måndag 18 februari 2008

John Ronald Reuel Tolkien


Tolkien skulle en gång betala in restskatten. På talongen skrev han: "Inte ett öre till Concord-planet!"

Concord var ett överljudsplan producerat av England och Frankrike. Det blev tämligen dyrt, med sprängda budgetar och tidsramar - men det blev ändå ett lyckat plan i sin art, välbyggt och dannt. Att Tolkien var emot det kan man om man vill hänföra till hans konservatism, fram för oxkärror istället, men han var antagligen inte ensam om sin motvilja så vi ska inte dra alltför stora växlar på detta...

Kämpa mot ondskan! Javisst ska man det. Men ondskan i Tolkiens böcker blir lite abstrakt, det är ju bara vålnader som svajar i mörkret och ropar "Ringen...! Ringen...!" Annat är det i, säg, Jüngers "På marmorklipporna", där ondskans representant är en på ytan jovialisk herre med ilexblad på jaktrocken, en gubbe som berättelsens huvudpersoner suttit och pokulerat med under gladare dagar. Sedan förändras denne fuling; denne Överjägmästare blir ledare för mörka makter i sin urskog, ett kraftcentrum som breder ut sitt välde över det ljusa Marina.

Någon dylik glidning märker man inte av som läsare av Ringtrilogin. Där är ondskan ond, punkt och slut. En viss feghet i att gå ondskan psykiskt in på livet och fråga denne varför den är så ond kan förmärkas.

Men sedan är ju detta symbolism, en gestaltning av mörka tendenser, ett slags förkroppning av tidsandan (boken förbereddes och skrevs under världskrigsepoken), så man kan ju inte begära att få alla siffror rätt. Det är symbolism i sin prydno, ett verk som kommer att stå sig, även när 1900-talets mörkare delar glömts och vi dragit vidare till ljusare marker. De gestalter som är Tom Bombadill, Elrond och Vidstige, Gollum, Arwen och Legolas, har tidlös prägel. Och landskapen i form av Vattnadal, Morias gruvgångar, enternas skog och Moria med gränsländer, ja det är gestaltkvalitet det med.

Jag kollar i "Tolkien Bestiarium" av David Day för att hitta något uppslag, något djupt att säga. Man ser bilder på fåglar och vargar, drakar och demoner, hober och hobbitar, smygande gärningsmän och beväpnade troll. Det är skarpkartong och krita, tusch och akvarell, olja och akryl, svarvitt och färg i en smakfull blandning; en drös med konstnärer, ja de förtjänar nog epitetet, det är inte bara illustrationer i dyr inramning. Ian Millers masverk, Linda Garlands softa, naivistiska former och Jaroslav Bradacs tuschlinje må framhållas.

Konsten att tolka Tolkien torde vara att både våga utelämna och lägga till. Man får inte stirra sig blind på hur saker och ting beskrivs i böckerna, nej man måste lägga till litegrann av sitt eget. Detta har konstnärerna i "Tolkien Bestiarium" lyckats med; man kan i verken se både Tolkiens värld och vår egen, både exotiska nejder och kända landskap.

Bekämpa mörkermårdar, gestalta ljus och liv och rädda världen och dig själv... i en dans till metallflöjt på värdshuset i Bri... Sedan kan man ju ta ledigt från Trilogins storvulenhet ett slag och läsa "Bilbo", en bok där form och innehåll gifter sig ledigt: elegant stil, äventyr och en känsla av lek präglar boken. "Beskåda en man som leker och du ser hans rätta natur" sa Goethe, och detta ser man förkroppsligat i "Bilbo". Ja även i "Breven till jultomten"; en marginell bok kanske, men skoj likaväl. Och med snygga illustrationer, Tolkien kunde verkligen teckna och färglägga.

"Bilbo" har även den författarens teckningar: styva grejer, hårt driven stilisering! Landskapen står i fokus och det är djup i bilderna, vilket kräver sin man när man blott tecknar och inte har pensel och olja. Ja, Tolkien måste in alles haft roligt när han skapade boken; den är lekande lätt, det finns inget som tynger den. Samtidigt har den sin egen undertext, i form av den mytologi som Tolkien redan utarbetat i "Silmarillion" som alltså skrevs före. Det finns något slags substans och allvar under alla de dråpliga äventyren.

(I detta inlägg gjordes som ni såg en jämförelse mellan Tolkien och Ernst Jünger. Mer av den varan får ni i min Vetsaga-artikel "Världskrig och fantastik"; klicka på "Vetsaga" i min blogroll. Och när ni väl är på sajten kan ni ju kolla in min "Hieroglyfer i skyn: sf, metafysik och symbolism", en något längre artikel.)

4 kommentarer:

Johan A sa...

"Någon dylik glidning märker man inte av som läsare av Ringtrilogin. Där är ondskan ond, punkt och slut. En viss feghet i att gå ondskan psykiskt in på livet och fråga denne varför den är så ond kan förmärkas."

Huh? Ormstunga. Saruman. Gollum. Boromir. Denethor. Härskarringen är full av personer i vars inre det goda och det onda brottas, och man får en ganska god inblick i vilka krafter som ligger bakom. Sauron är den teologiska ondskans kärna och källa i böckerna, men han är inte den vanligaste manifestationen av ondskan.

Svensson sa...

Du har rätt i att Gollum är bra gestaltad: ondskan brottas i honom. Någon liknade honom vid en knarkare besatt av sin drog, och det är en bra metafor för att vara besatt av ondska, av att frestas och allt det där.

J-h:n sa...

Jag tycker att Saruman är en orättvist missförstådd gestalt. Han vill inte slåss mot det onda imperiet, han vill förändra det inifrån. En fullt rimlig hållning, om än inte så heroisk.

Svensson sa...

Nog finns det nyanser i Tolkiens verk. Skulle kanske behöva läsa om det för att uppfatta allt...

Annars är det märkligt hur ens läsande går i perioder, hur rollen av "den store epikern", "den store författaren" skiftat i min värld. Jag menar, ett tag var det Asimovs Stiftelseverk som var "det stora verket", sedan blev det Tolkiens trilogi, sedan blev det Douglas Adams rymdisar, sedan Moorcocks Eternal Champion.

"Mediet är budskapet"? Detta att vad man för tillfället läser, uppfattar man som stort och väsentligt? Kanske - och idag intas rollen av "den store författaren" i min värld snarast av Jünger.

Så någon omläsning av Tolkien blir det kanske inte. Men i en tillbakablick håller jag honom något högre än Moorcock, om vi håller oss till fantasy; Moorcock har konceptuellt målat in sig i ett hörn (se "Blood" från 90-talet), medan Tolkiens verk förmedlar något slags vision.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)