tisdag 22 april 2008

David Coverdale


Don Carlos Buell Memorial Stadium, juni 1976: Jon Lord ligger utslagen bakom sin orgel, Tommy Bolin missbrukar narkotika, Ian Paice kliar flinten, Glenn Hughes fånar sig med sin bas och allt går i bitar. Gråtande går sångaren därifrån, irrar genom korridorer, kommer till sin loge och skriver sin avskedsansökan. Men när han väl finner sin manager säger denne:

- Det finns inget band att säga upp sig ifrån. Bandet har upphört!

Sångaren var David Coverdale och bandet var Deep Purple. Han hade kommit som ny frontman 1973, upplevt en grandios karriär och ridit på stormvinden (se "Deep Purple" nedan), men nu var det slut. Bandet var i spillror, och hade egentligen varit det sedan Ritchie Blackmore lämnade skutan.

Men Coverdale uppsökte en retreat i Sjödistriktet, tog långa promenader och njöt av de disiga morgnarna. Och så kom han på det!

- Jag ska starta ett band, sa han sig själv, ett eget band. Men först en soloplatta.

Den plattan blev "Northwinds": bara namnet... Sedan bildade han Whitesnake, ett hårdsvängande funkgäng. Suggestiva tongångar blev det på "Money to Burn", en obeskrivlig ackordtrappa som går upp - och sen ner... och sen upp - och sen ner. Och så sången, ack så världslig till sitt innehåll men likafullt magisk:

Well the world it keeps on turning,
people keep on learning,
it's crazy to be earning
all the money that your burning...

Puppande bas, bluesig sång, bra driv überhaupt... Jag älskar denna låt.

Sedan kom skivan "Trouble". Coverdale är ingen djuping, nej röka&kröka&brudar är hans recept, men han har en omisskännlig europeisk approach, en poetisk touch:

When I saw you in the garden,
sweet lilac in your hair,
the sunlight seemed to surround you
and bless the morning air...

"The Time Is Right For Love" heter opuset. Titellåten har för sin del raden "before I could walk / I had to learn how to run", rått bluesig sång, vår David var minsann ett barn av "the blues revival". "Free Flight" är en friflygande sak, påminner om "You Fool No One" på "Burn" (se "Deep Purple") och "Money To Burn". "Nighthawk" är en annan funkrockare, snabb och skön.

"Love To Keep You Warm Both Night and Day" plus "Lay Down (I Think I Love You)" hittar vi även på "Trouble"; visst fattar man vilken "love" det rör sig om, sinnesslö raggarmani, men ändå föredrar jag såna texter framför våldsexcesser, hårdrockens andra mani. Man kan ju tolka om kärleken i andliga termer.

Coverdale är ball, en gentleman med street credibility. "Here I go again on my own, like a hobo I was born to walk alone" från "1987" är ett örhänge, en evergreen. Ljuv poprock. Och "Wine, Women and Song" från en annan 80-talsplatta har den sanna Coverdale-touchen, orden från en dandy med alla hästar i stallet. Till boogie-woogie-piano hör vi introt:

I am an educated man
as all the Fleet Street Preachers know.
It's just the simple things in life,
get my motor run'
and ready to go.

If I can make you smile
I will raise my glass,
and if you don't like it
well darling, you can kiss my ass...

You can say what you want but I love
wine, women and song...

Följt av en reciterande övergång: ... "and me and the boys are gonna tell you about it, right now, now listen:"

Give me a good strong woman
and a seedy rythm'n'blues guitar,
take me to a dance hall palace
and a 24-hour bar...

Kanske lite umpa-umpa-rock det här, lite gubbvarning, men allt behöver inte vara så originellt. Det är musisk glädje, en hyllning till festen som företeelse. Och personligen är jag ingen festmänniska längre, men jag hyllar festen som idé - för, som jag sagt tidigare här på bloggen (tråden "Jünger", långt ner i scrollen): de livshatande titanerna hade inga fester, medan de olympiska gudarna däremot visste hur man svingade en bägare. Titaner liksom asuras är tekniska troglodyter, analytiska anemiker, medan olympier liksom devas är musiska och danna, bubblande blomstersprudlare (för asuras och devas, se "Vandra mot ljuset"). De förra dyrkade bara arbete i sina smedjor, och de dyrkas bara via arbete, medan olympiska gudar dyrkas via offer av vin och honung, sång och dans. Skål!

Relaterat

Bhagavad-gîtâ
Apatia
Den sjungande sjustjärnan

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)