballerad och med inbetalningskort för Swedbank. Med kontonumret jag skrivit in där kan du förvisso betala via nätet, och i rutan för "OCR eller text" skriva "betalning kokbok". Det har funkat bra förr.

Du kan även köpa den på SF-Bokhandeln på Västerlånggatan 48 i Gamla Stan, Stockholm, eller på SF-Bokhandeln i Göteborg, på Östra Larmgatan 16. Priset är då 98:- över disk.

Condi Rice har inte en susning


"Irak blev mycket svårare än jag trodde" säger Condi Rice i dagens DN.

"Blev"? Det är mycket svårare än hon trodde, att etablera sig där som kolonialmakt. USA kommer att befinna sig på full flykt därifrån inom fem år. Läs mer i min artikel "Al-Qaidas mål" här. Du kommer då till Vårt försvars hemsida, avdelningen gamla nummer. Scrolla ner till botten och nr 1/2008, det med Sten Tolgfors på omslaget, och kolla in innehållsförteckningen, avdelning debatt. Där klickar du på min artikel.

torsdag 29 maj 2008

Modets A-Z


"Modets A-Z", med alltifrån kläder och färger till personer och TV-program. Hantverk och kultur, kändiskult och estetik, flödande former!

---

Avig och rät var sånt man snackade om på syslöjden, något jag idag har glömt vad det stod för...

Brudklänningar av idag är sällan vita, fastmer gammelrosa, blekröda eller varför inte gyllengula. Det finns till och med de som gifter sig i knallröda kreationer: "Bruden bar rött"... Har dock svårt att tänka mig någon gifta sig i svart, men det förekommer säkert också i vår utlevade, sensationslystna, urbana tid...

Cranberry, lika med "tranbär": en mättad rödfärg, lika med karmosin.

DTM, lika med "Dyed To Match": en alltför ensartad kreation med skor, blus, kjol och väska i samma färg. En eller annan avstickande färg däremot ger accent.

Elle, fransk modetidning. Vad som imponerar är de modeller man har på omslaget, som ska sälja på ansiktet och inte kläderna. En subtil konst detta, som att vara stumfilmsstjärna har det sagts. Var Greta Garbo den första supermodellen?

Fältdräkter var vad den idag så dyrkade firman Hugo Boss sydde under andra världskriget: uniformer åt nazityska armén...

Grönt är en neutral färg, kan stämma av både de varma gult och rött liksom de kyligare blått och violett.

Hand som i "den döda handen": en poserande mannekäng får inte ha en hand hängande slappt, nej hela kroppen måste beskriva något slags rytm och liv.

Inne, eller som Heidi Klum säger i "Project Runway": "The fashion industry is tough, one day you're in, the next day you're out"...

Janice Dickinson, ansiktslyft ragata som är kul att se på TV, från rollen som domare i "America's Next Top Model" till "The Janice Dickinson Model Agency"

Klein som i "Calvin Klein", en ett varumärke. Mest tjänar denna och andra klädskapare på att hyra ut sitt namn åt tillverkare av parfymer, osthyvlar, plånböcker etc.

Lavendel, lika med ljusviolett.

McCarroll, förnamn Jay. Vinnare av första säsongen av "Project Runway". Babblig småstadsbohem, en modetomte från landsorten.

Nytt, allt ska vara nytt inom modet: förra och förrförra årets vill ingen se idag, men fem-tio år gamla saker är retro och tjusigt...

Orange sägs vara en andlig färg, tänk thailändska buddhistmunkar och deras kaftaner.

Porr kan man inte kalla vad modevärlden sysslar med, även om det är på gränsen ibland med nakna modeller, genomskinliga kläder och allt. "Salongsporr" kanske.

Qvinnor är vad haute couture handlar om. Inom mansmodet är övergång från tre kavajknappar till två en stor sak, medan kvinnomodet har mycket större spännvidd, är en friare duk att måla på.

Rosa gillas av alla småflickor, sägs det.

Saun, förnamn Kara, deltagare i "Project Runway". Hon gav det smarta rådet: om en privatkund inte tycks gilla din kreation, säg då att tyget är dyrt, då blir hon genast vänligare stämd...

Tim, efternamn Gunn, handledare åt de tävlande i "Project Runway". Tänk er en vithårig James Bond, verksam i modebranschen...

Utpikeringar hade kläderna under senmedeltiden: klöverblad och snablar, vida ärmar och långa kragsnibbar.

Vinrött eller rödviolett eller purple är en svår färg för aftonklänningar, "den färg man väljer sist av allt" (Heidi Klum).

X-Models, popgrupp med Efva Attling och andra före detta modeller. Tidigt 80-tal. "Baby It's You" hette en låt.

Yves Saint Laurent, fransk modeskapare. Hans prêt-à-porter-märke hette "Saint Laurent Rive Gauche", kan jag meddela.

Zegelduk kan en proffsig modell posera i och få det att verka som ett ball klädesplagg, "den måste jag ha"...

Kastanjer och böcker


Kastanjen på Vänortsgatan blommar. Det får mig alltid att tänka på Ekelund:

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom.

Blommorna är som höga, smala pyramider, som alltid tippar över en smula: där för "trötta luta".

Har skaffat mig nya bokhyllor. De gamla var av lagertyp, saknade bakstycke, men mina nya är av den traditionella sorten, med täta sidoskott och bakvägg. De ger böckerna en annan känsla, låter dem framträda på ett helt annat sätt.

Frans G. Bengtsson sa att man inte ska förvara tidningar i en bokhylla. Det har han rätt i: i den mån man ens äger några ska de stå i mappar. Mina övriga tips för en läcker boksamling, såväl innehålls- som inredningsmässigt:

. Inbundna böcker är snyggare än pocket, se därför till att uppgradera från mjukpärmsböcker till hårdpärmsdito (dvs en bra bok i pocket är bättre än ingen alls, men har du tid så se till att skaffa den i inbundet skick; loppmarknader är tipset, behöver inte kosta skjortan)

. Undvik antologier, samlingar och omnibusvolymer (en och annan "Svensk dikt" och "Ekelöfs samlade dikter" kan vara rolig att ha, men i längden är originalsamlingar, typ "Sent på jorden" osv att föredra)

. Trasiga ryggar bör lagas med Casocolim

. Vissa har svårt att göra sig av med böcker, till och med skolböcker. Själv har jag inga problem att skänka bort eller slänga sånt som jag tröttnat på, kommittéskrivna volymer utan musisk aura. Vill man prompt ha böckerna som referens, kan man ju beställa upp dem från universitetsbibliotek

. Så en svenssonspecial: du stör dig på titeln till en viss bok som du ändå vill behålla; ta då och måla över titeln... Ger faktiskt en snyggare känsla, en bättre feeling åt anblicken av bokhyllan. Själv har jag gjort det med min "SoldR Mtrl" från 80-talet, med skötsel och funktion för pistol, k-pist, gevär och mycket annat. Äger inga vapen, men låt säga att man vill skriva en novell om en älgjakt; då kan Mauserkapitlet komma väl till pass, med fakta om hur man laddar och gör patron ur på denna "kamrat 96". Sånt som man kanske kan, men en och annan detalj man glömt kan ge liv åt helheten. - Jag ogillar titeln "SoldR Mtrl", den sticker ut i bokhyllan, men boken som helhet pryder sin plats.

Så lyder mina tips om en bättre boksamling. Notera att detta med att undvika samlingsutgåvor även gäller för skivsamlingar; har du fler "Best Of", "Anthology" och "Archaelogy" etc än originalutgåvor, är du farligt ute. (Med "originalutgåva" menas så klart inte förstaupplaga från utgivningsåret, utan vilken som helst återutgiven originaledition. Fast det är klart, en och annan "Are You Experienced" med gatefold från 1967 osv, sitter ju inte helt fel.)

onsdag 28 maj 2008

Eros, Jünger och Venator


Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt. Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Det rör sig om Ernst Jüngers roman "Eumeswil". Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av "anarkist", en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också, och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna - samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. I den meningen är detta en roman som heter duga, en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Den speglar förvisso sin samtid, boken kom 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han saknar eros i historia och filosofi: ett klappande hjärta och en känsla av förundran för makter och människor, liksom konsten att se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

- - -

Eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis växande städer och dramats upprepning genom stilarnas skiften, och den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden annars är skepsis, materialism och ironi.

Och det är skönt att se lite reklam för denna krog, den perenniala (även känd som "Café Exposé", q v blogroll :) Liksom hur Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med dylik varafilosofi.

Sedan för Venators position med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon, och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri - men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej "Gud är inte hans sak" i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann, men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker, men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sånt.

- - -

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen.

Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att ha duvats med "Heliopolis" poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är "Eumeswil" en smått utopisk framtidsstad, men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: "Nu kan bilder träda till."

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också - med hänsyftningar till "bråk med tävlingsförarna" (som i Konstantinopel där supporterklubbarna orsakade ett uppror), till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni, à la Eliot: "History is a series of timeless moments."

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan han exempelvis titta på...

... Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad
bland städer i ett land bland länder - jag låter däremellan
tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av
släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael.
Redan detta urval leder in i det gränslösa - och likadant är
det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör.
Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:
det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna,
ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och
offer har bidragit med sitt bästa till den.

"Eumeswil" är en roman att ösa ur, hämta nya impulser för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, "svunna tiders lust och kval". Jünger var inte (på den tiden) troende, han "svor varje ed med förbehåll" heter det i romanen. Någon gospelkänsla får man inte av Venators pedantiska utläggningar - men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar "det glas vatten man ger en törstande", när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt
gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte.
De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän
från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi
blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade
rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det
något vi räckte vidare: världens rikedom.

Relaterat
Jünger och första världskriget
Der Arbeiter
Vivekânandas liv och budskap
Hancock: Fingerprints of the Gods (1995)
Caza: The Ark

Det stora äventyret, del XI (slutet)


Här följer slutet av "Det stora äventyret". Detta är en fet följetong här på Galaxen, skildrande Trygger Disiums stordåd i kung Kobes tjänst. Del 1 finner du här. - Trygger Disium har fått nio uppdrag av kung Kobe. Nu har han fullföljt dem, funnit nio klenoder. Vad som återstår är uppgörelsen i kungens tronsal.

Över marmorbron gick hans färd, genom den kolröda nejden och över blomsterängen med sina tusen tusenskönor, fram till porten som öppnades magiskt och vidare upp genom Ysidors slingrande huvudgata. Trygger Disium red genom staden på sin bruna springare. Sist approcherade han borgen och red in på borggården. Han steg av och gick in i palatset. Vad det led gjorde han entré i själva riddarsalen där alla väntade på hans återkomst: hovdamerna, lakejerna, kockarna, servitörerna, åldfrun, hovmästaren och Lilla Vickevire. Samt, på sin marmortron, självaste kung Kobe i vithårig lyster.

- Du kom tillbaka! utbrast kungen och reste sig. Du är tillbaka! Det trodde jag aldrig!

Han omfamnade Disium, den smarte hjälte vi följt genom alla nio äventyr, hippkipparen som letat rätt på nio klenoder och nu bringat dem till sin uppdragsgivare, kung Kobe av Ysidor.

- Jag är tillbaka, sa Disium och log. Sina sadelväskor räckte han till überlakejen, som öppnade dem och la innehållet på ett bord. Med en knäppning av handen kallade Kobe på hovmästaren, som tog fram ett pergament. Det var en kopia av det dokument Disium haft som inköpslista, som rättesnöre under sina äventyr.

Hovmästaren rullade ut pergamentet och läste:

- För det första: spjutet Sygg.

- Spjutet Sygg, repeterade lakejen och pekade på vapnet han lagt på bordet.

En betjänt bockade av föremålet på ännu en lista. Hovmästaren fortsatte:

- För det andra: Bronshjärta.

- Bronshjärta, sa lakejen och pekade på ett hjärta i driven brons på bordet. Och så fortsatte det genom hela listan: Zammazingos tekopp, silverskinnet, jadestenen, pärlan, blåbläran, pannkaksreceptet och guldringen.

- Sanna mina ord, sa Kobe och strök sig över skägget, jag är imponerad. Du fann dem alla! Nu har jag något att lägga i min klenodkammare. Detta måste vi pratas vid om över en måltid.

Kungen förde vår hjälte till gästabudssalen där man intog en måltid på fårkött med sod, pocherade ägg med béarnaise, späckad gås, vinbärssorbet, marmite på aborre och röding, och som avslutning ost och päron. Medan man åt berättade Disium för kungen hur han vunnit sina klenoder; han var vid gott mod, han gillade kungen, och han delade frikostigt med sig av anekdoter från äventyren.

Man åt och drack. Disium visste med sig att han borde begära någon ersättning för uppdraget; han hade glömt det inför hela äventyret, han hade varit så ivrig att komma iväg. Nu hoppades han att kungen skulle komma ihåg det, att kungen skulle vara så artig och erbjuda någon lön. Om han inte gjorde det, om hjälten måste begära det själv, skulle däremot en sur bismak uppstå. Äventyret skulle få ett trist slutackord.

Nåväl, så noga var det väl inte. Han, Disium, fick föra det på tal själv:

- Ehm, ers majestät...

- Ja, vad är det? sa Kobe och skalade ett päron.

- Jag begärde ingen betalning för tjänsterna, men...

- Nej visst nej, du glömde't...

Disium såg sig om på salens bonader, dess äkta mattor och väntande lakejer. Då kom han på att han heller inte ville ha någon konkret betalning, bara en abstrakt. Han sa:

- Och jag tror inte jag vill ha någon betalning heller. Ingen konkret sådan: inget guld, inga horor. Men -

Kungen skar en bit päron, stoppade den i munnen, tuggade och sa:

- Ja...?

Disium avslutade sin vinbägare och fick den påfylld av en servitör.

- Men, sa hjälten, jag skulle vilja bli din bundsförvant. Eller erkände vasall, en fri vasall; en Ysidors riddare som när som helst kan påminna dig eller din efterföljare om den tjänst jag gjort landet.

- Jaha, sa kungen och tog ännu en bit päron. Smart man: säg om du ska dra ut i fält mot någon fiende, då kan du bege dig hit och be om hjälp. Med tio spjut eller fem ryttare eller vad.

- Ungefär så. Jag kan senare i livet be dig om hjälp, i den mån du kan ge denna hjälp. Något avtal om hjälpens omfattning behövs inte; du eller din efterföljare får ge vad som anses lämpligt.

- Avgjort! sa kungen. Men du får behålla de silvermynt jag gav dig innan uppdraget. Om du har några mynt kvar...?

- Jodå, det har jag. Tack!

Han hade två silvermynt kvar.

Man avslutade måtiden med kaffe och cigarrer. Sedan reste sig Disium och tog farväl av sin kung, kung Kobe av Ysidor, som genom hjältens uppdrag fått sig nio klenoder att lägga i sin skattkammare, dittills tom. Disium åter gick ner på borggården, satte sig i sadeln och red in i solnedgången, sjungandes: "I'm a poor lonesome cowboy, and a long way from home"...

(Not: illustrationerna till detta äventyr är gjorda av Edmund Dulac, en ärevördig gammal fransman. Och för den som till den grad gillar min fiction att hon vill läsa mer, klicka här och kolla in en frän sak.)
Här slutar "Det stora äventyret". Men en anslutande, fyradelars Disiumsaga finner du här.

tisdag 27 maj 2008

Gröna dagar


Det är mycket grönt dessa dagar.

Igår hämtade jag min gröna Monark på cykelaffärn, och på vägen hem, genom Somarro, passerade jag en lång, låg Mercury Montclair; den var grön, mörkgrön metallic.

Och det grönskar i naturen, allting sjuder av det där som Hildegard av Bingen kallade "grönkraft", veriditas.

Och på min köksalmanacka är maj månads bild en grön Lincoln Zephyr, och juni blir en resedagrön Oldsmobile Ninety-Eight.

Idel grönt i min värld dessa dagar alltså...

Jag byter ämne.

På 90-talet körde MTV en tecknad serie som hette "Aeon Flux", en asiatisk sf med inslag av Moebius och Egon Schiele (kolla bilden, visst är det lite av en Schielekvinna). Intrigerna verkade aldrig hålla samman, verkade aldrig ha någon seriell samverkan, vilket jag antog berodde på att kanalen körde dem i fel ordning. Sedan har jag förstått att Peter Chung vill ha det så, det skulle inte finnas något metanarrativ. Allt skulle försiggå i ett evigt nu; kampen mellan Aeon och Trevor Goodchild var bara en förevändning att visa märkliga miljöer, äckliga kryp och Aeons kropp under akrobatiska uppdrag.

Sann poesi visades i vinjetten, där följande dialog utspann sig mellan Goodchild och Aeon:
You're out of control -

I TAKE control -

Who's side are you on?

I take no sides -

You're skating the edge...

I am the egde -

What do you truly want?

You can't give it, you can't even buy it, and
you just DON'T GET IT -
Relaterat
Timewave Zero
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Spengler: Västerlandets undergång (1918)
Med naturen in på knuten
David Icke

Det stora äventyret, del X


Vi närmar oss slutet på detta äventyr. Trygger Disium ska finna nio klenoder åt kung Kobe.

Några tulpaner växte vilt i skogen, röd-gula, vit-lila, röd-vita och gul-violetta. Trygger Disium ögnade dem, nickade uppskattande åt denna brokiga mångfald, åt dessa sköra turbaner som spirade intill några lärkträd.

Han red sakta mot öster, mot Ysidor och slottet där han skulle överlämna de nio klenoderna. Han hade dem alla i sadelväskorna: ringen, pärlan och spjutet, receptet, blåbläran och tekoppen, bronshjärtat, silverskinnet och grönstenen. Men han tog tid på sig, njöt av ögonblicket. Mötet med Monnima i guldpalatset hade varit omvälvande; det var bitterljuvt kanske, detta att möta en sån fager donna och sedan bara mötas av tomhet, finna att hon gått upp i rök, hon och hela slottet där mötet ägt rum - men han tog det för vad det var, ett litet äventyr inom Det stora äventyr han sysslat med den senaste tiden: att finna de nio klenoder som kung Kobe skulle ha i sin skattkammare.

Disum vek om ett hörn och fick se en stenstuva framför sig, ett tvåvånings stenhus med krenelerat krön. Aha sa han till sig själv, det var ju här Votors bodde, den gåtfulle alven.

- Vi närmar oss ditt hem, sa Disium och klappade sin häst på bringan.

- Stämmer, sa Bunkel, hans bruna springare. Här bodde jag ett tag. Dessförinnan sprang jag fri på Fodams slätter.

Disium hade köpt hästen av Votors under sitt första besök hos denne, det som skett efter att han funnit spjutet Sygg. Andra besöket hos alven hade timat före nordanfärden, som ni minns.

Disium red fram, satt av och knackade på. Votors öppnade och sken upp; hästen leddes till bakgården för vård och omsorg, varefter Votors och Disium gick upp på övervåningen, trädde ut på en balkong och betraktade fjädermolnen i höjderna.

- Så hur går det? sa Votors.

- Tack bra, sa hjälten. Jag har funnit pannkaksreceptet och guldringen.

- Så då är du klar då? Och kan rida till kung Kobe med skatterna?

- Stämmer.

Votors gick efter lite kex och svart te. Man förtärde det under tystnad. Så ögnade Disium sin bisarre vän, den lille grå plattnäsingen med helblå ögonglober:

- Vem är du egentligen?

- Jag? sa Votors och ställde ner tekoppen. Jag är en väktare, en deva som skapades av Hiranya i tidernas början.

- Åhh... prisad vare du...

- Tack.

- Men ser alla väktare ut som du?

- Ånej, sa Votors. Eller: ja och nej!

Disium förvånades, blev ställd och konfunderad. Ja, han blev faktiskt en smula rädd. Han tänkte: detta var numinöst... Han såg ut över lövskogarna som omgav stuvan, såg soldiset upplösa lointänerna och invärva allt i sin dröm - eller mardröm?

- Vi väktare kan ändra gestalt, sa Votors, byta uppenbarelse. Vi är odödliga energier, strålande stjärnor, men här i jordiska nejder kan vi anta konkretare former.

- Men varför då som alv, som - om du ursäktar - underligt väsen?

- Det är för att undgå pajsarna, vardagskaipparna. Prissarna är rädda för mig, för denne gråhudade blåblickare.

- Åhå...

- Och därvidlag bestod du prövningen. Du kom hit en dag och mötte mig, och du ryggade inte bort.

- Men jag sökte ju bara frälsning från björnen, den som anfallit mig och min häst.

- Men du kom hit i alla fall, det är vad som räknas.

Disum tog upp sin vita, rosamönstrade kopp och avslutade teet. Det var inte beskt utan soft och balsamerande.

- Men hur står vårt förhållande? sa hjälten. Jag hedrar dig som deva, som övernaturlig makt som gör stegen lättare för vandrare, som ger tröst åt tyngda hjärtan - men hästen, Bunkel, den köpte jag av dig...

- Ja, du köpte den. Inget otalt där. Och du fick tips om pannkaksreceptet och guldpalatset, men det bjuder jag på.

- Tack, sa Disium.

En svag vind blåste genom träden, fick topparna att vaja osynligt. En lätt bris. Solen stod högt och fjärdermolnen briskade.

Nu återstod bara att rida till Ysidor med skatterna. Men Disium lät det hela bero en smula. Han satt gärna här och språkade med Votors om stort och smått.

- Så du är deva? En godsint sådan hoppas jag?

- Ja, sa Votors. Jag är ingen asura som förleder människan, som lär henne hor och mord. Jag inspirerar henne till lärdom, barnuppfostran, odling och konst. Jag ger färg åt färger, jag ger liv åt konstverk, allt på uppdrag åt den store Hiranya. Dansa och bekransa honom, hylla honom med puka och dans, med psaltare och harpa!

Votors reste sig och anträdde en snabb dans där på balkongen, sjungande en lovsång till högre makter. Disium såg på och klappade takten: sköna rytmer tänkte han, en rungande gospel för rokkanska nejder, en hyllning till devas och änglar, gudar och nymfer, älvor och tomtar! En hyllning till diskreta väsen som åsett mitt äventyr och ibland hjälpt mig, direkt som denne Votors med sina råd, och indirekt som den ingivelse jag fick i Högsta berget när jag låg på rygg och var utelämnad åt monstret - den ingivelse som fick mig att minnas spjutet jag låg på, spjutet Sygg som jag drog och dödade Bronshjärta med, mitt i hjärtat så att det klang av metall mot metall, brons mot brons.

Brisen fläktade. Himlen blånade. Solen sken.

Den 11:e och sista delen av denna saga finner du här.

söndag 25 maj 2008

Schlagerdebaclet


Det var Eurovision igår. Sverige blev som väntat utskåpat av östeuropeisk blockröstning. Topplaceringarna gick till idel östländer samt Norge. Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och England, den gamla västeuropeiska hegemonin, hamnade långt bak.

Christer Sjögren måste gå: han förstår sig endast på den gamla trallpopen, förstår inte de nya, pentatoniska baktaktslåtarna med orientalisk feeling. Sveriges schlagersamfund befinner sig i kris och depression, har sett ett debacle utan like. Perrelli hamnade lika uselt som The Ark förra året, på 18:e plats...

Vi behöver en ny schlagergeneral som kan ta oss ur krisen. Men med vårt sega elimineringssystem, med svenniga folkröster, kommer något nytt och spännande aldrig att sållas fram. Vi kan säga farväl till storhetstiderna, inledda av Abba 1974 och avslutade av Perrelli 1999, när hon vann i Israel med "Take Me To Your Heaven".

Den äran kan man förvisso inte ta ifrån henne. En felfri låt enligt det gamla, anglonordiska schlagerreceptet. Men sedan dess har idel östmusik stått i segerfållan: Finland, Turkiet, Grekland, Serbien, Ukraina, och nu senast Ryssland.

Det stora äventyret, del IX


Han heter Trygger Disium. Han är en hjälte, levandes i den rokkanska världen med alla sina drakar och demoner, slott och tempel, féer och tomtar, gurkor och bollar.

Nu var det en dag då Trygger Disium gick i en central nejd, en kuperad nejd av mässingsröda berg under en silvrigt rosa himmel. Han gick runt bland bergen, bokstavligen runt, för en ingivelse hade sagt honom att han skulle göra det.

Han var på väg till Hortalion, slottet där den nionde klenoden skulle finnas. På intuitiv väg red han till bergslandet, och väl där började han gå i cirkel. Ingivelsen hade sagt honom att slottet endast kunde nås via en spiralrörelse inåt.

På den vägen var det, på den spiralen cirklade han sig inåt mot gåtans kärna.

Något slott såg han förvisso inte till. Det var gåtfullt, men så var detta också i Rokkana, det gåtfulla landet där allt kunde hända - och gjorde det. Disium lät sig med andra ord inte nedslås utan fortsatte sin vandring. Ridstövlarnas sulor klarade slitaget bra, bland dessa kala klippor och grova grus. Hästen hade han förresten lämnat i en bondgård, vid foten av ett berg.

Disium tog sig upp på en hylla, stödde sig mot en klippa och pustade ut. Och när han lyfte blicken fick han se det.

Han såg slottet, det legendariska Hortalion, lysande i aftonsolen. Det var av guld, rent guld, och glödde rött i släpljuset.

---

Han förtrollades av slottets former, dess kupoler och torn, dess tinnar och loggior, dess hallar och takutsprång. Han drog efter andan och lugnade sig, tänkte: Nåväl, slottet är hittat! Via trolleri har det uppenbarats för mig. Nu får jag ta och gå dit också. Måste slutföra uppdraget!

Han var en pragmatisk typ, mitt i all drömsk atmosfär. Det kunde behövas, för under detta äventyr, Det stora äventyret med den nio klenoderna, hade han vistats i miljöer som kunde få en svagare själ att bli galen av salighet: Regnbågslandet, havskungens pärlemorsalar, Överön med sin gudastaty och sydlandet med sina grejsiga mojs.

Disium gick rakt mot slottet. Nu behövde man inte gå i cirklar, det visste han; det var bara att ta den marmorväg som ledde till målet. Väl framme stegade han in genom ett valv, korsade ett guldrum och gjorde entré i en guldsal. Så vidare genom gyllene gemak, korridorer och loftgångar, tills han kom till en guldsal på övervåningen, med gröna tapeter och röda mattor. Skönt med lite andra färger tänkte han.

Han ställde sig vid ett rundbågefönster och tittade ut över bergslandet. Solen gick ner, fick allt att bada i rött skimmer.

Då hörde han steg bakom sig. Han vände sig och fick se en mörkögd kvinna approchera. Hon var klädd i ljusviolett klänning med grön sjal över axlarna, och det mörka håret uppsatt i en elegant svosch.

- Elegant "svosch", sa han.

- Tycker du? sa kvinnan och puffade till frisyren. Tack...

De satte sig ner vid ett bord, prytt med intarsiamönster.

- Jag får välkomna dig, Trygger Disium, sa hon.

- Ja, så heter jag... och ni...?

- Jag heter Monnima.

- Skönt labiala ljud, sa Disium. Minni-manni-mo...

Man skålade i guldbägare, man reciterade poesi, man dansade i guldgemaken och man retirerade till en inre kammare. Hon gav sig helt åt honom; det blev en rungande sexfest, ett riktigt porrparty man höll där i slottet. Så somnade man i varandras armar.

---

Dagen grydde, lika gyllene som gårdagen. Monnima var nu borta, men på nattygsbordet låg en lapp:

Tack för igår (stod det). Min hjälte! Du hade visst ett uppdrag
att slutföra, att finna en guldring - och här är den, den
ligger på bordet bredvid detta brev. Tag den och bringa den
till kungen du jobbar för, så är saken biff. Vad oss beträffar
- well, vi ses nog aldrig mer. Men vår natt var fantastisk...

Underskrivet med tre kryss och "Monnima".

Disium satt på sängkanten med lappen i handen och fattade ingenting. Nog förstod han brevet, och nog var ringen verklig; han sträckte sig efter den där den låg på bordet, beskådade dess släta rundning och enkla bård. En sedvanlig armring - och den sista klenod han skulle finna.

Han kände sig tom inombords, urblåst. Inte bara för att uppdragen var slutförda, utan för att Monnima lämnat honom så abrubt. I och för sig slapp han därmed avskedsceremonier och annat jobbigt, men han kände sig ändå en smula lurad. Det var vanligen han som brukade försvinna i gryningen från kärleksnästen som dessa, lämnande efter sig blott en lapp med "tre kyssar"...

Han reste sig, klädde på sig, la ringen i rockfickan och gick ut från slottet. Så fort han anträdde rundgången försvann också slottet för hans syn. Monnima var redan försvunnen, hon var ju inte hos honom när han vaknade - och nu hade även hennes slott gått upp i rök.

Han såg mot platsen där slottet legat, såg in i tomheten. Mötet med kvinnan var nu endast en dröm, ett bitterljuvt minne - och en illustration av det gamla talesättet, som sa: "What happens in Hortalion, stays in Hortalion"...

Disium lämnade bergslandet i spiralform, i cirklande rundgång. Han gick runt med allt större varv, och nådde omsider bondgården vid bergets fot. Där besteg han Bunkel och red iväg genom en tujaskog, med destination Ysidor.

Del 10 av denna saga finner du här.

lördag 24 maj 2008

Det stora äventyret, del VIII


Hjälten Trygger Disium är på jakt efter nio klenoder åt kung Kobe.

Ett skepp kom seglande genom dimhavet, en vältjärad kravell svävande i tomma intet. Farkosten stannade till. Styrman, en fet typ i röd barrett, lämnade rodret, gick fram till relingen, klev över densamma och trädde ut på en bro av dimma.

Bron förde honom halvvägs till en gräskulle. Där stod en man i brokor, vapenrock och hatt. Hans namn var Trygger Disium. Med hjälp av lite efterforskningar hade denne nu nått södra Rokkana, varifrån han råddes segla med skeppet Malion till Cokelien. Där skulle han finna den sjunde klenoden på sin lista, blåbläran. Hästen hade han lämnat i en bondgård.

Den feta typen lyfte barretten och sa:

- Vackert väder idag...

- Lite dimmigt bara, sa Disium.

- Förvisso. Hur som helst: vill nå åka med till Cokelien?

- Det vill jag nog. By the way heter jag Disium.

- Själv heter jag Plugger. Till er tjänst.

- "Plugger"... är ni en plugghäst?

- Nej, det är bara ett namn.

Disium klev utan vidare spisning ut i dimhavet, kände dimbrons energi under sig, följde Plugger ut till farkosten, klev ombord och ställde sig vid relingen, medan den andre styrde ut genom det grå. Genom okänd eter styrde man, genom ogenomskinlig tjocka - mot okänt land, terra incógnita, även känt som Cokelien. Men eftersom det hade ett namn var det kanske inte så okänt trots allt...?

---

Genom tät, nästan sjukligt frodig grönska gick Disium. Blommor regnade från himlen, devas och nymfer sjöng violetta sånger, jordandar och sylfer dansade runt, och Disium bugade och tonade in på deras auror. Han var tacksam för denna paradisvandring, för detta tillskott av grönkraft, men samtidigt behöll han tanken på det uppdrag han hade att utföra: att finna ett exemplar av blåbläran, den utsökt vackra blomma som endast växte här i Cokelien.

Han gick över ängar, han gick över berg. Han gick och gick. Han gick och gick och gick och gick och gick.

Ni fattar: han gick. Långt. Så en vacker dag, i en varm liten glänta, en skönt susande skogsklarering, såg han blåbläran spira för luften och jorden, för omgivningen och för sig själv.

Disium föll på knä och tillbad växtens nymf. Denna visade sig snart för honom: en skön blomsterflicka med kronblad i hår och gördel av gröna blad.

- Goddag.

- Goddag, människa, sa nymfen.

- Får jag plocka dig?

- Visst får du det.

- Då gör jag det. Du ska förevigas och bli en vacker klenod i Ysidors land!

Disium plockade den lilla skönheten, la den i en glasampull och såg den bevaras, såg den bli till urbild och avbild på samma gång. Därefter återvände han till kusten och till Pluggers båt, som förde honom tillbaka till fastlandet.

---

Disium red norrut, letandes efter näst sista klenoden: originalreceptet på pannkaka. Det pergament han fått av uppdragsgivaren, kung Kobe, tillkännagav detta tydligt. Disium åter frågade var han månde finna denna formel, men ingen kunde svara honom. Då kom han att tänka på Votors, figuren som sålt honom hästen; denne kanske visste. Han red till Votors' stenstuva, och som tur var råkade den gåtfulla varelsen vara hemma. Man satte sig i ett sidogemak, beklätt med vävda dukar och med äkta mattor på golvet.

- Så vad bringar dig hit? sa Votors och smuttade på ett glas grön konjak.

- Jo min vän, sa Disium och ögnade sin lille värd med de blå ögongloberna, du förstår, jag är nu nästan klar med mina uppdrag. Två återstår.

- Vilka då?

- Det åttonde är att finna originalreceptet på pannkaka. Och det nionde är att finna en guldring i ett guldpalats, kallat Hortalion.

- Minsann, sa varelsen, det var svåra grejer det. Vad gäller pannkaksbaket kanske du finner det i norr, i karga nejder. Rid mot norr så lång du kan, och när du når snöns rike kallar du på Tinturel. Hon ska föra dig till målet.

- Gott, sa Disium och drack av konjaken. Hur låter denna åkallan?

- Du ska sjunga "holla-li-lo" och så vidare, skönt svävande lulla-lingur.

- Jag förstår. Och nästa klenod, som skulle finnas i Hortalion? Hur finner jag det?

- Det lär ligga i centrala nejder. Men är ändå svårt att hitta.

- Hur så?

- Det är allt jag kan säga.

Disium tackade för upplysningarna. Sedan berättade han om sina äventyr så långt: om bronshjärtat, tekoppen, silverskinnet, grönstenen, pärlan och blåbläran samt spjutet Sygg, om alla de klenoder han funnit. Sedan gick han ut till hästen och red mot norr.

Som väntat blev nejderna snart snöiga: det var snö på marken, snö på gran och fur, snö i luften och snö innnanför halslinningen. Disium stannade upp, kände stillheten, hörde en avlägsen fågel hoa och drabbades av ångest, av rädsla inför all denna enslighet. En karg nejd detta tänkte han, en ödslig torröken, en frusen faksikul; hur annorlunda mot de andra länder jag sett under mitt äventyr, med paradisiska färger och värme!

Han ruskade på sig och stämde upp en åkallan till Tinturel:

- Holla-lolla-li-uppa-lu-lu...

Han sjöng rent i en timmes tid, sjöng lullande rytmer till Tinturels ära. Sedan timmen förlupit, kom där ur skogsbrynet en liten flicka klädd i yrhätta. Hon höll en ren i tömmarna.

- Hej gamle man, sa flickan.

- Jag är inte gammal...

- Hur gammal är du då?

- Tre och på det trettionde.

- Nåväl, du kallade.

- Ja, sa Disium. Jag söker receptet på pannkaka, som lär ska finnas här i environgerna.

- Visst gör det det. Bestig bara min förtrollade ren, så ska den föra dig dit. Jag tar hand om din häst så länge.

---

Disum flög över snölandet. Han hade bestigit renen och for nu som en raskapack över furuskogen, med fartvinden bitande i sina redan väderbitna drag. Renens horn var ett bra styre att hålla sig i. Sant heroisk flygtur tänkte Disium, mycket ska man vara med om...

Skogen upphörde och landet blev öppet. Renen gick ner och tog mark, och ridande över slätten undrade Disium vad som nu skulle ske. Himlen var grå och landet grått, endast lite gult gräs som sköt upp genom snötäcket gav färg.

Omsider fick han se ett långhus i fjärran, en limpformad byggnad med rök stigande ur rökfånget. Han ptrooade renen, klev av och gick hukande in genom dörren. Därinne fanns slafar längs väggarna, eldhärd mitt på golvet och i högra änden ett högsäte, där en rödhårig, rödskäggig man i särk och kalott satt och broderade.

- Var hälsad, kaippare, sa Disium.

- Var hälsad, främling, sa mannen och såg upp från sin brodyr.

Disium presenterade sig och framförde sitt ärende. Den andre, som hette Bigern, knäppte då med fingarna och lät hämta husmor, en rödkindad matrona med blonda flätor. Hon kom in och prisade überdevan för gästen, för så gjorde man i dessa trakter. Sedan hon fått höra vad det gällde räckte hon Disium ett plån med gåtfulla runor, som han nogsamt tolkade som:

. Tre ägg

. Fem dl mjölk

. 1,5 dl vetemjöl

. Ett krm salt

. Lite socker

- Men detta är ju helt enormt! sa Disium. Det låter som ett perfekt recept.

- Visst, sa matronan som hette Guthilda. Stek i smör i smörpanna så blir det bra. Tunt lager smet, het panna. Vänd, stek färdigt och servera med sylt, mycket sylt!

Några pannkakor bjöds Disium inte där och då, men väl lite köttsoppa med tunnbröd. Sedan tackade han för receptet, tog den flygande renen tillbaka till Tinturel, hälsade flickan och tackade för hjälpen. Så tog han sin egen häst och red söderut.

Nu var frågan: hur skulle han hitta Horalion, det gyllene slottet där klenod nummer nio skulle finnas, guldringen? Slottet skulle, om man fick tro Votors, ligga i centrala nejder men ändå vara svårt att hitta.

Disium sköt upp hatten i pannan och red bort från snölandet. Inom kort såg han barmark för sin syn: bruna ängar, mosstäckta nejder och fritt flödande vatten. Småleende manade han på sin häst, den gode Bunkel, att rida in i vårlandet.

Del 9 av denna saga finner du här.

Budjobb


När jag delar ut tidningar gör jag som följer:

Man stannar till vid en viss adress, säg en radhusgata, och kollar vilka tidningar som ska delas ut där. Så lägger man DN nederst i högen, därefter SvD och därefter småblaskor som Dagens Industri och Computer Sweden. Överst lägger man UNT, som alltid är flest.

Så går man runt och delar ut bladen, skyfflar i blaskorna i lådorna, ger rätt tidning till rätt abonnent. Kan man 'et inte utantill kollar man i handdatorn vad som ska vart.

Så går det till att dela ut tidningar. I cykelväskorna förvarar jag UNT i högra väskan, DN, SvD och resten i den vänstra, och på pakethållaren ännu en bunt UNT.

Det stora äventyret, del VII


Genom det fagra Rokkana rider Trygger Disium på jakt efter Den Omöjliga Friheten.

Det var en stjärnklar natt i Rokkana. Över havet, på den bro som bildades av Vintergatan, red Trygger Disium på sin trogna springare, den gyllenbruna Bunkel. Ritten gick lätt och man verkade flyga fram; stjärnorna tindrade såväl över som under dem, såväl i avgrunden som på bron man färdades på.

Det var en natt att minnas...!

Nya nejder skymtade framför dem, en ö med skogar och ängar och berg. Man nådde så brons ände; hästen tog ett språng och landade på fasta marken, på den legendariska Överön. Disium styrde sitt ök mot en fager lund, klev av, samlade ihop lite löv och kvistar och la dem tillrätta.

Han skulle just lägga sig att sova, då han fick han se en märklig sak ovan trädtopparna.

Det var ett väsen som tronade där, en mäktig gestalt, en gud. Han gick mot skogsbrynet och blickade ut - och han såg en gudabild huggen i en klippa, en stillsamt tronande deva som blickade mot söder. En monumental skulptur, flera hundra famnar hög.

"Kan detta vara Zammazingo?" frågade han sig.

Disium bugade för bilden och återvände till sitt nattläger. Han var för trött för att tänka, så morgondagen fick ge svar på hans fråga.

---

Solen sken genom lönnlöven. Disium gäspade, sträckte på sig och tänkte "äntligen en ny dag"! Han gick bort till en bäck och tvagade sig. Bunkel stod vid samma drag och drack vatten.

- Godmorgon, häst, sa Disium.

- Godmorgon, min herre, sa hästen, ty det var en talande häst.

- Jag ska gå bort och se vad det är för en staty vi har här intill.

- Gör så, sa hästen. Jag reder mig.

- Gott!

Disium rundade kullen på vilken han sovit, fann en stig, och tog fram en ört ur fickan som han började tugga på. Efter blott tre tuggor kände han sig mätt - men så var det också en av de örter som Votors gett honom, den gåtfulla varelse han mött på fastlandet efter första äventyret.

Gudabilden göts till guld i morgonsolen. Vid dess fot fanns ett tempel, en träbyggnad med takutsprång och snidade gavlar. Disium approcherade, gick in och bugade för en man bakom ett bord. Mannen var skallig och utmärglad men ändå vital.

- Godmorgon, munk, sa Disium.

- Godmorgon, herre, sa munken.

- Är detta Zammazingos nejder?

- Stämmer bra det. Hur så?

- Du förstår, jag heter Trygger Disium och jag har ett uppdrag: att finna nio klenoder åt en kung, kung Kobe. Klenod nummer tre på min lista är Zammazingos tekopp, och nu undrar jag om ni har den?

- Visst har vi den, sa munken. Inlåst i en grotta bakom mig, ett tempel av heligaste slag.

- Aha, sa Disium. Skulle man...

- Nej, kommer inte på fråga. Ingen får se den, än mindre röra den.

Tusan också tänkte vår hjälte, hur ska jag nu göra för att få koppen...?

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Disium frågade:

- Så vad är detta för hus? Är detta ett tempel också?

- Nej, detta är bara vår gift shop. Här säljer vi kopior av gudens tekopp.

Munken gestikulerade mot bordet han stod bakom. Där stod rader av små, glaserade, öronlösa koppar. Disium approcherade och tog upp en, en djupt grön skapelse. Alla koppar var gröna.

- Ålrajt, jag tar en, sa Disium och räckte munken koppen. Kan man få den inslagen?

- Visst, sa munken och slog in koppen, först i silkespapper och sedan i glanspapper. Mycket tejp och snöre gick åt, men till slut var det klart. Disium fick sin vara och överräckte ett silvermynt, tog farväl och gick ner till bäcken.

Sittandes i solen, men en kåsa friskt vatten till hands, tänkte Disium: nu har jag tre klenoder, jag har spjutet, bronshjärtat och tekoppen. Undrar vad nästa föremål är?

Han tog fram pergamentet ur sin innerficka, rullade ut det och läste:

"För det fjärde: Silverskinnet"

Ett silverskinn, vad var det för konstigt?

Han lät ingen tid förspillas, utan red iväg på Överön och frågade om någon visste vad Silverskinnet var. Det visade sig vara skinnet av en gåtfull bagge, som hängde i en cypresslund på öns nordspets. Disium red då dit och hämtade detsamma, efter en strid mot en drake som vaktade föremålet. Därefter gällde det att finna Grönstenen, en bit jade som vaktades av en chimära i mellersta Överön. Efter att ha löst dennes framställda gåta - varför går Melanie Broström upp så sent? jo hon har Dan på sig - fick han stenen. Sedan gällde det att finna en sällsynt pärla som han for ner till havets botten och Bubblons salar för att byta till sig. Det gick - genom att färdas i en förtrollad bubbla och sjunga en sång för denne Bubblon, denne havskung.

Sedan begav sig Disium tillbaka till fastlandet; Vintergatsbron fick vara, han tog hyra på en båt istället. Väl tillbaka på fastlandet återstod endast tre klenoder att finna. Men det var inte så bara.

Del 8 av denna saga finner du här.

Purpurdöd


Ett rödviolett moln hemsöker jorden och dödar allt liv, utom en viss Adam Jeffson som befunnit sig på Nordpolen vid tillfället. Så återvänder han till civlisationen och finner att allting förgåtts: magnificient desolation...

Shiel har jämförts med Poe, han har höjts till skyarna som språkmagiker. Kanske var denna bok den första i genren "cosy catastrophy", senare exploaterad av den tidige Ballard och George Stewart i "Earth Abides". För att nu nämna något.

Vad anser jag själv då om dessa perspektiv, om katastrof och depp och civilisationens självmord? Nog ser jag vissa stormmoln framför oss, men någon total förintelse kan det inte bli frågan om - annat än i våra psyken. Förintandet av hoppet är det värsta hotet. Eller som Eleanor Roosevelt sa:

- We have nothing to fear but fear itself...

(Not: "The Purple Cloud" kom 1901.)

fredag 23 maj 2008

Det stora äventyret, del VI


Trygger Disium ska utföra nio uppdrag åt kung Kobe. Nu gäller det att finna en viss tekopp.

Han föll på knä framför trädet, slappnade av, mediterade över tomheten och nådde trans. Så bad han en bön:

Trädets nymf,
strålande väsen,
visa dig för mig,
din ödmjuke tjänare...

Det var inte mycket till bön, men den fick duga. Den var ärligt menad.

Nästa klenod på listan var Zammazingos tekopp, en gudomlig tekopp. En vis man hade rått honom att fråga äppelträdsnymfen till råds, Lobelia vid namn, huserande i en östlig trädgård. Så Disium red dit, fann trädgården, satt av, skred genom doftande pergolas och förbi plaskande dammar, och nådde omsider äppelträdet på sin kulle. Där bad han.

Han bad, han hoppades på övernaturlig hjälp, på manifestation av trädets diskreta väsen.

Små moln gled förbi på himlen. Soldis lägrade i en dal, värvde in en flod och dess strandängar i sin magi. Bofinkar kvittrade och katter smög, och längs en tegelröd gång gick en man med spade på axeln: trädgårdsskötaren.

Disium tittade frånvarande ner i marken, såg inte grässtråna och vitklövern, kände bara deras fragranta dofter.

- Ni kallade?

En ljuv stämma hördes och Disium såg upp. En fager tärna svävade i trädets grenverk, en gracil trädnymf av sedvanligt slag - sedvanligt, men ovanligt för dem som saknade blick för naturens diskreta krafter. Disium hade förvisso sett nymfer förr, men likväl blev han betagen av hennes rosiga hy, hennes smärta gestalt och hennes skönsjungande röst.

- Ja, kära nymf, sa han. Hur är läget?

- Bra, tack. Jag heter Lobelia.

- Var hälsad, Lobelia. Själv heter jag Disium.

- Angenämt.

- Så hur lever livet med dig?

- Jag är trädets själ, dess livskraft, sa nymfen. Jag växer och har mig, växelverkar med omgivningen och blir hägn för himlens alla fåglar.

- Så härligt. Skulle du inte vilja vara människa?

- Nej.

- "Nej"?

- Nej verkligen, sa nymfen. Jag har hört att ni mänskor har det så jobbigt: att måsta rusa hit och dit i jakt på lyckan, på mat och sex och modekläder. Själv ligger jag still här, ser samma omgivning dag ut och dag in, hälsar sol och måne och andas koldioxid, och producerar själv syre. Och skapar grönt, alstrar klorofyll med solljusets hjälp. Jag pryder mig i blommor och frukter, behöver inga modebloggar och handväskor och galaklänningar.

- Hmm, sa Disium, du har en point förvisso. Men att vara människa är inte så dumt det heller, man måste bara ta det lugnt medan man jagar mat och kläder och annat, medan man jagar lyckan. Man måste söka vila i handling, finna lugnet i rörelsen. Rörelsen som tillstånd, vet du.

- Aha...

Vinden kammade gräset. En flock fåglar svävade över floden. Bin surrade. Disium sa:

- Man har sagt mig att du vet ett och annat...

- Som vad?

- Som var Zammazingos tekopp finns.

Nymfen var tyst ett tag. Så sa hon:

- En gudomlig sak, en fin och viktig sak denna kopp. Lämplig för grönt te och dess nyttiga antioxidanter. Den finns på Överön i Lavendelhavet.

- Hur kommer man dit då, till denna ö?

- Man rider på Vintergatan.

Disium svalde; det lät svårt. Men han fann sig snabbt, för han mindes sitt första äventyr då han ridit på regnbågen. Klarade man det så...

Han frågade hur man fann vägen till Vintergatan, och därefter tog han farväl av nymfen. Han lämnande trädgården, satt upp och red iväg på sin Bunkel, sin bruna springare.

Över östliga nejder red man, genom natt och dag, stimulerade av örterna Votors gett dem. En stjärnklar natt nådde man Lavendelhavet. Dess mörka yta låg blank, knappt en vindil märktes. Självaste Vintergatan slog en bro ut i natten, en gnistrande, diamantklar brygga av det eviga ljuset. Utan vidare spisning manade Disium på sin häst:

- Seså, sätt igång min trogna Bunkel! Upp på bron, nu ska vi till Överön!

Hästen gnäggade och stegrade sig, och skrittade sedan iväg ut i tomma intet, ett synbart tomma intet - för väl över klippkanten nåddes Vintergatans brospann. Lätt som ingenting red Disium iväg på den mot sitt nästa mål, Överön och Zammazingos tekopp.

Del 7 av denna saga finner du här.

Det stora äventyret, del V


Trygger Disium ska finna nio klenoder åt kung Kobe.

Han var klädd i grön vapenrock och brokor av läder, lågskaftade stövlar och en hatt med brättet uppvikt på ena sidan. Runt livet hade han ett bälte och i en slida satt en dolk med silverskaft. I handen bar han sitt svärd, rakt och dubbeleggat, och på ryggen bar han spjutet Sygg. Han gick genom en gåtfullt illuminerad tunnel i berget Plusor i skogen Singamol, på väg till odjurets håla.

Han gick längs märkliga gångar, såg stup och grottsalar, hörde plipp och plopp av droppande vatten men kände sig ändå trygg, och hans namn var förvisso Trygger. I efternamn hette han Disium. Han var en hjälte, på jakt efter sällsamma klenoder.

Den klenod det här gällde var ett hjärta av brons, som slog i bröstet till ett monster. Från den vita staden, plejset där han mötte vattenbäraren, hade han ridit mot en gråsvart skog, en öde skog med kala träd. Han red frimodigt fram på sin bruna häst, och han såg omsider ett högt berg i fjärran, ett kalt svart berg. Han approcherade det, klev av och gick in i en tunnel. I berget skulle monstret finnas, och där gick han nu med draget svärd.

Ingången hade legat i markplanet, och via stigande strukturer hade han så nått bergets högre nivåer, dess vida grottsalar där gåtfulla ting utspelats under tidigare, rokkanska epoker. Det talades om puka och dans, hoppetoss och lunkenstuss.

Men nu gällde det inte dans och glada grabbar, nu gällde det blod, för Disium skulle jaga rätt på fetmonstret. Rätt vad det var hördes tunga steg, något hemskt närmade sig, och Disium blev stående blick stilla. Så dök där upp i ett valv, belyst av grottans skimrande väggar, ett grönt monster, tre famnar högt.

- Vem är du? sa det med djup röst när det såg Disium.

- Jag är Disium, sa denne. Vem är du?

- Jag är Bronshjärta, sa monstret, som hade ett skräckinjagande anlete och tre horn i pannan. Varför har du draget vapen?

- Jag? Tja, jag gissar att du är ett fanstyg.

- Hur vet du det?

- Det vet jag inte, erkände Disium.

Dödläge! Tänk om han inte förmådde döda monstret, om denne var en vänsäll kaippare, vad skulle då ske? Då skulle han inte kunna få dennes hjärta av brons, och hans uppdrag vore misslyckat. Varje klenod på listan måste hittas och bringas till Ysidor, så var avtalet. Och misslyckande var lika med död, Disiums död.

I nästa ögonblick började monstret rusa emot honom med framsträckta händer. Disium jublade inombords: så bra, nu måste jag försvara mig! Han sprang själv emot monstret och högg vilt omkring sig, så pass att monstret skadades i fingret. Denne tjöt till, och Disium passade på tillfället att krypa upp på dennes ben. Han använde håren som grepptag. Snart befann han sig på monstrets rygg; Bronshjärta gjorde allt för att skaka av sig sin fiende, men denne bara skrattade.

- Du skrattar, människa!

- Ja, sa Disium, jag skrattar, för jag är världens kung!

- Hur kan du vara det?

- Jag vet inte, det bara känns så.

Monstret grep med handen efter sin rygg för att fånga Disium, och denne måste sno sig så att han inte greppades. Finge monstret tag på honom skulle han lätt kunna klämmas ihjäl.

Han beslöt sig för att göra processen kort: han höjde svärdet och skulle drämma det i ryggen på fanstyget. I samma stund slogs han dock till marken av den andre, tappade greppet och föll. Han tappade även sitt svärd och hamnade på rygg, hjälplös.

Monstret närmade sig och sa:

- Skrattar bäst som skrattar sist! Nu har jag dig, din fuling!

- Kanske det, sa Disium och funderade som besatt. Hur skulle han komma undan? Monstrets händer var bara en aln borta, beredda att strypa honom.

Då fick han en ingivelse: spjutet! Han greppade vapnet han bar på ryggen, vapnet han låg på - och i ett nu hade han Sygg i handen, och med sin översista möda slängde han det mot monstret. Det träffade denne i bröstet med ett "klang", rakt i bronshjärtat.

Monstret greppade svärdet och sprang skrikande därifrån, men han hann inte långt förrän han stöp. Det var förvisso ett magiskt spjut, nyss i färd med att riva universum itu, nu kapabelt att döda ett monster med ett enda styng. Disium pustade ut och reste sig, gick fram till monstret, drog ut spjutet och satte fast det i ryggslitsarna på vapenrocken. Så tog han en dolk från bältet och skar bronshjärtat ur bröstet, lirkade och fick fram den metalliska blodpumpen, som sig bör hjärtformad. Han strök fingrar och blad rena från blod mot monstrets höftskynkte, bugade för den fallne, letade rätt på sitt svärd, fann det och lämnande grottan den väg han kommit.

Via tunnlar och salar, spänger och broar gick hans färd, och snart kunde han träda ut i friska solen.

- Ser man på, sa Bunkel som väntade honom invid en kal ek.

- Ja du, sa Disium till hästen, jag fann Bronshjärta. Jag har det här!

Han visade upp artefakten, som fångade eftermiddagssolens strålar.

- Vilken grej, sa Bunkel, vilken story, vilken superotroligt fantastisk sak att vara med om.

- Det kan man säga, sa Disium och satte sig i sadeln. Nästa äventyr väntade, nästa föremål på listan, men först skulle han lämna denna skog, den råa, vilda, ogästvänliga Värsta skogen, även känd som Singamol. Pergamentet med klenodlistan skulle studeras i lugn och ro på något fagrare ställe.

Disium red bort genom Värsta skogen. Han log i mjugg, tänkte att det där gjorde jag bra. En riktig hjälte, en som kan sina saker... även om det var nära ögat ett tag, när jag tappat svärdet och låg på rygg. Nåväl, det löste sig - med hjälp av högre makt kanske, en gudagiven ingivelse - den som sa mig att jag även hade spjutet att ta till.

Förbi de kala ekarna red Disium på sin bruna häst, trygg i sadeln och med solen smekande sina ädla, väderbitna drag.

Del 6 av denna saga finner du här.

"Sun's shining, the weather is fine"...


Har precis varit ute och gått. I sommarsolen. Med en cykel på axlarna.

Hade tappat bort nyckeln till låset, det var orsaken. Bar cykeln till cykelaffärn för uppborrning av låset.

En skön promenad på det hela taget. Nu sitter jag här och filosoferar över bloggens nya inriktning; det har som synes börjat grassera följetänger här, självbiografiska skisser och fantasyberättelser. Hoppas ni gillar dem, för det kommer att bli mer av den varan. En och annan memoar, och en och annan story om kända och okända världar.

Allt som skrivs här är förresten original, det är inga inklistrade texter från wordfiler eller annat. Och absolut inget som varit publicerat i "träddödarmedia". Men vill ni se vad jag har gett ut, vill ni ha prov på Svenssons fiktion i bokform, klicka då på etiketten "Eld och rörelse".

Läser annars "På marmorklipporna" dessa dagar. Läste den nyss, denna tyska utgåva, för första gången, och strök då under glosor jag inte förstod. Jag hade läst Malmbergs översättning förr, så jag förstod det mesta ändå. Men man vill ju ha koll, full koll; det ska inte få finnas några dunkla punkter - så efter första genomläsningen satt jag några dagar och slog upp orden, de där som jag inte förstod, och när det var klart fick jag lust att läsa boken igen. Och det är en fröjd ska jag säga.

(Bilden visar Göteborgs domkyrka tror jag.)

Det stora äventyret, del IV


Trygger Disium ska finna nio klenoder åt kung Kobe. Nu gäller det klenod nummer två, Bronshjärta.

Disium red fram genom en lövskog. Fågelkvitter hördes och på marken spirade vita liljor genom fjolårets murknande löv. Solen sken, dess strålar silades genom grenverket.

Disium red fram med ett förnöjt smil på läpparna. Han tänkte: jag är en fantastisk man, en riktig hjälte. Nyss har jag hämtat en dyr klenod, ett spjut kallat Sygg. Nu ska jag hämta nästa klenod på den lista jag måste beta av, och det blir ett bronshjärta kallat Bronshjärta. Måste dock forska lite var detta hjärta finns, och sen får vi se.

Just som Disium red där, någonstans i Rokkana där skogen stod lövegrön och allt var så fridfullt, hörde han ett rytande i snåren. Nästa ögonblick stormade en galen björn ut framför honom, reste sig på bakbenen och slog med ramarna.

- Vad? Nej! skrek Disium och hoppade av hästen, som därmed blev björnens rov; grållen dödades av nallen. Disium sprang iväg. Björnen åter jagade efter honom sedan den dödat hästen, för det var en galen björn. Disium pallrade på bäst han kunde genom skogen, och snart fick han syn på en stenstuva mitt bland all grönskan. Han rusade mot porten, öppnade den, smet in och stängde den med en suck av lättnad. Han kunde höra hur björnen krafsade mot porten ett tag för att sedan ge sig av.

Disium torkade svetten ur pannan. Synd på hästen tänkte han, men vad ska man göra? Bättre fly än illa fäkta.

Hjälten genomkorsade hallen, gick in i en korridor och kom ut i en sal. Det hade väggar av sten, naken sten. På en tron mitt i rummet sågs en gåtfull varelse sitta.

- Vem är ni? sa Disium.

- Jag är Votors, sa varelsen.

Disium trodde inte sina ögon när han kollat in figuren närmare. Dess hy var silveraktigt grå medan ögonen var helt blå, fullkomligt enfärgade, utan vare sig regnbågshinna eller pupill. Votors' näsa var synnerligen minimal, bara en smärre upphöjning med två andningshål. Öronen var små och spetsiga. Som klädnad bar figuren en svart kolt med ett lila skärp.

- Jag är Trygger Disium, sa hjälten. Jag är ute på ett uppdrag. Jag ska finna nio klenoder åt Kobe, kungen av Ysidor. Klenod nummer två är Bronshjärta. Vet ni något om denna skatt?

- Det, sa Votors, är ett monster med ett hjärta av brons. Ni måste finna monstret och döda det, för att få dess hjärta.

- Jag misstänkte det. Var finns då detta monster?

- I Värsta skogen, även kallad Singamol. Där finns ett berg kallat Plusor, även känt som Högsta berget.

- Jaså där. Nå, det blir enkelt, det vet jag ackurat var det är. Dock undrar jag om du har en häst att sälja mig?

- Visst. Fem silvermynt så är den din.

- It's a deal! sa Disium och la summan på ett bord. Han köpte hästen obesedd, men av någon anledning litade han på denna Varelse.

I samma ögonblick reste sig denne från tronen och gick iväg ut ur rummet. Det var en liten figur detta, endast en aln lång. Värst vad många små figurer jag möter tänkte Disium: Minilorden i mitt förra äventyr, och så nu denna Votors. Well, det kanske är mitt öde: att rida ut i Rokkana och stöta på minimala män.

Varelsen ledde honom till bakre gården, där en brun häst stod sadlad. Dess remtyg var svart.

- Härligt, sa Disium och gick fram till hästen. Vad heter den?

- Jag heter Buckel, sa hästen. Disium hoppade till; en talande häst? Nåväl, konstigare saker hade man väl stött på.

- Själv heter jag Disium, sa han. Vi ska ut på äventyr du och jag, Det stora äventyret. Det blir väl bra?

- Om Votors går med på det....

- Javisst gör jag det, sa denne. Jag har sålt dig. Det här är en bra karl.

Disium steg i sadeln och beredde sig att rida iväg. Den lille approcherade och sa:

- Sadelväskorna är fulla med allt som en hjälte kan behöva. Där finns även en påse örter du kan äta, de håller dig mätt i dagar.

- Utmärkt, sa Disium. Du var mig en hjälpsam en!

- Det är jag, sa Votors.

Disium såg in den andres gåtfulla blå ögonglober. Var detta ett fanstyg, en osäll demon? Eller bara en hjälpsam rokkana-tomte? Man fick hoppas på det sista. Förresten hade han betalt denne med silvermynt, Votors var gottgjord.

Disium tog farväl, smackade på Buckel och red iväg genom skogen, tog sig upp på en slätt och red ut under flygande moln. Singamol var målet, en östlig skog han hört talas om. Där skulle Bronshjärta husera, i berget Plusor närmare bestämt, allt enligt Varelsen - så då var det bara att sätta hälarna i flankerna och rida på. Både häst och ryttare tog de gåtfulla örterna, och kunde därmed vara igång hela natten.

Man red genom natten, och i gryningen såg man en vit stad lägra nedanför en ås. Solens ljus förgyllde stadens murar, men Disium ansåg sig inte behöva stanna - i vart fall inte för mat och husrum, för han kände sig spontan och vital, ej böjd att uppfylla snöda behov.

Utanför stadsporten såg han en vattenbärare. Sedan han hejdat denne frågade han:

- Vet ni var Värsta skogen ligger? Även känd som Singamol?

- Å, alldeles nästgårds, sa vattenbäraren. Rid bara denna väg mot norr en rastmil, ta sedan av till höger. Där har ni Värsta skogen.

- Bra, bra, sa Disium. Och själv? Läget?

- Jag är vattuman, sa vattumannen. Jag ska symbolisera Vattumannens tidsålder.

- Åh, är den här redan? sa Disium. Det var skönt att höra. Esoterism, matriarkat och samarbete, istället för materialism, patriarkat och dominans?

- Ackurat så, sa vattenbäraren och beredde sig att gå in i staden. Disium åter flydde mannen ett silvermynt, red iväg och slog in på den nya vägen. Vad kul att träffa på vattumannen, en skön figur jag verkligen diggar. Intoning på devas och älvor, det är min melodi. Jag är inte mycket för tvivelsjuka och skepticism, sånt där som sofisterna lär. Nej svängigare tongångar ska ljuda, dans till psaltare och harpa! Dock inte nu, för nu ska jag ut på uppdrag.

Han slog in på den nya vägen, en väg som ledde bort från stan. Norrut. Mot Värsta skogen och Bronshjärta, huserande i Högsta berget, även känt som Plusor!

Del 5 av denna saga finner du här.

Alice Cooper: Trash


Jag köpte nyligen Alice Coopers "Trash" och Metallicas "Black Album" på en begagnataffär. En smörig 80-talare kontra en creddig 90-talare. Metallica är sånt man ska gilla - och visst gillar jag den, men sanning att säga har jag spelat Alice Cooper oftare. Jag trånar till låtar som "Hell Is Living Without You" och "Only My Heart Talkin", genuin skvalpop. Jag diggar till "House Of Fire", med det finurliga bildspråket:

Let's build a house of fire, baby,
not one of wood and stone...

Man ska bygga ett hus av eld, bygga det med sin kärlek... Verkligen klyschigt. Men bra.

Sen finns här så klart tyngre nummer också. "Poison", "Bed Of Nails", "This Maniac's In Love With You" och titellåten räddar det hela från melodifestivaltrallen. Jag menar, en Charlotte Perrelli hade kunnat sjunga de smörigare numren på plattan, men hon hade inte kunnat ro hem "Trash" och "Poison".

Det är välsmord metall i de tyngre låtarna, den är bakrytmig och - ja - creddig. Steve Tyler duettar på "Trash", call-and-response, låter väldigt ball. In alles en varierad skiva.

Syrran gillade Alice Cooper på 70-talet. Vet ej om hon ägde någon skiva med honom, det var nog bara hypen hon gillade; hon läste Tiffany och hängde på kampanjen Cooper vs Osmonds. Har dock själv minnen av att ha hört "School's Out" på radion dessa dar, och Coopers sminkande uppsyn etsade sig fast. En skräckrockare i Screaming Jay Hawkins anda.

(Not: albumet "Trash" kom 1989.)

torsdag 22 maj 2008

Det stora äventyret, del III


Trygger Disium har fått ett uppdrag av kung Kobe: att finna nio klenoder. Den första klenoden är ett spjut vid namn Sygg.

Disium red upp på en kulle och skådade ut över landskapet.

- Minsann, sa han till sig själv, är inte detta ett romantiskt ideallandskap, så säg! Kuperade nejder i grönt och solbrunt, soldis över nejden, lite kentaurer och gnomer som strövar i snåren, branta berg i norr - och i fjärran, under blygrå moln, en regnbåge.

Disium trakterade sina lungor med den rena luften, kliniskt fri från kolväten, dioxin och klorid och annat som vi, dagens människor, måste andas in. Han hade ridit i tre dagar från Ysidor, på väg i sitt första uppdrag för kung Kobe: att finna spjutet Sygg.

- Det slår mig plötsligt, sa Disium till sig själv, att denna regnbåge i fjärran är ett gott omen. Ty jag skulle ju till Regnbågslandet, det var där jag skulle finna spjutet Sygg! Iväg alltså! Sträck ut, Grålle!

Han manade på sin häst att rida ner från kullen, och tvärs över det romantiska landskapet red de, till tonerna av fylliga fåglars sång, gnetiga gnäbbars gnabb och tjirpande flärpors burp. Rätt vad det var nådde han regnbågens ände, och utan att tveka red han upp på det skimrande spannet och drog iväg över skyarna. Bron lyste röd, gul, grön, blå och violett under honom; han kände sig som världens kung och såg sig om över nejden, det fagra Rokkana. Han såg vida hav och höga berg, han såg städer utströdda som smycken över landskapet, och han såg prunkande skogar och trädgårdar lysa i sann veriditas. Det var den där "grönkraften" som en viss nunna talade om, det visste han.

Brons bortre ände nåddes, och vips var Disium i Regnbågslandet, även känt som Holapippo. Det var ett smärre paradis där man kunde leva i förundran i evighet, såvida man inte blev galen av all färgprakten hos fåglar och blommor: karmosin, rosa, kobolt, smaragd, mässing, gyllengul och tusen andra, rena, oblandade färger.

Disium lät sig dock inte bekommas: han hade ju ett uppdrag att utföra, finna nio skatter åt kung Kobe. Fann han dem inte skulle han döden dö, så var avtalet.

Disium red vidare över den psykotropiska nejden, ignorerade de pulserande färgerna och sinnessjuka nyanserna, och kom vad det led till ett purpurne tempel; det var uthugget direkt ur klippan. Han steg av hästen, gick in i templet och såg där, nerstucket i en sten, spjutet Sygg: ett vad det verkade vanligt spjut.

Han approcherade stenen, drog ut spjutet - och kände sig plötsligt stark, vansinnigt stark. Spjutet var magiskt och tvingade sin bärare att slänga ut det i rymden, en farlig sak. Varför? Det ska vi snart få se.

Disium gick ut ur templet, hemsk att skåda, ty i hans ögon brann en eld. Han tog spjutet i höger hand, tog sats - och slängde ut det i världsrymden. Spjutet flög fram som en raket, en Saturn V, en Vostok, en Mercury Redstone. Ja, mer än så: det flög fram och rev upp rumtidsväven på sin bana, förvred dimensionerna och höll på att få hela universum att krevera.

Devas och väktare höll andan. Hur skulle det här sluta?

Ja, hur?

Så här: när spjutet nådde änden av sin bana, när det nådde universums bortre gräns eftersom rymden är rund, så for det tillbaks samma väg som det kommit, och lödde därmed ihop den rumväv som det slitit upp på vägen ut. Rymden helades därmed, allt blev bra, devas och väktare sjöng på sina planeter - och när spjutet nådde världen, alltså Rokkana, hoppade Disium upp och fångade det.

Han pustade ut och tänkte: det var nära ögat! Men det ordnade sig.

Det ordnar sig alltid,
om man tar't som det kommer...

Detta sjöng Disium när han återvände till sin häst. Spjutet band han fast baktill på sadeln. Då så, tänkte han, första uppdraget avklarat. Jag struntar i att rida tillbaks till Kobe, jag tror jag hämtar alla nio skatter för att sen bringa dem till kungen på en gång. Det blir enklare så, blir mindre ridande hit och dit.

Disium gick bort i en lund, plockade en apelsin från ett träd, satte sig ner, skalade den och åt. När han ätit upp den tog han fram pergamentet för att se vad nästa uppdrag vore.

Han rullade upp dokumentet och läste:

"Pro secundo: Bronshjärta"

Det lät gåtfullt. Antagligen menades monstret Bronshjärta, och att döda detta och ta dess eponyma blodpump.

Sagt och gjort! Disium visste inte var monstret fanns, men han fann det smartast att återvända till fastlandet och där fråga folk som visste det.

Glad i hågen steg han i sadeln, red bort genom Holapippo och tog regnbågsbron till fastlandet.

Del 4 av denna saga finner du här.

Det stora äventyret, del II


Hjälten Trygger Disium har kommit till kungariket Ysidor.

Trygger Disium vandrade all världen kring, fri som en flygande demon. Nu hade han kommit till staden Ysidor. Där fann han sig en krog; det var ett gästgiveri, ett näringsställe av det rustikare slaget.

Han fann en krog, satte sig ner i storstugan, beundrade takets ekbjälkar och tog sig ett stop öl som inledning. Sedan fick han sig ett skrovmål på kött och bröd, enkel lantmannakost. Efter detta hyrde han ett rum och intog sovbingen; han somnade ovaggad. Nästa dag stod han så i begrepp att resa vidare, lämna staden för irrande vandring i Rokkana, men då uppsöktes han av vakten från kvällen före; denne sa åt honom att slå följe upp till slottet, där kung Kobe hade ett uppdrag åt honom. Disiums ankomst hade rapporterats, för det var inte varje dag en heroisk ryttare kom förbi här.

Disium leddes uppför vindbryggan och över en gård belagd med röd marmor, och leddes därefter in i det vita slottet där varje sal var vackrare än den föregående. Sist leddes han in i tronsalen med sina pelare, sitt tak med masverk och sin tron, där den vitskäggige kung Kobe satt. Han betjänades av fagra tärnor.

Disum bugade och sa:

- Trygger Disium, till er tjänst.

Solen sken in genom spetsbågefönstren. Tärnorna stod tysta. Kungen sa:

- Gott. Jag är Kobe, kung över Ysidor. Det är så här, förstår du: vi har en klenodkammare här på slottet, och den är för tillfället tom. Där finns nada! Så därför tänkte jag be dig, du som ser så heroisk ut, att hämta nio klenoder i världen och bringa dem hit.

- Varför nio? sa Disium. Varför inte tio?

- Nio blir bäst, det blir mer sagoaktigt så.

- Aha, ackurat, sa Disium.

- Så du vill åta dig uppdraget? Att hämta de klenoder jag tänker fylla min kammare med?

- Gärna det, sa Disium. Han älskade äventyr, och detta lovade minsann att bli ett äventyr utanpå det vanliga: Det stora äventyret...

- Gott. Du ska få en pung silvermynt för omkostnader. Annars litar jag på dig.

- Just det, sa Disium. Men ska det inte vara någon hållhake, något oeftergivligt krav med? Så att det blir mer spännande, mer - som du skulle säga - sagoaktigt?

- Va? Jovisst ska vi ha ett krav med. Och det blir: om du misslyckas så dödar jag dig! Jag kan ju inte gå och säga folk att jag ska få tag på Rokkanas nio klenoder, och sedan ha en hjälte som misslyckas med att bringa dem.

- Det förstås. Har du en lista på dessa klenoder?

Kungen knäppte med fingrarna, och en lakej kom fram med ett pergament. Disium rullade upp det och läste första raden:

"Pro primo: Spjutet Sygg"

Spjutet Sygg! tänkte hjälten. Det var ingen dålig förstagrej. Han hade hört talas om detta legendariska spjut, tronande i det fjärran Regnbågslandet. Nåväl, han hade lovat att utföra uppdragen, och spjutet fick bli det första. Han skulle finna spjutet Sygg om det så blev det sista han gjorde.

Han stoppade på sig pergamentet, fick silverpenningarna, bugade och lämnade tronsalen. Så besteg han sin häst, red ut ur staden och styrde kosan mot nordväst, mot Regnbågslandet.

Del 3 av denna saga finner du här.

Ballards sämsta


Jag är inte alltför road av Ballards undergångsromaner. Vi snackar "The Drowning World", "The Wind From Nowhere", "The Drought" och "The Crystal World", från 1962 till 1966. Jorden går under, antingen via vatten, luft, eld eller jordiska element. Så hemskt, eller så mysigt: cosy catastrophies. I "The Drought" går huvudpersonen omkring och intalar sig att undergången är bra, en motvalls kärring som tror att allt därmed löser sig.

Jag förstår inte detta domedagsposerande. Visst ska man få skildra kris och debacle, undergången som katharsis, men Ballards katastroftexter säger mig inget. Välskapta sockerpiller för livströtta metropolitaner, skönskrivna gonattsagor av en författare som saknar motstånd, som kan skriva om allt och inget.

"The Unlimited Dream Company" (1979) är förvisso lovande, om en pilot som störtar i Shepperton och sedan ser allting förvandlas till en sagoskog, en LSD-djungel. Tvärr saknar Ballard ett credo att förankra detta sprudlande liv i, allt liksom hänger i luften. Det är vackert, men vad betyder det? Återigen risk för välformulerat snömos. Ballard är en husgud man inte gärna dissar, och visst har denna roman diskreta kvaliteter, men någon fullträff är det inte. Ballard är bättre i novellformatet.

"The Day Of Creation" från 1987 är av samma virke: en gåtfull källa bubblar upp i det inre av Afrika och blir till en mäktigt framrinnande flod. Mycken ordmusik hinner ljuda, många lianer hinner man klänga i innan det är slut, men boken känns ungefär som "The Unlimited...": ett sprudlande liv som liksom hänger i luften, vitalistisk överlagring på nihilistisk grund.

Ballard har som antytts skrivit bra texter också. Mer om dem under etiketten "Ballard".

Memoarer, del V


Ser ni fotot här ovan? Pentti Sammallahti har tagit det.

Vad vill jag då ha sagt med det? Inget, ty bilderna som smyckar dessa memoarer har inget med innehållet att göra.

Nåväl, memoarer. Sist berättade jag om lumpen, och efter lumpen flyttade jag till Uppsala. Och där har jag bott sedan dess.

Jag flyttade till Uppsala, och där hände en del: jag pluggade och jobbade, dansade och romansade, jobbade på krog och nation och mycket mera.

Detta memoarkapitel ska nu inte handla om Uppsala. Istället ska jag gå tillbaka till rötterna, till Åsele (se memoarernas första del), och prosalyriskt försöka fånga det speciella med min uppväxt där. Tongivare blir Nancy Sinatras "Up Up And Away"; få se hur det går.

Ett vågspel, en stilmässig lindans detta. Men vi börjar väl med:

Would you like to ride in my beautiful balloon?
Would you like to glide in my beautiful balloon?
We could float among the stars together, you and I,
and we can fly - we can fly!

Jag minns denna låt från mina Åseledagar, min barndom, min uppväxt på Myrstigen där nere på Breviken. Där rådde alltid sommar, där gled molnen alltid förbi på en blå himmel, där stod gräsmattan alltid grön. En röd vattenspridare slogs ibland på, gräsmattan skulle vattnas, och då kunde det hända att man själv ville bada sig i detta sprudlande vatten. Det kallades "att springa i strilen".

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...

På en lägda åt ena hållet, åt Bryggaregaten till, stod skrotbilar, såvitt jag minns gamla jänkare, djupblå lack och glassplitter på sätena. Lukt av galon. "Tures lägda" hette det. Intill fanns en stor sten, ett flyttblock, med vit kvarts insprängd i graniten. Vi kallade den för "Kartstenen". Mytologiska makter.

The world's a nicer place, in my beautiful balloon,
it wears a nicer face, in my beautiful balloon.
We could sing a song and sail along the silver sky,
and we can fly, we can fly!

Man såg på TV dessa dagar, i vardagsrummet med ryamattan och de ljusa ekmöblerna: Familjen Flinta, Anita och Televinken, Fenix 5 och Hylands hörna: La-la-li-la-la-la-la... Man var TV-beroende redan då; jag lärde mig läsa själv för att få veta vad som stod i TV-programmet, sägs det...

Suspended under a twilight canopy,
we'll search the clouds for a star to guide us.
If by some chance you find yourself loving me,
we'll find a cloud to hide us,
we'll keep the moon beside us!

Det var lycka, för evigt och evigt. Man behövde inte jobba, inte plugga: bara äta, skita och sova... Vi kunde ta bilen och hälsa på farmor ute på landet, alldeles intill, och vi kunde gå på "Platsen" och handla, kolla i gåtfulla rum som skoaffärn med sin läderdoft, och blomsteraffärn med sina exotiska växter och kvittrande undulater i en bur. Och gå på järnaffärn och kika på leksaksbilar i ett inre rum, kanske köpa en och bära hem i triumf: flower-power-Mustang, Rover 2000, Helgonets P1800...

Love is waiting there, in my beautiful balloon,
way up in the air, in my beautiful balloon.
If you hold my hand we'll chase your dream across the sky,
and we can fly, come on let's fly!

Men säg den lycka som varar. När jag var fem år fick jag veta att vi skulle flytta. Till Enköping, långt långt borta: bort från Per-Olov och Klas-Göran, bort från Björn och Lars, bort från Monica Christoffersson och alla. Och kartongborgen man fått med Disneylandböckerna, ja den försvann i flytten: sagans slott, för evigt förlorat - och därmed vunnet för evigt.

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)