Orvar Nilsson berättar i sin eminenta "Liten bricka i stort spel" hur han en gång är hemma på permis, och det är inte vilken permis som helst. Det är sommaren 1944, han är Finlandsfrivillig och ryssarna går till brett anfall på Näset; manfallet har varit stort så påfyllning i leden kan behövas, även i frivilligkåren som förvisso bara är ett kompani. Nilsson besöker bland annat en tjänsteman på UD för att få till stånd rekrytering av fler svenska frivilliga, men det går rakt inte: "Svenska regeringen kan inte ta på sitt ansvar att skicka svenska unga män ut i döden" blir svaret... (Orvar Nillson, "När Finlands sak blev min", Schildts 2002)
Vi svenskar ryggar tillbaka så fort det börjar osa hett. Alla konflikter ska skötas med silkesvantar, förhandling är alltid bäst - "och kommer fienden och anfaller oss, ja då gömmer vi oss och då kan han ej slåss"... Litegrann samma mentalitet såg vi under ambassadsdramat på 70-talet, när terrorister tog gisslan på tyska ambassaden på Gärdet. Man lät veta att man förskansat sig med sprängmedel, och sedan krävde man frigivning av fängslade terrorister, tankad Learjet och pengar och vad. En ur gisslan sköts också för att visa att man menade allvar. Svenska regeringen ringde då aktuellt land, Tyskland, och frågade vad man skulle göra. "Ingenting såklart" blev svaret, "vi förhandlar inte med terrorister".
Detta var kansler Helmuth Schmidts linje, obegriplig för svensk mentalitet. Nej, här gällde det bara att rädda liv (på kort sikt), ingen fick komma till skada sa justitieminister Geijer. Man var beredd att möta de kriminellas alla krav, ställa upp med champagne och kaviar och tankad Learjet och hela svenska guldreserven, bara gisslan fick slippa fri. Då sprängde sig förvisso banditerna i luften, man hade glömt att detta med sprängmedel är farliga saker, och därmed fick dramat sin upplösning, ambassaden kunde stormas. Men frånsett detta ödets ingripande var den svenska linjen obrutet "no violence please, we're swedish"...
Delvis samma fjompighet tycker jag man såg i Estoniakatastrofen, i eftermälet. En kommission med bland andra Yrsa Stenius tillsattes för att utreda huruvida vraket skulle tas upp igen, det låg förvisso inte alls så djupt och liknande aktioner hade amerikanska sjöräddningen gjort. Eller om det bara gällde att gå in med dykare i alla skrymslen och vrår och rädda liken så att de efterlevande fick avslut på händelsen. Men nej, o nej, inget skulle göras - ty att närma sig vraket där det låg vore hemskt för alla inblandade, jättehemskt för de dykare som måste dyka runt i alla prång och smattar och bärga liken ur vraket; de kunde få neuroser och mardrömmar av aktionen, alltså skulle inget göras...
Förlåt en yngling, men en dykare med uppgift att hämta lik i ett vrak är stålsatt inför uppgiften. Det är som, låt säga, krimpersonal; de gillar inte att handskas med lik, men de är stålsatta för det. Har mental beredskap. Men det gick inte att få in i aktuell kommissions hjärnor; de själva skulle ha saknat mental beredskap för dylik gärning, och de var svenskar - för här blundar vi för allt hemskt, täck över vraket så försvinner kanske problemet, ge banditer allt de vill ha bara de inte skjuter någon, kör huvet i sanden som strutsen, och "när fienden kommer så gömmer vi oss"... Det sista, slår det mig, Karl Gerhards rader, är mer aktuella än någonsin som svensk försvarsdoktrin.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
