söndag 30 mars 2008

"Castaneda" betyder "kastanj"




1.

För en tjugo år sen var jag rätt intresserad av krig. Jag läste en massa om det, läste krigshistoriska böcker och allt. Men mitt upp i alltihopa tänkte jag: intressant ämne, synd bara att det är så våldsamt... Man kanske skulle toppa av med något vänligare ämne, något andligare...?

Därför började jag läsa Castanedas böcker, som länge utlovat en lockelse på mig. Jag gav mig alltså i kast med denna indianvisdom, denna esoterism och sant kulturella skildring av en mans väg in i magins förlovade land. Och vad fann jag? Det snackades om krig även här!

För att bli en vis man säger Castanedas lärare, för att ge sig Kunskapen i våld måste man vara som en soldat på väg ut i krig: vidöppen, en smula rädd, ha respekt och vara totalt beslutsam. ("A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination...")

Aj tusan, det var konstigt tänkte jag. Nog förstod jag att det bara var en liknelse, men bildspråket var likväl en smula besvärande. Nåväl, det finns inga isolerade fält, allt hänger ihop - även krig med esoterism tydligen. Man behöver inte vara rädd för att dra parallellen.

Så okej då: att bli vis är som att bli en krigare - en indiankrigare. Man får inte associera det till våld och förstörelse. Men det handlar förvisso om att bli en magiker, en trollkarl; det är ingen personlig utveckling det gäller, det handlar för Castaneda att bli del i en magisk cirkel som han senare själv ska leda. Därför kan krigarliknelsen vara perfekt, men samtidigt lite udda för en esoterisk existensialist, en privatreligiös sökare på våra breddgrader.

Och när don Juan en dag säger att till och med träden runt hans hus är krigare, de vet vad som gäller i livet - då blir det lite löjligt... Kvinnorna i sällskapet tjatar om att vara krigare, kunniga kvinns utan tvekan, men krigarsnacket hör till Castanedaböckernas udda jargong. Visst är ännu liknelsen med att vara beslutsam inför mötet med magin som inför att gå ut i krig, visst har denna någon slags bäring rent allmänt. Men den säger mig egentligen mer om vad en soldat är än vad en esoteriker är!

Krig är ingen lek, man måste vara beslutsam och respektera de krafter man förvaltar, vapen och sprängämnen: för det är ju med de sistnämnda att de blir farliga först när man glömmer att de är farliga... Och en smula rädsla kan vara bra, det skärper sinnena. Och man måste vara lyhörd, kunna läsa av terräng och läge och intuitivt fatta när det är dags att slå.



2.

Som sagt: krigarsnacket i Castaneda är mest en kuriositet. Som privatreligiös har jag aldrig känt behovet att tänka som en krigare. Kanske praktiserande magiker med flera kan ha använding för 'et.

Men det finns ju så mycket mer i Castanedas nio böcker. Redan själva narrativet är starkt, symboliskt pregnant: det är lärare och elev, âcarya och shishya, trollkarl och lärling, en lärling som slutligen själv måste bli mästare. Kan någon nämna någon annan modern bok som skildrar fenomenet så ingående?

Castaneda börjar som trögfattad frisurfare, tror att lärdomen bara är något han komma och gå till, men inser sedan att han måste hänge sig totalt åt det hela. Det är inte bara ännu ett projekt, det är Projektet. Så lär han sig med tiden att dämpa sin egoism, han slutar gnälla och tycka synd om sig själv, han tystar sin inre monolog och finner frid, finner stoisk frid vilken blir en grund att utöva sina magiska konster med. Själva den magiska biten ger inte mig så mycket, men jag läser ändå fascinerad vad det går ut på - och ser det som möten med Det Outgrundliga, med universum, med de okända krafter som kan finnas där ute. För att möta dem behövs ödmjukhet och respekt för livet, stoisk "apatia", och det kan varje människa behöva.

För övrigt är Castanedas böcker eminent läsbara. Det är inte nobelprisklass, inte Borges-Fuentes - men stilen är förhållandevis tuktad, de kan slöläsas och det är minsann inte så vanligt i esoteriska böcker. De kan till exempel vara för komprimerade för att kunna läsas i hängmattan (som Martinus' böcker). Nu menar jag inte att slöläsning i hängmattan är kriteriet på god litteratur - men något slags lust måste finnas där, något som gör att man läser boken för sin egen skull och inte bara för bildning, och detta finner vi hos Castaneda.



3.

Det finns spännande händelser i böckerna, möten med det okända i Mexicos bergstrakter. Och naturskildring. Och fängslande personer (don Juan, dona Soledad, Florinda Grau med flera). Och det finns poesi, i och för sig bara citerad - som denna:
Only a bell and a bird breaks the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden coloured silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.
Det var "Hora Inmensa" av Juan Ramón Jimenez.

Castanedas värld får dig att dikta och drömma, får dig att dansa till Zacatecas rytmer; du flyger på visionens vingar, lyssnar på de pratsamma ödlorna som stannat till vid korsvägen, och du rör dig sömngångaraktig genom högslättens skymningsland, bland pyramider och statyer från atlantiska tider.

Det är en svävande värld, en bevingad värld, med många symboler somhör till luftens element: örnen, kråkan, malen och "the wings of Intent". En kungsörn med utbredda vingar, silverne kråkor som budbärare, en mal med guldstoff på vingarna samt "the wings of Intent" som ska vara själva grundkraften, universalsättet att nå "beyond the Beyond", att gå från detta liv till nästa med bevarat medvetande.

Relaterat
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castanedas värld: en ordlista
Pilgrim i Stockholmskyrkor
Lär dig sanskrit

4 kommentarer:

Anonym sa...

Att gå från detta liv´till nästa, med bevarat medvetande-låter otäckt!Det kan finnas många olika medvetanden-alla har sin?Ser olika saker´hör olika?Vad tror du om det?Kan förklara varför vi är så olika-unika, var och en på sitt sätt? VH Gladiatan

Svensson sa...

Vi är alla unika, ser olika saker och hör olika - javisst, men alla är vi skärvor av det eviga ljuset. Som vill nå urkällan för detta ljus, Lux Eterna.

Varför vi är olika? Tja, vi har olika karmaskulder att betala av, har olika bagage beroende på våra tidigare liv. Se inlägget "Reinkarnation" i Vandra mot ljuset-tråden.

Anonym sa...

Skärvor av det eviga ljuset-Lux deterna´solen och rymden, eller det magiska ljus´som radioaktiva atomer´sänder ut?Samlar man ihop materien så hittar man det levande i stenen, behövs tonnvis av vissa material för att hitta dess ´protein´människan handskas ovarsamt med den och bränner sig som fjärilen omkring lampans ljus´att öppna Pandoras ask,kan vara roligt för stunden men straffar sig i framtiden!Inte leka med atomer-vi har ju inte kunskapen om dem! mVH Gladiatan

Anonym sa...

Det lux eterna som omtalas är inget farligt ljus, inget dödligt ljus. Det är ett milt, vänligt, livgivande ljus, varav solen blott är en manifestation. Dess källa ligger i högre dimensioner.

Det är av detta ljus våra ögon lyser. Att söka dess källa är inte att öppna Pandoras ask, ånej; det är att återvända till den första hembygden, där allt är bevarat i kosmisk kärlek.

Det är ljuset från ufo-strålkastare, ljuset från kyrkfönster, ljuset från tusen kristaller...!

/svensson