lördag 8 mars 2008

Recension: Porten till stjärnorna (Simak 1963)


Clifford D. Simaks "Way Station" är en roman.




Enoch Wallace deltar i amerikanska inbördeskriget. Så långt är allt gott och väl. Det är realistiskt och välbekant och allt man kan tänka sig. Men nu är det så här: han dör inte, denne Enoch Wallace lever vidare. Han lever och har hälsan även hundra år senare...

Nu blev allt gåtfullt och mystiskt, inte sant...? Det blev upplagt för fantasterier och "ödesdigra tre punkter"... just det, precis dessa... för vad hände sen, vad var bakgrunden till denna roman... ni blev allt nyfikna på det hela, blev ni inte...

Det handlar om Clifford D. Simaks "Way Station" från 1963. Den finns på svenska som "Porten till stjärnorna". Agenten Lewis får upp ögonen för mysteriet och börjar snoka, börjar slå sina lovar kring Wallace' ensliga hus i Wisconsin - och det visar sig att Wallace är föreståndare för en galaktisk mellanstation, en "way station". Rymdsnubbar mellanlandar där medels teleportation på sin väg till och från andra planeter i den galaktiska federationen, en grupp där människan inte får vara med för hon är för dum!

- - -

"Way Station" bjuder på funderingar kring liv på andra planeter, naturlyrik, bergen och skogarna, vidderna: gamla hus, saktmodiga män och det enkla livet; postbefordran per ponny, framsidesaltaner och gungstolar. Möjligen hade intrigen kunnat behöva någon mer hisnande idé, för med det referat jag gett är mycket av den sense of wonder boken bjuder uttömd. Det kanske är både styrkan och svagheten hos idélitteratur: själva vitsen med den är ofta utomlitterär, den är hieroglyfisk som i Blish' New York som förvandlas till rymdskepp och lyfter mot skyn, eller som med Herberts "Dune" med sina sandmaskar, eller Nivens "Ringworld". Dessa skapelser är fängslande för sinnet, men huruvida sedan själva narrativet, själva boktexten ger samma kick är inte givet. Sf har ju så sällan minnesvärda stilister.

En styrka och svaghet detta - men styrkan är då att man kan läsa referat, katalogsnuttar och baksidesblurbar och nöja sig med det, man suger ut essensen av böckerna på så sätt och får sin hunger på idéer, bilder och visioner stillad. Sf lämpar sig för sån här destillering, sån här kondensering mer än vanlig fiktion vill jag hävda - för den, "mondänlitteraturen" eller "mainstream", lever mer på sitt språk och sin gestaltningsförmåga och mindre på originella idéer per se, mindre på "känslan av under", överraskande visioner och intrigvändningar.

- - -

Ett roligt sätt att destillera böcker, eller att stickordsmässigt minnas dem, är förresten att nämna namnen på huvudpersonerna. Ta bara "Stiftelsen" av Asimov där det förekommer en "Hober Mallow"; jag tycker det är ett skönt namn, en trop rik på alla de associationer som finns hos denna roman. "Salvor Hardin", "Joord Fara" och "Bel Riose" är andra namn ur denna trilogi, grejer man minns sedan mycket av resten falnat.

Heinleins figurer hade också stunsiga namn: vad ryms inte i koder som "Michael Valentine Smith", "David Delos Harriman" och "Starman Jones" -- eller i Haldemans "menige Mandela" -- eller i Lovecrafts "Denys Barrys", "St John" och "Erich Zann"... Här finns mycket: Jerry Cornelius, Arthur Dent, Pete Garden, Teela Brown osv osv; varje namn är en värld i sig, en trigger för världar utan gräns.




Relaterat
Science fiction från höger
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"

7 kommentarer:

Anonym sa...

"Way station" känner jag igen! får se om den går att gräva upp0 på biblioteket.
Jag är troget fan av serien Stargate, och nånstans i bakhuvudet har det malt att det känns igen från nåt.

Svensson sa...

"Stargate" har jag hyllat på Upsalafandoms blogg, länk här till vänster. Och visst finns en stor likhet mellan SG och Simaks bok, som idén om en galaktisk federation med mellanstation här, dold för allmänheten.

För övrigt finns markanta skillnader: Simak skildrar den lilla världen, naturen och vardagen, TV-serien skildrar militärer, spionbyråer och "Big Science". Båda med den äran får man väl säga, var och en funkar på sina premisser.

Anonym sa...

Det verkar som i vissa noveller, bland annat dem som Ellison kallar sin personliga favoriter, att han vill provocera med sitt språk. Jag tycker mest det är flum och tråkar ut mig. Provocerar inte. Det gör däremot novellen I have no mouth and I must scream (Vilken suverän titel!)med sin råhet; på ett positivt sätt.
En ojämn, men stor författare är mitt omdöme efter första novellsamlingen. Hans levnadshistoria och sätt att ta sig an sina fans (hehe!) är tvättäkta skrönor av bästa sort. Rebell var ordet.
mvh s.

Anonym sa...

Det verkar som i vissa noveller, bland annat dem som Ellison kallar sin personliga favoriter, att han vill provocera med sitt språk. Jag tycker mest det är flum och tråkar ut mig. Provocerar inte. Det gör däremot novellen I have no mouth and I must scream (Vilken suverän titel!)med sin råhet; på ett positivt sätt.
En ojämn, men stor författare är mitt omdöme efter första novellsamlingen. Hans levnadshistoria och sätt att ta sig an sina fans (hehe!) är tvättäkta skrönor av bästa sort. Rebell var ordet.
mvh s.

Svensson sa...

Ellison är en språklekare, en balanskonstnär. Det funkar ibland, ibland inte.

Men kudos åt honom för att han vågar ta risker! Merparten sf-författare riskerar ju inget, skriver bara normalprosa typ 1A.

Anonym sa...

Mycket intressant skrivet! Jag har nog läst samtliga böcker du refererar till, och uppskattar texten. Värt att nämnas, i detta fall tilläggas, är dock hur mycket Ellison faktiskt skrev för TV: Ray Bradbury Theater, Twilight Zone, Tales of the Unexpected, Star Trek, Tales from the Darkside osv etc. Mycket han skrivit i novellformen är filmatiserat, t. ex. den utmärkta och Hugo- och Nebulabelönade: "Paladin of the Lost Hour". Dock läser jag hellre hans experiment även om jag förmodligen sett det mesta han fått filmatiserat (håller på att gå igenom nämna serier från början till slut)

Anonym sa...

Good fill someone in on and this enter helped me alot in my college assignement. Thank you for your information.