onsdag 23 april 2008

The Sabs


Det är märkligt vad många av Black Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon, blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken, men med alla tempobyten därtill blir det hela lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig. Som nämnt funkade inte Deep Purples "Concerto For Group and Orchestra", rockbandet och symfoniorkestern försökte överrösta varandra. Däremot kunde inlemmandet av delar av symfoniorkestern funka i rocken.

Detta ser vi ett bra exempel på i "Falling Off the Edge of the World" från 1981. En stråkensemble inleder i D-Moll ("the saddest of all keys" som Nigel Tufnel sa), kompat av elbas, och på det Dios sång:

I think about closing the door,
and lately I think of it more.
I'm living well out of my time,
I feel like I'm losing my mind.

I should be at the table round,
a servant of the crown,
a keeper of the sign,
to sparkle and to shine...

Så kommer en kör, en syntetiserad kör i en fallande ton. Därefter några tunga Iommi-riff med slavtrumma till, och därefter uppskruvning till själva låten, temporiff - och så drar låten igång. Det är "Big Rock" à la Dio, han var ju bandets frontman nu, och även han hade experimenterat med stråkensembler på "Long Live Rock 'n' Roll", den sista Rainbowplatta han medverkade på.

Vi talar om "Falling Off the Edge of the World". Den fortsätter i flygande rockstil och har ett enormt solo av Iommi, deras "finest moment" kanske - och det vill inte säga lite för Dio-Sabbath (eller "Black Rainbow" som det också kallas...) gjorde två klassiker i följd dessa år, "Heaven and Hell" och "Mob Rules". 1980 respektive 1981 kom de.

Merparten av låtarna här går rätt snabbt, man spelar inte längre slit-och-släp-rock. Diskbänkssoundet är borttvättat. En och annan långsammare drudge-låt finns, men det måste till för att hämta andan. En annan toppgrej är förvisso "Children of the Sea" från 1980, den första låt Dio och Iommi skrev ihop. Dio bjöds in till Iommis LA-villa, de gick ut i studion, och där spelade Tony introt. Dio högg direkt och skrev en romantisk text till. Denna låt blev sedan mönster för mången rocklåt typ Evanescence: intro med akustisk gitarr och skönsång, därefter fullt ös och grov röst.

Den sista intressanta Sabbath-plattan var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt. En lämplig sorti för ett klassiskt band.

1 kommentar:

Mårten sa...

Jag tycker inte nåt vidare om SAbbaths plattor efter Ozzy. Och av nån konstig anledning har jag aldrig gillat Ozzy utan SAbbath heller :/
I min sabbath-collektion finns en sällsynt utgåva av första skivan som innehåller spåret "wicked world" istället för "evil woman"

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)