fredag 30 november 2007

"No violence please, we're swedish"...


Orvar Nilsson berättar i sin eminenta "Liten bricka i stort spel" hur han en gång är hemma på permis, och det är inte vilken permis som helst. Det är sommaren 1944, han är Finlandsfrivillig och ryssarna går till brett anfall på Näset; manfallet har varit stort så påfyllning i leden kan behövas, även i frivilligkåren som förvisso bara är ett kompani. Nilsson besöker bland annat en tjänsteman på UD för att få till stånd rekrytering av fler svenska frivilliga, men det går rakt inte: "Svenska regeringen kan inte ta på sitt ansvar att skicka svenska unga män ut i döden" blir svaret... (Orvar Nillson, "När Finlands sak blev min", Schildts 2002)

Vi svenskar ryggar tillbaka så fort det börjar osa hett. Alla konflikter ska skötas med silkesvantar, förhandling är alltid bäst - "och kommer fienden och anfaller oss, ja då gömmer vi oss och då kan han ej slåss"... Litegrann samma mentalitet såg vi under ambassadsdramat på 70-talet, när terrorister tog gisslan på tyska ambassaden på Gärdet. Man lät veta att man förskansat sig med sprängmedel, och sedan krävde man frigivning av fängslade terrorister, tankad Learjet och pengar och vad. En ur gisslan sköts också för att visa att man menade allvar. Svenska regeringen ringde då aktuellt land, Tyskland, och frågade vad man skulle göra. "Ingenting såklart" blev svaret, "vi förhandlar inte med terrorister".

Detta var kansler Helmuth Schmidts linje, obegriplig för svensk mentalitet. Nej, här gällde det bara att rädda liv (på kort sikt), ingen fick komma till skada sa justitieminister Geijer. Man var beredd att möta de kriminellas alla krav, ställa upp med champagne och kaviar och tankad Learjet och hela svenska guldreserven, bara gisslan fick slippa fri. Då sprängde sig förvisso banditerna i luften, man hade glömt att detta med sprängmedel är farliga saker, och därmed fick dramat sin upplösning, ambassaden kunde stormas. Men frånsett detta ödets ingripande var den svenska linjen obrutet "no violence please, we're swedish"...

Delvis samma fjompighet tycker jag man såg i Estoniakatastrofen, i eftermälet. En kommission med bland andra Yrsa Stenius tillsattes för att utreda huruvida vraket skulle tas upp igen, det låg förvisso inte alls så djupt och liknande aktioner hade amerikanska sjöräddningen gjort. Eller om det bara gällde att gå in med dykare i alla skrymslen och vrår och rädda liken så att de efterlevande fick avslut på händelsen. Men nej, o nej, inget skulle göras - ty att närma sig vraket där det låg vore hemskt för alla inblandade, jättehemskt för de dykare som måste dyka runt i alla prång och smattar och bärga liken ur vraket; de kunde få neuroser och mardrömmar av aktionen, alltså skulle inget göras...

Förlåt en yngling, men en dykare med uppgift att hämta lik i ett vrak är stålsatt inför uppgiften. Det är som, låt säga, krimpersonal; de gillar inte att handskas med lik, men de är stålsatta för det. Har mental beredskap. Men det gick inte att få in i aktuell kommissions hjärnor; de själva skulle ha saknat mental beredskap för dylik gärning, och de var svenskar - för här blundar vi för allt hemskt, täck över vraket så försvinner kanske problemet, ge banditer allt de vill ha bara de inte skjuter någon, kör huvet i sanden som strutsen, och "när fienden kommer så gömmer vi oss"... Det sista, slår det mig, Karl Gerhards rader, är mer aktuella än någonsin som svensk försvarsdoktrin.

"The winter's mantle stills the earth"


Jag körde omkull med cykeln idag, satans hyresvärdar som är snåla med att sanda, i och för sig fick jag bara ett ytligt skrubbsår men det är synd att inte klaga...

Snön regnar bort, den brukar göra det här i Mälardalsregionen. Den tidiga vintern är rätt grön; sedan, fram i februari-mars, då kommer "riktig" vinter med snö som ligger kvar rätt länge. Och sedan kommer våren:

Do not despair, Mother nature's simply resting,
in sleep she has well earned...
'Til one day, not so very far from now,
with the opening of the first rose bud I shall return...!

Skaldade Rob Halford. "Last rose of summer" hette låten. Jag ger dig sommarens sista ros som ett tecken på min eviga kärlek, minns den när världen ligger under sitt snötäcke, minns hur allt en gång "was warm and living"... Så känslosam kan en metallgud vara, helt unplugged och Sophie Zelmani. Hörde förresten att Priest kanske skulle ge ut en samling "with their accoustic numbers", nästan som Spinal Tap (som ju gjorde en symfoni av dem med London Philharmonic eller hur det var). Fler saker ur "This is Spinal Tap" som förverkligats (verkligheten härmar dikten) är annars "bizarre garden accident", som drabbade Ronny James Dio nyss: han hamnade under en trädgårdsdvärg modell större och skadade handen, med påföljd att han inte kunde göra sitt "Horn Per"-tecken på ett tag. Sant, se hemsidan "The Rainbow Fanclan Legacy", avdelningen "quotes".

torsdag 29 november 2007

Saker jag inte ska göra i jul


. Sätta upp den där kinestillverkade julstjärnan så att den ser ut som ett djävulspentagram, eftersom sladdfästet är felplacerat

. Åka fullpackat tåg norrut med babbliga medresenärer, nyktra och onyktra, gamla och unga, och under sedvanligt kaotiska former byta till buss i Sundsvall (extrabuss? fel buss? ta ur bagaget och byta buss?)

. Med flickvän gå på adventsfika hos hennes lobotomerade vänner

. Köpa skrymmande leksak till sonen som han snabbt tröttnar på, för att leka hus i leveranskartongen istället

. Köpa presentbok på second hand till min pappa som han aldrig läser utan skyfflar iväg till sommarstugans bokhylla så fort han kan, och i gengäld få en bok som man själv inte kommer att läsa, inte ens kan kursa på second hand

. Se på "Kalle Anka och hans pavlovhund önskar god jul och betingad reflex"

. Se TV-reklam där Jesu födelse släpas i smutsen en gång i kvarten

Så vad ska jag göra då? Vill jag inte säga, men det börjar på "blog" och slutar på "ga"...

Metallgudar


Skulle man göra en spelfilm om Judas Priest är castingen given, i vart fall för tre figurer: K. K. Downing skulle spelas av Owen Wilson (blond, höknäsa), Robert Halford av Robert Englund (spolformad primadonna) och Ian Hill av, tja, Tommy Chong.

Jag har gillat Judas Priest sedan jag var femton, och jag kör dem ännu på min stereo. "Angel of Retribution" kan jag dock vara utan, jag tyckte de blev ointressanta redan i mitten av 80-talet; nej, det är sjuttio- och tidigt 80-tal som gäller, odödliga rytmer.

I år har jag t ex lyssnat en hel del på "Point of entry", 81-skivan som jag dragit mig för att köpa tidigare pga dess rykte som varande medioker. Men det är den inte, den är bara en mellanskiva mellan "British Steel" och "Screaming for vengeance", bara en smärre dipp i gruppens absoluta topperiod. Så här har residenset genljudit av "Solar angels", "Thunder road" och "You say yes" under festliga tillfällen; detta kanske vore ett sådant tillfälle, jag har precis märkt att "Svenssongalaxen" går att googla. Äntligen har titeln på bloggen indexerats som man säger, det tog nästan en vecka men nu känns det som om "I've arrived".

Nåväl, Priest. På www.judaspriest.com har man lagt ut alla texter, en flott gest som många (men inte alla) grupper gör i dessa dagar. Och då var det ju kul att äntligen få veta vad de sjunger i alla låtar; jag kan ta "Steeler" från "British steel" som exempel.

Jag trodde alltid att inledningsraden var "Catch the plane now, I'm too high", signalerande att planet ska lämna flygplatsen och det är bäst man skyndar sig; låten i sig är hektiskt pumpande, rostfritt stål-glänsande metal. Men istället sjungs "Catch the flame now, eye to eye", spontanistisk rockpoesi av bästa Halfordmärke, nonsens men med klang och rytm.

Man ska alltså iväg till flygplatsen (trodde jag först), vilket för mig gav låten urban atmosfär: skyskrapor av glas och krom. Och en bit neråt i låten trodde jag man sjöng "Concrete bad girls, up and tight, kiss computers, spy the line", allt i linje med det urbana temat - men i själva verket finns inget tema, allt är bara "tuffa rader" som enligt facit är "carpet baggers bluff and strike, kiss of Judas, spider like"...

På en webbsida som heter "Encyclopaedia metallum" har jag skrivit en recension av "Point of Entry". Den förslagne rockfanen kanske kan leta sig fram dit. Där ges också en diskografi, där man kan läsa att Priest en gång gjorde en cover på en Diana Ross-låt; det var "You are everything", proddad av inga mindre än Stock-Aitken-Waterman 1988. Bisarrt kanske - men Priest covrade ju också Joan Baez med "Diamonds and rust" en gång i tiden, en klassisk cover på en kärleksballad, en tilltuffning av denna smäktande visa - och det fungerade, den nya versionen tillförde verkligen originalet något, så kanske var även Diana Ross-låten i deras version verkligen grooovy alltså, låt oss hoppas det.

Tips i köket


Har på sistone fallit för palsternackan, en orättvist bortglömd rotfrukt. Den är ungefär som grönt te: smakar inte så mycket, men det lilla den smakar lär man sig snart att gilla! Smakrika rotfrukter är t ex morot och kålrot; så härligt då med palsternackan som är neutralare i smaken, en mild smakbrytare som passar i envar fisk- och köttgryta.

Jag lagar nästan bara grytor, marmiter och sånt, aldrig "köttbit+sås+grönsak" och dylikt, det är slöseri med tid. Nej ner med allt i samma gryta och låt alkemin bubbla! Och ta hänsyn till ingrediensernas relativa känslighet för att koka sönder osv, men det fattar ni väl.

En kul ingrediens i grytan kan så leverpastejen vara. Ta en tesked av billig baspastej och krydda med; försök själv, enklare än du tror. Passar bäst i köttgrytor, men även fiskmarmiten kan tåla lite spets.

Så några ord om lax. Tjänstefolk i någon svensk landsbygd på 1800-talet, kanske Dalarna, hade inskrivet i sitt kontrakt att ej serveras lax mer än två gånger per vecka. Vilket lyxkrav tänker man, lax som är så gott! Men det ska vara måtta i allt - och när man tänker efter undrar man hur gott lax är egentligen. Jag fick mig en tankeställare av ett matprogram på TV, där en gourmet sa sig avsky lax, "den har metallisk smak". Det ligger mycket i det - så själv balanserar jag numera laxen med vit fisk, jag tar en smärre bit lax och en större bit torsk/sej/sjötunga/osv.

En paradrätt vi hade på Sir Francis Drake var för övrigt "Lax och sjötungsfiléer med avocadosmörsås"; 100 g sjötunga och 50 g lax, pocheras respektive steks, och så vitvinssås med lite passerad avocado irörd, kokas slät. Excellent.

Sugen på mer mat? Köp då min kokbok, "Den musiske matlagaren". Se mer under aktuell etikett.

Anekdoter om näringslivssnubbar


Volvochefen P. G. Gyllenhammar granskade en gång en årsredovisning man gett ut. På en bild upptäckte han dock skymten av en Scanialastbil, så hela upplagan på 80 000 ex fick förstöras...

Idag hyllas väl en sån åtgärd; PG "byggde varumärket", koncentrerade sig på symbolfrågor. Att denna symbolhets samtidigt innebar att produktion och teknisk utveckling försummades är väl glömt idag.

Vad har jag mer i anekdotväg för näringslivsfolk? Något klatschigt? Kanske det att Johnsonkoncernens skapare, Axel Ax:son Johnson, var mäkta stolt över sin titel "generalkonsul"; han saknade formella examina så detta blev hans skryttitel. Nästan okänt är dock att han var generalkonsul för Thailand, en syssla som på 70-talet mest bestod i att utfärda visum åt sexturister...

Marcus Wallenberg s:r, även känd som "häradshövdingen", lär ha hållit attraktionen mellan könen för "en form av oförnuft". Han var gift med Amalia Hagdahl, dotter till kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl; paret fick sex barn, fyra döttrar och två söner.

När Sony utvecklat sin så kallade fickradio märkte man att den inte fick plats i en ficka. Man lät då sy upp speciella skjortor med en något större bröstficka, som säljare fick använda vid demonstrering...

Chef för Sony var annars Akio Morita. En gång på 50-talet befann han sig i Tyskland på studieresa; han höll just på att bygga upp sitt företag. Vid ett tillfälle var han på restaurang, och för att muntra upp denne japan sa servitören om ett pappersparaply i glassen: "Titta - den här är tillverkad i ditt land!" Men ingenjör Morita var måttligt road.

Lee Iacocca var Fordchef på 60-talet. I sina memoarer berättar han att företagets ekonomistyrning var i oreda strax efter kriget, eftersom Henry Ford hatade ekonomer. På en avdelning lät man till exempel väga fakturorna för att räkna ut kostnaderna (men det fungerade faktiskt; man räknade ut att den genomsnittliga summan på en faktura var, säg, 50 dollar, och resten var enkel matematik).

Sist en man som har beröring med den dator jag skriver på, Steven Jobs. Hans företag Apple behövde en gång en s k minidator för att klara löneutbetalningar med, och man beställde en sån från Digital Equipment. Leverensen dröjde emellertid, och Jobs skickade en begravningskrans till DI-chefen Ken Olsen med påskriften: "Så här tycker jag om era leveranstider."

Detta omvandlades senare till att Jobs skulle ha besökt Digital Equipment, kommit in på Olsens kontor, lagt upp sina bara fötter på skrivbordet och sagt att man skulle begrava DI inom fem år...

onsdag 28 november 2007

Misslyckad militär


Vän av ordning må fråga sig: du som i "Eld och rörelse", titelstoryn, skrivit vitt och brett om skottvidder, segelduksdamasker och gevärskalibrar - är du nån slags militärexpert, någon glorifierad reservofficer och bitvarg även privat?

Men då svarar jag: "expert" kanske, men militär är jag inte, möjligen en misslyckad sådan, inbiten malaj och bevakningssoldat. Men det är å andra sidan ingen nackdel rent statistisk, rent litteraturhistoriskt; många kronvrak och dylikt har varit bra författare. Horatius eller någon annan romare flydde från en befälspost under ett slag, och Frans G. Bengtsson ("Karl XII:s levnad" mfl krigshistoriska texter) fick väl frisedel rätt omgående.

Sedan har vi ju en sån som Kipling, skildrare av engelskt soldatliv i "Backroom ballads" mm. Denne hade nog aldrig hållit i ett gevär; ändå kunde han tala vitt och brett om sina regementen, "my regiments" - men då menade han bara regementen han besökt eller som låg i städer där han bott...

Eller ta krymplingen Byron, som hängde på sig en sabel, satte en kyrassiärhjälm på huvudet, utrustade en yacht med två löjliga kanoner och for iväg till Grekland för att kriga - och dog där av tyfoidfeber eller malaria, omgiven av bergsbanditer som var hans mannar. Men legend blev han.

Och så porrsångaren Johnny Bode, som var på turné i Finland under kriget och återvände hem, iförd fantasiuniform med fantasimedaljer...

Inte så att jag tror mig vara något slags like till vare sig Kipling, Byron eller Johnny Bode. Och vill någon dissa mig för min furirsgrad etc så varsågod; någon elitsoldat var jag inte, där på I 21 i Sollefteå. Det hela var väl mer ett slags förlängt studiebesök i det militära - men ingen skulle väl å andra sidan pika en kriminalförfattare för att han studerat polisväsendet inifrån.

Bandvagnar och lastbilar, kpistar och lösplugg, granris och segeldukstält; känn draget, Svensson!

Läst på entredörrar


Jag har funderat på att sätta en "ej reklam tack"-skylt på dörren, men beslutat mig från att avstå. Av två skäl:

1. Det är så trist att säga nej till något
2. reklamen kan vara bra att slå in fiskrens med etc

Annars har man ju i budjobbet sett alla möjliga lappar på dörrar. En av de ovanligare såg jag i ett distrikt jag hade i stan, på Vaksalagatan:

"Käre brevbärare! Vi har SvD och läser all reklam vi får."

Den var positiv på något sätt, livsbejakande; den lät ana ett strävsamt, prydligt, borgerligt par med intresse för kommunikation, media och layout.

Vad mer? För några år sedan började folk sätta upp lappar med budskapet "ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen". Sedan förstod företaget ifråga att detta borde man bejaka, så man började skicka ut förtrycka såna. Nu sitter de på var och varannan dörr. I samma kategori har det dykt upp "ingen reklam tack men gärna Bostadsguiden".

Nu finns det också förtryckta dekaler med texten "ingen jävla reklam". Hårda ord, men antagligen nödvändigt - eftersom alla reklamutdelare inte respekterar den sedvanliga nej tack-skylten. Den är förresten så vanlig att man knappt ser den längre, ögat har adapterat och sållar bort detta sinnesdata för att avlasta hjärnan.

Ett tips därför till reklamförnekare: formulera dig lite skojigt så minns reklambudet din dörr, typ "no reklamo". Eller sätt dubbla dekaler, i varsin kulör; omöjligt för ögat att missa.

Men så klart rörs inte jag av "ingen reklam"-budskapet. Som tidningsbud står man inte och pillar ut eventuella reklambilagor för såna lådor, det skulle förstöra den-ack-så-dyrbara rytmen.

Annars då, möter man ofta sura abonnenter? Folk som står i morgonrock och väntar på bladet? Nej, ytterst sällan, men så klockar jag ju (nästan) alltid in före sex. Däremot är folk man oförhappandes möter ofta vänliga; se där, ännu en "reason to be cheerful"...

Sagt på slagfält


Krig må vara helvete; det hindrar inte att många odödliga repliker sagts på slagfältet. Som i slaget vid Spotsylvania 9 maj 1864, när överste John Sedgwick av sina närmaste råddes ta skydd:

- Skydd, löjligt! sa han. De kan inte träffa en elefant ens!

I nästa ögonblick träffades han av en gevärskula och föll död ner.

Eller Leonidas vid Thermopyle, när han fick veta att fiendens pilar komme att förmörka skyn:

- Bra, då får vi slåss i skuggan...

Eller den okände nordman som dog av ett kastspjut i bröstet; han ögnade vapnet där det satt inborrat och sa, innan han dog:

- Långbladiga spjut är populära nuförtiden...

Eller spartanen som blev hånad för att de hade så korta svärd:

- Långa nog för att nå fienden.

Eller romaren Marius, som hånades för att han stannade i sin fästning (engelska):

- If you're such a great general (sa fienden), come out and fight me. Marius svarade:

- If you're such a great general, make me.

Ja, så där kan man hålla på. Min favorit bland soldatiska yttranden är nog Leonidas' ovan. En annan sentens som säger allt om "fighting spirit" osv, är Ferdinand Fochs vid Marne 1914:

- Hårt trängd på min center, min höger ger efter. Situationen utmärkt. Jag går till anfall!

Bästa replikerna


Det var emigranten som återvände till Frankrike efter restaurationen, stegade upp till marinministeriet och sa:

- Då jag lämnade Frankrike 1790 var jag sjökadett, så om inte revolutionen kommit emellan skulle jag ha varit amiral idag. Så hit med min grad, min lön och mina förmåner!

Men tjänstemannen svarade:

- Amiral är du kanske; tyvärr måste jag meddela att du stupade i slaget vid Trafalgar...

En annan fransk replik som faller mig i sinnet är när Leon Gambetta såg Londons nya S:t Pancras järnvägsstation:

- C'est magnifique mais c'est ne pas la gare...

En annan kul historisk replik var när Gustav IV bannade Döbeln, för att denne låtit kalla in Ålands lotsar i ryska kriget på vintern 1808. Döbeln hade formellt gjort ett fel, han skulle ha gått till kungs först, men han sa bara:

- På vintern behövs inga lotsar...

Odödliga repliker. Ännu en var när västgotiske kung Roderik av Spanien sände iväg sin vasall Julian, man var osams och straffet skulle bli att hämta jaktfalkar i Nordafrika. Julian svarade då:

- Jag ska sända dig jaktfalkar du aldrig kommer att glömma...

Strax återvände han med morer i släptåg, och detta inledde Spaniens muslimska tid. Några hundra år senare var så morerna körda på porten, och den siste sultaten av Granada, Boabdil, kunde förhandla till sig fritt avtåg plus en smärre summa pengar; inte så dåligt egentligen, få betalt för att slippa iväg. Men nog insåg han det historiska i situationen, han hade sålt sitt stolta rike för pengar, och vid avfärden grät han vid tanken på allt han lämnade. Modern fick sista ordet:

- Gråt som en kvinna då du inte kunde försvara sig som en man...

En fet, en smal


Historiska radarpar har ofta varit av typen "en fet, en smal". Två smala respektive två feta ihop är sällsyntare, för att inte säga omöjligt; när Göran Persson hade Åsbrink som finansminister gick ju samarbetet dåligt, men med den smale Ringholm gick det galant. Jag talar nu inte om politiken som sådan, bara om personkemin.

Per-Albin var förhållandevis rund, Wigforss var smal = bra samarbete. Och Churchill var rund, utrikesministern Anthony Eden var smal, bra samarbete; detta var under andra världskriget.

Augustus var smal, Agrippa kraftig = bra samarbete. Eisenhower smal, John Foster Dulles kraftig, bra samarbete.

Napoleon kort och lite tjock, Talleyrand lång och smal: dynamisk duo.

Tillbaks till Sverige så var Erlander och Sträng bra kombination, en smal plus en tjock - och Ingvar Carlsson och Feldt, samma proportioner.

Bilaforismer


Jag skrev nyss om bilar och härmed mer av den varan, ej som efterklokhet, ånej; det är bättre att hålla inläggen korta har jag märkt, därför denna återkomst till temat.

Bilmärken och biltyper har sina egenheter, odödliggjort i sentenser. Som: "En engelsk bil droppar inte olja, den bara markerar sitt revir". En engelsk bil som förr om åren var rätt dålig funktionellt var Jaguar; designen var snygg och prestanda var bra, men resten... Därför sa man: "Det finns två lyckliga dagar i en Jaguarägares liv: den ena är när han köper den, och den andra är när han säljer den"...

Idag är visst Jaguar kvalitet rakt igenom, men genom att gå ner i prissegmentet med små modeller har man utarmat auran kring märket. Sloganen tycks vara (sa en tidning) "en jagga till varje hagga"...

Jaguar ägs väl av Ford, om vilket vissa säger: "Ingen Ford på våran gård!"

Ett tyskt märke som i början, säg 10-20-tal var lite billigt, var Hanomag: "Ein bisschen Bleck, ein bisschen Lack, und fertig ist der Hanomag!" sa malisen.

"Renault, fyra hjul och en bult" skaldade någon.

Sist två anekdoter om Saab. Detta märke hade förr samma syndrom som Jaguar: originella bilar men dåligt monterade, kvalitetskoll och finish saknades med påföljd i många irriterande småfel för ägaren. Så var det då en Saabägare och en Volvoägare som kom till himlen, och Sankte Per skickade genast Volvoägaren till helvetet. "Varför det?" sa denne, och Sankte Per svarade: "Saabägaren har redan haft ett helvete"...

Den sista anekdoten är av typen löjlig och konstruerad. Det sägs nämligen att Saab Sonett fick sitt namn när vd:n såg den och sa "Så nätt den är"...

Människans ansikte


Man diskuterar i vetenskapshuset huruvida vi är skapade eller uppkomna av en slump. Ja inte bara vi utan även träd, sjögurkor och tapirer är satta under lupp - där det ena lägret säger att allt bara är en ren emotion, en abstrakt gest, och det andra säger att det ligger en tanke bakom.

Själv tänker jag inte ge mig in i detta minfält; jag har förvisso min åsikt och den kommer snart, men jag tänker inte gå denna specifika match genom att nämna vissa nyckelord som skulle sabba min dag. Istället kan jag bara säga att jag ser en björk utanför mitt fönster, avlövad och dann för årstiden men likväl en skön skapelse, en projektion av en urbild i Guds medvetande och ingen slumpartad protuberans.

Detsamma med mig själv: jag är skapad av högre makt, är inte slumpmässigt uppslammad ur en ursoppa. Och för den skull heller inte skapad av mina föräldrar; heder åt dem men de har blott avlat mig. Jag fanns i varat innan jag trädde i existens i detta liv.

Kan som slutkläm citera Frans Michael Franzén:

Skaparn tryckte sitt insegel
på sitt verk, och i dess spegel
ser sin bild och ler.

I som ropen: Det är ingen,
ingen själ fördold i tingen,
allt är stoft, ej mer!
Dårar, blott till källan stigen,
sen ert anlete och tigen,
rodnen, höljen er.

- ur "Människans anlete"

Tips till prenumeranter


Ur tidningsbudets vardag, sånt man tänker på. Och härmed några tips till er dagstidningsläsare där ute, ni som prennar på bladet och hur ni kan underlätta för budet.

En sak som är helt meningslös är att ha klistrad logga på brevlådan, "DN", "SvD" och liknande, sägandes "vi ska ha DN" osv. Dessa må vara en fingervisning, men någon bindande kraft för budet har de inte. Han går efter vad som står i boken/handdatorn, inget annat.

Men visst kan ibland handtextade meddelanden funka. Som "vi ska inte ha tidningen på en vecka, v v sluta dela ut"; det kan få passera som den lates indragning, temporära avdelningen. Ett aber dock för invandrade bud, språket...

Typ av brevlåda: har ni villa o dyl och utomhusbrevlåda, och vill ha en modell som är bra för budet: ta en där luckan går inåt s a s. Instoppet ska pushas inåt, det gör det lättare att köra ner tidningen medan man går. Förstör inte rytmen.

Vad mer? Sätt ut namnet på dörren om ni t ex är inneboende och prennar; vi kan inte räkna ut att abonnent Nilsson som bor hos Persson ska ha bladet, det står inte (alltid) i våra papper.

Gåvor: uppskattas. Jag fick en gång en trisslott på julafton... Låter som luffarglädje och är det kanske - men man hör också om bud som får chokladaskar och vad till jul. Handtextade lappar typ "tack för prickfri utdelning" uppskattas också; hälsan tiger still så det är roligt höra den tala. Det är samma för kocken på krogen: han må ha fått beröm av gäster förr, men ännu ett beröm skadar inte, tvärtom. Det kan vara en vitamininjektion om det kommer mitt i ett långt, körigt pass.

Bilmusik


Det är skillnad på bilmusik och bilåkarmusik...!

Låt gå för "Sommarnatt". Men "Cadillac", Joplins "Mercedes Benz" och "En gammal Amazon"...?

Det är Ny teknik som idag (28/11) visar resultatet av en omröstning om bilmusik: vad är bäst att spela i bilen. Vinnarlistan visar kanske bra billåtar, men inte bra bilåkarlåtar om ni frågar mig. Ska man ha billåtar kan man ju lika gärna ha med Gullan Bornemarks "Mormors gamla Ford". Den är en bra, trallvänlig låt, men den är ingen bilåkarlåt.

Den har inte det där drivet som en åklåt har. För ska man bränna järnet nerför motorvägen ska det så klart va' BTO:s "Roll on Down the Highway" och Accepts "Midnight Highway", samt Judas Priests "Heading Out to the Highway", "Desert Plains" och "Thunder Road". Dessa tre finns samtliga på remasters-CD:n "Point of Entry".

"Highway Star" med Deep Purple listas i NT, godkänd. Annars frågar man sig om dessa ingenjörstyper verkligen rollat nerför högvägen, speedat genom natten i 150 knyck eller känt den faustiska glädjen i att köra bil. Antagligen inte, de kör väl bara Volvo V 50 med barnstol och slät famil i lagstadgade 90 km/h för att hälsa på moster i Knäckebröhult.
Sex hästar, om jag dem kan köpa, hör deras kraft till mig allen.
Jag kilar av, är karl nog att löpa, med summa tjugofyra ben.
Dessa rader är just ur "Faust"", och här är bilkörningens hemlighet sammanfattad, glädjen med att ha blyfot.

För övrigt finns det bra bilåkarlåtar som inte är tematiska. De handlar inte om bilkörning per se men de har den stämningen. De passar bra att spela i bilstereon en solig dag med nercabbat. Till den kategorin räknar jag "She Sells Sanctuary" med The Cult, "Under Pressure" med ZZ Top och "Rock Forever" med Judas Priest.

Relaterat
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Japansk bilindustri
Lösryckta bilfakta
Channeling, sectioning, chopping...

tisdag 27 november 2007

Den lille korbusiären


Le Corbusier var ateist. Ändå skapade han en odödlig kyrka i Notre Dame du Haut. Det finns bara ett ord för en sådan man: salongsateist. Alltså knappast vad man skulle kalla en ateist av en Friedrich Nietzsches kaliber.

Det finns inga fula kyrkor vill jag hävda. De kan se ut lite hur som helst. Det är ändå alltid något som röjer syftet, alltid någon udda detalj som höjer anden.

Åsynen av tempel gör mig glad. På hemväg från jobbet passerar jag t.ex Eriksbergskyrkan. Västfasadens resning får mig alltid att tänka: "Victoria, seger åt de rättrogna!" Jag gör det utan att lägga in något djupt i det. Det är bara känslan av andlig resning, samt glädjen över att ha jobbat klart för dagen...

Ett tempel kan se ut hur som helst. "En hög med sten upphör att vara en hög med sten, när den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral" sa för övrigt Saint-Exupéry.

Annars behövs inte direkt någon byggnad för att ägna sig åt dyrkan. "Din kropp är ditt tempel och ditt bröst ditt altare" heter det ju.

Men åter till ateismen, den kära! Le Corbusier var salongsateist och jag kan gott och väl förstå denna ståndpunkt, jag har ju själv varit det... åtminstone agnostiker. Och Simone Weil framhöll t.ex "ateismen som rening", där man som troende tvingade sig att tänka i termer av "värld utan Gud, utan hopp om frälsning" etc för att rena sig, för att inte försjunka i liknöjdhet. Ett sätt att uppnå sann tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert och hans "Dune", där det heter:
Religion must remain an outlet for people who say to themselves: I am not the kind of person I want to be. It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.
För övrigt hade vi ju Pär Lagerkvist som kallade sig "religiös ateist". Jojomen; kyrkan har svärtat ner religionen så pass att en anti-ståndpunkt förefaller vara den enda rätta. Men här ligger ett feltänk; man tror att kristna kyrkans gudsbild är den enda som finns, "extra ecclesiam nulla salus" - och finner man inte det man söker där tar man sin tillflykt till den totala förnekelsen, flyr ut i betongöknen och sätter sig och stirrar på ett lysrör. Man är för lat för att undersöka gudsbilden inom gnosticism, mystik, islam, hinduism osv osv. Gjorde man det skulle allt se annorlunda ut, då vore inte ateismen så populär längre. Gissar jag.

Relaterat
Berlin 1990: det fanns bilar och bussar
Jubileum: Galaxen firar sina fem år online
Med naturen in på knuten
Memoarer
Modernt spökhus

Carlitos värld


Castaneda är en trögfattad lärjunge, begreppsapparaten är förvirrande, stilen är rapportmässig, narrativet upprepar sig med dialog följd av magi följd av dialog, don Juan är en idiosynkratiker som hatar såväl kristendom som österländska vishetsläror, och pennalismen i utbildningen är ibland ennerverande.

Ändå älskar jag dessa böcker. Och här borde egentligen recensionen ha börjat. Men här slutar den.

(Bibliografisk not: Carlos Castaneda har skrivit en rad böcker, där man kan nämna titlar som Journey to Ixtlan, Tales of power, The fire from within, The power of silence och The eagle's gift. Finns även på svenska.)

När jorden gick över


"Jorden går under", "mänskligheten går under", detta är fantombilder för dagens människa. Senast är det Mayakalenderns julafton 2012 som ska vara det datum då detta sker. Jag kan inte garantera att inget av värde kommer att ske då - men att vi alla bokstavligt talat ska gå under, att vi alla knall och fall ska stupa där vi står - det kommer inte att hända.

Eller har jag fel? Kommer jorden verkligen att gå i bitar, då eller senare? Du som svarar jakande behöver inte vara ateist, även om det underlättar.

"In my time of dying"...


När man dör kommer man till himlen och möter en ljusvarelse, säger jag.

O nej säger du, min normalläsare typ 1A, när man dör blir allting svart.

Okej säger jag, du får som du vill: för vissa mörknar det, för andra ljusnar det...

måndag 26 november 2007

Bloggish


Har varit och kollat andras bloggar. Man kan visst fixa länkar bloggarna emellan men det vet jag inte hur man gör, så jag nämner dem här istället. Till exempel "Östra Ölands fria horisont" av Knut Lundgren, EU-kritisk fd (?) sosse som kommenterar politik. Karln kan skriva och lejonklon river, rekommenderas varmt. En annan politkbloggare är Stig-Björn Ljunggren ("Stikkan Ljunggrens blogg") som likt ölänningen blandar allvar och skämt, mest det förra om ni fattar vad jag menar.

Så har vi David Nessles blogg som är rätt kul asså. Serietecknare och översättare, medverkar i blaskan "Kapten Stofil".

Går dessa dar och väntar på att denna min blogg ska gå att googla, det tar sin tid, webbadressen måste som det heter indexeras först. Så just nu känns det som att blogga ut i tomma intet, ingen läser det - utom Gud förstås, som ju hör när det där trädet i skogen faller, även när inget mänskligt öra hör 'et.

Svenssonbloggaren


Katten har fått mat, galaxen roterar: "Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken. Endast Svensson är vaken"...

"Blogga åt väster å blogga åt öster, blogga åt söder och norr... Hej å hå, blogga på, så bloggar vi hem igen"...

"Så satte han sig vid datorn och började blogga, han blogga och skrev en massa strunt"...

Teknikens värld


På sajten Tjuvlyssnat.se kan man läsa mycket roligt. Som de gamla gubbarna som står och pratar, och så hörs en SMS-signal från den enes mobil. Denne tar upp den och säger "Hallå? Ingen där, fan nu är det nån som busringer igen!"

Fler teknogrejer som tjuvlyssnats är två grabbar som snackar, och den ene säger: "Vet du, jag hittade jättekonstiga CD-skivor i min pappas garderob, jättestora saker som inte ens gick in i CD-spelaren"...

Ett tredje kunde vara tjejen som är hemma hos killen, hon söker en viss låt och grabben tar fram sina CD-skivor - och då säger hon "Va fan är du stenålder eller, har du ingen dator?"

Olika aspekter på teknolivet vi lever, autentiska samtal ur vardagen. Själv minns jag hästspårvagnarna... nej inte så, men jag minns annat. Som svart-vit TV; vi skaffade färg-TV sist av alla, kanske 1975. Manuella och elektroniska skrivmaskiner, ett liv utan mobil och internet, och allt gick ju så bra ändå, det bästa här i livet är ändå en koltrast i björken här utanför, tra-la-la...

Ett lite annat spår i det hela är: bilar kontra data. Vissa kan bevisligen inte köra bil, de lär sig aldrig hur mycket de än försöker. Det gick ett program på TV om detta, där bl a regissören Susanne Osten hörde till de svårlärda. Jag vill inte plocka poäng på henne för det men voilà, hon kan inte lära sig konsten att köra. Då undrar man: finns det personer som aldrig lär sig data? Hit kan jag nästan räkna mina föräldrar (70+) som försökt lära sig data men tappat lusten; å andra sidan, att lära sig något från scratch på gamla dar är särskilt svårt, närminnet är knackigt, man glömmer lätt. Och finns inget akut behov av (som det gällde) data så är det lätt att välja bort.

Har dock svårt att tänka mig att det skulle finnas pipel som inte kan lära sig "köra dator", på samma sätt som det finns de som aldrig lär sig köra bil. Men vi är nog rätt många som har halvtaskig koll på allt ens dator kan göra, som undertecknad...

Ett annat spår: köra bil kontra spela instrument. I sagda dokumentär visades en annan "bilanalfabet", som samtidigt var toppgitarrist. Men det är helt olika begåvningar, helt olika perceptioner; man kan vara pianovirtuos och blind (som någon jag såg på TV, spelade "Rhapsody in Blue" med bravur). Musiker och bil-dum: John Lennon kunde knappt köra bil, ändå tvingade honom Yoko en gång att ratta flower power-Rollsen, med förutsägbart resultat (diket). Han lät sig därefter köras runt med chaufför, i och för sig passande för en pop-kunglighet.

Flumkung eller systemvetare


Som flumkung kan man ju alltid säga: "Var inte så närsynt, se helheten! Flyg jorden runt och se allt litegrann från ovan, strunt i detaljer!" Men dylik holism är egentligen inte flum; i professionella sammanhang kan man kalla det "systemsyn". Flumkungen och systemvetaren kan alltså vara en och samma person.

Låt mig exemplifiera, låt mig visa hur holism och systemsyn ofta är den bästa vägen att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och delaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet.

Exempel: när Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva, och de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att spela hela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Med andra ord: ett holistisk synsätt, greppa helheten innan du går vidare.

I den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig.

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt)) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys.

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? I ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga. Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning; det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken, och det enkla är svårt som Clausewiz sa.

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Kanske senare. Må detta dock vinna er för holismen, på vilket område det än gäller; man må analysera problem så mycket man vill, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja även i vetenskapssyn och livsåskådning. Se gestalten!

Sona dina miljösynder


En plågad mänsklighet har insett sina synder och gör bot och bättring - hurdå? Genom att be till högre makter eller Moder Jord? Ånej, hon utför tusen konstiga ritualer, som "sänka hemtemperaturen för att rädda en isbjörn", "panta flaskor och stoppa glaciärsmältningen" och "sluta kör bil och stoppa malarian".

Att bry sig om miljön må vara hedervärt, bättre än att helt strunta i den - men hajpen kring detta just nu kan få en att baxna. Det ligger något kryptoreligiöst över det hela.

Just det: vi kallar oss irreligiösa, men under ytan lever religiösa attityder kvar. Nu är det syndaförlåtelse och botgöring, som för ateisten yttrar sig bland annat som ovan. Det är åter ateismen som kommer till ytan, bristen på förtröstan och intoning på djupare ontologiska skikt.

Syndromet är gammalt. Någon har t ex framhållit att ateismen är skuld även till bacillskräcken; den paniska rädslan att dö av mikrobers inverkan, överdriven städnit och hygien, bottnar i samma brist på förtröstan och känsla för feeling.

Nåväl, jag hudflänger ateister i dessa spalter, men det betyder inte att jag är någon kyrkokristen fanatiker som hatar allting utanför kyrkoporten. Konfessionellt är jag privatreligiös. Jag säger som Ewa Fröhling i "Fanny och Alexander": "Min Gud har tusen namn och tusen ansikten"...

Dock - om jag tvingades välja mellan ateistlägret och de kyrkokristna skulle jag nog välja de senare, även om det ur salongsperspektiv kan vara trevligare att umgås med ateister än gudstroende. Detta sista konstaterade även siaren Martinus.

Salongsperspektiv, salongsateism; de ateister man möter är ofta av salongstypen, hyggliga pipel som skänker pengar till välgörenhet. Har de verkligen samma credo som riktiga ateister, som Himmler och Stalin och Attila hunnern? Som psykopater och massmördare och tortyrdrängar? Upp till bevis.

För övrigt sa Woody Allen att ateisterna bara är Guds lojala opposition...

Så tänk gärna på miljön och gör vad du kan, men överdriv inte, gör det inte till en kryptoreligion. Många av de extrema väderyttringarna vi ser idag (El Nino, vulkaner och översvämningar) är förresten bortom människans påverkan, de är symptom på något annat: konvulsioner inför en ny jordhistorisk epok, på sikt nödvändiga steg. Och förhöjd temperatur behövs för sin del för att inviga jorden i en högre vibration, har jag hört sägas. Bygg inte ditt hus vid stranden, men flytta gärna inåt landet och börja odla vin...

Just det. Och istället för att bli miljöfanatiker, be en bön till Moder Jord; hon har förvisso inga organ men hon har sinnen, som Plotinos sa. Moder Jord hör bön.

fredag 23 november 2007

Tidningsbud


Clark Ashton Smith var en amerikan född 1893, novellist, poet - och fruktplockare. Kanske hade han svårt att förena dessa roller; man såg honom i vart fall aldrig skriva om sitt vardagskneg, sitt levebröd på de californiska fruktfälten. Han skrev bara om fantasiländer som Atlantis, Lemuria och Poiticesme.

Sådan var han - men själv tänkte jag (utan jämförelser i övrigt) inte tiga om mitt levebröd, ett lika oglamoröst sådant - för det är inget mindre än tidningsutdelning. Härmed en A-Ö i ämnet.

A - arbetshandskar, som måste vara av svinläder, "lyxprylar" och inte såna däringa gråblå som går sönder efter en vecka.

B - Bladet, lika med Svenska Dagbladet, en av många blaskor man delar ut och sedan läser, man får ju överex vet ni. På lördagarna skriver de om konst.

C - cykel; jag cyklar runt på mitt distrikt, har många radhus där man kan rulla förbi och bara tjonga in tidningen i lådan.

D - distriktet, som ligger i stans mellanzon, har både hyreshus och radhus och klockas in på två timmar eller så.

E - effektivitet, som uppnås genom att ha rytm i arbetet, att likt Musashi följa sin egen rytm och inte distraheras av annat (som smågluttande på tidningarnas förstasidor medan man går).

F - fel; det händer att man stoppar fel och då får man en reklamation, och det vill man inte för det stör rytmen.

G - gratisex; jag skänker bort överex sa jag men ibland kan de vara bra att ha, som TV-bilagan...

H - handdator; vi har s k Blackberry, frän handdator i svart hölje med liten skärm och scrollfunktion osv, där står alla abonnenter och det är ju grreat asså.

I - indragningar; har en abonnent slutat prenna på sitt blad rubriceras det i datorn som "indragning".

J - "jävlar-anamma", glatt humör man antingen har eller inte har.

KLMNOPQR - reklamation, kallas "rekis" på yrkesjargong.

S - stå på tramporna vill jag inte göra, inte ens vid en viss uppförsbacke på väg hem, för det förstör den där ack-så-viktiga rytmen.

TUVXYZÅÄÖ - övrigt, som är att vinter eller sommar, snö eller barmark får inte stoppa en - för tidningen måste alltid fram, hela året raka spåret!

Universums mystiska fontäner


Ja, handen på hjärtat - hur är det egentligen att stå i sin lägenhet och titta på en bilmodell med "jewelled headlights" och drömma sig bort i sublima världar, med Ossian, Orlando Furioso, King Kong och Lilla Vickevire? Hur är det att besöka Kristallen med sin vattenkonst och centralcafé, sina kontormoduler och skylights, och där ta en glashiss upp till en sån modul och möta smal man bak skrivbord i sjödränkt ek?

Det är så här det är - och för att fortsätta tar den smale till orda där han sitter, han säger mig rakt upp och ner: "Finn universums mystiska fontäner!" - och jag accepterar på stående fot, flyger iväg genom galaxen på en sång, sjunger fram min väg som en superhjälte, sprider drömmar till barn och blomma och skrattar entusiastiskt åt en vingbred fjäril med gulstoft på vingarna.

Det ryker framför mig, skiner av surreala färger - och jag tar mark och zoomar in, trippar in på höga klackar och dricker skönhet ur källan, ur fontänen, själva myskofontänen jag skulle hitta. Med min kameramobil tar jag några bilder, "slår några rutor" som det heter på fackspråk och flyger tillbaka till min bas, min utgångspunkt, mitt soffhörn i Svenssongalaxen, affärshuset Kristallen bortom Livets ord i Fyrislund.

Jag visar mina bilder och den smale är överlycklig, skjuter över en smärre sedelbunt och önskar mig lycka till - och själv susar jag ut, åker hem till förortens glitter och ställer mig på balkongen i min lya, ser ut över tall och björk och sjunger en lovsång för deva och nymf, tomte och älva.

Så, i korthet, är det att vara Lennart Svensson.

"Den musiske matlagaren"


Vill ni laga mat med lite kulturell inramning, gå till bords med Talleyrand, Peter den store och Bismarck? - Läs "Den musiske matlagaren".

Vill ni lära er konsten att sjunga och laga mat? - Läs "Den musiske matlagaren".

Vill ni veta hur det går till på krogen, hur man lagar mat med den där omisskännliga krogkänslan? - Läs "Den musiske matlagaren".

Vill ni ha litterära matcitat, laga mat med Alice B. Toklas och Evert Taube? - Läs "Den musiske matlagaren".

Vill ni laga Svenssons julbord, äta militärmat och ta del av min matfilosofi? - Läs "Den musiske matlagaren".

Ja, allt detta och mycket mera står att finna i denna bok, skriven av mig. Det är en läsbar kokbok eller en matbok med substans; det finns en hel del recept i härligheten, men måttangivelserna är inte alltid så exakta, och däri ligger en del av hemligheterna med "den musiska maten".

Boken kostar 45:- inkl porto, är på 98 sidor och har getts ut på mitt eget förlag, snofsigt kallat "Etherion Press". Maila din adress till mig så kommer boken med ett inbetalningskort. Eller gå och köp den på SF-Bokhandeln, Västerlånggatan 48 i Stockholm, eller Östra Larmgatan 16 i Göteborg. Då kostar den emellertid 98:-, tror jag.

Googla titeln så ser ni att bokhandeln ifråga har den inne. Ni får då även upp "12-timmarsfanzinet", där en positiv recension av boken står att läsa, ej skriven av mig.

Kung utan krona


Kungen har endast representativa uppgifter heter det, han är endast en symbolfigur. Han ska presidera vid ceremonier, som till exempel invigningar, och han ska åka på besök runt i landet och till främmande länder; han ska göra sin existens känd, han ska närvara i kraft av sitt ämbete, ska inte göra något konkret - men han ska vara där, fullgöra vissa ceremoniella och därmed religiösa uppgifter.

Kungen religiös? Jodå, ämbetet är ett slags prästämbete anser jag. I det gamla Rom hette det "rex sacrocorum", offerkung, en som utförde vissa offer - och denne rex (= kung) fanns kvar även under republiken. Historiskt tenderar vi att se kung = krigare, men det är en rätt ovanlig roll sett i långt perspektiv, ingen idealform typ 1A. Kungen är i första hand ett slags präst, överstepräst för riksceremonier à la Japans kejsare. Och (nu kommer min poäng) för att hans framtoning ska vara komplett måste han vara krönt tycker jag.

Sveriges kung är dock inte krönt, en absurd tradition inledd av Gustav V 1907. Han ville därmed hämnas på fadern Oskar II sägs det, en pompös och ceremoniös typ. Må så vara - men ska det vara så ska det, och kung utan krona är som kejsare utan kläder, kaffe utan grädde, kärlek utan kyssar. Kronan är pricken över i, bokstavligt talat kronan på verket; kungen sittandes på sin tron utan krona ser märkligt naket ut. Kejsarens nya kläder!

En sagoforskare sa att sagans kung bär krona för att visa hans kontakt med högre världar. Jag menar inte att Carl Gustaf skulle bli någon andlig övermänniska med krona; vad jag menar är att kronan är en symbol som kröner verket, som fullbordar kungarollen; det hela må vara en projektion, en psykologisk företeelse, men accepterar man kungadömet som idé måste man också acceptera att vi på ämbetsinnehavaren projicerar vissa attribut, däribland kronan, som symboliserar det bästa inom oss, det goda och det fina, ja rentav det andliga och (jodå) kontakt med högre världar, dvs med ideal.

Gärna kungadöme, men då med krona - och ska det va' utan kan vi lika gärna införa republik. Inga halvmesyrer i Svenssongalaxen, tack!

Andliga tongångar i presidentval


Det är andliga tongångar i presidentvalet, läser jag i Time magazine. Varje kandidat har en religiös samordnare; det har de nog haft förut också, men denna gång är det än viktigare.

Vad betyder då detta, konkret? Det betyder att de andliga frågorna kommer att bli viktigare här också, i Sverige, om säg fem år - för varje amerikansk megatrend brukar nå oss med cirka fem års eftersläpning. Om detta kan man tycka vad man vill; man kan voja sig över ytterligheterna i amerikansk religiositet, över kristen höger, slentrianmässiga "God bless" och bibelviftande - men det tjänar ingenting till, trenden kommer och den blir tidens rytm, tidens tempo och gatans musik.

Denna "ökade andlighet", detta större fokus på andliga frågor i det offentliga samtalet, gör så klart varken till eller från för mig, privatreligiös som jag är. Ändå hälsar jag trenden med glädje, och det ska bli intressant att se hur alla ateister och agnostiker anpassar sig. Så svårt blir det nog inte - för majoriteten gudsförnekare är ju bara salongsateister, såna som ändå tror på något, må det så vara "en bättre värld", "ökad demokrati" eller "utrota fattigdomen". Det är OK för mig, det är andan i Bergspredikan i det hela.

De riktiga ateisterna däremot kommer väl att vända sig bort i vrede, bilda underjordiska klubbar och värva tortyrknektar, psykopater och massmördare till sina led, dyrka Heinrich Himmler och Jagoda, "sjunga hemska sånger, slå små barn och säga fula ord"...

Där har ni alternativen. Det blir tyvärr en fråga om ljus eller mörker, plus eller minus, ja eller nej. Neutralitet kommer inte att vara ett alternativ. "You can either be a yea-sayer or a no-sayer in life; but if you want to be a yea-sayer, come up here and join me on stage". Som Olof Buckard sa i någon monolog, imiterandes en gospelpredikant; det var ironi i tonfallet men ändå något slags allvar i botten, för Buckard är själv "yea-sayer" mot det andliga om jag förstått det rätt.

Berömda självmord


Mina tankar går denna dag till George Eastman, som på sin ålders höst satte pistolen mot huvudet och tryckte av. Han hade uppnått allt han ville i livet sa han i sitt avskedsbrev: chef för Kodak Company, en mångmiljonindustri med filialer världen över.

Ja, vad säger man? Jag är mållös. Kanske var han ateist, kanske är detta den normala utvägen för dem.

Så var det Virginia Woolf som på grund av tidens elände dödade sig. Det var under andra världskriget. Visst var det hemska dagar, men ändå ställer jag mig lite frågande till det hela. Heter man Walter Benjamin, är jude och har nassarna efter sig, står på gränsen till Spanien och nekas inträde, då kan jag förstå att man tar sig en förberedd kokainöverdos - men i trygghet på öfästningen England, som Woolf?

Även vår Karin Boye tycks ha dukat under för världsläget, när nazisterna ockuperade Grekland och hade "genombrutit Thermopyle, Greklands lås... 40-åriga Karin Boye efterlyses från Alingsås"... Jag dömer inte, jag bara "förundrar mig storligen" (likt Rokka hos Väinö Linna) över detta syndrom; att fjärran från händelsernas centrum säga att detta påverkar en, så till den grad... Jag vill inte ropa "ateism" igen, men något märkligt är det med denna förlust av förtröstan.

Självmord på grund av världsläget? Det kanske blir ännu vanligare framöver.

Zarathustras examen


Zarathustra skulle gå upp i examen, men han hade inte läst på. Alltså sprack Zarathustra. (courtesy of Kjell Swanberg)

"Mussolini got the trains running on thyme"...

Replikskifte i TV-serien Navy CIS: "What did Ducky look like when he was young? - Like Ilya Kuryakin." Ducky spelas av David McCallum, därav lustigheten!

Har ni hört om grabben som var så liten att han gick in vid modellflyget...?

Hyckleri kring nyöversättningar


En viss Ingvar Björkeson har nyöversatt Iliaden, Odysséen, Aeniden och Dantes Divina commedia, och han har gjort det bra. Och han har hyllats för det, helt i sin ordning.

Jag frågar mig bara: varför ska kultureliten hylla dessa nytolkningar när de är så avoga mot nya Bibelöversättningar? Mer än en intelligensaristokrat har jag sett hylla Karl XII:s och 1917 års Bibel till förmån för 1980-översättningen.

Svaret är så klart att Bibeln för dessa ideellt är en död text; de lever inte efter tio Guds bud eller Bergspredikan, nej skriften är för dem bara en källa för stilblommor och guldkorn. Visst kan även jag gilla vissa rikare formuleringar i äldre översättningar - men det är exakt samma där som med Aenid, Homeros och Dante; nyöversättningen blir lite torrare, men samtidigt klarare.

"Av barns och spenabarns rop har du berett dig lov" hette det förr, fin klang men lite dunkelt; "av spädbarns rop har du skapat dig en lovsång" heter det nu, glasklart. Klang och melodi är förvisso viktiga, men klarhet måste vara poesins första budord.

Historiska figurer som liknat varandra


En historisk gubbe kan ibland likna en annan, närstående. Jag har fyra exempel på detta!

Sydstaternas president Jefferson Davis såg ut som Lincoln: örnnäsa, framträdande kindben, djupt sittande ögon och insjunkna kinder. Endast hårfärgen skilde, Lincoln hade mörkare hår.

Märkligt, inte sant? Vidare så liknade Hitler Wilhelm II: färglös fysionomi och grå ögon. Och Talleyrand liknade Robespierre: uppnäsa och snipig uppsyn.

Sist var det Palme och Dag Hammarskjöld, som i mina ögon liknade varandra i sidbenan, näsformen och det dåliga engelskuttalet; båda var ju verksamma internationellt, och fler än en utomstående måste ha slagits av likheten.

Jüngervitsar


Härmed några vitsar om Ernst Jünger, tysk författare död 1998. Till hans hundraårsdag 1995 gavs bl a ut antologin "Von null auf hundert" (red Alois Rossnagl), och ur denna citerar jag följande, okommenterat och på tyska:

Letztes Jahr sagte Heinz Rühmann zu Ernst Jünger: "Ich bin Rühmann, ich bin 93." Dann antwortete der Schriftsteller: "Ich bin Jünger, ich bin älter."

Kann Ernst Jünger auch mal lustig sein? - Nein, Jünger ist immer Ernst.

Was ist der Unterschied zwischen Jesus und Wilflingen? - Jesus hatte 12 Jünger, Wilflingen nur einen.

Welche Frage hat Helmuth Kohl dem französischen Staatspräsident Francois Mitterand in Wilflingen gestellt? - Ist das dein Ernst, oder ist das meiner?

Vitsarna var signerade Oliver Schmitt.

torsdag 22 november 2007

I läsfåtöljen


I ett Simpsonavsnitt parodierades Hamlet. Bart/Hamlet sa där "This ends here!" i slutet av duellen, en matig replik som jag fick lust att kolla om den fanns i originalet - och därmed var jag fast, läste mina Shakespeare till höger och vänster och fastnade för just "Hamlet" samt "Romeo och Julia" och "Stormen". Och "Julius Caesar"; listan kan göras lång. Huruvida det står "This ends here" även i Hamletoriginalet vet jag ännu inte, men det kan kvitta.

Littraturgoja, småsnack i förtroliga ordalag. Philip K. Dicks "The Game-players of Titan" knockar mig alltid, fattar inte vad den handlar om men det är okej; boken saknar t ex religiöst tema, det kan nog vara bra då det förekommer - men här är storyn mer flytande s a s, drömartat obestämd. Många pers som går och hotar varandra med vapen på slutet, känns lite van Vogt och melodrama. Toppgrej.

"I've never finished a book" sa Samuel Johnson, och detsamma känner jag när jag blickar ut över min bokhylla. Jag läser lite här och där. Nåväl, jag kan väl rekommendera den gode doktorn själv; äger en förkortad svensk utgåva av Boswells "The life of Dr. Johnson", och den var gott sällskap. Fascinerande porträtt av mannen som uppfann byråkratenegelskan, den där man alltid ska använda en krångligare synonym till varje enkelt ord. Intressant för övrigt hur gamle Goethe hade sin Boswell i form av Eckermann, devota beundrare som skrev läsvärda prylar om sina gurus, Eckermann i form av "Samtal med Goethe". Den har jag inte läst, men Goethes dikter kan vara okej - på tyska, för i översättning låter de aningen banala. Goethe strävade dock efter enkelhet, efter klassisk stramhet, och då kan det ibland gränsa till det banala. "Från det sublima till det löjliga är det endast ett steg", sa ju Napoleon.

Heliga tretal: har nu nämnt Shakespeare, Dick och Johnson. Samt Goethe. Och då skulle jag kunna sluta. Och det gör jag.

Varning för "Eld och rörelse"


Som ni ser har jag propagerat för "Eld och rörelse" här, i förrförra inlägget. Nu har jag dock mailats av min författarkollega Dybböl Skans, som känner sig alarmerad av min reklam. Han har bett om plats för följande inlägg, som jag så klart ger honom:

"I denna blogg (Svenssonsgalaxen) gör Lennart Svensson reklam för sin novellsamling, "Eld och rörelse". Han skriver upp den och basunerar ut hur bra den är; själv vill jag dock varna för verket. Å det skarpaste!

Vi tar inslagen i tur och ordning. Första texten heter "Den svenska stilen", innehållande samples på svenska författares stil, under täckmanteln att detta vore ett akademiskt projekt som aldrig blev av, såg offentlighetens ljus förrän Svensson fick ögonen på det. Här schavotteras de i alla fall, alla fina, goda författare som Ekelund, Dagerman, Henrikson och Jolo, chikaneras infamt av Svensson som tror sig plocka poäng på deras egenheter. Strindberg, Martinson och Hjalmar Söderberg får också sin släng av sleven - men dessa författare ska trots denna pastischering leva för evigt, medan Svenssons raljanser kommer att hamna på litteraturens sophög.

Novellen "Latonia" handlar om en liftare som kommer till en stad där han möter en gåtfull kvinna. Infamt - för denna novell säger inget om det sanna stadslivet, med knarkare och horor, snutar och tiggare; här är det bara sus i kulvertar, promenader i månsken och bad i silverflod. Svenssons drömvärld torde ha få besökare i dagens Sverige.

"Ett svenskt Roswell" handlar om två personer på fruktlös jakt på norrländsk tallmo, med inslag som "störtat amerikanskt bombplan", "UFO", "svenskt hyckleri under neutraliteten" osv. Vem f-n vill läsa sånt?

"Nineves skatt", en saga om skattjakt i det antika Persien. Säger inget om dagens konflikt i Mellanöstern; kasseras.

"En stad vid havet" - nu har jag dig, Svensson! En bok om en krigsveteran som längtar tillbaks till kriget. Vilken sjuk hjärna kan komma på en sådan idé; vet inte hr författaren att krig och liknande ska behandlas i moraliskt fördömade termer, med pekpinnar och lätt klagande tonfall? Jag är mållös.

"Kvartsklippan": en man går ut på Södertörn (och stöter en passant på flygplanskyrkogård, perverst) och irrar runt, hamnar i snöfall, somnar och vaknar upp på den kvartsklippa han från början sökte. Absurt.

Novellen "Åsiktskonstnär" kan dock finna viss nåd inför mina ögon; här har vi ju en samtida svensk som intresserar sig för samhällsfrågor, en kringresande föredragshållare som berättar om sitt liv och sin verklighet. Minus dock för att denne Matt Sorum är av den högborgerliga typen, med silvermersa och bostadsrätt.

Sedan är vi tillbaks i det blå: med "Galaxens herre" och "Riddaren, djävulen och döden", där den förra är verklighetsbefriad science fiction, den senare ett slags illustration till Dürers målning. Drömskapelser utan förankring i Sverige 2007 - som ju är verklighetens urtyp nummer ett, det där som all litteratur ska handla om för att leva för evigt.

"Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman": en novell i form av en recension, jag fattar inte vitsen. I en värld där Palme inte mördades; det går runt i huvet på mig. Nej, ge mig en deckare som handlar om hur högerextremister mördade Palme istället!

"Norrlandsproblematiken": här hade man hoppats på en story om fabriksnedläggelser, haschrökning och skoterungdom i Pajala, men istället bjuds man en skröna om ett av galenskap avfolkat Norrland, en projicerande psykolog och hans papegoja, och ett Åsele förvandlat till sydligt paradis. Jag måste ringa Ulleråker, författaren är bindgalen.

""Synkrongeneratorn" är en konkret prosapoesi om öde industrimiljöer, obegripligt för mig som måste ha allvetande berättare, pekpinnar och tillrättalägganden. Detsamma gäller "Eld och rörelse", titelberättelsen, där man inte får veta vilka det är som krigar, hur synd det är om huvudpersonen eller hur fel det är att kriga. Nej allt man bjuds är skottvidder och kalibrar, tallarnas sus och sökarljusens svep i skyn. Armén avancerar, men vart? Ut i tomma intet? Det sägs inte, och då är det en dålig berättelse; allt måste skrivas läsaren på näsan för att godkännas av mig.

Nej go'vänner, detta är en farlig novellsamling, en utmaning för svenska litteraturen anno 2007. Ett UFO har landat i folkhemmet, och hans namn är Lennart Svensson.

- Dybböl Skans"

Vi tackar Dybböl för hans inlägg. Nog gick du hårt åt mig där alltid, men jag är den förste att värna objektiviteten. Ni läsare av min blogg får också gärna kommentera. Och skulle ni mot förmodan vilja beställa boken, se inlägget "Eld och rörelse" nedan. Och kolla in länken med samma namn i blogrollen, för en titt på innehållsförteckningen och en novell.

Jag sjunger i skon


Det var två tomater som skulle gå över en väg... nej den har ni väl hört. Nåväl, jag försöker komma på något annat roligt; det måste till i sammanhang som dessa, lätta upp konkarongen med lite flytande buljong så att säga...

Jag står och ser ut över min förort, min satellitvärld där den kretsar i Svenssongalaxen. Folk går runt i skojiga hattar, en smaragd hittas i en ros, och lilla mamsell Roos tvättar sig i sjöavatten punsch...

TV kan vara berikande. I "Project Runway" har man eliminering i slutet av varje avsnitt, och en av dessa kommenterades så här: "I'm sweating like a whore in church"... En av de kläddesigners som tävlade hade denna street-smarta replik, han stod på podiet och våndades, och voilà.

Man förstod vad han menade - och man kan samtidigt för sin inre blick se den där mytologiska horan, se när hon tvingas in i en kyrka för låt säga en begravning eller annat urbant, finklädd som hon kan och nervöst kastande blickar på krucifix, änglabilder och valvens masverk... Stackars dig - men du är inte ensam, det är fler än horor som svettas av att vistas i kyrkor. Det är de där som väser då man kastar vigvatten på dem, som vänder sig bort från österns ljus, från guldskenet från Livets träd...

Så vi har åter hamnat i ett andligt inlägg, nyss var det ju "reasons to be cheerful" som kom under denna etikett. Men ni får vänja er - för denna blogg är min replipunkt i fasrummet, mitt vattenhål i världen. Som privatreligiös är det svårt att hitta ett forum. Kollade på Bloggportalen efter religiösa bloggare o dyl, och nog fanns det en och annan (t ex 1000 famnars djup, sympatisk) - men jag saknar en blogg för mig, som varken är kyrkokristen, hindu eller buddhist eller något annat, men lite grann av varje...

Jag saknar en blogg för mig, men här är den: Svenssongalaxen. Privatreligiöst bludder och annat, en vad credot beträffar blandning av Castaneda, gnosticism, Swedenborg och Bibel, Gîtâ och Milton, Dante och dans. En blogg med ljus från UFO-strålkastare, kyrkfönster och kristaller - ja med ljus direkt från urkällan, Lux eterna!

Öde städer i "Eld och rörelse"


Jag har gett ut en bok, novellsamlingen "Eld och rörelse" som kan beställas från mitt residens. Mer om detta senare, för nu ska jag tala om boken i sig.

Ett subtema i boken är öde städer, övergivna stadsrum som psykologiska landskap. I novellen "Latonia" kommer t ex en man till en öde stad, möter en vacker kvinna, umgås med henne och förstår sedan att hon var stadens själ, dess "anima" - men då var det för sent...

En annan öde stad har vi i "Nineves skatt", om en antik perser som finner nämnda ruinstad och går ner i ett valv för att möta ett vaktande monster. Kommer han att överlista detta för att finna skatten? Denna story gillades av författaren Percival, det sa han åtminstone till mig på telefon.

I "Norrlandsproblematiken" har folket i denna landsände drabbats av galenskap, av vansinne av att stirra in i de omgivande skogarna dagen lång; de har lämnat Norrland i stora skaror och inkvarterats i läger i Mälardalen. Uppsalapsykologen Rickard Länseborg sänds då upp till Norrland för att studera problemet på plats, och i den kända metropolen Åsele möter han en annan psykolog, Viveka Pjäx, utsänd från Lund. De inser att enda sättet att rädda staden, rädda Norrland från sitt elände är att drömma en bättre värld, "dreaming together" i Castanedas anda. Resultatet överträffar deras vildaste fantasier...

Så har vi "Synkrongeneratorn", där en man går runt i en öde teknostad och växelverkar med dess engram. Läs om impedansmanometrar, alkalieflor, hardyskivor och annat dylikt.

Sist har vi titelstoryn, själva den 40-sidiga "Eld och rörelse", där allt kulminerar i en krigshärjad, ödelagd stad. Det är ruiner som skelett och takbjälkar som blottade revben, det är klagande metall och ekande tomma gaturum, tomhylsor i rännstenen och mulen himmel, avancemang ut i tomma intet och regn som faller utan att han blinkar... Storyn jämfördes av Göran Lundstedt med Ernst Jüngers "Sturm".

Det finns en nätsajt som heter "Rostsverige", med bilder över allsköns nedlagda miljöer: tennisbanor, fabriker, dansbanor och allt som tänkas. Gillar man den gillar man nog de öde nejderna i "Eld och rörelse" också. Och där finns förvisso noveller om mycket annat: om en åsiktskonstnär, galaxens herre, riddaren, djävulen och döden (en annan Percivalfavorit), en kvartsklippa och ett svenskt Roswell. Med mera!

Boken är på 146 sidor och kostar 90:- inkl porto. Maila mig din adress så skickar jag den; jag bifogar ett inbetalningskort. Boken kan även köpas på SF-Bokhandeln, Västerlånggatan 48, Gamla Stan (Stockholm) eller Östra Larmgatan 16 (Göteborg). Men då kostar den 98:-.

För smakprov ur boken, kolla in länken "Eld och rörelse" i blogrollen. Den går till innehållsförteckningen plus en novell ur boken, "Den svenska stilen".

"Reasons to be cheerful"


"Reasons to be cheerful", så sjöng han den gamle rockaren Ian Dury. Vad har då jag att glädjas åt, denna november 2007? Jo detta, utan kommentarer (fast era kommentarer är så klart välkomna):

- När man skulle riva den gamla, ej längre använda kyrkan i Maglarp i Skåne möttes detta av protester; ur svenska hjärtans djup kom klagosången, det förment sekulariserade Sverige hade talat!

- I programmet "Peking Express" på Kanal 5 sågs nyligen två svenskor, två "stadslollor" gå och hjälpa ryska bönder med att sätta potatis. En sant hjärtevärmande syn, ett hopp för framtiden!

- Domkyrkan står öppen för besök dag ut och dag in, för kreti och pleti, ateister och troende, alla och envar. Och går man inte dit in persona så kan man virtuellt försätta sig i detta rum, i ens fantasi; en stunds meditation över tomheten, "shûnyatâ" som Buddha talade om.

Där har ni det, hurtiga glädjeämnen i min värld, i min galax: Svenssongalaxen. Ni kommer att få läsa inlägg om sånt här även i framtiden, höra andliga sånger - men även höra andra visor, läsa om "allt annat" - ty allt ryms i Svenssongalaxen!

Säker i sadeln


Jodå, tekniken fungerar och jag är igång...

Jag har tidigare bloggat på Aftonbladet.se, det var kul, det var en bra övning. Detta är dock tänkt att bli min riktiga blogg, mitt stora projekt. Stort? Jodå, jag har massor av ämnen och massor av tid; jag jobbar som tidningsbud och har dagen i övrigt fri, frysen full och värmen på, katten har fått mat och allt sånt där...

Man ska hålla sig till vissa ämnen tycker jag, och ämnet för detta inlägg, dess etikett får bli "personligt". Sedvanlig personalia alltså - som i mitt fall är född '65 i Norrland, upplänning sedan tjugo år, säker i sadeln på min blå Monark och livet sjunger sin sång:

Golden halos radiating higher,
diamond visions softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Ska bli intressant att se hur formatet gör med mina radbrytningar, om allt hamnar i en smet eller om blankraderna faktiskt kommer med. Nåväl; mitt CV är fil kand i indologi, kock och författare. Pretentiös titel det sistnämnda; har dock gett ut två böcker, en kokbok och en novellsamling, som jag kommer att tala mer om senare.

Personalia: gillar grönt te, tallar och björkar, Carlos Castaneda och Rob Halfords poesi, som ni kunde se prov av här ovan. Mannen annars känd som sångare i Judas Priest.

Detta får räcka för detta inlägg. Tack för att ni lyssnade.

Test


Jag skriver detta som en testkörning. Kommer det hela att funka, kommer texten att publiceras? Vi får se...

Etiketter

A-Z (5) abb (89) abbm (6) abbX (4) agajan (5) ahma (6) aktuellare böcker (35) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (17) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (217) Ballard (11) begr (5) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (19) bild (10) bim (12) bing (298) biografi (22) bloggish (56) Blue Öyster Cult (4) camo (6) Castaneda (21) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (16) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (39) en gatas melankoli (10) En novell om Babylon (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (43) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (3) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (70) islam (6) italia (3) japan (4) Jünger (79) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (18) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (38) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (14) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (64) Nietzsche (4) niven (4) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (57) pil (5) poesy (31) politikka (199) pr (60) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (13) sanskrit (9) sf man minns (97) small candies (124) Smaragdeburg (5) speng (21) stein (5) Stratopias gåta (80) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (17) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)