söndag 20 april 2008

Hård hippiemusik



Härmed ett inlägg om hårdrockens stil. Det rör både musik och kläder. Dessa två faktorer går inte att separera i den teatraliska konstform som rocken är.

När uppstod hårdrocken?

Svar: I slutet av 60-talet.

Hur då?

Svar: Det kom syntetiska trumskinn som gjorde att man kunde slå hårdare på dem. Och vid den här tiden började Jimi Hendrix vrida upp förstärkaren till 10.

Där har ni det, hårdrockens födelse in nuce. Bidragande faktor var såklart även låtar uppbyggda på riff istället för ackord.

Vad mer finns att säga om dessa pionjärdagar? Kanske något om klädstilen: någon speciell hårdrocks-outfit fanns inte, man körde bara med hippiekläder av en eller annan typ: vida jeans, brokiga skjortor, hattar och halsband. Det kan gälla alla från Hendrix och Cream till Zeppelin och Judas Priest. För de sista, se till exempel fotona på "Sad Wings of Destiny".

Tidig hårdrock är rotad i hippiekulturen på sätt och vis. Annorlunda uttryckt: det fanns inte så skarpa genregränser på den tiden, inte så skarpa som idag. Att gilla både Mamas & Papas och Hendrix var inget konstigt, en smörgrupp och en vild rockare, för allt var alternativkultur och hipness. Kort sagt: tidig hårdrock är hård hippiemusik. I skämtteckningar och serier var långhåriga män med massor av förstärkare ofta liktydigt med hippies.

Sedan kom en motreaktion mot hippierans flower power-stuk, och det hände sig inom själva hårdrocken. "If you come to San Francisco, you'll see people with flowers in their hair sjöng man på den tiden, men de enda blommor man såg i Birmingham fanns på kyrkogården!" Sa en viss Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Här stämde man ner tonläget en oktav och mässade shamanska texter, men fortfarande var man klädd som hippies; se baksidan på "Sabotage".

Nåväl. Vida jeans och platåskor, långa lockiga frisyrer: detta var den rådande stilen. Sedan kom punken och blåste bort allt det där, stuprörsjeans blev ett måste och kort hår blev normen. Den nya vågens hårdrockare fattade detta även om långt hår behöll sina positioner. Spandexkläder var inne ett tag: stretchnylon som i träningsoveraller. Samtidigt kom läder på bred front; både Eric Bloom i Blue Öyster Cult och Halford i Priest blev banbrytare här.

Sedan kom "hair metal": blonderade frissor och glam, revival för '72-'75-erans sminkpop. Och sedan kom Whitesnakes "1987" och sedan dog metallen sakta. Grungen gjorde för sin del flanellskjortor, yllemössor och pipskägg populära, och rakade skallar blev alternativet för de nymetallare som inte ville ha långt hår.

Se där, en hårdrockens stilhistoria från begynnelsen till idag. Vi skriver våren 2008 och heavy metal tycks vara vid god vigör, men en sak undrar jag över: var är alla engelska band? Från 60-talet till 80-talets mitt fanns ett brett flöde engelsk hårdrock, men idag tycks den ha dött ut. USA verkar mycket vitalare som metalland. Någon som vet besked i frågan, någon som har koll på dagens metallkarta? Finns brittiska band, förutom The Darkness? Har länder som Holland och Tyskland ryckt fram? Är inte alla dagens stora som Korn, PoD, Slipknot mm från USA?

Ja, är det så? I så fall lite konstigt hur en tradition bara kan dö ut: brittisk heavy metal. Vad gör dagens engelska rockgitarrister, dagens Dave Murrays och Glenn Tiptons, spelar de britpop? Och dagens engelska HM-bandleaders, dagens Steve Harris, Jimmy Page och Tony Iommi, spelar de i källarband? Jag fattar det inte.

Relaterat
Spandex och snabbare låtar
The Sabs
Wagner: Lohengrin (1850)
Wagner: Nibelungens ring (1876)
Doriel

2 kommentarer:

Anonym sa...

Iofs kanske det är fusk, men Iron Maiden och Judas Priest samt mina favoriter Saxon finns ju kvar.

Så nog finns det brittiska band.

Nyare band? Ja, den frågan har jag inget svar på. Jag lyssnar bara på gammalt...

/Ante

Sigge Fridulfsson sa...

Intressant det här med hårda och lösare hippies...

Håller på att "pimpa till" en gammal DBS-cykel från 70-talet till en flower-bike. Men jag ska bara skriva softa namn som Mamas and the Papas och de idag lite bortglömda The Collage, kanske Lovin Spoonful på skärmarna.

Tyvärr fick jag punka så nu går väl luften ur detta renoveringsäventyr...

Den felande länken mellan mjuk och hård klädstil i sammnhanget syns väl på Creams LP (första eller andra), lite flygarkläder, läder, Davy Crockettmössa om jag minns rätt

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)