söndag 20 april 2008

Deep Purple


"Vi var helt enkelt tvungna att göra den här plattan. Annars hade vi fått spela med symfoniorkestrar resten av livet..."

Orden är Ritchie Blackmores och plattan är så klart "Deep Purple In Rock" från 1970. Föregångaren var ett grandiost misslyckande, med en symfoniorkester och ett rockband som försökte överrösta varandra. Nu var det back to basics och full fart framåt, men inte med enkel rock utan tung sådan. Och en smula tillkrånglad; öppningsspåret är en parafras på gammal rock med hänsyftningar på "Tutti Frutti" och "Good Golly Miss Molly", men allt på skrikvolym och med ett grötigt riffintro. Men sån är hårdrocken, den är over the top och ekvilibristisk, och Deep Purple i denna upplaga hade förvisso fyra mästare på var sitt gebit: Ian Gillan på sång, Blackmore på gitarr, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor.

"Bloodsucker" är en lugnare sak men svängig som få, ger lite andrum för den episka "Child in Time". Gillan vill inte sjunga den idag (liksom Robert Plant inte vill sjunga "Stairway to Heaven" längre) - men en skön musikresa är det allt, med det förföriska orgelintrot och raderna om blind man som skjuter på världen. Sedan kommer gitarren och allt ökar mot ett crescendo, plus fem satser till och solo och allt, och man pustar ut efter slutackordet: quelle affaire!

B-sidan med "Flight of the Rat", ""Into the Fire", "Living Wreck" och hyllningen till producenten Martin Birch ("Hard Lovin' Man") bevarar tempo och snits; snygga låtar med sömlösa temposkiften, sällan har man sett en så tajt grupp. De hade kul när de gjorde skivan, det märks. Alla låtar skrevs av gruppen tillsammans, både på denna och efterföljaren "Fireball" från 1971. Denna brukar räknas som en mellanskiva, men jag älskar bassolot på titellåten, det triumfatoriska riffet på "The Mule" och avvikaren, countryballaden "Anyone's Daughter". Alla från "The Band" till "Crosby, Stills, Nash & Young" och "Flying Burrito Brothers" skulle spela country vid den här tiden, och här tog sig Purple en skiva av kakan. Umpa-umpa-takt, piano, stråkar och kongenial, laid-back sång är receptet:

Well I stood under your bed-room window,
throwing up a brick,
no one came, I threw one more,
that really did the trick...

Så över till en klassiker. Alla har väl hört:

H- D - E / H - D - F - E / H - D - E - D - H - H

Det var med andra ord dags att dra ner till Montreux och spela in en skiva, men så brann allt och man fick ta in på ett fryskallt ställe. Men:

... with a few red lights, and a few hot beds,
we made the place to sweat;
no matter what we did out of this,
I know we'll never forget:

Smoke on the water, and fire in the sky...

Det var dags för "Machine Head" och den definitiva plattan med denna line-up. Liksom förr skrivs alla låtar ihop, man tycks ha lekt fram dem i studion (= på hotellet med mobil ljudstudio utanför), och paradnumret tycks mig vara "Pictures of Home": man har sytt in allt från gitarr- och bas- till orgelsolo, och det görs snyggt ska ni veta, inga tvärstopp som får en att undra vart musiken tog vägen. Sömlöst är ordet.

"Maybe I'm a Leo", "Lazy", "Highway Star": det finns inga döda punkter. Allt gifter sig. Självklart kunde det inte hålla, självklart måste gruppen splittras - men det var detsamma, jag gillar även Coverdale&Hughes-Deep Purple. 1974 års "Burn" öppnar med ännu en chockrockare, stilen är känd vid det här laget - men det kan vara intressant att veta att titeln inte kom på en gång, musiken må ha funnits där men Coverdale trevade sig fram med refränger som: "and that will take us down - the road..." Det sista ordet blev så klart "burn" till slut, man skrev om texten utifrån det, och då satt det.

Det finns tendens till funkrock här, Hughes med sin bas tog plats, men varför inte. "Lay Down, Stay Down" är ett paradnummer. Man tycks nu ha slutat med detta att skapa låtarna ihop, det är inte samma group effort som förr. Annars är min favorit "You Fool No One" på B1, en flyktig congotrummare, en romantisk svävare med syrefull sång och lagom Blackmore-solo (men han får förvisso låten att stanna upp lite så att han kan glänsa). Uppföljaren "Stormbringer" från november 1974 känns lite tröttare, men jag gillar titellåten, "Lady Double Dealer" och "High Ball Shooter". Det är valuta för pengarna, och även de lugnare partierna stryker med.

7 kommentarer:

Farbror Sid sa...

Black night var väl låten som lyckades bäst på listorna i Sverige... fanns väl aldrig på en LP utan bara på singel om jag nu minns rätt?
Men på CD'n "In Rock" kom den väl med.

Svensson sa...

"Black Night" spelades av DP i svensk TV en gång, rysligt tungrung... Låten påminner om Black Sabs "Evil Woman", vilken som nu kom först...

Mårten sa...

Evil woman är faktiskt en cover, tyvärr glömt namnet på originalbandet. men den är tung även där.
På Come taste the band medverkade även Tommy Bolin, tidigare i James gang som var en stor talang.

Coutry... ja till å med Led Zeppelin presenterade en country-dänga på Presence-plattan...

Svensson sa...

Mårten: Kollar nu in min Black Sab vol 1 och där står det "Wiegand" som upphovsman till aktuell låt. Vet ej något mer, står inget i Bonniers rocklexikon. Men man kan ju söka på nätet efter denne gåtfulle man...

Bolin ersatte ju Blackmore, det var länge sen jag hörde denna platta.

Ännu en country-ballad av Led Zep är "Down By the Seaside" på "Physical Graffiti", snyggt tempobyte...

Mårten sa...

Wiegland, tja singeln fanns i jukeboxen på vårt stamfik flygarns haga, enda gången jag hittat den, verkar vara oerhört obskyr.

Anonym sa...

"Here I go again on my own, like a hobo I was born to walk alone" från "1987" är ett örhänge, en evergreen. Ljuv poprock.

Here I go again, en suggestiv lek med orgel och genialisk text. Återfinns för första gången redan på Saints and Sinners plattan. Och här i en betydligt bättre version än den som John Sykes lyckades övertala Coverdale att bluesa bort och istället fylla med mer triviala metalmattor. Och här finner ni även In the Still of the night, även den totalt överlägseln den version som återkommer på 1987 skivan.
T

Anonym sa...

Jag har hört att "1987" innehöll de covers du säger. En fejkplatta kanske, men den blev ändå symbolisk för sin tid: kulmen för 80-talshårdrocken.

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)