fredag 29 februari 2008

Gästskribent: Dybböl Skans


Nu lämnar jag plats för en gästskribent. Han heter Dybböl Skans och är en kaippare utan like.

Jag har fått i uppdrag att intervjua Lennart Svensson. Från busshållplatsen vandrar jag andäktigt upp mot ett miljonprogramshus, noterar förekomsten av tallar och berg i dagen, går in i huset, går uppför två trappor, ringer på och möts av en man i vinröd kofta.

- Dybböl Skans, stig in, säger han förbindligt.

- Tack säger jag.

Något senare sitter vi i hans skrivhörna, inramad av bokhyllor och upptagen av ett runt bord med en dator på. Jag läppjar glaset med bubbelfritt mineralvatten, och tänker: här sitter man med Lennart Svensson, legendaren, uppsalaslättens svar på Ernst Jünger... det är sånt som manar till andakt.

Så var ska jag börja? Jag går ut försiktigt:

- Det pågår bokrea nu...

- Ja, säger Svensson.

- Har du köpt nåt?

- O nej. Gillar inte specialtryckta kartonnageböcker med fula omslag. Eller pockets för 50:-, nedsatta till 45:-...

- Bokrean är inte vad den en gång varit.

- Nej, förr var det ju minst tre år gamla böcker ur branschens lagerhållning. Nu trycks böckerna upp i augusti enligt bokhandlarnas beställningar. Tekniken gör det hela möjligt, låt gå för det...

- Men dina egna böcker då, kan du inte ha privat rea på dem?

- Nej du, jag håller mig för god för sånt geschäft. Novellsamlingen och kokboken kostar fortfarande 90:- respektive 45:-, inklusive frakt. Se etiketterna.

- Som är...?

- "Eld och rörelse" samt "Den musiske matlagaren". Här på bloggen, där jag gissar att din intervju kommer att pubbas?

- Javisst, det var väl avtalet?

- Ja.

Paus. Så kommer jag på ännu en fråga till Svensson:

- Någon ny roman på gång? Något nytt opus?

- Nej.

- Nej? Det var ett ovanligt svar från en författare. Minsta skrivkunniga människa brukar ju säga, typ, "har skrivit en novell och arbetar på en roman"... Men du, som ju ändå slagit Sverige med häpnad med din eldfängda, snabbrörliga prosakonst - du har alltså nada på gång?

- Stämmer. Allt är färdigt.

- Va? Är du klar, slut som författare?

- Det sa jag inte. Vad jag menar är detta: jag har för tillfället några färdiga texter på hårddisken, som kanske ser dagens ljus till hösten. Antingen i hallstämplad utgåva med astrala övertoner, eller i egen utgåva.

- Verkligen?

- Jodå. Om jag lever och har hälsan kommer det nog en ny bok av mig innan årets slut.

Barnskrik från fotbollsplanen utanför huset. Vi sitter i en enrummare med diverse möbler, samt en tavla på väggen med kungsörnar i Norrland.

- Men om du inte skriver något nu, frågar jag, vad gör du då?

- Skriver.

- På vad?

- Bloggen.

- Aha, den berömda Svenssongalaxen!

- Visst.

- Den är ju helkul att följa alltså, säger jag. Jag läser ivrigt dina tunga analyser av symbolisk sf, följer dina domslut i fallet Jünger, förtrollas av dina korta prosastycken, och vaggas in i varm, vit sömn av dina välvalda bilannonser, romantiska tavlor och illos och foton på svensk natur.

- Tack.

- Så detta är ditt stora projekt i vår?

- Ja, det får man väl säga. Vaknar vid åttablecket, äter och går ut till datorn. Och bloggar. Dagliga inlägg, energi, kvantitet - samt ett öga på kvaliteten också, skrivande för skrivandets egen skull är det inte.

- Då vet jag inte vad mer jag ska fråga dig om.

- Tänk efter.

- Hm... önskar du dig något? Förutom det du har i din tillvaro?

- Nej.

- Verkligen?

- Ja. Allting är bra i mitt liv.

- Vad är historien?

- Historien är en serie tidlösa ögonblick. Sa Eliot.

- På nattduksbordet?

- Läste "Ett fat amontillado" i går. Av Poe. Läskig men bra.

- Lyssnar på...?

- Enya, "Shepherd Moons". Syntiga psalmer.

- Låter trevligt...

- Javisst. Vill du lyssna?

- Hm, det får bli en annan gång - för nu, märker jag, måste jag hem och bromera några flamskyddsmedel. Men jag får tacka för samtalet.

- Tack.

- Jag hittar ut själv.

- Gott så.

... säger alltså Lennart Svensson. Jag avslutar mitt glas vatten, reser mig och sneglar tillbaka på gurun och grottmannen, där han enigmatiskt sitter kvar i samma position som när jag lämnade honom, blickande mot någon punkt på väggen hitom Billybokhyllan. "En bisarr man, en Svensson" tänker jag och lämnar lägenheten, för nya äventyr som littvetare, intervjuare och krönikör, ständigt på språng för att fånga "la vie modèrne", den omöjliga friheten och allt det där.

Relaterat
Solsken över ett kalhygge
Borges: Ficciones (1945)
Heliopolis (1949)
Apatia
Den stora konspirationen

Sven Swahn


Intressant början på dagen: blötsnö och försenade buntar. Dessutom var jag för tunt klädd. Men buntarna kom efter en timme, levererade av vit Mercedesbuss med påskriften "Upsala Nya Tidning", och jag knäppte distriktet. Och nu är klockan 11.23, jag har varit och handlat och solen skiner.

Sven Christer Swahn var en finurlig fan. Tillfrågad 1977 vad han ansåg om svensk sf, sa han att den i vart fall inte var mycket sämre än den norska...

Så uttalar sig en gentleman. Se också hans "Tagning: framtid", där han på ett ställe gör ner Mike Harrison utan att fälla ett ont ord.

I intervjun från 1977 (i SF-Forum 73) får han också en fråga om det mystiska elementet i sina böcker, om flytande verklighet och det fantastiska som strategi eller personligt credo. Detta hade kunnat rendera en mängd olika svar, och i vilket fall som helst en långrandig utläggning, men Swahn säger bara:

- Jag tycker nog att livet är rätt konstigt.

Det kan påminna om en Tarkovskij, som under inspelningen av "Offret" i förbigående sa till Erland Josephson:

- Erland, livet är märkligt...

Inte så att Swahn hade Tarkans djup, men dock: det fanns en viss klangbotten i hans verk. Han hade snits och stil, och hans novellsamling "Orgeladjunkten" är väl värd att läsa. Titelstoryn handlar om en lärare som flyr allt och bosätter sig på skolans orgelvind, varifrån han osedd påverkar skeendet. Filmad av Jan Troell som "Bang!".

Åter till intervjun. Tillfrågad om pågående projekt som kan intressera läsarna, säger Swahn att han "vill göra allvar av en tjock essäsamling om prominenta blekingar genom tiderna". Sant eller ljug? Svårt att säga; Swahn rörde sig elegant genom flytande verkligheter.

Den blekingska samlingen kan annars låta som ett nummer i serien "hopplösa projekt, ju hopplösare dess bättre". Ungefär som Bo Åkermark framkastade en gång, att den tråkigaste bok som finns måste vara en antologi om folk som åkt Transsibiriska järnvägen - varpå en förläggare nappade, uppdrog åt Åkermark att sammanställa en sån bok, och den finns faktiskt i sinnevärlden: "Drömmen om Transsibiriska järnvägen", lätt tillgänglig på närmsta loppis...

Vem som gjort intervjun med Swahn nämns inte, men jag gissar på John-Henri Holmberg. Första frågan är både smart och smart besvarad:

Du har fått i uppdrag att intervjua Sven Christer Swahn. Så
småningom letar du dig fram till hans dörr och knackar på.
Han öppnar. Vad är ditt första intryck?

- Frågan har sin parallella världar-tjusning. Jag letar mig
fram till en påvrare version av Jorden (utan ringklocka), och
blir mottagen av en man som skriker till och snabbt skyndar
sig att stänga dörren.

Det gör mig mer ledsen än egentligen förvånad.

En höjdpunkt i Swahns poetiska produktion var "Skeppsbrutna i tiden" i Nova SF 2/83: en lyrisk novell, en poetisk cykel för android och blandad kör. Inspirerad av en fransk sf-serie, "Les Naufrages du Temps" av J-C Forest och Paul Gillon, om en robotflicka och hennes vänner på äventyr i fasrummet. I 22 korta avsnitt berättar Swahn här en historia med mångbottnade bilder, ett språk man sällan ser i sf; ett citat får ange tonen, även om det är svårt att överhuvud fånga egenarten i denna text:

En blick i loggboken upplyser oss om att vi har återvänt till
en utgångspunkt.

Klockorna går inte baklänges längre, men har inte börjat
röra sig framåt än.

Vi är i nolläget. Bollen rör just cementgolvet, plattas till
utan att ögat hinner märka det, samlar sin kraft, vill i nästa
ögonblick försöka frigöra sig från tyngdkraften.

Mänskor och gummibollar är obotliga optimister.

Spängerna kastade över maskinhallarnas avgrunder
belamras delvis av döda jätteskorpioner och deras parasiter.

Vi skymtar bakom dimman det döda kopplingssystem, den
spräckta plattform som förmedlade vår resa hit.

Som kastade patiencekort ligger de spruckna
betongplattorna.

Vi är alla symbolister


Vi är alla symbolister.

"van Gogh var naturen fanatiskt trogen" sägs det. Han bara ställde sig och glodde på den så kallade verkligheten och målade vad han såg. Ändå nådde hans porträtt av ett par gamla kängor ikonisk status; det är inte svårt att i dem se Sjumilastövlarna, Hermes' skor och andra mytologiska skor. Symbolen visar utöver sig själv, samtidigt som den bevarar sin konkretion. Man kan inte bara måla en bild och säga "detta avbildar vardagsverkligheten, detta är allt som finns"; man är symbolist vare sig man vill eller inte.

Vi är alla symbolister, man kan inte vara icke-symbolist. Även om man försmår bilder, ikoner och hieroglyfer förblir man symbolist, eftersom allt vi säger brukar symboler. Ord är till exempel fraseologiska symboler. Symbolen representerar något annat än sig själv. Om man inte anser att verkligheten kan symboliseras, ja, då blir man ju som "Funes the memorious" i Borges' novell: han ansåg att det borde finnas ett uttryck inte bara för "hund", utan även "hunden-ståendes-i-viss-vinkel-i-fartsun", "hunden-belyst-av-den-uppgående-solen" osv.

Han var med andra ord galen, denne Funes. Vi andra är platoniker utan att veta om det, omedvetena symbolister. Vi använder begrepp för att sammanfatta större mängder, finner karakteristika som förenar en annars heterogen massa, låter en symbol representera en synbarligen kaotisk verklighet. Och även på ett djupare plan är vi alla symbolister - som Ove Säverman, som i "Bil du begagnade" säger att bilar gör sig bäst på film, filmduken är deras rätta hemvist. De blir odödliggjorda på film, lever för evigt där, rostar inte - och bättre kan inte detta med symbolism uttyckas. Inte för att Säverman gör det, han känner inte till ordet "symbolism", men han har förstått essensen av det hela.

Man kan även nämna gamle fine Väinö Linna, realisten par preference, helt oskolad i högre litteraturteori. När han sa att soldatgänget han skildrat i "Okänd soldat" är evigt giltigt, i alla länder och i alla krig, hamnade han likväl i symbolismen. Symbolen är den eviga urbilden, avbilden är dess skugga i vardagen. Symbolismen vill nå detta eviga.

onsdag 27 februari 2008

Man i grå kavaj


Jag vet mig aldrig ha hört en dålig skiva av Tangerine Dream.

Lyssnar just nu på "Force Majeure" från 80-talet. Före det var det den något äldre "Rubycon". Det perfekta soundtracket till öde landskap, övergivna städer och romantiskt svårmod, modern variant. Syntar, sequencers och ljudeffekter blandade med elgitarr och trummor. Och ingen sång, ingen frontman som pockar på uppmärksamhet. Nej, här är det diskret melodiverkan.

Det är ont om porträtt här på bloggen. Nu har jag emellertid gjort ett undantag, för ett porträtt av mig själv; fotot är taget av J. Anglemark, Uppsala. Originalplacering kan ses på sajten Upsalafandom (länk i blogroll), spalten "om oss/vilka är vi".

Tänkte ni kunde vilja veta hur jag ser ut. Well: så här... Mer om mig finns under etiketten "att vara Svensson".

Mer bra av Tangerine Dream: soundtracket till "Thief" av Michael Mann, med James Caan och Tuesday Weld; "Stratosfear", "Tangram" och "White Eagle". Musiken känns aldrig gammaldags, trots att de ibland använder syntar som idag är omoderna, av det enkla skälet att man aldrig fuskat med sin musik; viss inriktning på det populära har funnits, de har varit storsäljare åt Virgin, men man har genom allt detta kommersiella tänk behållit integriteten.

Den tyska romantiken sätter sin prägel... Hade Tangerine kunnat göra denna musik om de vore fransmän, engelsmän? Nåväl, vi har ju fransmannen Jarre med sina snarlika landskap. Tangerine förblir dock Tangerine: popkungar med symfonisk ådra, suggomusiker med sällspord briljans.

Kioskböcker man minns


En gång i tiden gick man skola, så kallat mellanstadium, 4:an till 6:an på Arnäs skola. Där hade vi veckans högläsning, och en gång läste vi "Nödlandning på Mars" av Rex Gordon ("First on Mars", 1957). En nödlandad astronaut möter en gåtfull varelse, en rullande horreur som kommunicerar med kulörta lyktor; resten har jag glömt, men av omslagsbilden här ovan att döma var det kanske en god roman, med genomtänkt intrig för en "Robinson Crusoe on the Red Planet". "A detailed portrayal of a castaway's creative struggle for survival", skriver sajten fantasticfiction om boken. "No man Friday" var en alternativ titel.

En annan gång i detta mellanstadium läste magistern "H-bomb över Los Angeles", om dylik bombkatastrof och de zombies man måste kämpa mot efteråt. Jag minns den som tajt och spännande. Majjen hette förresten Gunnar Sjöberg, godhjärtad sälle med auctoritas.

Marslandningen gavs ut i serien "Kosmos" 1977, och i samma radda kom "Hotet från rymden" av Hans Kneifel. (Det var nummer ett i serien, då betitlad "Saturnus" - vilken den inte fick heta, saftföretaget med samma namn klagade och vann! Sann historia.) Läs om Helga Legrelle, Hasso Sigbjörnsson och Cliff McLane och de andra på rymdskepp Orion, och deras kamp mot främmande robotar på relästation MZ 4...

Boken är sådär halvbra, lite middlebrow om ni fattar. Den är formellt OK, men något fattas; Kneifel är lite för pretentiös i stilen, tempot är för lågt. Han borde lära av van Vogt: scener på 900 ord, snabbare intrig- och idéflöde. Det är inte receptet för all god litteratur, men för rymdäventyr av den här typen är det ett passande råd.

Ett citat ur kapitel tre är intressant:

Starlight Casino var en lugn, stillsam oas för alla besättningar
inom rymdpolisen.

Där fanns matsalar, vilorum, bibliotek och bar. Hela den
påkostade anläggningen låg under markytan med direkt
anslutning till hangarerna och startplattan, som också var
underjordiska. Bakom tjocka glasväggar simmade mängder
av exotiska fiskar, otaliga växter prunkade överallt, och ur
de dolda högtalarna strömmade en lagom nedtonad,
behaglig musik. Kompositören på modet var Thomas Peter,
och den melodi som just nu fyllde baren var hans "Den
stumme astronautens blues".

Där har ni det, titeln på ett av mina fanzines på 80-talet... DSAB var en legendarisk blaska på sin tid, lite av ett begrepp faktiskt, ett fanniskt fanzine i vars spalter allt kunde hända. Sin tids Svenssongalax om man så vill. - Citatet visar även på den hyfsade stilen i boken, snäppet över Perry Rhodan om man ska jämföra med en annan tysk sf-serie.

Kneifelboken hette "Angriff aus dem All" i original och kom 1968, på svenska 1973, översatt av Tommy Schinkler. Schinkler skrev själv sf i serien "De överlevande" vill jag minnas, om ett post-holocaust-Stockholm... am I right...?

Ännu en svensk sf-serie var Lindfors' pockerböcker från 70-talets början, med Williamsons "Rymdlegionen", van Vogts "Slan" och Asimovs "Stålgrottorna", samtliga förkortade. Så även nr 3 som var "Tigermannen" av Alfred Bester, "The Stars My Destination" i original, utgiven här 1973. Trots nerredigeringen gillade jag boken: besinningslös action med bevarad sans kan man säga, något van Vogt-artat men utan dennes gåtfulla sidor - tyvärr.

Men vad man får är gott nog: man får Bester. Man följer Gully Foyles jakt på dem så lämnat honom att dö i ett rymdskeppsvrak. Han kan förflytta sig mentalt långa sträckor, samma princip som i den aktuella filmen "Jumper" tror jag. Detta är central action-sf, en story som bara kan berättas som sf. Ej bara äventyr pyntat med sf-gods. Och vad gäller puls och rytm är detta sånt som Kneifel ovan borde kollat in: så här ska det se ut, författaren måste hela tiden vara steget före läsaren i stories som dessa. Man får inte som Kneifel bara presentera en intrig och sedan rulla upp den, någon form av överraskning måste till. I underhållnings-sf som detta.

Williamsons "Rymdlegionen" kan vi väl också gå in på livet. Nerkortad alltså i denna Lindfors-utgåva, men det enda som fick stryka på foten var några skogsäventyr på vägen till utomjordingarnas stad, good riddance. Kan läsas av arkeologiska själ, en 30-talsstory med viss nerv och pynt, lätt baserad på "De tre musketörerna" var det visst. Om Giles Habibula, en tom kejsartron, ett befolkat solsystem och en rymdflotta som bekämpas med spik och ståltråd...

Alltid något säger jag, man trollar inte med knäna i alla fall. Sådan är "the willing suspension of disbelief": hänger man bara upp orimligheterna på något konkret slinker det mesta ner.

tisdag 26 februari 2008

Harmoni


Bertil Mårtensson fann den nämnvärd, Martin Glännhag fann den klockren. Jag talar förstås om kortnovellen "Harmoni", som finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse". Där finns fler kortisar, liksom sedvanliga noveller och en långnovell. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Och här är hela "Harmoni". Håll till godo.

---

En elev hade uppsökt en lärare för att uppnå harmoni. Läraren gick med på att undervisa eleven i detta, konsten att uppnå harmoni.

Det var första lektionen, eleven satt framför läraren. Läraren började med att fråga:

- Vad känner du nu?

- Nu? frågade eleven.

- Ja, nu.

- Hm, ingenting, sa eleven.

- Det är harmoni! sa läraren. Jag gratulerar dig. Att inte känna något särskilt, som du i detta ögonblick, är lika med harmoni. Det är att vara likgiltig för lycka och olycka, förlust och framgång. Undervisningen är över. Tack och adjö!

Surisen, sfinxen, saxofonisten och några andra


Det är presidentval i år. Det kan få en att tänka på gamla tiders USA-presidenter, deras personliga egenheter framför allt. Den förste i raden, George Washington, var en kylig person, ej ägnad att väcka sympati. Han log aldrig, delvis på grund av inflammerat tandkött sägs det, delvis på grund av att han var en suris av födsel och ohejdad vana.

Men förvisso en kompetent general och politiker.

Vad har vi sedan? "Sfinxen" Thomas Jefferson. Boren retor. Men realpolitiskt då? Svårt att säga; mannen är en ikon, odödliggjord liksom Washington i Mount Rushmore. Mer sfinx kan man inte bli, mer förgudligad.

Andrew Jackson var en man av folket, med krigsmeriter från 1812 och slaget vid New Orleans. Även en duellerande kaippare, "Old Hickory" kallades han; ordblind. Och hans variant av demokrati, "spoils"-systemet, var höjden av korruption: in med anhängarna på alla tänkbara poster då man vunnit sitt val, ut med förlorarna. Hans installationsfirande i Vita Huset var också lätt skandalartat: hans gäng kom och röjde...

Lincoln: dyrkad av nordstater och historien, hatad av sydstatare. Han var en realpolitiker av samma garn som Bismarck, dock med en något större förmåga att hålla tal; ett bra sätt att hamna bland historiens fina män. Både Bismarck och Lincoln enade sina stater med blod och järn, men Lincoln har fått ryktet som höjden av vettighet, balans och måtta. Nog var sessesion en orimlig princip, unionen hade något slags berättigande - men att implementera detta med vapenmakt? Tja, inget val fanns...

"You can fool some of the people all the time, you can fool some of the people some of the time - but you can't fool all the people all the time." Detta Lincolncitat ska bevisa att han var en fin, sanningssägande politiker; för mig visar det snarast på cynismen, insikten att man som politiker kan ljuga och komma undan med det.

Nåväl: "fiskar lever inte i rent vatten" (Hagakure), och som politiker kan man behöva schackra. Men som livsideal? Hmm...

Teddy Roosevelt. Beslutade att "Vita Huset" skulle heta så även officiellt; detta var hans första ämbetsgärning. En sann chauvinist, ungefär som Lincoln (vapenmakt regerar), men med något älskvärt som gör att man gillar'n på någe sätt...

William Howard Taft var en medelmåtting, borde väl aldrig ha blivit president. Men han styrde landet i en lugn tid så det kvittade. Fet: ägde ett badkar i vilket fyra vuxna personer fick plats.

Woodrow Wilson var en man med koll. Han ansåg att kongressen hade för stor makt, han ville att presidenten skulle ha större makt - och det lyckades han åstadkomma, tack vare första världskriget, som han långt om länge gick med i. Staten expanderade tack vare krigsansträngningen, federal makt ökade. Wilson var nu ingen chauvinist, men väl med i kriget trädde hans överlägsna sida in, han skulle styra och ställa och göra efterkrigsvärlden till ett paradis med sitt Nationernas förbund. Well, hatten av för idealisterna.

Coolidge och Hoover får stå över, jag går direkt på FDR. Han var rätt avskydd i högerkretsar för sitt expansiva ekonomiska program, för sin utökning av statens befogenheter - men där och då var åtgärderna nödvändiga. Som krigsledare hade han en tendens att tro på flygets saliggörande inverkan, arméchefen George Marshall fick lära honom att även markstridskrafter behövdes. Han var beroende av Marshall; det var tänkt att denne skulle få ett fältkommando cirka '43, efter att ha tjänat som arméchef (i praktiken lika med chef för försvarsmakten) ett par år; han ville bort från skrivbordet, men FDR insåg att han inte klarade sig utan denne, tanken på Marshall borta från hans sida gjorde honom sömnlös, så Marshall fick stanna som arméchef och chefsrådgivare.

Truman var avskydd av sin samtid, först på senare tid har han uppvärderats till "near great". Ike Eisenhower var lite lat, lät Nixon göra jobbet; Ike ville stå över partierna. Kennedy var för sin del en medioker president; han lät bland annat upplösa nationella säkerhetsrådet till förmån för ad hoc-kommittér och intuitiva beslut, med hyfsat resultat måhända men ändå lite äventyrligt. Med en sån kris som Kubakrisen behövs ett permanent organ av typen NSC.

Kennedy har lämnat efter sig myten om sig själv, måttstocken för hur en demokratisk president ska se ut, stå, gå och tala. Obama lever litegrann på denna våg. - LBJ var nog "den fulaste president USA haft" sas det i ett Seinfeldavsnitt... En slug inrikespolitiker med brinnande ambition, men väl på presidentposten fattade han inte hur han skulle göra. Han tänkte inte utrikespolitiskt, han begrundade inte internationella problem medan han rakade sig - vilket däremot en Nixon gjorde. Erkännandet av Kina var för sin del ett mästerstycke. Och att kalla kapitulationen i Vietnam för "peace with honour" gav det hela rätt glasyr, alltid lurade det väl någon.

Nixon var annars sant paranoid, och förtjänade att kickas från sin post.

Ford? Hm... Carter? Kunde likt Obama se bra ut i TV, vinna primärval och tala om förnyelse, men i synen på Sovjet var Carter naiv. Det var först efter Afghanistan '79 han lärde sig läxan. Han började upprusta - men för sent. Dags för "The Gipper", "The Great Communicator", vars bästa insikt var att Sovjet var på ytan aggressivt, men innnerst inne en papperstiger, en koloss på lerfötter. Trots krigsretoriken fattade han att detta imperium kunde besegras ekonomiskt, kapprustas ihjäl.

Bush senior? Han uppnådde allt han ville i sin första presidentperiod, så därför behövde han inte vinna valet '92... Clinton för sin del vinner mitt hjärta på grund av att han kunde spela saxofon. De gamla grekerna ansåg ju att en ledare måste ha musiska gåvor, måste kunna sjunga likt en Kimon. En Themistokles å andra sidan saknade det musiska draget och drevs i landsflykt, blev ett avskytt namn trots att han vann slaget vid Salamis och därmed perserkrigen.

Och Bush junior? Han kan ju ha haft dåliga rådgivare, men ansvaret för beslutet att invadera Irak måste till slut falla på honom. Fast åsikten att Bush senior lämnade Irakkriget '91 halvfärdigt fanns där förvisso, och med 9/11 på det och Afghanistaninvasionen därutöver blev det hela tämligen oundvikligt.

Just det: och USA:s engagemang i Mellanöstern går långt tillbaka, till 1950-talet med CIA-inblandning i Mossadecs fall, upprättandet av shahen, stöd till Saudiarabien och så vidare. USA är en stormakt vars agerande följer sina egna lagar. Nu är man insyltade i Mellanöstern värre än förr, landets renommé där borta är usel - men vad ska man göra. Det är ödet - ett öde som säger att man på lång sikt måste dra sig bort från regionen. Samma öde som sa att engelsk överhöghet över USA i längden var ohållbar, den process som gav landet frihet 1783.

En världsdel kan inte härska över en annan. Därför kan inte USA fortsätta att utöva hegemoni över Mellanöstern, så som man gjort i femtio års tid. Allt har en ände, pessimisten får alltid rätt!

Alfred Elton van Vogt


1.

Morton Cargill förflyttas till framtiden och ställs inför rätta, han ska dömas till döden av en kvinna han tidigare dödat i en bilolycka - men han flyr och hamnar i en större intrig i denna framtid, ställs inför tre stridande grupper: Svävarna, Milarna och Skuggorna. De första lever i sina svävare, de andra drömmer om världsherravälde och de tredje är övermänniskor som kan göra sig osynliga. Varje grupp gör i tur och ordning anspråk på Cargill.

Vad händer då? Det kan kvitta; det räcker med att säga att van Vogt levererar i denna roman, "Cargills universum". Intrigen är krånglig men samtidigt ball, miljöerna är omväxlande och dialogen spänstig. van Vogt har en tendens att ibland gå på tomgång, idésprutet och snabbintrigen till trots, men här håller han tempot romanen ut. En sant metafysisk roman, sant spekulativ, sant hisnande!

2.

. van Vogt har som sagts översatts till franska av poeten Boris Vian. Man har även gett ut van Vogts samlade verk i skinnband i detta land; där ser man, i Frankrike har man ännu blick för det metafysiska...

. Böckerna om Noll-A inspirerades av något som kallas "generell semantik", som säger att om vi bara insåg att vår språkliga praxis är bedräglig så skulle många problem försvinna. Det finns ingen identitet mellan tinget och ordet sa Korzybski, istället styrs vi av betingade reflexer, fördomar och känslor. För övrigt finns en bild där Korzybski står och skakar hand med van Vogt, vid överlämnandet av en dedicerad utgåva av "Världen och Noll-A". Även andra sf-författare ska ha påverkats av den generella semantikens idéer, som Heinlein, Frank Herbert, L. Ron Hubbard, Robert Anton Wilson och William Burroughs, liksom pratshowaren Steve Allen, "The Inventor of Pong"... Liksom även Tommy Hall, sångare i "13th Floor Elevators"; det finns mycket...

. Alfred Elton van Vogt föddes i Winnipeg, Kanada, av holländska föräldrar. Året var 1912. Alfred flyttade senare till USA och blev författare. "Vogt" är för övrigt etymologiskt samma ord som vårt "fogde".

. van Vogt lät stämma skaparna av filmen "Alien" (1979), för att den var alltför lik hans noveller "The Black Destroyer" och "Discord in Scarlet". Båda dessa handlade om rymdskepp som hemsöks av monster. Jag tror till och med han fick ut smärre summa.

3.

När van Vogt jobbade åt scientologerna på 50-talet, bestod hans huvudsakliga syssla i att sprätta kuvert med 500-dollarssedlar, avgiften för kurser i "auditing"... van Vogt blev litegrann av ett affischnamn för rörelsen, bland annat sålde man även i Sverige en nyutgåva av "Slan" som kursbok. Vad sedan scientologer fick ut av denna berättelse om telepater, döpta efter sin upptäckare Samuel Lanning, ja det kan man fråga sig... L. Ron Hubbard himself lärde så vitt jag vet inte ut något om telepati.

van Vogt lämnade sedermera rörelsen, men han förblev god vän med grundaren Hubbard. Så när denne gav ut sin "Battlefield Earth" på 80-talet var van Vogt genast där och berömde den som "ett mästerverk", citerat på omslaget - även om han senare erkände att han inte ens läst boken.

4.

Surrealismen kan må bra av en gnutta realism. "Cargills universum" är drömlik så det räcker, men i den skildrade framtiden finns även vardagliga inslag. Som när Koreaveteranen Cargill för en av de stridande fraktionerna ska redogöra för principer om flygstöd, samt när han i ett annat sammanhang reflekterar att nativiteten stiger i krig, inte tvärtom.

Fantastik utan realism kan vara svårsmält. Ett och annat vardagligt inslag däremot förhöjer snarast känslan av under; det ger en kontrastverkan, en stereoskopisk effekt. Alltför originella miljöer och intriger kan få läsaren att bli lite avtrubbad, fråga sig vad det hela angår henne - medan den lilla realistiska detaljen mitt upp i alltihopa kan ha katalytisk verkan, kan ge mening åt anrättningen. Som nämnda inslag i "Cargills universum".

söndag 24 februari 2008

Världen och van Vogt


En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." Detta var ett lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna".

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948, och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

- - -

van Vogt propagerade i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik". - Korzybski var för sin del en klok man. Han visade bland annat hur vi styrs av etiketter. En gång bjöd han en elev på ett kex, han åt ett själv och sa att de var goda. Eleven tog emot det och började äta. Då sa Korzybski att det var hundkex. Eleven spottade äcklad ut det...

Lite avslutande lästips kring van Vogt. "Cargills universum" ("The Universe Maker") behåller för sin del spänsten boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig; snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...

Relaterat
Ballard
Destination universum

lördag 23 februari 2008

Resan fortsätter


US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

Brogren som simulacrum


USA svallar i Obama-hysteri. Om denne vinner kandidaturen och sedan valet, vad får man då - en kille som kan hålla tal, jovisst, men vad mer?

Att vara president handlar om så mycket mer. Hillary verkar mycket mera trovärdig, mera presidentlik: "presidential".

Egon Kjerrmans "Bla-bla-bla" sjungs av honom själv, ja reciteras, och även kärringrösten är hans. Har jag nu fått veta. Jag trodde det var någon inhyrd västkust-komedienne, Korven Åkesson eller vad hon nu hette. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Apropå musik kan jag rekommendera sajten "Katastrofala skivomslag". Minnesvärt är "Trivs me' Brogrens" åttonde skiva eller vad det var, finns rätt långt ner på scrollen. Kanske var det den första Herr Dryck granskade i sin blogg: på en våt mur står en knubbis i tajt gabardinkostym på huk, iförd platåskor och med felan i högsta hugg. Skivtiteln är "Stäm fiolen, Brogren!"

Denna bild är fullkomligt absurd, ja mer än så, den är ett simulacrum som lever i sin egen värld, befinner sig bortom själva absurdismen. Ett parallelluniversum, konsistent på sina egna premisser, utan beröring med vår värld: hukstående man, märklig uppsyn som en imp, grått väder men ändå glad min, ja detta trotsar all beskrivning. Måste ses.

En annan rolig bild här var ett dansbandsomslag med en något fet typ nere till höger, med sammanbiten min. Dryck säger att han drar in magen och håller andan, därav ansiktsuttrycket...

Det är det roliga med denna blogg: jämte raljans och poänger är den kunnig, den kan foto och ljussättning och sånt. Roligt var det också när Mats Rådberg ("och Rankarna") himself kommenterade en kommentar, indignerad och upprörd...

Jag menar, vissa fattar inget... Bättre att spela med, you know!

Som när Håkan Nesser stämmer Spermaharen: "De har trampat på mig!" Lokko som var åtalad sa ju coolt, "vad är det med Bonniers författare, får de sin humor bortopererad eller?" Nesser fattar inte att sketcherna det gällde inte var ute efter honom personligen, de bara tar "Håkan Nesser" för att det låter roligt. Kändistjatat namn som är roligt att driva med as such.

(Not: Ovan nämnde Brogren sysslar idag med att sälja gäss som äter mördarsniglar.)

fredag 22 februari 2008

Arken: ett seriepoem




Härmed en titt på Cazas "The Ark.


En ark, ett stenat skepp, en tillsluten artefakt vilar uppstagad på torra land, på en planet någonstans i universum. Sedan reser den elementariskt genom vatten, sand, luft och eld - till universums slut.

Detta är upplägget för "The Ark" av Caza, i Heavy Metals februarinummer 1983.

Jag vet mig aldrig ha läst en så märklig serie.

Här förenas poesi med bild, ja här uppstår en ny konstform hart när. Att serierutorna visas på svart botten bidrar också; en nyhet då, idag vardagsmat. I sagda nummer fanns ännu ett bildsatt poem, en rad Shakespeare-citat ur "King Lear" kallad "The King and I". Den var tecknad av Angus McKie.

Jag har inte stött på någon mer poesi i Heavy Metal sedan dess. Jag har njutit av Roco Vargas och Moebius och annat, men poesin tycks ha dött ut på dess sidor efter 1983.

Men över nu till...
The ark.

The ark is closed... waiting.

The antediluvians, guided by the immemorial vocie
of a myth, are already there.
Så börjar Cazas seriepoem. Bilderna står för konkretionen, texten för det mer abstrakta. Det inleds med en regnperiod; den märkliga, stängda artefakt som är arken kringvärvs av drakar, de vill ta tillflykt i arken men förvägras inträde, den är stängd - och så stiger vattnet och drakarna drunknar, och arken lever vidare under vattnet. Gåtfull som alltid.

När vattnet sjunker undan efter några eoner står arken där som förr, lite nött av vattnets påverkan men huvudsakligen oberörd:
The ark reappeared on the earth's surface, covered
with slimy excrement and silt, enclosed in anticipation
- immobile.

The closed ark: shrine and prison, mountain and temple,
chest and skull. Arcane.

... And, under the petrified matrix: deaf ripening, slow
sculpture, secret maturation - transmutation.
Inledningen var gråviolett och vattenepoken var grön, och så kommer sandperioden som blir ockragul. Arken slipas ner av ökenvindarna, dess ben blottas och den verkar lösa upp, men så förvandlas arken till en rödviolett halvädelsten:
Resurrection: in the sparkling air, it is the ark! Delivered
from its origin of chalkstone, the rarified nave reveals
its silvery crystallizations to infinity. (But still opaque.
The time of revelation hasn't come yet, prince.)

(Thus, the age of air: of clear and cold night, of
purification, of coagulation - a crystalized psalm.)

(Millions of years frozen in the instant of dawn.)
- - -

Miljoner år förflyter. Som sagt. Och sedan? Ja sedan blir solen en supernova och allt går i bitar. Allt utom arken som seglar ut i avgrunden, på sin sista seglats.

Ja min själ: stjärnor slockar och det är tomhetens era, "akâsha", det femte elementet. Blott arken består, kontraherad till ett kosmiskt ägg.

Allt slutar på en sista helsida, med ett Något kretsande kring ett centrum, en regnbågsfärgad bana och ljuspunkter i mörkret:
Thus, prince, the ark will not open onto the outside
- it is abolished as well as the inside. It turns in on its
entirety - inverts itself, and is revealed.

So... so here is the one that was integrated with eternity.

Here is where opposites converge... here, finally
recomposed, the ultimate principal of the living
universe, Alpha and Omega...

Here is THE ARK.

Period.

And Genesis.
Kort sagt: genialt. Jag saknar ord. Få serier har rört mig som denna, detta är seriekonst på högsta nivå. Det hela ska vara baserat på en novell av Francois Bazzoli, betitlad just "The Ark" och publicerad i Nyarlathothep 7, december 1972. Något att kolla upp...!

Är det annars någon som har en åsikt om tidningen Heavy Metal och dess svenska version, som fanns en gång i världen? Var det bara yta och föga innehåll, eller var det banbrytande nytt? Själv har jag som sagt funnit en del trivsamt, Torres och Moebius som sagt, och en del Druillet och Crépax. Skön mix mellan sf och vardagsstoff, absurdism och humor, i vart fall på 80-talet.


Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Smith, Clark Ashton
Tolkien: restskatten

Recension: War Fever (Ballard 1990)


"War Fever" av Jim Ballard är en bok. Och mer än så: det är en bra bok, en ypperlig novellsamling.

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoopjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamiltons" story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:
Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372
HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär". När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det blir till slut inte bara fragment, allt tenderar att berätta en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr han från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum". Från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...

Relaterat
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)
Lär dig sanskrit
Steiners kristologi
Evola: Metaphysics of War (2011)

Respons på "Eld och rörelse"


Kring 1950 avtalade NATO till sig rätten att landa med bombplan på svenska baser, i händelse av krig med Sovjet. Bland annat skulle det amerikanska Convair B-36 kunna landa här, ett plan med kombinerad jet- och propellerdrift, 70 meters spännvidd och 21 mans besättning. Bomblast 38 ton.

Om ett sådant plan kraschat här under mellanlandning på en krigsbas, och händelsen i folkmyten förvandlats till en UFO-krasch, detta spekulerar jag över i novellen "Ett svenskt Roswell". Den finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse", skriven och utgiven av mig.

Boken innehåller dryga dussinet noveller, som ovanstående samt en rad andra. Vad har jag då att säga om dem? För dagen inget - för jag tänkte citera vad en läsare meddelat mig, en viss Martin Glännhag i Linköping som köpt och läst boken.

De inledande pastischerna gick hem: "Såsom varande en ivrig läsare av litteraturhistoria och klassiker fann jag den första texten "Den svenska stilen" helt enkelt förtjusande; jag är glad att Jolo ännu inte fallit ur minne." Jolo var en av dem som parodierades, och denna novell finns för övrigt utlagd på nätet, se länk i blogrollen ("Eld och rörelse").

Glännhag säger vidare om innehållet i "Eld och rörelse":
Galaxens herre" är en fin space opera-fantasi med satirisk udd och "Nineves skatt" ett litet exotiskt skattjaktsäventyr i klassiska anda. "Riddaren, djävulen och döden" fann jag mycket underhållande; du har ett, för mig, mycket modernt språk som inte väjer för anakronismer vilket skapar många njutbara ironiska effekter.
Jag kan bara bocka och buga. Men det är inte slut än, Glännhag fortsatte i ett annat mail:
Åsiktskonstnär" var charmigt cynisk... och bland "Korta berättelser" fanns flera fina saker, bland annat den stilrena "Harmoni". Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag stark, gripande och välskriven, med såna ringlande meningar av barockstilsmässig hopning som jag brukar uppskatta och använda.
Och detta får vi väl kalla "stark köprekommendation"...! Jag har inte strukit något vitalt ur Glännhags mail, detta är vad han säger om "Eld och rörelse". Jag ser det hela som idel lovord.

Edit 2014: Boken, dvs pappersutgåvan, är numera slutsåld. Men pdf:en finns upplagd. Så att, vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

torsdag 21 februari 2008

Memoarer


Jobb jag haft: rösträknare i EU-valet

Bil jag kört: Opel Ascona '83

Restaurang jag jobbat på: Norrlands nation

Skogar oändliga som blogginlägg, psykiska innanmäten man kan ströva fritt i, vidare och vidare tills man når en festlig stad med långbord, surströmmingshinkar och renat, rena Surströmmingsnatti. Jag vandrar genom stigande strukturer och förbi hoppande ikoner, läser listor och prickar av, ringer på dörrar och gör kritmärken, tankar bilen på ett Preem, "just add gas", taxar ut på Norbyvägen och susar iväg söderut, mot nya världar.

Stad jag bott i: Enköping

Vapen jag skjutit med: Mauser m/96

Flickvän jag haft: Henrica Liljenzin

Sf-författare jag mött: David Brin

Gröna gräsmattor står för min syn, rogivande grönt på min allmänning: "Grön-grön-grön är mössan på mitt huvud, grön-grön-grön är dräkten som jag bär... allt som är grönt-grönt tycker jag är vackert, för min lilla vän är jägare." Grön var även m/59-mössan, olivgrön, gräsgrön, lite för saftigt grön för att vara militärisk; den hade skärm uppstyvad med parallella sömmar, en finess som japanerna var först med i sina VKII-fältmössor.

Korridor jag bott i: Studentvägen 10

Praktik jag haft: på Teknikmagasinet i Bonnierskrapan

Flygtidningsredaktör jag pratat med: Christina Lindberg

"Change, change, it's all rearranging"... "Change, change" talar Obama om, man undrar bara vad han vill me't, vad vill karln, det räcker inte med att kunna hålla tal och vinna primärval, man måste kunna styra landet också... "Ch-ch-ch-changes" sjöng Bowie om, allt förändras, panta rei, dock förblir substansen genom alltsammans, plus ca change..., reform in order to preserve och allt det där...

Riksdagsval jag deltagit i: 1988

Dator jag haft: Macintosh LCII

Tidning jag prennat på: Z Magazine

Var till stan igår, köpte ICA:s blå knäckebröd, kan inte med Vasabröd, det är allt de har på Tempo, smakar masonit, nej tacka vetja ICA:s egna varor, varenda kväll, ICA:s egna varor, som vi gjort själv... För övrigt äter jag riskakor, Risenta, mycket hårdbröd blir det, tar en och annan färdigskivad franska, annars inget mjukt bröd, inget rågbröd som förr, de är ju så sällan jästa, svårsmälta klumpar är vad det är...

Stad jag varit i: Leningrad

Seriealbum jag ägt: "Den falska världen" av Mézières och Christin

Älv jag kört motorbåt på: Ångermanälven

Trädsort jag planterat: tall

Själens vildmark


På mitt distrikt har jag ett visst tvåvåningshus med loftgång, gult tegel. När jag i mörkret susar förbi där med mina tidningar brukar jag tänka på raderna:

Jag är ett väsen av idel ljus
som om natten kommer till ditt hus,
kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium...

Jag är en skuggvarelse som bara sveper förbi, avlämnar mina tidningar att lysa upp deras frukostbord...

Det är en dikt av Bertil Malmberg. Ännu en plats jag associerar med hans dikt är "I skogen väglöshet". Det talas om en viss tjärn, och för mig är denna tjärn belägen några mil söder om Åsele på vägen mot Studsviken; vi åkte denna väg ofta när jag var barn, Övik-Åsele var traden mellan hemmet och sommarstugan, och just denna tjärn etsade sig fast, en snygg liten pöl mellan sandåsar, kantad av tall och gran och gråmossa. Där står jag och fiskar, silverfisk och sammetsfisk och samvetsfisk:

... tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Kanske är detta ångestdikt, jag vet inte, för mig har raderna förlorat innebörd och är bara sköna. Bara klangen finns kvar, bara känslan; eventuell mening har förvandlats till ornament.

Malmberg på min ära: jag går i en vinterpark och njuter av mitt svårmod, ser urnor och putti översnöade och tänker "la-di-da-di-dej"... Vilken kille det var, vilka scener, vilka hieroglyfer:

Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

Dessa rader associerar jag med Tullinge, villaträdgård och omgivande tallmoar, blind vildmark. Jag hade kusiner som bodde där i Tullinge på en knabbe, ett sedvanligt hus med villatomt, och denna trädgård blir för mig diktens "park med tuktade gångar", skogen därbortom och ljuva vemod, ontologiska landskap...

Samma tullingska nejder figurerar förresten i novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", se etikett.

Malmbergs mest kända dikt är kanske "Dårarna", om dårhushjon som vallas i en park utan att de märker det, de är långt borta i sina egna fantasivärldar. Denna hörde jag en gång läsas av Stina Ekblad, och sedan dess avgudar jag henne. En kritik mot dikten är förstås att Malmberg esteticerar sinnessjukdomen, det är en förhållandevis harmonisk bild han visar, vilket kan få vissa att avundas dessa dårar - ungefär som Robyn Hitchcock aldrig förstod sig på Syd Barretts mentalsjukdom, han trodde bara att han vistades i något slags dimma, något slags dröm, ett intryck man fick när han kommenterade Barretts död. I själva verket lider de mentalsjuka av sina åkommor, de kan inte ta sig ur sina predikament; världen har rasat samman omkring dem, det är inte bara någon romantisk skuggvärld de lever i.

Med det sagt är det ändå en gripande dikt av Malmberg. Det syndrom han skildrar förekommer förvisso, detta att man vägrar acceptera verkligheten som den är, med motgångar och vardagslunk, och tar sin tillflykt till solipsism och privata fantasier.

Ja, deras liv var både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

---

Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.

- De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring.

- Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,

och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast --

Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,

och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Träffsäker diagnos. Och under ytan finns här förstås ångest och sammanbrott, som i "allt föll sönder runt omkring" och "tingen voro liksom utan klang/och utan syskonskap och sammanhang". Den mentalsjuke lever i en ruin, och det är ingen hjärtevärmade romantisk ruin utan ett sammanrasat psyke.

onsdag 20 februari 2008

Indian-existensialism


1.

Glöm shamanism, det här är indian-existensialism...!

Ta bara "death as an adviser", det är ju "memento mori" i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar ju om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori you know, och Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.

Matus' tal om "the Tonal and the Nagual", om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen - detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.

"Losing self-importance" talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.

Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus' "not-doing" blir Lao-Tses "handla som om du inte handlade". "Wu wei" sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till "laissez-faire", ja till den "apatia" jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.

Så har vi ju "the art of stalking" hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte - men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. "Smygandets konst" kallas det i den svenska översättningen.

Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om "beskrivningar", hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske, men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. "Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99" sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.

Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.




2.

Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yacqui-indian vid namn Juan Matus. Det var i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles, och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan", som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.




3.

Så visst kan man dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker. Sedan är det ju också en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig få veta vad det handlar om - men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autenticitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenticiteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, så har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

Vita duken


I slutet av "Rumblefish" ser man några fiskar på marken, de har slängts ut ur sitt akvarium och ligger och sprattlar. De är en grön och en röd fisk, bråkfisk, titelns "rumblefish" - och de är det enda i hela filmen som är i färg, resten går i svartvitt. Minnesvärd rulle av Coppola, med Mickey Rourke och Matt Dillon, fint patos i småstad i denna svartvita lyster, en 80-talsfilm alltså, baserad på en roman av S. E. Hinton.

Penthouse' recensent rynkade på näsan åt att man här "försöker göra Tjechov av S. E. Hinton", jaha, hmm, nåja - det kan ju vara ett problem för den som redan känner till tanten, annars kan man ju säga att en enkel, halvt okänd story ofta låter sig filmas, svårare är det med en klassiker, där tror sig ju alla veta hur det ska se ut. Där har alla gjort sig en mental bild av iscensättningen.

Tänkte nämna lite om filmer man sett, de bra filmerna, kanske de bästa filmerna. Så vad mer?

"Smultronstället" av Bergman gillar jag. Överhuvud är Bergman bra i så måtto att han håller sina skådisar i tajta tyglar, de har inte en massa hyss för sig, speglar inget "inre" med sitt minspel utan håller sig förhållandevis stoiska. Jag älskar det. Psykologiskt spel däremot är för amatörer; "aha" ska tittaren tänka, "nu genomgår han en moralisk konflikt i sitt inre, se bara hur ansiktet förvrids i paroxysmer..." Hos Bergman är ansiktena blott ansikten, och därför så engagerande. En djupsinnig tankspriddhet, speglad i ett på ytan oberört ansikte - det är för mig Bergman.

Så "Smultronstället" med den resande Isak Borg i sin förkrigs-Chrysler genom 50-talssverige, samtidigt ett psykisk landskap som är hans liv. Ungdomliga förälskelser, karriär, mor och far, ja allt träffar han på, utan att det blir förutsägbart eller smetigt. Så når han resans slut, Lund där han ska jubeldoktoreras, medan de unga liftare han haft med sig fortsätter ut i Europa, ut i livet. Sublimt.

Mer bra Bergman är "Tystnaden", samma tajta skådespeleri, och här med ytterst få repliker: ett obegripligt öststatsland är spelplats. "Sjunde inseglet" må också nämnas, samt "Persona", lite för lång men i stort okej.

"Runaway Train" med Eric Roberts var en bra rulle, en actiofilm med instant poesi i lokets körning genom snöig vildmark. Vad hette regissören? Konchalovsky vill jag minnas.

Och detta ryssklingande namn för mig så klart in på "Tarkan" Tarkovskij. "Offret" var majestätisk: soligt Gotland, vindpinade nejder och märkliga hus, dubbat tal ibland och, ja, vad ska jag säga... Drömsekvens inspelad på Tunnelgatan, precis där Palme sköts - före det han sköts. Har jag inte sett fler Tarkovskijs? Jo, "Stalker". Som älskare av öde landskap och rostig industri (q v "Eld och rörelse") gillade jag förstås även denna. En avsides industrinejd blir här ett psykologiskt landskap; vandringen är märklig, Kyshtym-olyckan hovrar i bakgrunden och bröderna Strugatskijs roman är överträffad med hästlängder. Återigen må en lite udda roman göra sig bra som stor film, svårare är det att filmatisera stora romaner.

En Hitchcock ska jag nämna: "Fönster mot gården". Känns lite konstruerad, men är likväl skön. Studioepokens glada dagar, förevigade i denna rulle om en man som glor ut genom sitt bakfönster. Voyeur. - Ännu en Hitchcock jag gillar är "Vertigo", snygga scener i L. A. är det väl, eller San Francisco? "Mannen som visste för mycket", engelska 30-talsversionen, är också bra; Peter Lorre, den gåtfulla kyrkan, ja sånt etsar sig fast.

tisdag 19 februari 2008

Hodgson, Jacobi, Benson, Klein, Attanasio...


Skräckförfattaren Shaun Hutson stod en gång och åt en hamburgare bredvid en soptunna. Ett propert klätt par kom förbi, såg medlidsamt på honom och gav honom lite pengar. De trodde att han tagit hamburgaren ur soptunnan...

Skräck, "horror" och "weird fantasy", se där något för genrefanatikern - och mig, som kan bunta ihop diverse böcker med denna stämpel och informera om dem. En minnesvärd bok i denna genre är förvisso "Huset vid avgrunden" av William Hope Hodgson. Det där "hope" tycks annars tyda på puritanskt påbrå, de hade alltid så glada namn, som "Goodman", "Goodrich", "Longfellow", "Greengrass", "Lovelace" och "Lovecraft"; javisst hade även vår käre HPL anor hos dessa landsfördrivna pietister.

I Hodgsons bok från 1908 får en man kosmiska visioner genom sitt rumsfönster: han ser sol gå upp och sol gå ned, i en rasande fart till tidens ände - och där möter han sin döda hustru. Och så ett påklistrat, gastkramande slut på det, ja då är genreförankringen säkrad...

Boken kom på svenska i serien "Kalla kårar (ryslig midnattsläsning)", från 70- och tidigt 80-tal. Där finner man bland annat antologin "8 skräckchocker", med en Lovecraftnovell kallad "Skräcken vid bron" ("The Horror from the Middle Span"). Det är egentligen en bearbetning av August Derleth av ett kvarlämnat HPL-fragment - och stilen är därefter, lite enklare än man är van vid, men det är ingen brist, nej snarast lite befriande detta att läsa ett HPL-tema med avspänd stil. Nämnvärt ur samma bok är Carl Jacobis "Gästerna på Carver House", om en snubbe som lever med liket av sin döda syster men låtsas som att hon levde, överraskande upplägg med denne snubbe som berättare... Jag minns även Ramsey Campbells "Katakomberna", om skräckstämning i engelsk vardag, märklig kulvertutflykt under staden.

En annan Kalla kårar-antologi var "Mumien vaknar" redigerad av Hugh Lamb. Här finns både Poe och Bierce minsann ("vid förlust av livet, tillkalla läkare" är en rad ur Biercetexten), och det finns flera stories av brödraparet Benson, R. H. och A. C. Den sistnämndes "Det stängda fönstret" visar på parallellvärldsinslag i skräckgenren, ett visst fönster är en port till en annan värld. Gott så!

För övrigt får vi i antologin även Mithraskult och Becketts mördare, kulturellt så det förslår; det är charmen med skräck, man kan osökt anknyta till vår värld och allt vad det innebär. Då kan man gå vidare och säga att en vanlig roman, utan genrebeteckning, också må anknyta till vår värld - men för såna texter gäller ju att författaren har stil och personlighet att skildra enkla och banala saker, en konst i sig - men sånt gäller inte i detta genrefixerade inlägg, nej här är det fantasterier utan slut som gäller: "marvels upon marvels"...

Vi går vidare.

Ännu en Hugh Lamb-antologi hos Kalla kårar var "Spökspegeln". Åter fascineras jag av världsliga detaljer, som att det i en viss novell nämns att man reser med en Austro-Daimler; detta var en österrikisk lyxbil med separat fjädring runt om, och detta så tidigt som 1930. Den förekommer i "förbannelsen" av Dermot Chesson Spence, spännande story om en förföljd jude som tar hämnd. Repliken "ni ska få era pälsar tillbaka" får en bokstavlig innebörd: en lyxfru blir förvandlad till ludet monster...

Novellerna byggs upp med en bakgrund, så kommer en urladdning, och så sjunker allt tillbaka i något slags ro, något slags upplösning. Eller utlösning - som i en porrnovell, eller varför inte en jaktnovell: dessa två genrer liknade varann sa Leif G. W. Persson, och man kan väl utvidga och säga att många sedvanliga stories liknar varandra på detta vis. Nåväl, vi ska inte vara kritiska; denna Spökspegel-antologi är okej, om man är ute efter rysning på beställning. Fullt godkänd är även KK-antologin "Havsmonster"; för den ringa penning man ger för en sån här pocket, i en realåda på Myrorna eller på Vaksala torgs loppis, är utbytet gott: William Hope, HPL, Robert E. Howard och Joseph Conrad.

En Irvin S. Cobb bidrar här också med "Fiskhuvudet", om en särling i en träskmark och dennes uppgörelse med angripare. En hederlig story av en man som kan sitt landskap: läs om brun pelikan och ormfågel, havsaborre och långnäst buffelfisk - och cypresser, sycamore, valnöt och "askfärgat och pupursvart gummiträd". Översättaren har fått jobba för sitt arvode...

Jag avslutar denna skräckgenomgång med "New Tales of the Cthulhu Mythos" (1980), där moderna författare tar sig an HPL:s mytvärld. Man kan säga att effekten är som när Derleth bearbetat HPL ovan: det blir möjligt (sic) att slöläsa, man behöver inte spänna sig som inför HPL:s poetiska prosa. Eller så kan man säga att moderna skräckförfattare här kör sin grej, och kryddar det hela med Cthulhu-referenser. I vart fall gillade jag "Black Man with a Horn" av T. E. D. Klein, den hade något slags uthärdlig stil, samt A. A. Attanasios "The Star Pools": modern metaforkryddad middlebrow-prosa, men en smart intrig och något slags puls i det hela.

Attanasio ger oss voodoo, Jamaica, New York-gangsters och en kosmisk upplösning vid några dammar: the Star Pools. En koncentrerad sak, det känns som att ha läst en roman när man läst dess 50 sidor. En kortroman av bästa märke.

Relaterat
Kopisten i Babylon
Heinlein

Korvspad i lingonskog


- Det här går ju som smort!

- Nu blommar löken!

- Tjo flöjt i lingonskogen!

- Nu är det kokta fläsket stekt!

- Klart som korvspad!

Detta är en undersökning över mattermer i bevingade ord. Fler i samma genre är "fick du fikon" och "passa're så jag inte gör slarvsylta av dej".

Jag hade tänkt åka till stan idag, men jag tror det får va, det är ju så långt, 1,5 km... och så kallt, plus en. Imorron kanske...

Tills dess sitter jag här och kollar i mina papper, och hittar en raritet: en tidigare opublicerad dikt av Gunnar Ekelöf, som jag fann en dag på institutionen för afro-asiatiska språk. Han läste ju persiska där en gång. Dikten lyder:

En inbiten, gubbsturig satan
det är jag, och folklig som få...
kristendomen var dålig den, tacka vet ja antiken
gnôthi seaúton, panta rei...

Det var bättre förr, och jag vet bäst
och namnet, mitt namn är Nugnar Kelefö
Rannug Föleke, Gunnar Ekelöf.

Funderar på att blogga mig in i evigheten. Dessförinnan vore det kanske läge att hylla dagen på en dityrambisk meter, böja på knäna och andas in, andas ut, komma i kontroll över nuet och ögonblicket, det bästa någonsin. Tänker också på bevingade ord och begrepp i största allmänhet, som "bitvarg", "smatt", "långbänk" och "provbänk", "tallpinnevagn" och "kors i allsin dar" - och två runners up till mat-temat ovan: "lätt som en plätt" och "lurad på konfekten".

måndag 18 februari 2008

Morfar hade en Valiant


Vad blev det av USA-bilen egentligen? Det frågar jag mig i detta inlägg. Viss roll spelar de amerikanare min morfar ägde.




Ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada dagar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil. Som min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag.

Morfar hette Hugo Boström och var norrbottning. Kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare. Men dess sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar var kanske inte så bra. Bilen "åt däck".

Man föreställer sig att de mindre 14-tummarna på hans Valiant '60 passade bättre där i Sörbynejden, för denna röda vagn ägde han ett bra tag. Ja, till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet. Något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt. Det var ungefär samtidigt som de japanska bilarna började höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska, säg, en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och våra Volvo och Saab har sina givna marknadsandelar.

- - -

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Nåväl, men designen då? Det är ju detta som ligger mig närmast om hjärtat - och då får man säga att dagens USA-bilar är synnerligen färglösa. De får vad de förtjänar. Mercedes, Jaguar, Volvo och Saab uttrycker ju något slags elegans, men vad med nya Cadillac, Ford och Pontiac? Detroit har tappat självförtroendet i designen vad det verkar.

Sedan kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig; i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa...




Relaterat
Japansk bilindustri
Larry Niven
Miyamoto Musashi
Krigskorrespondent
Stridsmiljö 2500, fri epub
En fin svartvit bild av Morfars Valiant 1960. IRL var den röd.

John Ronald Reuel Tolkien


Tolkien skulle en gång betala in restskatten. På talongen skrev han: "Inte ett öre till Concord-planet!"

Concord var ett överljudsplan producerat av England och Frankrike. Det blev tämligen dyrt, med sprängda budgetar och tidsramar - men det blev ändå ett lyckat plan i sin art, välbyggt och dannt. Att Tolkien var emot det kan man om man vill hänföra till hans konservatism, fram för oxkärror istället, men han var antagligen inte ensam om sin motvilja så vi ska inte dra alltför stora växlar på detta...

Kämpa mot ondskan! Javisst ska man det. Men ondskan i Tolkiens böcker blir lite abstrakt, det är ju bara vålnader som svajar i mörkret och ropar "Ringen...! Ringen...!" Annat är det i, säg, Jüngers "På marmorklipporna", där ondskans representant är en på ytan jovialisk herre med ilexblad på jaktrocken, en gubbe som berättelsens huvudpersoner suttit och pokulerat med under gladare dagar. Sedan förändras denne fuling; denne Överjägmästare blir ledare för mörka makter i sin urskog, ett kraftcentrum som breder ut sitt välde över det ljusa Marina.

Någon dylik glidning märker man inte av som läsare av Ringtrilogin. Där är ondskan ond, punkt och slut. En viss feghet i att gå ondskan psykiskt in på livet och fråga denne varför den är så ond kan förmärkas.

Men sedan är ju detta symbolism, en gestaltning av mörka tendenser, ett slags förkroppning av tidsandan (boken förbereddes och skrevs under världskrigsepoken), så man kan ju inte begära att få alla siffror rätt. Det är symbolism i sin prydno, ett verk som kommer att stå sig, även när 1900-talets mörkare delar glömts och vi dragit vidare till ljusare marker. De gestalter som är Tom Bombadill, Elrond och Vidstige, Gollum, Arwen och Legolas, har tidlös prägel. Och landskapen i form av Vattnadal, Morias gruvgångar, enternas skog och Moria med gränsländer, ja det är gestaltkvalitet det med.

Jag kollar i "Tolkien Bestiarium" av David Day för att hitta något uppslag, något djupt att säga. Man ser bilder på fåglar och vargar, drakar och demoner, hober och hobbitar, smygande gärningsmän och beväpnade troll. Det är skarpkartong och krita, tusch och akvarell, olja och akryl, svarvitt och färg i en smakfull blandning; en drös med konstnärer, ja de förtjänar nog epitetet, det är inte bara illustrationer i dyr inramning. Ian Millers masverk, Linda Garlands softa, naivistiska former och Jaroslav Bradacs tuschlinje må framhållas.

Konsten att tolka Tolkien torde vara att både våga utelämna och lägga till. Man får inte stirra sig blind på hur saker och ting beskrivs i böckerna, nej man måste lägga till litegrann av sitt eget. Detta har konstnärerna i "Tolkien Bestiarium" lyckats med; man kan i verken se både Tolkiens värld och vår egen, både exotiska nejder och kända landskap.

Bekämpa mörkermårdar, gestalta ljus och liv och rädda världen och dig själv... i en dans till metallflöjt på värdshuset i Bri... Sedan kan man ju ta ledigt från Trilogins storvulenhet ett slag och läsa "Bilbo", en bok där form och innehåll gifter sig ledigt: elegant stil, äventyr och en känsla av lek präglar boken. "Beskåda en man som leker och du ser hans rätta natur" sa Goethe, och detta ser man förkroppsligat i "Bilbo". Ja även i "Breven till jultomten"; en marginell bok kanske, men skoj likaväl. Och med snygga illustrationer, Tolkien kunde verkligen teckna och färglägga.

"Bilbo" har även den författarens teckningar: styva grejer, hårt driven stilisering! Landskapen står i fokus och det är djup i bilderna, vilket kräver sin man när man blott tecknar och inte har pensel och olja. Ja, Tolkien måste in alles haft roligt när han skapade boken; den är lekande lätt, det finns inget som tynger den. Samtidigt har den sin egen undertext, i form av den mytologi som Tolkien redan utarbetat i "Silmarillion" som alltså skrevs före. Det finns något slags substans och allvar under alla de dråpliga äventyren.

(I detta inlägg gjordes som ni såg en jämförelse mellan Tolkien och Ernst Jünger. Mer av den varan får ni i min Vetsaga-artikel "Världskrig och fantastik"; klicka på "Vetsaga" i min blogroll. Och när ni väl är på sajten kan ni ju kolla in min "Hieroglyfer i skyn: sf, metafysik och symbolism", en något längre artikel.)

söndag 17 februari 2008

Skiffyn skiffar vidare




En sf-roman där huvudpersonen når mytisk status, så pass att hans huvud huggs ut i en klippa och blir en fyrbåk för generationer - en sån roman måste ha något...

Det är åter "Dune"-serien det handlar om. Ni ser Jimmy Schoenherrs omslag ovan: Paul Atreides' turbanklädda huvud har blivit ett Mount Rushmore, en sfinx, en odödlig symbol i landskapet. Det är tyngd i denna bild; det är mer än vad en Asimov och Heinlein kunde stoppa in i sina romaner, en ikonisk nivå som de inte spelade på.

Mer som är? "Dune" är färdigbehandlat nu tror jag. Så jag kan väl göra detta till en diversepost, ett blandinlägg - och med en blick på bokhyllan fastnar jag för Stanislaw Lem och hans "Solaris", patosfylld vision av en öststatsplanet. Ja, det var mer än så: den vida havsplaneten vars böljor gestaltar än det ena, än det andra. De gestaltar ens inre, danar ett om något psykologiskt landskap. På slutet möter till exempel huvudpersonen sin far där ute, i ett landskap som är likt barndomens.

Fråga: måste hela romanens konstruktion byggas upp för denna i sig enkla scen? Asså, hur möta sin far på en främmande planet; jo det går om planeten är i stånd att gestalta ditt psyke. Problemet är kanske inte idén i sig, utan Lems något krångliga sätt att realisera den. Som naturvetande nihilist (medicinare - och "Gud är död" är det det första man får lära sig på läkarlinjen...) fattar han inte en enkel trop som "psykologiskt landskap", utan måste nå dit först efter berättarmässiga paroxysmer.

Lems "Det perfekta tomrummet" var annars ball. Sägs föreställa tio recensioner av fiktiva böcker, men liknar mer tio handlingsreferat. Eller tio konceptuella noveller. Kul idé dock, roliga texter, må den leva. Om Lems övriga rymd-sf vet jag föga; poppis när den kom, man ville ge'n Nobelpriset i vissa kretsar - men vad syftar idag alla dessa ironiskt blinkande datorer och metallguttar på annat än sig själva...?

"The Day We Embarked For Cythera" är en novell av Aldiss. Jag finner den i antologin/sf-magasinet/pockyshopen New Worlds 1, en 70-talsutgåva. Elegant om en urban dandy i smäktande nejd, en skådis med repliken i mungipan, härligt europeisk skiffy. Titeln baseras på en målning av Watteau.

"The Guns of Avalon" av Roger Zelazny är en del i en fantasyserie. Om magiska kort i en kortlek, man kan förflytta sig med dem. Samt om parallella världar, ett modernt vapen i arkaisk nejd och tuff jargong.

Gregory Kern skrev om Kap Kennedy, en rymdhjälte. 140-sidorsböcker, nästan kortromaner med dagens standard. Läs om Smil Senil, Jarl Luden och Pensa Saratov. Jag har något slags klockarkärkek till dessa, vet ej varför... kanske för att de är så korta. Men ändå romanaktiga. 140-sidig bok är ett bra format; mycket kortare ska det inte vara, men så mycket längre behöver det heller inte vara. "Monstret från Metelaze", "Fientlig värld" och "Vansinnesdrogen" är titlar av Kern.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)